Här är en annan reseberättelse från Paul Valö, jag tror han är i Texas

  Austin är inte som andra städer i Texas. Till att börja med är det huvudstaden men de säregna dragen slutar inte med det.

Austin är en modern, liberal stad som skänkt ett fantastiskt klimat åt universitetsanställda, IT-företag, countryrockband och folk som helt enkelt sticker ut lite för mycket för Houston.

 Folk som inte vet bättre skulle kunna säga en sak som att Austin är ett stycke av södra Kalifornien som slängts ut i det centrala Texas kullar. Austiniterna själva blir dock väldigt upprörda av sådana antydningar och det med all rätt. Texas har alltid varit källa till mycket av den färgstarkaste excentrismen i Amerika och i det avseendet är Austin sannerligen ett gott val av huvudstad.

 Kreativitet, våghalsighet och en osårbar optimism är alla karaktärsdrag som ligger folksjälen nära i Texas. Antikonformism, auktoritetsmisstro och stolthet är några av de andra. Det är lätt att tro att befolkningen i Texas består av jesusgalningar som anser att avrättningar av utvecklingsstörda svarta män är god söndagsunderhållning, åtminstone ifall man bildar sig en uppfattning om delstaten utifrån vad som visas på TV. Tror man det så är man dock offer för ett missförstånd.

 Texas är en paradox, visst finns den kristna konservatismen där men inte i någon större grad än i övriga södern, snarare i mindre. På något sätt kan en av de största jesusgalningarna någonsin, David Koresh, erbjuda någon sorts förklaring. Koresh var ledare för den kult i Waco som FBI och ett par andra bokstavskombinationer tände eld på efter att jesusgalningarna skjutit tillbaka mot vad de såg som invaderande statliga stormtrupper.

 Koresh var onekligen en religiös galning men han är inte ett exempel på bibel-konservatism utan den sortens liberalism som kommer av att varje Texasman och Texaskvinna förblir självständig till trots mot allt. Kristna människor i allmänhet tyckte också Koresh var en mupp men han fick hållas där ute i det stora huset på prärien.

 Under andra omständigheter hade Koresh varit ledare för ett husockuperande vänsterkollektiv, den springande punkten i historien om Koresh är självständigheten från staten och självständigheten som sådan. Från en sådan utgångspunkt är det närmare till liberalismen än till konservatismen.

 Den sortens liberalism som låter Koresh passera genom det extremt grovmaskiga sociala nätet är den sortens liberalism som gör Austin till en av de mest tillåtande platserna på jorden. Varför är då inte hela Texas lika liberalt som Austin? Märkligt nog tror jag det beror på inflytande utifrån, från den konformism som kommer av nationella och multinationella ekonomiska intressen. Det är bara Austin med sin intellektuella tjänstemannaklass, sitt rika kulturliv och framför allt sitt energiska småföretagande som stått emot storkapitalet och dess strömlinjeformning av miljön de verkar i.

 Småföretagen i Austin är verkligen en historia för sig och deras historia säger i sin tur en hel del om Austin som stad. För ett par år sedan drog de lokala småföretagsorganisationerna i Austin igång en kampanj som skulle slå vakt om det unika entreprenörklimatet i staden, ett klimat i vilket oräkneliga företag i IT-branschen och andra branscher slagit rot. Målet med kampanjen var uttalat att hålla borta de enorma företagen som tenderar att komma in i en lokal företagsvärld och ta över. Namnet på kampanjen var lika slagkraftigt som det var Texas: ”Keep Austin weird”.

Austin är en galen plats undantagen från alla rationella ekonomiska och politiska standardlösningar. Därför ligger nyckeln till fortsatt framgång i att bevara det skruvade i Austin.

 Även om målet med ”Keep Austin Weird” var att gynna småföretagandet i Austin så används referenser till Austins många excentriker för att illustrera sloganen. Den hemlöse transvestiten och ständige borgmästarkandidaten Leslie Cochran är ett sådant exempel. Cochran har som bäst fått 8% av rösterna i borgmästarvalet men är ändå en lokal kändis. I New York hade han/hon bara varit ännu en sanitär olägenhet för Port Authority.

 Sanitär olägenhet är definitivt en annan lokal krydda vid namn Carl Hickerson, en basebollfantast som på grund av starka personliga övertygelser motsätter sig både deodorant och luftkonditionering, två av de tre nödvändigaste sakerna i Texas där den tredje är Lone Star Beer.

 Jennifer Gale är en politisk renässansmänniska som ställt upp som kandidat i val till en lång rad politiska uppdrag. Egentligen är hon också en han och hennes främsta politiska gärning är att hon brukar dyka upp på vad vi i Sverige skulle kalla kommunalstyrelsens möten och sjunga om allt vad som korsat hennes hjärta sedan sist.

 Steve Mason är ytterligare en lokal figur som brukar visa upp sitt buskiga skägg i lokal-TV ibland under ständiga utfall mot invandrare. Han brukar synas på Austins gator tillsammans med den mystiske brandmannen från San Antonio, en viss ”Bexar Bob”.

 Austins nuvarande borgmästare, Will Wynn, hågkommer för The Daily Texan hur sång och diktreciteringar kommit att bli en del av de lokala politiska överläggningarna. Han minns speciellt hur ”berättande dans användes som förmedling av åsikter om stadsplanering”.

 Will Wynn förklarar det politiska livet i Austin med att hippies och rednecks funnit en fruktbar mötesplats att blanda sina olycksaliga men fascinerande gener. Man behöver bara rudimentär kunskap om countrymusik och Willie Nelson för att inse att han har rätt.

 En annan förklaring är förstås att cannabislaster stora som blekingska hölass fraktas in i den liberala universitetsstaden från det närliggande Mexico varje dag. Austin hade inte varit Austin utan ”the Austin Torpedo” och det gäller musiklivet lika mycket som det politiska etablissemanget.

 Jag kan med lycka säga att jag fått känna på en liten del av Austins galenskap. Den finns där överallt till alla som vill ta del av den. Ofta kommer den i form av musik.

 Den som spenderar tillräckligt med tid utanför Starbucks på sjätte gatan kommer att ha träffat varje personlighetsstörning som är möjlig och dessutom ha erbjudits en enkel resa till vilken som helst av alla dimensioner av medvetande. Det finns också en chans till en hygglig kopp kaffe.

 Austin är en plats så långt ifrån dina fördomar om Texas att du skulle bli permanent desorienterad ifall insikten kom över dig för plötsligt. Det är en underbar och märklig plats, det är en plats att återkomma till.

 Jag vet att jag är på väg tillbaka och då har jag inte ens åkt härifrån än.