It may be stereo, but it’s still mono

Jag hade en gång mage att inför en kanadensisk kollega påstå att ostarna därborta på andra sidan pölen är något å den själlösa sidan. Hon kontrade med att svensk ost minsann inte är så mycket att hänga i julgranen heller, vilket jag fann för gott att inte svara på. För även om jag hade sagt att vi är både ett och två snäpp över genomsnittlig amerikansk ost (kalla förresten aldrig saker i Kanada amerikanska om de inte är just från USA), så har svensk ost helt klart viss förbättringspotential, som man säger.

Därför är man ju glad åt varje ansats till nyskapande bland svensk ost, även om det kommer från nidingar som Arla, som ju annars mest är kända för att montera ned lokal svensk osttillverkning. Så det var med bitvis positiva om än blandade känslor vi plockade på oss en av deras nya Dacke-ostar. På håll hade man kunnat ta det för prästost, ja, faktiskt på ganska nära håll, och det intrycket är heller inte missvisande, för det är precis så den smakar. Prästost, möjligen med en något syrligare ton, men jag hade inte velat sätta fem öre på att skilja den från en vanlig prästost i ett blindtest. Missförstå mig inte, jag gillar prästost. Prästost är utmärkt ost och jag har ätit mången rostemacka med prästost på. Jag kommer äta många till. Men saken är ju just den att prästost liksom redan finns, så jag har svårt att känna att det är sådär riktigt spännande eller givande när någon skapar en i stort sett identisk ost och ger den ett nytt namn. Kanske dansar Arlas ostmakare speciella danser för Dacke-osten, kanske förbannar de Vasa-släkten och alla dess ättlingar, jag vet inte. Men vad de än gör annorlunda ger i varje fall inte mycket till synbart resultat för mig som sitter där med osten på mackan, och jag känner därmed ett visst bristande intresse för saken, såvitt de inte fullständigt bryter mot rim och reson eller livsmedelssäkerhet i tillverkningen kan det vara mig egalt. Så jag satt där med min ostsmörgås och tänkte på den luttrade skivbolagschef på svenska Energy records som fällde den beryktade kommentaren ”It may be stereo, but it’s still mono”, om musik som för all del släpptes i stereo men som inte precis gjorde nån grej av det. Nu är det förvisso ofta väldigt irriterande med sjuttiotalsmusik som leker med stereoeffekter, speciellt om man råkar lyssna med hörlurar, men jag hade hellre sett någon slags progressiv ost, om än missriktad och onödigt komplicerad, än en fullständig klon av en existerande svensk ost.

Dacke är alltså en lite speciell ost att sätta betyg på. Som ost betraktat är den god, för prästost är ju generellt sett smaskigt. Som unik skapelse är den däremot aningen misslyckad och redundant. Eftersom priset är hyfsat snarlikt mot prästost får den betraktas som prisvärd i samma mån som prästost, vilket är ett bra betyg. Vi får bara hoppas att nästa nya svenska ostskapelse går att skilja från det befintliga beståndet i ett blindtest.

Fyra kloner av fem möjliga om man betraktar smak, eller två om man ville ha något eget och unikt. Välj själv. Finns där ostar finns.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.