Okategoriserad

Nils Oscar hop yard IPA (1493)

av Johan

Varumärket Nils Oscar bygger på en verklig person med efternamnet Sundberg. Nils Petter Sundberg. Han föddes in i ett redan sönderfallande äktenskap mellan tillvaron på den norrländska landsbygden och ett anständigt liv. År 1882 utvandrade han till till Amerika där han under 18 års tid skulle komma att göra sig ett namn inom hö och klöverindustrin. Trots oförnekliga framgångar återvände han år 1900 till Norrbotten med planer på att odla vall i norra granskogsbältet och bestrida efterhängsna rykten om att han ätits av indianer. Allt det här är förstås historia och knappt ens det, läs hela historien här.

Nils Oscars bryggeri startades 1996 och det är det första svenska mikrobryggeri som jag kan minnas att jag inte hade råd att köpa öl från under 1990-talets sista år. Nils Oscars kanske var först (det var de inte) bland mikrobryggerierna i Sverige men de har aldrig varit bäst. Nils Oscars god lager (1305) är inte vad den heter och Nils Oscar kalasöl (1310) är ett av de hemskaste livsmedel som framställts av människohand.

Alen från Nils Oscar har alltid varit betydligt mycket jämnare och bättre men de har alltid saknat en verklig spjutspets i sortimentet. Det kan de mycket väl ha fått i och med introduktionen av Nils Oscar hop yard IPA.

Nils Oscar hop yard IPA har en skarp humlekant med ett volymiöst och mycket fruktigt mellanregister, följt av en betyande, för att inte säga påtaglig beska. Det som gör hop yard till en av de bästa svenska IPA-ölen är just att den har ett liv mellan humlen och beskan och det är ett rent nöje att stifta bekantskap med detta liv medan det varar.

25,40 kronor på systembolaget, nummer 1493 i katalogen

4 hässjor av 5 möjliga

Fentimans botanically brewed victorian lemonade

av Nils
Fermented botanical lemon drink with ginger and herbal extracts.

Den Fentimanska familjen ruvar på en hemlighet. De själva kallar den ”Fentimans Fearless Fermentations”. Som en kinderöveraskning väntar ett lager mäsk i botten på din uppfriskande läskeblask. Annorlunda smakar det men det är ju inte alltid samma sak som bättre. Om man råkat ägna dagen åt humana avföringsodlingar inklusive jästkulturer hjälper det inte att man följer instruktionerna och vänder på flarran några gånger innan första klunken. Faktum är att jag snarast ångrar tilltaget, nu singlar ju små jästflingor runt i min viktorianska citron, ört och ingefärsläsk!

Bah, det var inte alls det här jag var sugen på. Tur man köpte en bit St Agur också, de vet hur man krämar det bästa ur sitt mögel!

Flaska: 4
Smak: 1
Känsla av exklusivitet/gödighet: 3
Nils subjektiva drickupplevelse: 2

Stensubjektivt totalbetyg: En viktoriansk surkart av fem möjliga.

Corso como

av Nils
Corso comos innergård

Att få åka på konferens innan tinningarna grånat var en smula oväntat. Milano dessutom. Endast en sak var obligatorisk enligt min kliniska handledare, ett glas prosecco på Corso Como. Lydigt käkade jag finbiff med grillad avokado och ett glas prosecco på den lummiga innergården. Tror inte jag käkat lunch för 500 spänn förr men som den speciella upplevelse det var tyckte jag det var värt pengarna.

Skulle ni hitta dit så glöm inte ta er en längre titt i den tillhörande livsmedelsbutikstora designshoppen. Ni blir garanterat inte besvikna. Köper ni något blir ni däremot en rejäl hacka fattigare.

Prosecco är i korthet den övergripande benämningen på norditaliensk skumpa som antingen bubblar lite mer och då kallas spumante som motsvarar den spanska cavan eller den franska champagnen. Vill man istället ha lite mindre bubblor väljer man frizzante.

Meny: 4
Service: 4
Miljö: 5
Pris/prestanda: 3

Totalbetyg: 4 väldressade milaneser av fem möjliga

Tack för tipset Tina!

Ge bläckfisken en chans

av Jonas

I början av året var jag i Barcelona. Jag har redan skrivit om ett par kuinariska upplevelser där, och jag har inte ens nämnt hur jag blev pålurad en turistpaella för en halv förmögenhet.

Mitt i en promenad till något turistmål en dag blev jag hungrig. Inte konstigt, det blir jag ofta vid lunchtid. Tyvärr befann jag mig på ett ställe där det mest fanns KFC, och jag har sedan länge svurit en ohelig ed om att aldrig äta där igen. Istället slank jag in på ett skabbigt litet lunchställe. Det var ärligt talat riktigt sunkigt, inte alls så där pittoreskt som det ska vara när man hittar ett genuint hak att skryta om där hemma.

De serverade bläckfisk till förrätt. Jag hyser ett ambivalent förhållande till bläckfisk, som man kan sammanfatta med att jag skulle vilja tycka att det är godare än vad jag egentligen tycker att det är. Men med en dåres envishet beställde jag den. Bläckfisken kom serverad skivad på grillspett, med gröna paprikor. Köttet var saftigt, fast och väldigt mört. I konsistens påminde det mer om en köttig pilgrimsmussla. Inget slemmigt, inget segt. Oljan som använts vid grillningen, tillsammans med salt och den grillade ytan gjorde den slemmige molusken till en fantastiskt delikat aptitretare. Bitterheten och sötman från den grillade paprikan var pricken över i’et.

Den undre bilden visar en av huvudrätterna, vilket ger en ledtråd till den sparsmakade lunchmiljön.

Vad jag vill säga med detta är att om du blivit rädd för sega bläckfiskar på en sushirestaurang eller en turistfälla på Kreta, ge inte upp!

Bläckfisk, åtta armar av åtta möjliga. Den bläckfisken jag åt av har dock max sju kvar.

Bloody Gödsvin

av Johan

Nio av tio svenskar äter för lite frukt och grönsaker. Folkhälsoarbete är en av Gödsvinets grundpelare så inget kunde vara mer naturligt än att vi gör vårt för att hjälpa upp den statistiken. Därför kan vi idag presentera en genomnyttig drink full av fräscha c-vitaminer!

Egentligen är inte Bloody Mary ett naturligt drinkval för mig. Jag har lite svårt för tomatjuice allt sedan jag levde på kall tomatsoppa under en längre vistelse i Kaliforniens vildmark. En internationell konspiration av asiatiska utbytesstudenter förhindrade att jag värmde den. Men det är en annan och ganska förvirrande historia.

Bloody Mary är förstås en av de allra mest klassiska drinkarna, den har varit en naturlig del i en bra frukost i årtionden. Som med alla klassiker har alla sina egna versioner men alla utom Gödsvinets är fel. Så här gör man rätt.

Plocka fram Willie Nelsons ”Phases and stages” och sätt på det rätt förutsägbara öppningspåret på sida två. Ta sedan fram ett stort glas, ett som rymmer minst fyra deciliter. Häll i 3-4 isbitar eller motsvarande mängd krossad is. Slå upp 4 cl vodka i ett separat glas. Drick upp det. Häll sedan ytterligare 8-10 cl vodka på isbitarna. Pressa en halv citron i glaset och häll i en liten skvätt tabasco och ett lite modigare stänk worchestershiresås. Blanda allt grundligt. En del menar att man ska skaka sina Bloody Marys och en del menar att ska röra dem. Jag menar att det inte finns en chans i helvete att det gör någon skillnad. Ta en stjälk bladselleri och skär av den grova bottendelen. Riv denna och blanda i drinken. Riv även en gnutta vitkök, exakt en gnutta, varken mer eller mindre och tillsätt den. Rör igen. Eller skaka. Fyll upp glaset med tomatjuice, rör igen (eller skaka) och dekorera med återstoden av bladsellerin. Stänk en knivsudd grovt malen svartpeppar på toppen. Ifall du vill sila bort de rivna grönsakerna så må du vara förlåten för det. Jag behåller mina. Servera med fyra stekta ägg och njut!

 

Viking ger mer

av Johan

Det är lördag morgon och min teutonska kaffemaskin har precis klämt ur sig en dubbel espresso under högljudda plågor. Jag sippar på de sotiga dropparna medan jag går igenom veckans post, som jag hämtat men inte haft geist nog att studera förrän nu. Där är de vanliga hotbreven från Fortum och ett par särskilt obehagliga bulletiner från en förorättad internetbokhandel som kräver betalning. Mitt i allt elände sticker ett stort brunt kuvert fram. På dess kortsida är ordet Viking Line tryckt och det kan vara det vackraste jag sett på hela morgonen.

Söndagen den 29:e maj  reser vi med Cinderella, Östersjöns Lustiania. Ombord dinerar vi väl och ägnar oss åt nöjen som blir enklare ju senare timmen blir. Ett av de enklaste är att åka hiss med främmande människor och spontant börja nynna på Mikael Wiehes ”Titanic” mellan våningarna.

Vår vän Bertil bestämde sig för att bjuda på frukost också, han går uppenbarligen inte att stoppa när han börjat ge. Det är så Viking Line är.

Black Magic Woman

av Jonas

Häromdagen skrapade jag på ytan på mitt källarförråd och fiskade upp en Black Magic Woman som inte fått stå där och vila längre än sedan förra året. Men bevisligen var det tillräckligt. Vätskan är trögflytande. Den påminner en del om Yeti. Den smakar bittert som att tugga på kakao, och en påtaglig ton av brinnande bildäck.

Det är bittert. Torrt. Rökigt. Detta är öl för folk som klär sig i läder och lyssnar på tysk improvisationselectro. Komplext och elegant, men ändå som en käftsmäll. Men medan munnen vänjer sig och ölen får upp temperaturen blir den mjukare, sötare och i sista klunken känner jag till och med en tydlig eftersmak av vanilj. En elegant transform.

Black Magic Woman, 4,5 däckbränder av fem möjliga. Riktigt bra. Funkar fint kylskåpskall. Fanns en gång på systembolaget.

Sommaren och dess drycker

av Johan

Sommaren rasar tvärs över hela Stockholm, från bergstoppen på södermalm där jag gör mitt dagliga värv till mitt rofyllda örnnäste här i Vällingby. Rusigt skamlösa människor bjuder ut sig till solens strålar i parker och grönområden. Så sent som i går såg jag två tonåringar ligga och hångla i solen vid Anna Linds grav på Katarina kyrkogård.

Den plötsliga sommaren har haft direkta fysiska konsekvenser på omgivningen här ute i västerort. Från mitt fönster på 13:e våningen har jag utsikt över mil efter mil av förort. Villor, radhus och låga hyreshus sträcker sig mot Hjulsta och evigheten. På vintern ser jag dem alla mycket klart men eftersom det är väldigt gott om träd i de gamla bostadsområdena här ute så försvinner nästan all bebyggelse under lövverk så fort våren gått över i sommar.

En dag befinner man sig i förortseländet, nästa dag blickar man ut över skogsmånen Endor. Endast Kista med sin blanka skyskrapa sticker upp vid horisonten likt Smaragdstaden i Trollkarlen från Oz.

Med sommaren kommer inte bara löv på träden. Precis lika förutsägbara är sommarens alla drycker. Kungen bland dem är en dryck som jag dricker nästan dagligen när temperaturen kryper över 15 grader, vilket sedan jag flyttade från Östersund kan bli flera dagar om året. Jag syftar förstås på det irländska isteet.

Irländskt iste påminner på det stora hela om vanligt iste. I själva verket gör jag det alltid med hjälp av en helt vanlig påse iste-pulver från Lipton’s. Vad som skiljer irländskt iste från vanligt iste är förstås samma sak som skiljer irländska arbetsplatser från vanliga arbetsplatser. Whiskey.

Irländskt iste tillagas så här: Häll upp innehållet från en påse Lipton’s iste med citronsmak i ett kärl som rymmer minst 1 liter. Tillsätt 2-3 dl Jameson whiskey och rör om länge. Fyll på med 6-7 dl  kallt vatten, några isbitar och eventuellt några skivor citron. Låt stå kallt ett tag.

Detta är receptet som präglat mina 10 senaste somrar. Det blir inte sommar innan man gjort sin första kanna och man kan ofta förneka sommarens frånfälle långt in i september med hjälp av ännu ett glas sötsur whiskeygrogg. Irländskt iste smakar av strävt av citron då whiskeyn dödat den söta eggen och alla smakerna förenas i den gemensamma smaken av sommar. Detta är drycken som gjort ett stort antal storsjöyror lite yrare och somrarna i stort lite mer febrigt berusa(n)de.

Receptet är förstås långt ifrån originellt. I själva verket verkar tillverkarna av Jameson whiskey också ha insett dess potential. En gång för ganska många år sedan köpte jag en stor flaska Jameson på en flygplats någonstans. Vid det tillfället fick jag och alla andra som köpte en sådan flaska också en liten påse med pulver, inte olik Lipton’s iste, som man blandade med vatten och Jameson för att få en iste-liknande dryck som smakade av citron. Detta var för mig en bekräftelse på att bra idéer sprider sig själva eller att någon från Jamesons destilleri installerat spionkameror i min lägenhet.

Hur det än är med den saken planerar jag låta denna dryck definiera även denna sommar. Jag sippar på ett glas irländskt iste medan jag skriver detta. Det är viktigt att dricka mycket när det är varmt.

Irie

av zonk

Almond 22, det började så grant – men liksom en utekväll i parken med en kasse fulöl, har det liksom blivit ganska fladdrigt och oklart, utan att man riktigt visste när och hur det hände.. Irie vill inte riktigt ordna in sig i ledet, det är lite wit, lite pilsner, lite humle. Det kan ju låta lite anarkistiskt, rentav lovvärt, men dessvärre är det inte riktigt de mest spännande bitarna ur vardera kategorin man plockat upp – snarare de mer diffusa. Doften är lite citronigt fruktig, och när man kikar ner ser det ju ut som en wit, grumligt gult med en blekvit, lätt löddrande skumkrona. Men sen tar man sig en klunk, och den där witsmaken gör sig inte mycket påmind, det är rent så man tror man sitter med en möjligen lätt citronig pilsner. En ensam humle-atom dröjer sig kvar på tungroten, och man känner sig lite sådär.. lurad.

En och en halv diffus känsla av fem möjliga. Egentligen är inte Irie dålig så mycket som väldigt menlös. Enligt rykte bryggs den inte längre, och jag kan inte säga att jag känner någon större ledsnad över det.

Durian

av Jonas

I sydostasien finns en frukt som heter durian. Den ser ut som en medelstor taggig boll, och insidan består av ett gulvitt fruktkött. Den här frukten är ganska populär, bland annat kunde man få den som smoothie (oavsett vad man egentligen beställde) på ett hotell där vi bodde.

Till saken hör att durian luktar fruktansvärt illa. Och precis som surströmming smakar det nästan ännu jävligare. Varför folk äter detta förblir ett mysterium, men kommer de till Sverige på besök skulle de säkert uppskatta lite rutten fisk. Smoothien på durian var så odrickbar att den fick förpassas till strax utanför hotellrummet, i ren rädsla för liv och lem.

På bilden skymtar man även lite av Singapores faiblesse för böter.