Cecca

Menlöshet, du har ett namn, och det är Cecca! Man kan ju tycka att flaskan ser rätt anspråkslös ut, men den är likväl ett fall av falsk marknadsföring – innehållet är utan minsta tvivel betydligt blekare. Helt ärligt så står sig de flesta stor stark man beställer hemma i det gamla landet sig mycket väl mot Cecca. Jag skulle vilja säga att en hel del lättöl står sig mycket väl i konkurrensen, till och med. Cecca lyckas uppbåda en vattnighet som många lite mer eleganta mineralvatten nogsamt undviker genom att hålla en balanserad mineralhalt, och jag kan inte annat än att rekommendera att de florentinska bryggarna Cajun följer deras exempel.

En droppe vatten som inte ens hade varit speciellt frestande i öknen av fem möjliga.

Lupinus

Från bryggeriet som tidigare gett oss det välsmakande Nosa, kommer här ett märkligt utfall, kryddat med en ört som tydligen ska ha viss smak av kaffe, utan att för den sakens skull ha något alls med riktigt kaffe att göra. Är det här en kaffe-ersättning från krigsåren som söker nya marknader? Man brukar ju höra om ersatz-kaffet att det inte gör orginalet rättvisa, och Lupinus är heller inte speciellt kaffe-anstruket. Medan kaffetoner förvisso inte är fel i mörkare öl, är väl frågan däremot om de känts speciellt motiverade i en lättare ale som Lupinus, som mest kännetecknas av den där vagt belgiska, lite råa tonen, som dock fort försvinner bort i en allmänt hållen maltighet och beska, mjäkig hade kanske någon sagt, jag säger väl avvägd. Jag ställer mig dock frågan till om jag kommer köpa fler Lupinus – det är på inget sätt en prisvärd öl, även om den inte är dålig.

Tre vagt olycksbådande sydländska handgester av fem möjliga.

Raging Bitch

Ett slag tvivlade jag nästan lite på Flying dog: Old scratch var en smula intetsägande, och en kollega sa att Horn dog var rätt rälig, och rekommenderade inte en provsmakning. När nu annorlunda öl än pripps blå-wannabes vankas här i krokarna lär jag ändå testa det förr eller senare, även om barley wine kanske inte riktigt är min kopp te, så att säga. Men när jag tog en klunk Raging Bitch så var mina tvivel som bortblåsta – en riktigt schysst, rejält humlekrutig IPA, som slår till direkt med en tungt gräsig, fruktig, knivskarp beska, som likväl inte tar överhanden, fint balanserad mot en rejäl, grovkornig maltighet, och en inte oangenäm styrka: brygden klockar in på inte mindre än 8.7%. Den kallar sig ju också ”Belgian style IPA”, och det är alltså helt i samklang med dess anfäder: belgisk öl utmärks ju av att slinka in både en, två och tre procent mer alkohol än man hade trott. Inte så man trott att det var alkoholfritt, absolut inte, tvärtom med alkoholen som en väl inflätad del av smaken.

Sammantaget en mycket sympatisk IPA – fyra glada miner av fem möjliga.

Hatherwood Cheddar Cheese vintage reserve

Det är en vedertagen sanning i matsverige att landets främsta källa till information om mejeriprodukter är internetresursen www.mejeriprodukt.se. Det är dock lika vedertaget att mejeriprodukt.se bara håller denna position eftersom Gödsvinet valt att inte gå in i mejerifacket. Så kommer det även att vara i framtiden eftersom åtminstone jag inte alls betraktar mjölk som ett livsmedel. Mjölk är ett gift.

Idag gör vi dock ett litet undantag. För bara ett litet tag sedan kom jag hem från Lidl och även om jag vanligtvis mest köper kött och köttliknande produkter där så följde det med en liten ost. Det var Hatherwood Cheddar Cheese, vintage reserve.

Detta stycke brittisk livsmedelshantverk är producerat i Leek, Staffordshire, bara några mil från sådana centra för traditionell matkultur som Manchester och Sheffield. Hatherwood är ett prövat kvalitetsmärke för brittiska livsmedel vars övriga produkter främst inkluderar en bred variation av frysta, friterade potatis. 

Smaken är mild trots en garanterad lagringstid på 15 månader, även om man får förmoda att rätt många av de 15 månaderna av lagring var i kylrummen på på Lidls centrallager i Freienbrink i östra Tyskland. Konsistensen är något svampig men osten smular ändå på sådant sätt som man förväntar sig av en lagrad cheddar. Ordet ”smular” kanske är missvisande i sammanhanget, osten snarare faller i sina ursprungliga bitar när det formpressade blocket utsätts för tryck eller beröring.

På det stora hela smakar Hatherwood Cheedar Cheese ost. Men inte så mycket. Jag kanske skickar över denna till mejeriprodukt.se ändå.  

Två purjo av fem möjliga

Spår av jordnötter

Det finns endast två organismer på jorden som är villiga att göra konster för jordnötter; cirkuselefanter och svenska lunchätare. Den svenska attraktionen till och konsumtionen av jordnötter i matlagning känner inga gränser. Hur blev det så här?

Mina dagar saknar nästan aldrig en utflykt till någon asiatisk restaurang på Södermalm och scenerna som utspelar sig där är alltid desamma. På thailändska restauranger finns det alltid tre eller fyra dagliga alternativ att välja mellan men det hade räckt med ett. Alternativet med jordnötter. Det är det enda någon väljer och gör någon inte det så är denna någon förmodligen allergisk.

Vad rätten innehåller utöver jordnötter har liten eller ingen betydelse. Jag föreställer mig att det skulle gå att sälja wokad hundskit om man bara hällde lite jordnötter på toppen. 

Initiativrika människor försöker förstås utmana systemet genom att begära jordnötter på en av rätterna som inte har det och den personal på en asiatisk restaurang som inte går med på det är inte född. Det finns vanligtvis ganska lite prestige i wokning, åtminstone på de restauranger som jag går till.

En del restauranger vet förstås att slå mynt av det utbredda missbruket av jornötter. Ibland finns det små burkar med jordnötter som man kan köpa som tillbehör. En gång stod jag bakom en kvinna som ville ha jordnötter på allt. När det vänliga biträdet hänvisade till en liten burk för tio kronor blev kvinnan så där upprörd som bara en stockholmsk, medelålders kvinna ur den övre medelklassen kan bli. Det var som om den thailändska restaurangen hade brutit en kod.

När något så enkelt som några jordnötter gör skillnaden mellan försäljning och ekonomiskt förfall och vanära så förstår man att bruket sprider sig. En asiatisk genre som länge haft svårt att dopa sina rätter med jordnötter är de nu allt vanligare dumpling-ställena.

Gödsvinets favorit bland dem, Fang Yuan Shi Wu på Bondegatan, har dock kommit fram till en lösning. Likt många dumplingrestauranger serverar de sichuanpeppar i olja. Det är dock långt mindre vanligt att likt dem också hälla jordnötter i oljan.

De åtråvärda nötterna i olja väcker märkligt beteende hos södermalmsborna. Som om de behövde fler. Så sent som igår såg jag en ung man skopa upp sked efter sked med nötter ur ett olja och pepparkrus vid ett av borden. Jag vände mig om för att slippa se när han sedan fortsatte med att skyffla i sig den oljiga delikatessen genom att gapa stort och fösa nötterna mot munnen med ätpinnarna.

Vad kommer dessa seder ifrån och vad ska vi göra åt dem? Personligen ser jag inget behov av att göra något alls. Jag är fruktansvärt förtjust i jordnötter. Kan äta dem i allt. Säg en rätt och jag kommer att finna ett sätt att kombinera den med jordnötter. Sedan öppnar jag en restaurang på söder och blir rik som en mandarin.     

Man kan inte misslyckas med nötter.

Någon annans Vällingby

Jag har precis läst Måns Wadensjös bok ABC-staden. Mina förhoppningar var att den skulle innehålla allt man behöver veta om att överleva Stockholms västra förorter. Istället tror jag boken handlar om att allt hopp redan är ute. 

Vällingby byggdes inte över en natt men det tog å andra sidan inte hela dagen heller. Den gröna kullen i närheten av Hässelby slott gjordes på mycket kort tid om till ett helt nytt samhälle som var precis så genomtänkt och planerat som människor på 1950-talet tyckte att hela Sverige skulle vara. Wadensjö nämner en kort period då Vällingby var helt färdigbyggt och inrett in minsta detalj utan att några människor släppts in än. När man läser hans bok så framstår denna period som några gyllene ögonblick då allt var precis som det var tänkt. Sedan kom människorna till den socialdemokratiska edens lustgård. Efter rätt många år flyttade även Wadensjö in och sedan också jag. 

Hans beskrivningar av den nya staden för Arbete, Bostad och Centrum är subtilt gastkramande. Vällingby framstår som ett asocialt experiment som gått fruktansvärt rätt. Jag vet inte om man ska fyllas av skräck inför hans fokusförskjutna skildringar av hans egna arbete, bostad och centrum men det är så jag reagerar. Ibland får jag för mig att han verkligen ser något vackert från utkiken i Grimsta och då är det förmodligen Måns Wadensjö man bör vara rädd för istället.   

Det är alltså ingen överlevnadsguide men boken ger en historia och ett sammanhang till en plats som skapats för att inte behöva det. På sådant sätt så är dess vardagliga berättelser en liten del i en själ åt det Frankensteins monster till stad där jag skriver detta.  

ABC-staden är Wadensjös andra bok under en 22-årig levnad. När man kommit över den irrationella lusten att skjuta någon som åstadkommit något sådant så måste man erkänna att boken är en väldig bedrift. 

Glöm inte att dricka Gonzo

Sitter och sörplar på en Gonzo Imperial Porter. Titta så vacker den är! Bilderna och texterna på deras etiketter har alltid någon koppling till Hunter S Thompson. Flying dog har något märkligt förhållande till författaren, men det misstänker jag att Gödsvinets egen Hunter-expert Johan kan redogöra ytterligare för.

För bara något år sedan var detta en öl man passade på att dricka för dyra pengar om man var lycklig nog att stöta på den på krogen. Nu finns den i systembolagets ordinarie sortiment, och bor man i på en ort större än Svenljunga behöver man inte ens beställa den, den bara står där och blickar vackert ner på en från sin hylla.

Systembolaget, som i sin märkliga dubbelmoralsits inte får uppmuntra folk att konsumera en enda produkt ur deras sortiment, hade problem med etiketten som uppmuntrar tydligt med orden ”OK let’s party!”. Det var några turer fram och tillbaka, men i slutändan blev pratbubblan kvar.

Jag insåg nyligen att jag förut gick och var sur för att Gonzo var så svår att få tag i. Trots det har jag inte druckit en enda Gonzo sedan den dök upp i ordinarie sortimentet. Däremot har jag druckit både en och annan öl som jag inte riktigt uppskattat, bara för att de är nya och spännande.

Vad vill jag säga med detta? Jag vet inte riktigt. Men glöm inte att dricka Gonzo, man blir glad både av drycken och av etiketten.

Fentimans Mandarin and Seville orange jigger

Jag lovade återkomma i ärendet. Häromdagen prövade jag en annan läsk ur Fentimans sortiment. Måste säga att de återigen lyckats få produkten intressant i exakt alla avseenden utom smaken. Det smakar riktigt illa. Igen.

Det här med mäskläsk är helt enkelt inte min grej. Synd, konceptet är så kul att jag ville tycka om den.

Flaska: 5
Smak: 1
Känsla av exklusivitet/gödighet: 2
Nils subjektiva drickupplevelse: 1

Cotta 21

Det handlar om tillit. Om förtroende. Om att lita på varandra. Eller mjae, egentligen kanske det handlar om ett första intryck baserat på utseendet, när det helt enkelt inte finns nåt annat att gå på. Man står där och kikar på flaskorna och försöker gissa sig fram till vad man skulle kunna pröva, vad som skulle kunna ligga fint i gommen. Man försöker läsa sig till något om innehållet, men allt som oftast så är texten intetsägande, till intet förpliktande. ”Birra artigianale” innebär t.ex. ”hantverksmässigt tillverkad öl” eller något i den stilen – typ, mikrobryggeri, eller nåt. Man inser dock fort att det för en italienare inte finns nån som helst motsägelse i att hantverksmässigt och mycket sorgfälligt brygga sig något som mest påminner om Falcon export. Vilket ju kanske i princip inte är fel i sig, men det är en typ av öl som roar mig föga. I vilket fall som helst så lever Cotta 21 inte upp till sitt utseende, och bryggeriet, Mastri Birrai Umbri, kan inte kallas annat än bedrägliga. Den här flaskan ser ju ut som om innehållet åtminstone skulle ha nån slags potential bortom tråklagerns marker, ja, såvitt ni läsare nu kan se från det kanske något bristfälliga bildmaterialet. Men det är fel, helt fel. Smaken kan enkelt sammanfattas som Pripps blå, fastän den förvisso ser aningen dimmigare ut.

En ensam humleatom av fem. Undvik.

Stockholm Stad

När vi började skriva om att äta, dricka och överleva här på Gödsvinet så hade jag precis flyttat till Stockholm och för mig är dessa två händelser intimt förenade. Det hade bara gått ett par veckor efter min flytt innan jag, Jonas, Nils och per korrespondens även Zonk beslutade oss för att skapa det underverk du är allra senast att bevittna. Vårt arkiv över de senaste 18 månadernas inlägg är för mig därför en dokumentation av Stockholm, restaurang för restaurang, öl för öl.

Det hör till historien att jag förmodligen är den allra minst sannolika personen i Sverige att skriva en dokumentation av Stockholm. Jag hittade hit genom att närmast i ett stadie av trans följa ett betydande forskningsanslag. Mina förväntningar var begränsade till att få åtminstone något bättre utsikt än den jag hade i lägenheten mitt emot Lidls parkeringshus vid Dalaplan i Malmö. Jag har aldrig haft någon ambition att bo här och när jag gör det så är det mot inrådan och bättre vetande. 

För jag kommer från landet och på landet finns det föreställningar om Stockholm som avskräcker. Det börjar redan när man är barn. 

Någon gång kring mitt femte eller sjätte levnadsår fick jag veta från äldre släktingar att det bor så många människor i Stockholm att de tvingas dricka sitt eget urin. Var dessa uppgifter ursprungligen kommer ifrån har jag inte lyckats spåra. Möjligtvis var det någon i min omgivning som förväxlat ”stockholmare” med ”astronaut” men själv ser jag inte likheterna. 

Förmodligen kom den historien från något nyhetsreportage om Mälarens dubbla funktion som vattentäkt och avloppstank men det kommer vi aldrig att veta. De flesta andra historierna känner jag dock ursprunget till. De kom från min far.

Han bodde något år på söder i Stockholm under en illa definierad forntid, en period som gjorde många bestående intryck, inga av dem positiva. En berättelse är om hur han då sett en man slå in en ruta på en bil för att ta något i baksätet. På grund av den händelsen genomsökte han, under våra familjesemestrar i Stockholm, bilen med niten hos en östtysk gränskontrollant på jakt efter något som kunde se stöldbegärligt ut. Argumentet var att inget fick ligga framme som kunde provocera en fönsterkrossning. En gång i sjuårsåldern fick jag underkänt på min baksätesrensning då jag lämnat en nästan tom godispåse framme i fri sikt från trottoaren.    

Stockholmare går såvitt jag vet med en kokande inre lust att krossa bilrutor i jakt på nästan vilket föremål som helst i baksätet av främmande bilar. Kanske blir de så av allt urin de dricker. Töm bilen själv innan stockholmaren gör det.

Stockholmarens vansinniga böjelse för det kriminella är förstås ett tema som sträcker sig långt utanför ramarna för mitt familjealbum. Föreställningen om Stockholm som ett enda stort övergrepp som väntar på att få ske är eller åtminstone var mycket påtaglig där jag kommer ifrån. Någon gång i en barndom vars minnen gjorts dimmiga av hundratals ölrecensioner var jag på en skolresa till Stockholm. Inför den fick vi veta att man var tvungen att bära pengar och värdesaker i en särskild liten väska runt halsen eller runt midjan, innanför kläderna.

Alla stockholmare är naturligtvis inte kriminella men de bär uppenbarligen på en kriminell gen som gör att de genom en atavistisk metamorfos blir blodtörstiga vilddjur så fort de ser något av värde, låt vara att det bara är det fåtal tior som ett skolbarn från Blekinge har i fickpengar.

Sedan var det ju detta med knark. Alla stockholmare knarkar. Hela tiden. Det är därför alla stockholmare har aids. Tunnelbanan, som jag aldrig fick se som barn, var den förmodade födelseplatsen för både knark och aids. Någonstans under jord fortplantar sig de aidssjuka knarkarna som orcer och när mörkret sänker sig över huvudstaden kommer de upp på gatorna för att dra ner nya själar i det mörker som de gjort till sitt. För om man NÅGONSIN får knark på sig så är man knarkare för livet. Det här inslaget från TV4:s ”Pentagon” förklarar det fenomenet väl.

Klockan är nu strax efter fem och sakta förvandlas Stockholms norra förorter från ett hav av höstlöv till ett stjärnmönster av ljus utanför mitt fönster. Med mörkret finner jag en nyvunnen lust för förstörelse och om jag inte minns fel står det en hel rad med parkerade bilar nere på Ångemannagatan. Någon av dem måste ha något fint liggande i baksätet. Det finns bara ett sätt att ta reda på det.