Jag köpte en kopp kaffe på Espresso house och naturligtvis var det ett fruktansvärt misstag. Det var på Gullmarsplans t-banestation och det var för tidigt för att vara vaken och för sent för att inte ha fått sin första kopp kaffe än. Jag gick först till den rätt trevliga försäljaren av mackor och drycker i hörnan vid kebabrestaurangen. Där möttes jag av en kaffemaskin lika ur funktion som resten av Gullmarsplan. Kvarstod att göra gjorde att gå till kaffekapitalisterna från Lund.

Espresso house är dyrare än holken i hörnan men man kan ju få en god kopp? Jag är inte så säker. Naturligtvis blev jag förvånad när personen bakom disken frågade om hon skulle hälla mjölk i kaffet. Hon kunde förstås lika gärna ha frågat om jag ville att hon skulle spotta i kaffet. Det ville jag inte men det var inte slut med det.

Efter att ha betalat vad som måste beskrivas som en mindre förmögenhet vandrade jag iväg mot en buss som gjorde sig beredd på att ta mig och en rad andra plågade pendlare på den dagliga ökenvandringen till de södra förorterna. På väg dit tog jag min första klunk från den lockförsedda pappersmuggen. Den innehöll otvivelaktigt vit, äcklig, jävla mjölk. Jag stod inte i närheten av någon spegel men jag föreställer mig att jag gjorde ungefär samma ansiktsuttryck som någon som funnit en kackerlacka i sin skagenröra.

Vad gör man? Bränner man ner Espresso house eller kräks man och går vidare? Jag valde att ta buss 188 söderut vilket får ses som en kompromiss dessa saker emellan. Varför gick jag inte tillbaka med det smutsiga kaffet? Detta är 2011, man “går inte tillbaka”. Man kilar iväg över Gullmarsplans smutsiga betong och bloggar om det.