Okategoriserad

Brooklyn Brewery Black Chocolate Stout (11626)

av zonk

Med Brooklyn Brewerys track record hade man kanske förväntat sig en chocolate stout i stil med vad man ofta får: en mild, len stout med tillsatt kakao, tydliga chokladtoner, i bästa fall hyfsat torr, ofta väl söt. Men ingalunda. Det här är en imperial stout, bryggd enligt striktaste reinheitsgebot: malt, humle, jäst och vatten.

Nej, det osar inte kakao och absolut inte vanilj om den här becksvarta, tunnt bronsigt skummande oljan till öl. Iskallt metallisk humle och en närmast lakritsaktig maltighet möter näsan, och munnen övermannas direkt av en torr, kantig beska och en kraftig, lite knäckig malt. Smaken dröjer länge på gommen, närmast salmiakartad. De tio procenten alkohol sticker inte ut, men gör ett fint jobb bakom kulisserna, och på det hela taget rinner drycken lätt ner för strupen. Nej, det här är inte marabou mjölkchoklad, snarare den där nittioprocentiga belgiska kakao-tegelstenen som får magen att knyta sig vid blotta anblicken. Trots allt gifter det hela ihop sig oväntat bra, men i slutändan är det ändå lite obalanserat – tankarna går väl ofta till salmiaken, ja, man är beredd att skriva under på systembolagets antydan att det drar åt soja.

Tre och en halv grundstött oljetanker av fem möjliga. Nummer 11626 på systembolaget.

Systembolagets blandhylla

av Johan

Jag kom precis tillbaka från Systembolaget på Ångemannagatan i Vällingby. Det är ett stycke information inte avsett att chocka någon. När jag hemvant navigerade nerför huvudgången återkom en tanke jag fått många gånger på systembolag runt om i Sverige. Varför finns det inget rimligt virke att blanda grogg med på systembolaget? 

Denna frågeställning är nära besläktad med frågan om ölkylar på systembolaget. Om man säljer en dryck som vanligtvis säljs kall så borde man ju också ha kylar för denna dryck. Systembolagets informationsavdelning hävdar att man inte har ölkylar eftersom ölsortimentetet är alldeles för stort och att man därför inte skulle kunna sälja alla ölsorter på lika villkor. 

Detta problem skulle man förstås kunna komma runt ganska enkelt genom att exempelvis sälja de 10 mest populära ölen i kylarna, även om de som vill ha en kall öl då skulle få stå ut med en del rätt fasansfulla produkter. Ett annat alternativ skulle vara att alternera ölen i kylen enligt ett rättvisemärkt schema. Allra enklast skulle förstås vara att låta mig bestämma vilka öl som hamnar i kylen. 

Sanningen bakom varför det inte finns några ölkylar på systembolaget är förstås att de inte får bli för serviceinriktade. En hel del, potentiellt farligt, servicetänkande har smygit in i systembolagets verksamhet under de senaste åren. Utökade öppettider, enklare beställningssystem och bättre sortimente är bara några av de faror mot folkhälsan som på något sätt tillåtits i vad som måste beskrivas som en liberal revolution. 

Den allmänna opinionen har också svängt från att vara huvudsakligen negativ till försäljningsmonopolet till att vara huvudsakligen positiv under samma tid. 

Gränsen går dock vid kyld öl och det slog mig alltså idag att den även dras någonstans i trakterna av att sälja groggvirke på systembolaget. Om man nödvändigtvis skall handla på den statsägda butiken så ska man åtminstone tvingas till besväret att köpa sin tonic någon annanstans. 

Men finns det då verkligen inget att blanda med på systembolaget? För att svara på det gjorde jag tidigare idag en jungfruresa till den alkoholfria hyllan på Ångemannagatan, en tidigare helt outforskad del av Vällingbys geografi. Hyllan där var, som synes av bilden, ingen stor källa till inspiration för den som planerar en groggbuffé. 

Många av produkterna var av typen öl och vin och inget kunde väl vara med enfaldigt än att blanda grogg på alkoholfri öl och vodka. Jag behöver ett väldigt bra argument för varför det inte bara är en omväg till något som moder natur i samarbete med bryggerinäringen kan ge oss ändå. 

Ramlösa är inte mycket till groggvirke och den alkoholfria cidern är nästan lika dum som ölen eller vinet i drinken. Det närmaste jag fann var den Fentimans ginger beer (1964) som syns mitt i bilden. Det skulle få bli den eller inget alls och inget alls är inte mycket att skriva om. 

Det var därför jag precis serverade mig själv ett litet glas med Fentimans ginger beer blandat med Finlandia vodka och två isbitar. Jag höll ett tag i ginflaskan men valde det mer neutrala alternativet. 

Fentimans ginger beer är en fruktig men samtidigt rejält kryddig dryck som ärligt talat är lite besvärande att dricka om man inte spätt ut den med lite finsk vodka. Lyckligtvis var det ju just det som jag gjorde och upplevelsen tjänade på det. Fentimans ginger beer och vodka är ingen storslagen drink men som väl kyld nödgrogg fungerar den. 

Men det förändrar inget. Sveriges drinkblandare förtjänar bättre. Systembolaget borde åtminstone föra det fullständiga utbudet från Schweppes. Varför inte en ismaskin vid utgången? Sedan den där ölkylen. När kommer Sverige vara liberalt nog för sådana radikala idéer? 

Åbro – årets livsmedelsexportör 2012

av Johan

Jag plockar alltid ut mina Åbro original ur kylen i god tid innan det är dags att dricka dem. Den får inte vara för kall. Anledningen till varför jag gör så har att göra med dimmiga kroppsminnen från den tid som flytt. Det är lika bra att vi tar det här från början. 

Åbro är för mig intimt förknippat med den Blekingska Nationen i Lund och de år jag lustfyllt förspillde där. Under ett av dem köpte jag in alkohol, tobak och ett par andra saker åt nationen, vilket jag redan berättat om i den här recensionen av en äcklig karibisk öl.

I min roll som inköpare odlade jag en vacker relation med Åbro-mannen. Åbro-mannen var en man som representerade Åbro bryggeri som kom till mig ibland. Han tog alltid med sig något. Jag köpte alltid ett par pallar öl av honom. En vacker relation, som sagt. 

Våra kylar var alltid fyllda med härligt generisk Åbro-öl och eftersom våra kylar inte riktigt examinerats från kylskåpsfabriken med högsta betyg så var ölen alltid ljummen. Kylarna levererades för övrigt också från Åbro så kanske är det en del av deras företagsidé. Det är mer än vad jag vet. 

Jag minns fortfarande att Zonk brukade klaga över temperaturen på ölen och begära flaskorna från längst bak i kylen med förhoppningen att de var kallare. Jag minns också att Jonas efter ett par år av Åbro-konsumtion hävdade att Åbro Anderssons ”smakar bakfylla redan från första klunken”. Men framför allt minns jag Åbro-mannen. 

Utöver att köpa in öl från Åbro bryggeri så drack jag också en betydande del av det som rullade av bryggeribilen och det är därför jag nu dricker denna dryck ljummen eller inte alls. Det blir allt oftare inte alls. 

Ändå har Åbro bryggeri en särskild betydelse för mig. Som fenomen. Det är därför med glädje som jag läser att Åbro bryggeri har utsetts till Sveriges livsmedelsexportör 2012. 

Visserligen är det deras radikalt räliga produkter ur sortimentet för spetsade sockervatten som driver exportframgångarna men det tänker jag inte låtsas om. 

När jag ser Åbros logotyp förs jag utan svårighet tillbaka till tiden bland backarna. Om jag blundar kan jag se de suddiga konturerna av en man med smakprov från ett bryggeri i Vimmerby. Liksom i motljus. Känner jag inte den lite vassa doften av rakvatten från någon som suttit i en bil för länge? Hör jag inte rösten av någon som berömmer vår bars liberala prissättning? Åbro-mannen, är det du?

Den franska kakan

av zonk

 

Vad får man om man korsar en ugnspannkaka, en paj och ett bröd? Fransmännen kallar den med sällspord precision ”kaka”. Den är lämplig till picknick, smörgåsbordet, eller som proviant för en tolvtimmarssession world of warcraft, nätpoker, eller annat onlinespelande där man helst inte pausar längre än det tar att skära sig en bit kaka och äta den.

Namnet till trots har den inget gemensamt med vad vi i Sverige refererar till som kakor. Nej, det är fransk matlagning när den är som finast: enorma mängder fett och andra onyttigheter, väl dolt under ett batteri noga valda smaker, så reptilhjärnan får sin dos hårda kalorier, och överjaget förnöjt kan sitta och tänka på oliverna eller muskoten. Som kronan på verket innehåller receptet dessutom en fin dos vetemjöl, så inte ens LCHF-sekten kan kalla det nyttigt. Precis som det ska vara, med andra ord.

Receptet är flexibelt, och är i princip tvådelat: smet, och fyllning.

Smet:
2.5 dl vetemjöl
3-4 ägg (beroende på storlek)
2 dl grädde
Bakpulver (ett kryddmått, eller nåt i den riktningen)
Salt, peppar, muskot (säg ett kryddmått vardera? eller två skak med burken? Muskot smakar rätt mycket, ta inte i så byxorna spricker, och en del av fyllningarna kan vara rätt salta, så salta inte för mycket)

Rör ner kryddor och bakpulver i mjölet så det blir lite jämnare utspritt. Varva i äggen, ett efter ett. Droppa ner grädden gradvis och få ihop det hela till en ganska rinnig, tunn smet. Sen är det dags att röra ner huvudakten: fyllningen. I princip kan man ta lite vad man vill, bara det är välsmakande, fett, och tål en runda i ugnen. Vi ger här två klassiska alternativ:

200g brie i stora kuber, 1pkt bacon hackat grovt, 100g gröna urkärnade oliver

200g roquefort, 100g torkade plommon, 100g nötter

Men i princip kan man stoppa i lite vad man har lust med, bara det passar ihop och är lagom flottigt. Mängderna är högst ungefärliga, och som riktlinje skulle man kunna säga att när smeten bara precis lyckas täcka alla bitar fyllning, och det inte går att röra runt längre, så har man lagom mycket fyllning.

Sen stoppar man in det på 175 grader i 30 minuter. När det börjar se sådär lagom mörkbrunt ut på översidan kan den som är petnoga täcka över med lite aluminiumfolie. Baka inte för länge, för då blir det inte sådär fint och saftigt, peta i mitten med nån slags pinne, och ta ut det när det fortfarande är en aning degigt. Vira in i plastfolie e.d. när det svalnat, så det håller till counterstrike-maratonet imorgon.

Flying dog kujo imperial coffee stout (11648)

av Johan

Kujo är ett namn som är taget från filmen Cujo men med en stavning som gör att Colorados bryggerihjältar på Flying dog slipper dyra räkningar från Warner. ”Cujo” är en film om en mordisk St Bernhardshund. Den har bett men är fortfarande mindre otäck än ”Beethoven”.

Under min värnplikt fick jag ibland åka militär bogserbåt till min tjänstgöringsplats, när isläget krävde tappra små fartyg. I buken på den tappra lilla bogserbåten fanns ett passagerarutrymme som också var sovplats åt de soldater som tjänstgjorde på båten. Där fanns en TV och en video som spelade non-stop under varje resa. Den enda filmen som inte var en porrfilm var Cujo. Därför fick jag aldrig se den. När jag säger att den har bett så är det alltså en gissning och ett rätt torrt ordskämt.

Herregud, den här ölen är stark. Var var jag? Var jag tillbaka i den där båten i den där nerisade skärgården bland skelögda matroser som spelar suddig VHS-porr? Hur gick det till? Det här är kraftfulla saker.

Flying dog kujo imperial coffee stout håller 8,9% alkohol och flera mörka hemligheter. En sådan är hur de kan få kaffe att smaka så bra i rumstemperatur. Jag antar att alkoholen hjälper.

Flaskans utsida håller en rasande vildhund men på insidan råder en underbar harmoni. Ölen rund nog att snurra i cirklar. Flying dogs ordinarie Imperial stout är mycket smakrik men bortom kontroll, smakerna spretar och sticker. I denna stout med kaffe är smakerna vackert organiserade under ett mjukt täcke av gräddighet. Där finns vanilj, så klart, choklad och kola. Samt kaffe.

37,90 kronor på systembolaget, nummer 11648 i katalogen

4 starka kaskar av 5 möjliga

Älgdreggel, vi möts igen

av Jonas

Under en två veckor lång bilresa genom USAs mindre befolkade delar för några år sedan bestod min diet huvudsakligen av tre saker: Bulleit bourbon, hamburgare och Moose drool brown ale.

Bulleit bourbon är en utmärkt dryck, och den finns på systemet. Hamburgare är inte så unikt. Men Moose drool har jag inte fått smaka sedan 2007, och mina minnen av den är således mest av nostalgisk art. Men nu, på besök på västkusten har jag återigen fått tag på ett par flaskor, och ska snart smaka på drycken som mina glada minnen höjt till skyarna som en dryck för gudar.

[slurk]

Doften är brun, maltig och lite bränd. Jag känner läder, kaffe och bistra män till häst. Smaken är mild, en typisk amerikansk brown ale med sina brända toner och markerad beska. Fyllig, men väldigt frisk. Kolsyrehalten är låg. Hinkabiliteten är hög, och eftersmaken lyser med sin frånvaro, utöver en svag bris av torrt cederträ som dröjer sig kvar.

Jodå, den håller. Om det är på grund av sin smak eller på grund av nostalgin låter jag vara osagt. Fyra tvivelaktigt objektiva poäng av fem möjliga.

 

Melleruds vårpilsner (1422)

av Johan

Mellerud är en plats i Dalsland. Inte många platser är det. Jag har passerat genom staden många gånger. När man kör mellan Östersund och Lund, vilket man gör ibland, kan man välja E45:an. Fördelen med det är att man endast undantagsvis behöver låta däcken röra asfalten under de första 50 milen genom inlandets barrskog. Nackdelen är Mellerud.

Mellerud består av en serie av rondeller och rader av små rädda tegelhus. Det mest uppseendeväckande jag stött på i Mellerud är en automatmack som inte tar kontokort och en rostig Volvo 740 som någon djupt uttråkad yngling byggt om till en tvåfärgad limousine. Det är allt och det är inte mycket.

Men nog om staden Mellerud. Den har trots allt inte särskilt mycket med ölen Mellerud att göra. Mellerud vårpilsner är zombifierad version av ett öl som lär ha lagts i graven för över 50 år sedan. Den ursprungliga ölen bryggdes av Melleruds bryggeri men det lades i likhet med stadens självkänsla ner redan 1959.

Den återuppståndna versionen bryggs av Spendrups och naturligtvis måste vi förstå den här ölen som ännu ett försök från bryggerijätten att skära till sig en bit av den växande mikrobryggerimarknaden.

Melleruds vårpilsner är ingen speciellt rolig öl. Det säger jag inte på grund av att det är en öl från Spendrups. Jag har inga problem med spendrups, inte ens när de försöker vara något annat.

Ölen har en bra maltighet men inte så mycket mer. Det finns förstås de som menar att det räcker men det finns å andra sidan de som inte dricker något annat än Spendrups öl också. Kanske finns där en mild fruktighet men det är svårt att säga och jag måste fråga mig själv om jag verkligen är nyfiken nog att ta reda på det. Sökandet kan bli långvarigt och plågsamt.

Smaken tar slut snabbt och eftersmaken lämnar ingen mersmak. Det påminner om en plats jag vet.

12,90 kronor på systembolaget, nummer 1422 i katalogen

2 hårda bud av 5

Duff beer (1590)

av zonk

Hade inte en italiensk kollega på fullt allvar sagt att han föredrog Duff framför Raging bitch, hade jag utgått från att dess enda (och ganska begränsade) existensberättigande var att framkalla en reaktion i stil med ”Men titta, det är ju den där ölen Homer dricker!”. Utöver en svag, obehaglig, vagt maltig sötma smakar den nämligen just inget alls – vattnigare och tristare öl får man söka efter med ljus och lykta. Det är väl förvisso precis som sig bör, men om man inte när en pervers och ljusskygg fetisch för öl som är alkoholhaltigt, vagt kolsyrat gult vatten, finns det ingen som helst anledning att köpa Duff.

Inga glada miner av fem möjliga. Undvik.

Horn dog (89056)

av zonk

Till skillnad från en del av Flying Dogs andra kreationer som på gott och ont inte finns på bolaget, finns Horn Dog, en ale i barley wine-stil, faktiskt i beställningssortimentet (nr 89056). Nu är kanske Gödsvinet syd inga utpräglade entusiaster av denna amerikanska öltyp, som alltför ofta känns som ett misslyckat experiment i hembryggeri, men när nu Flying Dog gör sig omaket, får väl även vi.

En vild, fruktig, persikoosande arom sprider sig vid upphällning, med lite malt längst bak i bussen, och en tunn, sprucken benvit skumkrona lägger sig över den dimmigt roströda drycken. Varje klunk känns samtidigt för liten, och övermäktig, tung av malt och de 10.2% alkohol som skickligt dolts däri. En viss beska kan anas, och hade i ett annat sammanhang kanske varit mer påtaglig, men i slutändan är horn dog en värld av malt, om än inte knäckig eller rund som portern. Dessvärre har den istället en närmast mjödaktig ton av honung, som blir mer påträngande för varje klunk, och vart glaset lider mot tomhet kan man känna en viss spänning över pannan, med oroväckande bultande vener, och en stickande känsla av salmiakpastiller på gommen. Nej, i slutändan är horn dog för obalanserad, och sötman slår igenom, men sen är nog inte barley wine den mest lovande utgångspunkten för ett gott öl, heller.

Två instabila flygande hundar, fulla på överjäst frukt, av fem möjliga.

Kött i USA

av Jonas

Så här ser en typisk bagel med ost och skinka ut i New York. De flesta gånger man beställer en macka med pastrami eller corned beef eller någon liknande köttprodukt av tvivelaktigt ursprung i USA så ser det ut så här. Jag har aldrig fattat varför.

Jag brukar oftast betrakta brödet som en transportmekanism för att få in ordentligt mycket pålägg i munnen, men detta är ju löjligt. Det kan väl omöjligt vara gott att trycka i sig motsvarande tre paket ”tunna skivor”?

Nåja, det positiva är att man kan köpa en bagel med skinka och ett par med bara cream cheese, och sedan omfördela skinkstackarna innan man äter sin frukost. En stadig New York-bagel är nämligen en ypperlig början på en bra dag.