Rökig öl. Det är den näst svåraste öltypen att lyckas med. Svårast är den underkategori där man försökt uppnå rökigheten genom lagring på whiskeyfat. Jag satt här och var sugen på något och kunde inte bestämma mig för bourbon eller öl, och när Malakias från Strömsholms brygghus blickade ner på mig från kylskåpshyllan med ett löfte om att kunna kombinera de två konstarterna var valet lätt. Även om jag vet att det är en svår öltyp. Vad fan, jag är ju också en svår öltyp.
Malakias är lagrad på fat från Islay och lägger således rabarber på de rökigaste av rökiga fat man kan få för pengar. Att dricka oamerikansk whiskey är att vara emot frihet, men tvingas jag så väljer jag whiskey från Islay. Men jag är tveksam till om den bör korsas med öl.
Doften av rökig whiskey är påtaglig. Smaken är sur, rökig och utspädd. Ingen tyngd, bara våt rök. Lite som en unken gammal blöt handduk som torkat halvvägs i en skogsbrand. Som en brasa som slocknade i regnet igår. Det kan inte vara meningen att det ska smaka såhär, jag måste ha fått ett måndagsexemplar. Den här kan jag faktiskt inte ens avsluta, den kommer att få möta sin skapare i vasken.
Flying dog, med sina lättigenkänneliga etiketter signerade Ralph Steadman (ni vet, mannen bakom de underbart obehagliga illustrationerna som åtföljer mycket av Hunter S Thompsons skriverier), är kanske något ojämna, men har en hel del riktigt fina öl, som dessvärre med ett lysande undantag inte finns på systembolaget. Snake Dog IPA är ett fint tillägg till deras repetoar – en rejält besk IPA så som ipor ska smaka, med bara antydan till malt som motvikt till en fruktig, aromatisk, rik (och besk!) överdådighet av humle. Jämfört med deras Raging Bitch är den alltså spetsigare, och med mindre belgisk maltighet. Det är en lätt öl att beskriva, och lika lätt att dricka, och rekommendera. Fråga efter den på systemet! Om vi är några stycken som gnäller, kanske de lyssnar?
Ibland sitter man och vrider sig, och kan bara efter viss vånda bestämma sig för vilken av alla de delikata brygder som saluförs man först ska föra till sina läppar. Ibland sitter man med en kort lista av inte alltför fascinerande karaktär, och bara testar något i ren desperation, i blind förhoppning om att det ska vara någotsånär drickbart. Det senare är dessvärre alltför vanligt för en ölfantast strax söder om de italienska alperna. Old Jock Ale, i sin tur, är tyvärr ett typexempel på standardresultatet – en synnerligen menlös öl som egentligen inte smakar mycket av något alls. Old Jock Ale har en ytterst välbalanserad brist på beska, maltighet och kolsyrning, och sticker inte ut i någon riktning alls, inte ens i vattnighet: Corona är helt klart bättre som mineralvatten betraktat. Det enda egentliga resultatet är väl att man är aningen mindre nykter efter än före, vilket väl får sägas vara ett steg i rätt riktning, i det fall man ser sig tvungen att dricka Old Jock.
Porter var jag länge kluven inför – Carnegies knäckosande orgier var inget som min unga lager-tränade tunga ville veta av. Senare bekantskaper, torrt maltiga kollegor till stout med färre associationer till julgodis, föll mig mer i smaken. Sierra Nevada, vars sortiment jag sällan blivit besviken på, levererar även en habil porter. Knappast knastertorr, ingen humlebomb, men definitivt med en klar motvikt till sina runda, mörka, maltiga toner. Sin tyngd till trots, trevligt avmätt.
Det är januari och vi måste alla betala för det. Helgerna har kommit i en takt av ett par i veckan, den ena mer vulgär och påfrestande än den andra. Det enda de har gemensamt är hård sprit och mättade fetter men se på dig själv och du inser att det räcker. Nu är det slut på överflödet, festen är över.
Januari är en tid för att sona våra synder, så som de nu ser ut. De gymnastiska tortyranläggningarna är fullbelagda och tabloiderna vet inte längre något annat än att sälja dieter genom att visa bilder på dem som inte behöver dem. Det är nu vi ger löften vi säger är till oss själva, löften om disciplin, hårdhet och nykterhet
Jag tänkte säga ett par ord om nykterhet. Som allting annat kan nykterhet vara lockande för dem som inte känner den. Jag känner den och vet bättre. Men nu förekommer jag mig själv. Låt mig berätta om när jag senast planerade en period av nykterhet.
Det var någon gång i början på förra månaden som det gick upp för mig att jag skulle vara bättre rustad att möta den adrenalinstorm av arbete som väntar under den kommande våren om det skedde under total avhållenhet från allt alkoholhaltigt.
Det är sant att jag inte har några större problem med att jobba under inflytandet av bakfyllan. Den har i likhet med oss andra blivit mild och timid med åren och ibland tror jag till och med att den hjälper till med att skjuta in ett oväntat ord här och var. Alkohol livnär sig dock på energi och jag kommer inte att ha någon att sälja på ett tag. Inte till någon annan än de som finner sig i den kniviga situationen att betala mig lön på en mer eller mindre regelbunden basis.
Därför övervägde jag att i Leif GW Perssons avbild avhålla mig från starka drycker under årets första halva. Så kommer det förstås inte att bli, det är fullständigt orimligt och jag stöds i denna uppfattning av en artikel i Dagens Nyheter som citerar en läkare någonstans i Storbritannien som luktar lite för mycket av munskölj. Det är ur ett medicinskt perspektiv meningslöst att ta enskilda vita månader och om man gör så riskerar man dessutom att då man åter börjar dricka delegera för mycket arbete till levern under vad den måste ha kommit att uppfatta som en semester.
Istället söker jag mig åter till moderationen. I likhet med innebörden av den gravt missvisande artikeln i DN anser jag det är bättre att låta levern och andra berörda organ vila några dagar i veckan. Vanligvis går det till så att jag plötsligt slutar med att exempelvis betrakta städ, disk och tvätt som tillräckliga anledningar för att hälla upp en stor whiskey. Istället avstår jag. Det är vanligtvis i början på veckan.
På den första dagen av nykterhet är jag i regel ivrig att kompensera för att det som det är så uppenbart att jag inte gjort under dagarna av liv. Krafterna är inte riktigt där men egentligen är det inget fel på insatsen. Jag är ingen hjärnkirurg och kommer aldrig att bli.
På den andra dagen börjar jag få upp farten. Det kanske inte är en särskilt rolig period men tanken är klar nog att försätta mig i ett nästan perfekt zentillstånd av uttråkning.
På den tredje dagen har tankarna klarnat till den grad att jag inser att jag behöver ett järn men det är ännu en bit kvar från tanke till handling.
Fram emot den följande helgen har jag genomskådat nykterhetens vansinne och det är aldrig roligt att se tillbaka på saker man sagt och gjort under nykterhetens inverkan. Saker så tråkiga att man som berusad bara vågat tänka dem kastar man tanklöst ur sig som om någon brydde sig när man är nykter. Nykterheten släpper alla hämningar och snart finner man sig sittande framför ”Stjärnorna på slottet” och mumlar något hjärnlöst om att det ”faktiskt är riktigt trevligt”.
Vi har alla varit nyktra någon gång men som i det gamla talesättet går det över. Fast inte för alla, en del blir så beroende av nykterheten att de inte kan ta sig ur den. En del föds nyktra och förblir det till slutet på sin eländiga existens. Det är inget värdigt liv och människor lever det dag för dag alldeles omkring oss.
Den stora torkan i januari uteblir alltså även i år, även om vi inte kan vänta oss några skyfall. Det kommer att vara en hektisk tid av att sjösätta årets arbete men det finns ingen anledning att lägga nykterhet till bördorna. Om något ska växa så behövs det ett litet regn ibland.
Cocktailen har inte den plats den förtjänar i Krogsverige. Visst har den blivit allt viktigare på senare år – i Stockholm har Kåken, Le Bar Rouge, Köttbaren, Marie Laveau m.fl. ett tydligt fokus på bra cocktails – men cocktailen har knappast uppnått den status den har på barer i London eller New York. Och kanske är det orättvist att jämföra någon stad i Sverige med världsmetropoler. Men å andra sidan -why not? Mitt intresse för välblandade drinkar började med ett besök på Hakkasan i London 2001. En kompis till en kompis uppfattade mitt uppriktiga intresse då han pratade om sitt jobb som bartender där, och han och jag gick dit för att pröva lite riktiga drinkar.
Hakkasan.
Hakkasan skapades av Alan Yau kanske något år innan jag först kom dit. Han är mest känd för att ha skapat ’asian fusion’-kedjan Wagamama, som han sedermera sålde och skapade Hakkasan, Yauatcha, Busaba Eathai med fler restauranger. Den riktiga, dvs första, Hakkasan ligger på Hanway Place, en bakgata – gränd är kanske mer korrekt – bakom Tottenham Court Road, ungefär mittemot Queenmusikalen. Om man går in i den gränden ser man en tegelvägg, en välklädd vakt, en snygg tjej och vanligtvis en limousin av något slag, samt en liten skylt där det står ’Hakkasan’. Restaurangen sägs vara den första kinesiska restaurangen med en stjärna i Guide Michelin. Om det stämmer vet jag inte, men jag gillar att säga att det är så.
Om man tar sig förbi vakten så kommer man ner i en svart, spatiös källare som lite grand ser ut att vara uthuggen ur granit, samtidigt som det finns något distinkt occidentalt över lokalen. Där dansar det omkring modeller som tar rocken, visar en till baren, öppnar dörren till den gigantiska toaletten (med plats för en), samt förväntar sig dricks på runt 20 pund eller så. Jag lämnar aldrig dricks. Hakkasan hade då 40 st egenkomponerade drinkar, från Champagnecocktails till Long Drinks, och alla kostade 9 pund. Idag kostar de något fler drinkarna 11 pund, vilket till dagens växelkurs måste ses som rena vrakpriset. Drinkarna blandas på den mängd alkohol som är optimal för att det ska smaka bra men det är mellan 5-10 cl sprit och/eller likör i en drink. Det vore naturligtvis fint om vi kunde anamma den andan – smak över centiliterpris – men jag gissar att vi kommer att mäta våra centiliter på guldvåg ett bra tag framöver, tyvärr.
Jag hittade ingen bild på en Green Destiny, men här är en Hakka (vänster) och en jordgubbsdrink som jag glömt vad den heter
På baren radades nio drinkar upp, och bland dem jag kommer ihåg återfanns den Sake och Ginger Ale-baserade Long Dragon, Lychee och Rosbladsbaserade Rose Petal Martini, Nashi Tom Collins (en genialisk Tom Collins med färska Nashipäron) och den gudomliga Hakka – en helt vit drink bestående av vodka, sake, lime, lychee, passion och kokos, i olika former. Hakkasan står för den typ av drinkar som jag fortfarande tycker om, men ändå lämnat bakom mig. Exotiska, fruktiga drinkar med oväntade inslag. Numera beställer/blandar jag nästan alltid spritstarka, bittra shortdrinks och cocktails. Nåväl, den drink som följt med längst och blivit till en klassiker är Green Destiny (GD), och GD får därför inleda mina cocktailartiklar på den här bloggen. En GD har också fördelen att den är mycket lätt att göra. Först dock lite grundkunskaper.
För att göra cocktails (cocktails får stå för alla blandade drinkar här, även om det formellt används för vad som också kallas Martinis, dvs kylda drinkar utan is i höga glas på fot, sk Martini- eller cocktailglas. Lite cirkulärt det där – cocktails är sånt som serveras i cocktailglas! – men ni förstår säkert). Alltså, för att göra cocktails så krävs mängder med is. För varje sats ska shakern fyllas hela vägen upp med is, och serveras drinken med is i glaset ska även glaset fyllas hela vägen upp. Hela vägen upp. Annars blandas drinken ut för mycket, blir varm, tappar sin karaktär – blir kass, helt enkelt. Den ska visserligen blandas ut lite, men helst bara när man skakar/rör, och bara så mycket som den ska blandas ut. En Old Fashioned, exempelvis, ska röras i ca 5 minuter, och man fyller på med färsk is allteftersom den gamla smälter. Dvs, den ska blandas ut rejält! I en del drinkar, t.ex. Green Destiny, ska vissa ingredienser ’muddlas’. Ta ett trubbigt träredskap, gärna en muddler, och mosa med den, betyder det. Jag är ledsen om jag är övertydlig. Det fina med GD är att drinken görs och skakas i shakern, men att hela innehållet i shakern sedan töms i glaset, dvs med is och allt. Den blir då en grön, skummig historia. Om man blandar hemma ’tjänar’ man sålunda lite is.
Rose Petal Martini
Green Destiny:
1/8 gurka, strimlad
1/2 kiwi, urgröpt
5 cl Zubrowka vodka (kallas Grasovka i Tyskland; Zubrowka kan beställas på systemet)
20cl färskpressad äppeljuice (Tropicanas fungerar bra) – obs att man kan använda mindre. Kolla hur stort glaset är (man bör använda ett rätt stort glas för den här)
1 msk gomme
Gomme betyder sockerlag på franska, 50-50% vatten-socker gör en bra sockerlag till drinkar.* Använder man Tropicanajuice så behövs dock knappt sockret eftersom juicen är söt i sig. Originalreceptet har 3 msk gomme har jag för mig – vilket är löjligt. Smaka av!
Muddla gurkan, kiwin och ev. sockerlagen i botten på en shaker. Fyll shakern med is. Fyll först vodkan, sedan juicen. Jag föredrar att börja med isen, sen fylla ’lagom’ med juice. Vill man vara korrekt har man i isen sist (i den här drinken), men det är en smaksak. Skaka. Häll upp hela innehållet i ett stort glas. Servera med sugrör. Garnera med färsk gurka. Voilà – Green Destiny! Den smakar inte alkohol och den är farligt god, så ni kan dricka dussintals!
*En uppmärksam läsare, låt oss kalla honom Philip, har redan uppmärksammat att detta inte är 100% korrekt. ”petitess: gomme är inte riktigt samma som vanlig 1:1 sockerlag ’simple syrup’, utan en del sötare och innehåller gummi som förtjockningsmedel vilket gör den så fin att använda.” Dock vill jag påpeka att meningen hade varit 100% korrekt om det stått ”betyder ungefär sockerlag”. Principle of Charity borde givetvis applicerats!
Jag när en viss misstänksamhet mot öl i genomskinliga flaskor. Förvisso kan man ju på diverse alkemiska vägar göra ölen immun mot solens försök att skunka till den, men tja – är det inte snarare så att den öl man hittar på genomskinlig flaska allt som oftast inte precis har så mycket med öl att göra? Lite sådär ovetenskapligt tänker man sig att tja, eftersom Corona inte precis är öl annat än genom en definition så vid att den är meningslös, så blir den heller inte dålig. De där anekdoterna om McDonalds-hamburgare som håller sig åratal i rumsvärme gör sig liksom påminda, man kan verkligen se det framför sig: en postapokalyptisk scen, där någon ur ruinerna drar fram en back 150 år gammal Corona, som en grupp män (givetvis klädda i bitar av bildäck hopsydda med navkapslar, etc) glatt dricker, och drycken är lika friskt intetsägande som dagen den bryggdes.
Nåväl. Till saken. Old Empire är, sina vapenbröder i klar flaska till trots (Newcastle brun öl, någon? Innis & Gunn? Ah, jahaa, ni var sugna på en öl..), inte så pjåkig. Den har en viss anstrykning av apelsinjuice, men är på det hela taget en hyfsad IPA. Ingalunda humligast i klassen, inte maltigast, beskast, fruktigast – men klart godkänd. Tre glada överraskningar av fem möjliga.
Som en uppföljare på min serie om att tillaga ägg (del ett, två och tre) kommer nu en lika trivial kurs. Trivial på det sättet att alla tror att det är enkelt, men samtidigt misslyckas överraskande många. Kursen handlar om hur man steker kyckling.
Tillhör du kanske den växande skara som gett upp stekt kycklingfilé för att den alltid blir torr och tråkig? Då förstår jag dig. Tror du rent av att kyckling ska ätas lite trådig och torr och trist, för att du aldrig smakat någon annan sort förutom på mcdonalds? Då har du fel. Detta är ett inlägg för dig.
Första bilden avslöjar de tre hemliga knepen för att lyckas med att steka kycklingfilé.
1. Använd inte fryst kycklingfilé. När man tänker en stund är det faktiskt självklart att de inte smakar gott. Det är en av de mest misshandlade råvarorna som kan köpas för pengar. Använd färsk.
2. Vi är uppvuxna med att bröstfilén är den bästa delen av pippin, men så är det faktiskt inte. Köp lårfilé. Lårfilén är mycket saftigare, om än inte så symetrisk som bröstfilén.
3. Stek rätt. För att få en bra yta behöver du steka varmt, och med ett bra fett. På den första bilden ser du min bästa vän i köket, nämligen ankfettet. Nu har jag hört att vissa fattiga och/eller gastronomiskt blinda hushåll inte har ankfett hemma, och då finns det alternativ. Har du nyligen stekt bacon, och det har man ju ofta när det handlar om ett antal olika kycklingrätter, så använd fettet som blir kvar i pannan. Uppfyller du inget av dessa fettkrav, gå och handla snabbmat eller ta en macka istället för att förstöra den stackars kycklingen. Har du nu valt att understöda avrättningen av ett stackars djur ska du behandla dess kadaver med viss respekt.
Nu när du har alla hemligheter som behövs så är det bara att steka. Så länge du steker på hög temperatur och slutar innan kycklingen blivit kolsvart så kan detta inte bli torrt. Bild nummer två visar den vackra stekytan som kycklingen kan få med hjälp av sin avlägsna släkting ankan i en varm panna.
År 2011 avlider ikväll efter en längre tids sjukdom. Imorgon bär vi ut liket och gläds över ett helt nytt 2012 att långsamt plåga ihjäl. Finns det egentligen någon anledning att glädjas över detta? Nej, det gör det förstås inte.
Ett år är bara ett mått av tid men tiden rör sig på samma sätt oavsett om den mäts eller ej. Ibland stannar den upp för arbetsplatsträffar, tågresor och vissa brittiska kostymdraman men för det mesta traskar den på i en konstant takt. När vi nu ser fram emot det mått av tid vi kallar 2012 så tänker vi oss att tid kan användas på olika sätt och på sådant vis bli mer eller mindre bra. Hur blir 2012 ett mått bra tid istället för ett mått dålig tid? För att svara på det måste vi definiera dålig och bra tid.
När någon begår ett brott som förtjänar samhällets straff så tar man i regel ifrån personen tid. När man sätter någon i fängelse gör man det för ett visst antal år, skulden till samhället betalas i tid. Nu är det förstås så att tiden går precis lika fort innanför som utanför fängelsemuren och att ingen domstol i världen kan egentligen greppa och avlägsna tiden från någon. Vad man gör när man sätter någon i fängelse är istället att försämra någons tid. Där har vi en definition på dålig tid: Dålig tid är när man inte är fri att göra vad man vill utan inlåst och förhindrad att leva sitt liv på sådant sätt som man önskar själv.
Det finns dock en begränsning i denna definition av dålig tid. Även om man inte sitter i fängelse så lever man inte alltid på sådant sätt som man själv önskar. Det behövs inte hinder som fängelsemurar för att försämra tiden, det finns massor av osynliga hinder som fungerar lika bra. Kanske saknar man kunskapen, resurserna eller styrkan att leva som man vill. Kanske hålls man tillbaka av band och lojaliteter till sammanhang som inte definierats av en själv men som man ändå inte kan leva utan.
Är då tillvaron i fängelset en så mycket sämre tid än den ute i det fria? Inte nödvändigtvis. Även om den fria personen kan göra vad han eller hon vill så gör den förmodligen inget särskilt. Man vaknar och går till jobbet, snackar om vädret på lunchen och snart sitter man på bussen hem igen. Dag efter dag gör man samma sak och det är sällan exakt det man själv vill göra vid varje givet tillfälle.
Den stora skillnaden mellan fångens och den frias tid är att den senare kan användas till vad som helst även om det inte sker. Det som gör fångens tid sämre är alltså att den saknar den hypotetiska möjligheten till resor, promenader i parken, middagar på restauranger eller vad det nu gäller. Den fria personen kanske inte heller reser, promenerar i parken eller äter middagar på restauranger i någon speciellt stor utsträckning men möjligheten finns.
Vad är då bra tid? Om man frågar en människa vilken tid som var den bästa i hans eller hennes liv så blickar nästan alla tillbaka till ungdomen. En del kanske menar att barndomen var den finaste medan andra nämner tiden strax efter den, tonåren och åren kring 20.
Vad får denna tid att framstå som så bra? Det är sant att man som 20-åring är i den bästa fysiska form som man någonsin kommer att vara och att man då har en förmåga att finna energi, engagemang och nyfikenhet som man sedan förlorar i en hänsynslös takt. Samtidigt innebär tiden som ung mer umbäranden i form av knappa resurser, osäkra förhållanden och uppslitande relationer. Dag för dag är förmodligen en ung person inte särskilt mycket lyckligare än en äldre även om ungdomen som en helhet framstår som lycklig i efterhand.
Det som gör ungdomen till ett stycke bra tid är delvis den relativa friheten som många har förmånen att uppleva kring 20. Man har tid att spendera utan att ta hänsyn till vem som väntar hemma eller hur tidigt man har ett möte på morgonen efter. I motsats till den dåliga tiden i fängelset så är den bra tiden i ungdomen en tid som man kan forma själv.
Det som framför allt gör ungdomen till en bra tid är dock tanken på att allt fortfarande är möjligt. Vardagen är alltså kanske inte särskilt bra i ungdomen men den hypotetiska möjligheten att man kan göra vad som helst och bli vad som helst gör ändå ungdomen till en bra tid. Att de allra flesta aldrig fullt ut gör de det vill eller blir vad de drömmer om ändrar inte på detta utan förstärker bara intrycket att det är föreställningen om frihet och inte friheten i sig som gör skillnaden.
Vad som är bra och dålig tid måste förstås variera mellan individer. Jag har både träffat personer som varit deprimerade och personer som lider av en kronisk form av sorglöshet. Det slående i jämförelsen dessa grupper emellan är att deras yttre omständigheter inte skiljer sig så mycket. De deprimerade och de sorglösa har ungefär samma nivå av välstånd och framgång men av någon anledning leder liknande situationer till helt olika humör. Särskilt slående är detta i de fall av bipolaritet som jag stött på i min bekantskapskrets. I de fallen är ju de yttre omständigheterna exakt desamma i stunder av depression och eufori.
Vad som skiljer den depressiva och den maniska fasen hos en bipolär person är uppfattningen av vad som är möjligt och vad som inte är det. En god vän till mig berättade att han under en manisk fas kunde få för sig att han kunde gå genom dörrar utan att öppna dem först. Detta skulle visa sig vara ett felaktigt antagande. Samma goda vän kunde i den följande fasen av depression inte finna någon möjlighet att ta sig ur sängen. Detta trots att de yttre förutsättningarna inte förändrats alls, så när som på en spricka i dörrkarmen. Samma sak gäller de deprimerade människorna och de sorglösa, det som skiljer dem åt är hur de ser på olika sätt på samma möjligheter.
Vad som skiljer bra och dålig tid är alltså hur vi uppfattar möjligheterna och inte de faktiska omständigheterna vi lever under. Det är föreställningen att man är fri att göra vad som helst som definierar den bra tiden och det är när den föreställningen tas ifrån en som tiden blir dålig. Därutöver behöver egentligen inte så mycket förändras.
Så när vi nu ser fram emot ett helt nytt år bör vi fylla det med föreställningar om allt som är möjligt. Verkligheten kommer förstås att vara samma skit som vanligt.
Varje dag skrivs hundratals ofta initierade inlägg om öl på Sveriges ölbloggar. Kunskapen om öl och ölproduktion har tack vare dem flerfaldigats i de bredare folklagren under de senaste tio åren. Ändå finns det en fråga som är i stort obesvarad. Varför finns det ingen svensk humleproduktion?
Humle har odlats i Sverige ungefär lika länge som man haft vanan att tillsätta växtens obefruktade honblommor vid jäsningen av öl. Den svenska produktionen konkurrerades dock ut av billig import i ungefär samma takt som de många små bryggerierna köptes upp av stora koncerner under perioden som följde det andra världskriget. Under senare år har vi sett hur bryggerijättarna fått konkurrens av många små bryggerier igen. Den småskaliga, svenska produktionen av humle har dock inte fått samma återuppståndelse.
Forum och bloggar på internet vittnar om hur hemmabryggare över hela vårt land experimenterar med mycket småskalig odling och det sägs att en del av Slottskällans öl görs på lokalt odlad humle. Det viskas också om ett visst intresse från Sveriges grönsaksodlare att börja producera humle för mikrobryggerier. Detta förtar dock inte intrycket att den svenska humleproduktionen är i princip obefintlig.
Bristen på inhemsk humleodling beror inte på att växten skulle vantrivas på något sätt i Sverige. Det finns flera sorters humle som växer med imponerande frenesi i åtminstone de södra delarna av landet. Likt sina släktingar bland hampväxterna är humlen något av ett ogräs med ogräsets alla förmågor för växt och spridning när den väl etablerat sig.
Kanske är släktförhållanderna en del av förklaringen till den uteblivna humleentusiasmen i Sverige? Släktdragen går inte att förneka och likheterna mellan manualer för humleodling och manualer för odling av cannabis är slående, även om de senare ägnar större utrymme åt hur man bäst gömmer en plantage i sitt pojkrum. Precis som för humle handlar cannabisodling i grunden om att producera obefruktade honblommor med allt vad det betyder i termer av att stänga ute manliga pollen (som både humle och cannabis producerar enorma mängder av).
Det låter förstås befängt att även humle skulle vara behäftad med någon beröringssmitta på grund av släktskapet men å andra sidan har massor av utmärkta produkter av hampa rönt just det ödet trots att man inte blir ett dugg mer sugen på Daim av att använda dem.
Där andra i bästa fall ser en fråga ser Gödsvinet en möjlighet. Här finns uppenbarligen en oexploraterad marknad och den tillhör oss. År 2030 kommer gödsvinet att vara Sveriges ledande producent av humle.
Den dag min akademiska gärning slutgiltigen strandar på ett klippigt skär av obesvarade frågor om forskningsfinansiering så kommer jag att köpa en liten del av södra Sverige och odla humle med en målmedvetenhet som konsumenter av humle sällan finner.
Även om denna utveckling nog inte ligger så långt in i det giftiga träsk vi känner som framtiden så finns det egentligen ingen anledning att vänta så länge. Gödsvinets vällingbykontor kan börja odla humle här och nu.
Mitt örnnäste på 13:e våningen av ett punkthus i centrala Vällingby är utrustad med en mycket stor balkong som erbjuder utmärkta förhållanden för humle och andra klängväxter. Det skulle vara den enklaste sak i världen att plantera humle i fem eller sex stora kärl där ute, inte minst eftersom balkongen saknar tak och endast himlen sätter begränsningen för humlen och hur högt den kan växa.
Den resulterande höghushumlen från förorten skulle göra underverk i punksegmentet av den svenska bryggerinäringen.
Svensk humle har en framtid och dess namn är Gödsvinet.
