Visst är det en fantastisk känsla att befinna sig i en absurd situation!
I fredags var jag ute på restaurang och åt, men jag ska inte plåga er med ytterligare en recension av Mrs Brown. Men mitt i måltiden kommer det in ett sällskap på fyra personer, av allt att döma två par, i 25-årsåldern. Herrarna, som sätter sig närmast oss är iklädda cowboyskjorta, läderväst och den lustiga företeelse som kallas cowboyslips. De blir glada när vi berömmer klädvalet, och deras damsällskaps fnittrande ligger i gränslandet mellan förlägenhet och stolthet.
Utan att blinka beställer kopojkarna in varsin portion oxtestikel till förrätt, och äter den under ett ymnigt skämtande om såsen som serveras till.
Allt ackompanjeras av en dam vid bordet bakom skränar på växelvis engelska, franska och svenska om vem som egentligen är hennes bästa vän från Schweiz. Av allt att döma är det den betydligt tystare damen på platsen bredvid henne hon menar. Den skräniga ägnar nämligen hela kvällen åt att förtydliga just detta.
Med en känsla av att vara den normalaste och troligen den tråkigaste människan i Malmö lämnar jag restaurangen och går och tar en öl.
Jag har inte testat (!) Mrs Brown ännu. Det verkar alltid vara smockat när vi går förbi.
Det är bra skit. Det är bra att boka i förväg dock…