Ibland sitter man ju där vid någon piazza eller annan, bland spritz-drickare och socialiter, och snaskar snittar. Öllistan ser lika intetsägande ut som .. ja. något väldigt intetsägande.. och solen skiner sina sista strålar genom blonderade luggar. Men plötsligen skådar ens norra öga, som av ett litet under, något otestat, och då inte en dittills okänd variant på Forst! McFarland är där, och den är din räddning från all Becks, Corona, Ceres, etc. Denna förvisso licensbryggda irländska öl är lättsam, men trevligt besk! Jag är annars högst skeptisk till röd öl, efter att många gånger ha blivit served något som mest påminner om lager med en liten tillsats röd karamellfärg och en tesked socker. Inte roligt. McFarland, däremot, är inte övermåttan maltig eller över huvud taget söt alls: den läskar med beska, skummande frisk.
Tre klart godkända tummar upp av fem. Inget fantastiskt, men fullt godkänt. Och det, mina vänner, kan faktiskt kännas helt fantastiskt när man trodde man skulle sitta där med en öl som normalt serveras med en citronskiva i.
Den senaste månadens kavalkad av öl i Italien har varit lysande läsning, ingen annan blogg kommer i närheten av vår expertis på just det ämnet. Hoppas den fortsätter länge än.
Trevligt att recensionerna uppskattas internt om inte annat! Gödsvinet syd när en ambition att rapportera vitt och brett om ölutbudet här nere, sen får vi väl se hur länge det går att hitta nya sorter. Det är inte riktigt lika outtömligt som i vissa andra delar av världen..