Balthazars keuken

Namnet låter farligt nära en knepig trollkarls genitalier. Skylten utåt gatan verkar föreställa en tjernobylmuterad hummer. Och det finns inte ens en meny. Ändå är detta en utmärkt restauang.

På inrådan av bloggen Dutchgrub sökte jag under mitt Amsterdambesök upp restaurangen Balthazars Keuken. Den ligger i hippa stadsdelen Jordaan. Det är trångt, stökigt och mysigt, precis som det ska vara på en hipp finkrog.

Samma trerättersmeny serverades till alla i lokalen. Det enda som skiljde sig var huvudrätten där man kunde välja kött eller fisk. Förrätten var ett två våningar högt kakfat med ett urval av delikatesser. Sniglarna, som annars ofta bara smakar av vitlöken de är tillagade i, var utsökta i sin mer köttiga och jordnära smak. Sardinerna direkt ut konserv var också mycket bra. Russin förespråkar jag sällan i mat, men i hummusen vi åt var de ett välkommet sött tillskott.

Både fisken och grisen som serverades därefter var utmärkt tillagade. Visserligen var det inte så speciellt, men väldigt gott.

Efter en sådan matbomb behöver man en söt och/eller frisk efterrätt, men det fick vi tyvärr inte. Klicken mascarpone med nötter i var lite för mycket. Där var ett tillbehör som smakade väldigt gott också, men det har jag ärligt talat glömt då jag väntat lite för länge med att skriva ner detta.

Sammantaget, fyra pommes av fem möjliga.

Balthazars Keukens hemsida.

Rimmad oxbringa

Oxbringa är egentligen en styckningsdetalj jag inte pysslar med, då mitt senaste bringexperiment slutade i en näst intill oätlig skosula. Men jag är inte den som lär mig av mina misstag, så idag var det dags igen.

Många glada matlagningsamatörer säger att de aldrig följer recept utan bara improviserar. Det må vara hänt, och jag önskar dem all lycka, men sådan är inte jag. Jag följer recept till punkt och pricka, men sedan byter jag ut de ingredienser och moment jag inte kan frambringa och ersätter med något annat. Den här gången följde jag ett recept i tidningen gourmet på brisket burger, vilket helt enkelt är en burgare med färsbiffen ersatt av rimmad, bakad, rökt och skivad (i den ordningen) oxbringa. Rökningen blev det dock inte mycket med i min lilla ugn.

Receptet är inte krångligare än att stoppa in den rimmade bringan (den kommer rimmad direkt från affären) i ugnen på 125 grader, lägg några kvistar timjan och rosmarin ovanpå, täck med folie och låt den stå där i tre timmar. Efter det ska den egentligen svalna i kylskåpet över natten, men det steget hoppade jag över. Jag var nämligen väldigt hungrig.

Istället gned jag in köttet i en blandning av muscovadosocker och massvis med andra kryddor, och satte in den igen på full fräs och ratten inställd på grill. Efter ungefär en kvart kom den ut så vacker som på bilden ovan.

När du gör detta, tänk på att inte ha något salt tillbehör vid sidan om. En rimmad bringa är väldigt salt redan från början. Låt den dessutom få ordentligt med tid i ugnen, jag tror den behöver det. Minst tre timmar för en enkilosklump. På bilden ser köttet rött ut, men det är inte för att köttet är moderiktigt halvstekt, utan för att rimmad oxbringa helt enkelt ser ut så.

Hamburgerbröd och coleslaw var bra kompanjoner till köttet. Sierra Nevada Bigfoot var kanske inte den bästa matchade måltidsdrycken, men det slank ner det med.

Sommar i förorten

Jag brukar inte döma folk men det där är helt enkelt inte en bra plats att sola sig på. Hur länge ska man ha bott i förorten innan man väljer ett kraftigt trafikerat torg framför en 5000 kvadratmeter stor gräsäng 25 meter bort när man ska sola? Det är förstås jag som är nyinflyttad här och en dag kommer jag kanske att förstå Stockholmarnas vanor. Då är det nog dags att flytta igen. 

Tysk korvfest

Gödsvinet har under sin tid som norra Europas ledande trendsättare inom mat och dryck intagit en tveeggad position till matbutiken Lidl. En del av gödsvinets skribenter vistas helst inte bland livsmedel tillsammans med fattiga människor medan andra, ädlare representanter för gödsvinet gläds åt att fler får mer i de tyska butikerna. Oavsett vilken av dessa positioner man väljer så går det inte att förneka att Lidl har fantastiskt prisvärda charkuterier.

På bilden ser du ett litet urval av animaliska kreationer typiska för Tyskland och därmed även Lidl. Flera av de bleka korvarna i mitten på bilden kan säkert väcka obehag bland svenska korvätare eftersom de till skillnad från svensk korv innehåller kött. Jag kan dock garantera att det går att vänja sig vid korv som innehåller annat än potatisflingor och rött färgämne.

Den fina leverkorven är på liknande sätt olik den svenska eftersom den är fullt ätbar. Den fungerar närmast som leverpastej men i Tyskland anser man att det är en korv och korv är trots allt en av de saker som vi får erkänna att de kan i Tyskland. Det vackra köttstycket som ligger intill är ett tjock stycke rökt skinka som Lidl släpper ifrån sig för den helt försumbara summan 29 kronor. Det är mer salt delikatesskött per krona än man kan förvänta sig träffa på någonstans.

Bockwursten i bakgrunden tänker jag inte gå i god för och det av två goda anledningar. Dels har jag inte testat den och dels brukar den sortens bockwurst innehålla en köttmassa baserad på de lite enklare råvarorna från slaktindustrin. 

Jag handlade alla dessa varor vid en inköpsrunda tidigare idag. Det kan vara roligt att handla och det är tur eftersom man förmodligen även behöver gå till konsum för att komplettera efter det att man handlat på Lidl. Den som kan tänka sig en helt korvbaserad kost behöver dock aldrig gå längre.    

Storsjöyran 2011 – försök till hågkomster

Roky Erickson
Roky Erickson

Det var något i luften redan på tåget mot Östersund och jag tror inte att det bara var elektromagnetisk strålning. Det var bara några timmar tills Yran 2011 skulle så upp portarna och ett högst ogenomsnittligt antal passagerare drack öl ur burk. SJ:s bistro öppnade serveringen klockan elva och trots att vi då befann oss någonstans i trakten av Hudiksvall så hade jag och många med mig redan själsligen checkat in på en av Sveriges största och viktigaste festivaler.

Storsjöyran sträcker sig från torsdag till lördag den sista veckan i juli och jag hade biljetter till de två avslutande dagarana. Under den inledande dagen vilade jag mig i form hemma hos mina överseende värdar genom att dricka rosévin i trädgården och lite senare en halv flaska Jameson på golvet till tvättstugan. På så sätt fann jag den kraft och moraliska resning som krävdes för att göra den första vandringen ner mot festivalområdet följande kväll, fredagen den 29:e juli.

Min första musikaliska upplevelse under yran 2011 var Deadman på den lilla scenen Intiman i Storsjöteaterns innanmäte. De första ljuden jag hörde var från Eric Saades konsert på Stortorget men det hindrar inte att min första musikaliska upplevelse under yran var Deadman. Om man vet något alls om musik så vet man att all bra musik har en anknytning till Austin. Anknytningen är bara mer eller mindre långsökt. Deadman är en helt Austin-baserad grupp som spelar en ganska sympatisk countryrock i Flying Burrito Brothers och The Bands anda. Inte minst de senare borde känna sig hedrade av den rättrogna tolkningen av ”The Weight” som avslutade Deadmans trevliga lilla konsert i källaren.

Jag förstår inte hur Yran-ledningen tänkte när de bokade The Posies till Storsjöteterns salong. De har dock gjort konstiga saker förut med lysande resultat så jag antar att vi får lita på deras omdöme. Det hindrar dock inte att de mest hängivna fansen längst fram vid scenen höll på att bryta både sina egna ben och benen på teaterns golvfasta fåtöljer varje gång bandet vred upp trycket. Ken Stringfellow gjorde ett speciellt omnämnande av ett par sådana hängivna fans som åkt hela vägen från Lund bara för att se The Posies. Det var förstås i Lund jag såg Ken Stringfellow senast. Han dök upp vid den Blekingska Nationen ensam med sin gitarr och mycket anspråkslösa krav på ersättning. Under de förutsättningarna spelade han i nästan tre timmar och alla som var närvarande med undantag för DJ:n som skulle spela efteråt blev lite mer benägna att resa hela vägen till Östersund för att se honom igen. Jag till och med flyttade till Östersund men det är ju en annan historia. Om man vet något alls om musik så vet man att all bra musik har en anknytning till Austin eller den Blekingska Nationen i Lund

Deadman
Deadman

När jag klev ut genom Storsjöteaterns portar möttes jag av det omisskännliga ljudet av 15000 personer och Ola Salo. The Ark har kommit till vägs ände och de verkade trivas där. Den som såg folkhavet i Östersund inser att vägs ände är en rätt lång bit från den tidiga morgon när jag, bokstavligen, snavade på diverse Ark-gitarrister som tog igen sig i ett trapphus på redan nämnda nation i Lund. Det var för sådär 11-12 år sedan och Yran 2011 kommer att bli den sista gången jag såg dem. Jag hade förmodligen stannat för hela konserten om inte en artist från Austin inlett sin konsert samtidigt nere i Badhusparken.

Roky Erickson är en artist vars historia blivit mer fascinerande än hans musik. Den har berättats tusen gången tidigare och jag tänker inte ge den en recitation till här men den är lång, tragisk men samtidigt vagt optimistisk sedan Erickson tillfrisknat och gjort en helt godkänd återkomst. Jag är lika glad som någon att se mannen bakom 13th Floor Elevators stå där på scenen under björkarna men för att vara fullständigt uppriktig så är Roky 2011 inte en stor musikalisk upplevelse. Förra året turnerade han med Okkervil River som lyfte honom på samma sätt på scen som i studion vid inspelningen av deras gemensamma skiva True Love Cast Out All Evil. Han gjorde ingen dålig konsert men konkurrensen på en festival är stenhård och jag kan förstå de som gick någon annanstans för att höra något energirikare.

The Posies
The Posies

Lykke Li var något energirikare. Inte nog med att hennes scenshow såg ut som en pågående härdsmälta, hon sprang själv runt klädd i rekvisita från The Ring på ett sätt som påminde om en felmedicinerad men ack så skönsjungande demonutdrivare. Hennes konsert var den mest perfekta under hela yran vilket inte nödvändigtvis är ett bra betyg. Hon arbetade upp en unik stämning med ljud och ljus inför varje låt på ett så genomarbetat sätt att det inte fanns någon som helst plats för improvisationer eller andra främmande livsformer i hennes utomjordiska scenmiljö. Kanske  var föreställningen för tungrodd för att dra ihop ett extranummer men att som henne låta bli att göra det efter den sista konserten i den jämtländska natten var oförlåtligt.

Det hade varit en lång fredag så jag tvingades hålla lördagen kort. Att hålla en lördag kort innebär i de flesta fall att man häller lite Jameson i frukostkaffet och slår sig ner i en trädgårdsstol med en burk öl. Det är vad jag gjorde medan livet fortsatte på vad jag förutsätter är sedvanligt sätt i mina värdars hem. Någon bar runt stora stenblock, någon annan sprang runt barfota i skogen och en tredje stod och skar i en oxfilé stor som en minibuss. Det var som ett depraverat avsnitt av familjen Flinta. Mitt enda bidrag till hushållningslustan var att göra en sensationellt ambitiös inköpsrunda till systembolaget. Jag nämner det för att det på något sätt spelar in i vad vi känner som Storsjöyran.

Det var en utökad och mer förhärdad grupp som gjorde årets sista vandring ner mot festivalområdet. På fredagen vallade vi barn till säkra plågor framför Eric Saade men på lördagen var vi fyra vuxna som skickade en flaska whiskey mellan oss på promenaden genom villaområdet. Det händer såvitt jag vet alla.

Lördagens första attraktion var Säkert som med fördel av hemmaplan levererade en fullständigt ändamålsenlig konsert. Vilka ändamål man vill uppnå med en Säkert-konsert kan förstås variera men för min del var jag fantastiskt nöjd med att få återse artisten som gett oss några av de finaste styckena tonsatt poesi på det svenska språket. Annika Norlin framstår allt mer som den mest sympatiska personen i svenskt musikliv ju mer man hör om henne. I en intervju för SVT berättar hon obekymrat att det bästa med turnéer är att ”bo på hotell” och när någon frågade henne vad hon tänkte när Jämtlands president utsåg henne till kulturminister svarade hon att hon missade det eftersom hon var borta på tivolit och åkte karusell. Om det går att bli mer opretentiös så vill jag se bevis på det.

Håkan Hellström tillhör de artister jag sett flest gånger och det är ingen slump. Han är alltid bra och han var bra på Yran 2011. När man hört allt förr är det dock svårt att inte intressera sig för något nytt. Något nytt eller en kall öl. Dessutom var Stortorget framför Hellström fullt med folk som druckit hela dagen och jag hatar fulla personer.

Raphael Saadiq
Raphael Saadiq

Det var så jag hamnade på konsert med Raphael Saadiq. Saadiq är något av det mest begåvade jag sett på en scen någonsin. Tillsammans med ett tätt och våldsamt svängande band vandrade han obesvärat från ett olympiskt genomfört soulstycke till ett annat. Glädjen, energin och hängivelsen vann över en alldeles för gles publik på den medelstora scenen bakom det gamla polishuset i Östersund. Roky Erickson har en tragisk bakgrund men Saadiqs fasansfulla uppväxt i Oakland ger ett lika anmärkningsvärt men mindre uppmärksammat djup till hans konsert. Att jämföra deras framträdande skulle bara vara grymt.

Presidentens tal till republiken är ett viktigt inslag på varje Yra. Eftersom detta var den sjunde gången jag besökte festivalen så hade min fascination för den jämtländska självständighetsförklaringen på Stortorget kommit att svalna från redan från början måttliga temperaturer. Jag besökte det kollektiva urinhålet i utkanten på området, köpte en kebab och traskade in någonstans en bit in i Ewert Ljusbergs då lätt falnande brandtal. Ungefär 25000 människor hade hunnit före och de var märkbart uppspelta även om en del av Ljusbergs folkliga skogskommunism växte enstaka protester. Enstaka protester kan dock inte göra något åt det mäktiga intrycket av ett folkhav som viftar med flaggor och skanderar slagord med en röst.

När det kommer till dramatiska utspel så har Ewert Ljusberg inte någon möjlighet att nå upp till mer än fotknölarna på Henrik Berggren. Han svepte manteln över axeln och intog scenen i Badhusparken som en perifer men färgstark karaktär i Macbeth. Flankerad av endast en medsångare och en trumpetare spelade han igenom valda delar av Broder Daniels repertoar. Det var den sista konserten på Yran och på den sista konserten på Yran händer det nästan alltid saker som på något sätt beror på att artisterna som hunnits samlas bakom scen är i ungefär samma skick som festivalsbesökarna i gruset framför dem. En gång såg jag Ola Salo rida på Hank von Helvetes rygg skrikandes ”I got erection” sådär 45 minuter efter det att Turbonegros konsert skulle ha varit avslutad. Henrik Berggrens konsert var inte så dramatisk.

Ett fint inslag var när man från min position kunde se hur Håkan Hellström stod bland backstage-åskådarna i scenens marginal. Det talas mycket om hur Berggren inte tål sin gamla gymnasiekompis och vägrar spela samma dag som honom på festivaler. Historier om tvistande, före detta samarbetspartners inom musiken är dock nästan alltid överdrivna. Under yrans allra sista minuter sjöng Hellström med i refrängen till Cruel town från sin position utanför scenen, långt från en mikrofon. Han var dock inte längre bort än att Berggren kunde se honom och le uppskattande.

Jag inser nu att detta blev ett rätt långt inlägg. Eftersom ändå ingen har orkat läsa så här långt så kan jag dock avsluta hur som helst. Penis. Ingen märkte nog ens det där. Bra, då lägger vi ner det här.

Brouwerij de Molen

Om du råkar befinna dig i Bodegraven i mellersta Nederländerna så har du antingen kommit fel eller blivit ölnörd. Vilket det än är kan jag bara gratulera, för i Bodegraven ligger nämligen ett av världens mest hajpade bryggerier just nu: de Molen.

Molen betyder något i stil med väderkvarn, och i just en sådan ligger bryggeriet. Det är visserligen inget speciellt, vi stötte på fler bryggerier under vår resa som var inhysta i gamla väderkvarnar, men de Molen var kanske de första som tänkte på att ta det som namn. Själva bryggeriet rymdes i ett litet rum bakom baren, bara marginellt större än mitt gamla korridorrum. För en liten avgift fick vi en guidning av en entusiastisk yngling med väldigt krulligt hår. Det blev ingen fysiskt krävande rundvandring på 28 kvadratmeter bryggeri, men det var ändå en väldigt bra tur med smakprov och frågestunder. Och för de av oss som inte själva kan ölbryggandets ädla konst på våra fem fingrar så gavs här också en allmän genomgång i hur öl tillverkas som var ytterst pedagogisk.

Vi stannade för att dricka mer öl efter visningen, och för att äta en bit. Puben var trevlig, och när eftermiddagen övergick i dimmig kväll var det ganska mycket folk där. Ölsortimentet var naturligtvis utmärkt, och ingen bör behöva gå törstig därifrån. Matmenyn var även den ganska lång, men överraskande spretig. Ska man vara riktigt ärlig var inte maten riktigt värt pengarna. Det var inget fel på den, men inte heller något speciellt. Så här i efterhand skulle jag nog koncentrerat mig på ölen, kanske med några delikata bitterballar som tilltugg.

Med utmärkta tågförbindelser är det lätt att ta sig till de Molen. Det kan vara svårt att komma därifrån, men det är inte tågens fel.

De Molens hemsida.

Frukost på Greenwoods

Eggs benedict

Är man i centrala Amsterdam och sugen på frukost kan man lika gärna gå till Greenwoods. Eggs benedict, alltså bröd, skinka och pocherade ägg dränkta i hollandaisesås är ett syndigt bra sätt att börja dagen på. Eller avsluta för den delen, Greenwoods slutar inte servera frukost bara för att morgonen är över. Äggen var härligt krämiga och såsen var frisk och fin. De korslagda gräslökarna fyllde ingen gastronomisk funktion, men var dekorativa och väldigt korslagda.

Övriga rätter är olika varianter på frukostar, främst engelska sådana. Några mackor ryms också på menyn, och en hamburgare. Stället är litet och närodlat och ekologiskt och allt det där, och har till och med en liten trevlig uteservering.

Fyra korslagda prydnadsgrönsaker av fem möjliga.

Bistro Berns

Foto: Nöjesguiden

En vacker kväll i juli bjöd Mejeri-Robin hem till middag hemma hos sig på Bistro Berns. Man gör så på Östermalm. Jag accepterade trots att det innebar att jag var tvungen att ställa in mina planer på att spendera kvällen med att dricka ljummet lådvin och se gamla avsnitt av MASH på datorn. Det var högt spelat men det skulle visa sig att jag vågade och vann. 

Bistro Berns är en tallbarrsformad resturang mitt i Berzelii park utanför Berns huvudbyggnad vid Nybroplan i Stockholm. Restaurangen består av en väldigt lång bardisk och en enkel men tillika lång rad med bord längs med husets fönstersida. Konceptet som jag förstått det går ut på att man kan äta vällagad men egentligen enkel mat vid baren eller vid något av de många, små borden. Det är även generellt sett så jag förstår ordet Bistro.  

Som förortsbo fick jag vänta i parken eftersom SL i ett lynnigt utfall bestämt sig för att leverera mig till staden i tid. Mejeri-Robin nedsteg från sitt närbelägna palats lagom i tid för att undra varför jag satt och hängde på en bänk som en mås besökt innan mig. 

Vi tog plats på uteserveringen och på min inrådan valde vi ett bord längst in i en hörna. Jag vill alltid ha ryggen fri vilket även är anledningen till att jag sätter mig med raggarna, ligisterna och de sömndruckna alkoholisterna längst bak i bussen. Vi fick nästan omedelbart flytta eftersom den överambitiösa personalen på Berns vridit upp gasolvärmarna till den grad att de svedde mina ögonbryn och gjorde besticken för heta att greppa om. 

Menyn på Bistro Berns är föredömligt kort men ändå bred nog för ett antal variationer inom temat rustik fransk mat. För att vara mer specifik så är nog temat norra Frankrike. De sålde musslor på ett sätt som en del kanske associerar med Belgien men vem är jag att säga att de inte har dem på den franska sidan av gränsen också? För oss fanns det egentligen bara ett enda alternativ och det enda alternativet var choucroute.

Choucroute är ett franskt försök till att namnge surkål. Naturligtvis finns det tiotals miljoner med fransmän som inte förstår varför man behöver ett ord för surkål men i en viss del av norra Frankrike har ändå behovet uppstått. Den delen heter förstås Alsace även om den går under namnet Elass varje gång någon glömt att stänga grinden mot öster. Denna fascinerande del av världen är en underbar blandning av franskt och tyskt som har gett och fortsätter att ge oss franska viner på tyskt vis och tyskt matlagning på franskt vis och vice versa. 

Klassisk Choucroute tillagas på ungefär följande vis: Man hackar lite lök och lite äppel, blandar det med surkålen och låter det koka i vittvin medan man kryddar lätt med salt och kummin. Mot slutet på kokningen lägger man lite fina korvar, fläsk, kassler eller vad man har på kålen och låter allt nå fullbordning tillsammans. 

Jag vet inte om det var så de gjorde på Bistro Berns men jag vet att de måste ha gjort något rätt. Surkålen var fulländad. Den var syrlig men inte för syrlig, smakrik men inte sönderkryddad av den farliga kumminen och den var välkokt men ändå med perfekt tuggmotstånd. Oavsett om surkålen är tysk eller fransk så görs den bästa surkål jag ätit till denna dag på Bistro Berns i Stockholm, Sverige. 

Till kålen fick man på nu redan känt vis några fina små korvar, välkokt kött av obestämbart ursprung, fläsk och potatis. Korvarna var små och vita och det finns några liknande på Lidl som kallas ”Nurnbergare” men förmodligen finns det ett par dussin andra städer i Tyskland vars lokala stolthet ser liknande ut. Köttet, som kan ha varit sidfläsk, var i upplösningstillstånd och mycket fett vilket var något jag kunde både uppskatta och förstå. Fläsket var någon sorts verkligt tjockt bacon. Tillsammans var rätten en ypperlig upplevelse och en grundmurad produkt. 

Till efterrätt köpte jag en söt fransk öl och kaffe. Det ska vara något sött till kaffet. Notan gick på strax norr om 300 kronor där huvudrätten stod för 198 kronor. Det är ganska långt från gratis för vad som i grunden är rätt enkel och billig mat men de som kokar surkålen på Berns tar dig långt för pengarna. Oavsett kostnaden är det en resa jag kan tänka mig att göra igen. 

 

Bistro Berns är även fördelaktigt recenserad här

Hamburgaren från forntiden

Livet är lätt på sommaren men det finns massor med kreativa sätt att göra det svårare. Ett sådant sätt är att byta bort all sommarens potatissallad och lådvin mot något mer utmanande. Efter tre veckors semester med utagerande kosthållning bestämde jag mig därför för att testa något mer krävande för att få balans i tillvaron. Det var så jag kom att leva på 2 dl kokt quinoa om dagen i fyra dagar. Fråga mig inte hur jag kom fram till det alternativet. 

Sanningen är förresten att jag redan på den näst sista dagen var så trött på de smaklösa höglandsfröna att jag hoppade över kosthållningen helt och hållet. Det är alltså inte att förundras över att jag mot slutet av den fjärde dagen kom att ägna en tanke åt matlagning. Hur bryter man bäst en sådan fasta? När man börjar från grunden är det bäst att man börjar med grunderna och som Jonas redan konstaterat så är hamburgaren den postmoderna stapelvaran.

Två deciliter kokt quinoa

Efter fyra dygn med endast inka-gröt och ständigt mer deprimerande TV-rapportering om massmord som spis hemsökte mig en bild från en svunnen tid. Jag kom av skäl jag inte kan förklara att tänka på en monstruös hamburgare jag gjorde för snart 12 år sedan. Den bestod av 600g nötkött, något ägg, lite kryddor och inte så mycket mer. Den var så stor att jag var tvungen att lägga den i en jättebagel istället för ett traditionellt och alldeles för litet hamburgerbröd. Det var på min studentkorridor i Lund under den gyllene eran innan Jonas flyttade in och drog dit löst folk som Nils och Zonk med jämna mellanrum.

I ett gammalt fotoalbum hittade jag ett fotografi där jag poserar med detta brott mot naturen som var min hamburgare. För den eventualitet att du reagerar på att det är svartvitt vill jag nämna att det fanns färgfotografi redan på den tiden. Det hade bara ännu inte nått Kalmar Nation och dess fotoförman som också bodde och verkade på min korridor på Vildanden i Lund.

Så här 12 år senare kan jag inte komma ihåg motiven för denna slags matlagning men jag antar att jag var hungrig. Man skulle dock kunna misstänka att motiven baserar sig helt i någon sorts ungdomligt oförstånd men det motbevisade jag idag genom att göra en liknande hamburgare utifrån ett mer utvecklat och förfinat medelålders oförstånd.  

Med ålderns rätt valde jag att kompromissa med köttmängden genom att endast använda 400g extra prima nötfärs från Gotlandskött. Lätt yr och med den typen av blodsocker som gör en själsligt frånvarande rörde jag ihop en köttsmet som förmodligen var något mer komplicerad än den för så länge sedan eftersom jag nu för tiden har ett kylskåp att förvara livsmedel i. Principen var dock densamma; kött, lök, vitlök, tabasco, worchestershiresås, salt, peppar och så vidare. Det är svårt att ange proportioner när man saknar sinne för dem.  

En hamburgare ska täcka hela bottnen på en medelstor gjutjärnspanna

Hamburgare 2011 ser du på den översta bilden och jag måste säga att jag är mycket nöjd med resultatet. Jag fuskade genom att köra den en stund i ugnen för att den skulle bli genomstekt vilket är en innovation jämfört med 1999 års modell då de yttersta grammen på burgaren brann upp efter för lång exponering i pannan. 

Det finns säkert en lång rad skäl till varför man inte bör avrunda fyra dagars quinoa-diet med en halvkilos hamburgare och jag lever igenom en del av dem medan jag skriver detta. Man bör dock inte heller glömma bort vinsterna, genom näringstillskottet jag har återfått ett par elementära hjärnfunktioner och jag fick ett skäl att skriva ett långt inlägg om ett gammalt fotografi. Det är tillräckligt när man har semester. 

Millenniumburgare 1999. Foto: Peter Johansson

Burgermeester

Hamburgaren är den postmodernistiska stapelvaran. Glöm potatis, ris, bröd och andra öststatligt tråkiga ingredienser som egentligen bara anställda på livsmedelsverket fortfarande äter, den nya basen i en sund diet är mer komplex än så. Den är sammansatt.

När man är ute och reser är det extra viktigt att ibland få tag i råvaror som kroppen känner igen. Att få tag i en bra hamburgare är således centralt.

Centralt är dock just vad Burgermeester i Amsterdam inte är. Det finns ett antal instanser av denna hamburgerkedja, men ingen av dem ligger inne i centrum. Däremot ligger en på vägen till Brouwerij t’Ij (äggbryggeriet, fritt översatt utan kunskaper i Holländska), och det finns många anledningar både till att ta sig dit och till att pausa halvvägs på Burgermeester.

De har ett tiotal standardburgare att välja på, samt en månadsburgare. Det är de vanliga, samt fiskburgare, kycklingdito och några varianter med lamm. Faktum är att de allihop låter så goda att man gärna vill smaka mer än en. Detta har de genierna bakom restaurangen redan tänkt på, och för 11€ kan man få tre små burgare, i storlek motsvarande en normalstor. Tillbehören ingår inte, men det finns ett par att välja till. Visserligen inte pommes, men jag kan rekommendera den grillade majskolven.

Bröden är hembakade, eller i alla fall bakade av någon, och smakar utmärkt. Köttet håller hög kvalitet och är perfekt stekt. Burgare är per definition en ganska svulstig upplevelse, men detta är ändå fräscht och trevligt. Ju mer jag skriver om det desto mer längtar jag tillbaka, det är fantastiskt delikata hamburgare vi pratar om. De med lamm var ännu bättre än de med nöt.

Innan man går kan man lämna sin idé till en ny burgare och det är från dessa förslag nästa månads burgare plockas. När vi var där var det balkanburgare.

Fyra och en halv gyllene mås av fem möjliga. Den sista halvan hade de kammat hem om de haft fullständiga skyldigheter.

Burgermeesters hemsida.