Brewdog Punk AF alcohol free IPA (11945)

Brygghundarna har helt klart sina bra och dåliga dagar, men med Punk AF slår de bollen ut från planen. Det smakar i korthet ungefär som en alkoholfri Punk IPA, kompromisslöst plåtigt men ändå fruktigt humligt, ett överdåd som håller jämna steg med fransk senap på vedrökt karré och västerbottenost, ja, det är helt enkelt Brewdog i högform med en mycket fin öl. Sen dricker jag den nog inte hela kvällen, och den passar knappast till något finstämt i matväg, men det behövs sådan öl för varma dagar, för grillat, och för film som gör sig bättre med öl. Fint så!

Fyra zombier och ett litet skelett av fem möjliga. Nr 11945 på bolaget, 13:90 kr.

Mariestads Alkoholfri Påskbrygd (11940)

Mariestads. Det är inte ett namn som uppfordrar, eller ens uppmuntrar, men det är ändå inte så tokigt i de sammanhang där det är ett alternativ. Hur är då deras alkoholfria påskbrygd? Tja, det är i vart fall ingen humleraket som Nils Oscars d:o, men istället verkar det som att de valt att luta sig på syran. Jag vet inte om det är ett vist val, men jag är likaledes lite osäker på vem den här drycken är till för, och likaledes vem som köper den och varför, utöver då samhällsinformatörer som Gödsvinet, som tagit sig an något slags projekt att dricka all alkoholfri öl som det går att få tag på utan alltför stor ansträngning. Men jag misstänker att den köps av de som annars skulle köpt Mariestads, men som behöver något lite alkoholsvagare, och som ska hålla en liten påsksupé. Kanske kan den passa till mat, jag är osäker, syran viker efter hand och i den hittar man diverse smaker från bordet, bröd och sillinläggning ligger inte långt bort. Enligt förfädernas visdom ska man ju till sådant dricka ljus lager, evt något mer humlad än den var i urminnes tid, men därom kan man ju tvista. Att svara Mariestads alkoholfria påskbrygd på den frågan känns dock något långsökt. Men det är något slags öl och det är en variation till den förra, och det är väl inte så dåligt, även om det nog inte borde vara såhär syrligt.

Två och ett halvt rönnbär av fem möjliga. 11940 på systembolaget, 13:90 kr.

Nils Oscar alkoholfri Påsköl (11998)

Den kom plötsligt, insikten om att det fanns alkoholfria påsköl och att tiden för att recensera dem var knapp. Att bege sig ut i trafiken en skärtorsdagseftermiddag för att besöka ett systembolag när i princip alla gator är uppgrävda och ens medtrafikanter behandlar det på för orten sedvanligt sätt, med ett lite mer kärnfullt och livligt sätt att köra, kändes också som något minnande om påskens ursprungliga syfte, som jag bestämt har för mig inte var något om lättsinne eller njutning. Att stega in på systembolaget var en märklig känsla i dessa tider, det var tyst sånär som ett ständigt klirrande av flaskor, likt änglasång och trumpeter, och det var uppenbart att vi som var här inte tänkte genomlida långfredagen utan något att döva sig lite med. Helt ensam var man väl inte med att plocka på sig alkoholfritt, men en korg utan annat fick en uppmuntrande kommentar från personalen, som sig bör på vår ädlaste institution för att motverka alkoholens skadeverkningar genom att endast sälja den sex av veckans sju dagar, och inte mitt i natten. Som ett välsmort maskineri och under hovsam stillsamhet utdelades således denna dags dryck till en hord av behövande, och snart var man på väg ut med kassar stinna med prövad och oprövad alkoholfri öl.

Men det var ju påskölen vi kom hit för, och först bland dessa blir Nils Oscars variant, detta bryggeri kanske mest känt för sin gedigna ogedigenhet, med höga toppar motsvarade av minst lika djupa dalar. Hur är då deras påsköl, anno 2020? Ja. Enligt flaskan är det ju en brown ale, vilket ju inte precis är en öltyp som fyller en med förhoppningar, och det är alltså med viss överraskning vi finner en relativt njutbar öl. Humlighet av den här plåtighetskalibern hade nog kunnat få de flesta exempel i genren att kantra och visst övermannar den fullständigt den sirapsaktiga maltigheten man först förnimmer, skeppet lutar fort och rätt snart sitter man med någon slags DIPA-känsla och undrar om tungan är felkalibrerad, och det är tur att man dagen innan tagit sig en NAPA för att säkerställa att smaklökarna är på rätt kaluv. Humlighet är ju i allmänhet behagfullt men här tar man kanske det goda ett par tre steg för långt, och det blir just inte mycket annat med ölen. Likväl är det inte dåligt, men huruvida det just är en påsköl vet jag inte.

Tre och ett tredjedels obalanserat ägg av fem möjliga. Nr 11998 på systemet, 15:90 kr.

John Prine lever

John Prine hade överlevt två allvarliga fall av cancersjukdom och så sent som i februari en konsert i Gävle. Den etablerade kunskapen talade för att han kunde klara av vad som helst. Likväl dog han i natt av smittan som förenar Nashville med Johanneshov och flera andra ställen.

Jag smittades av John Prine för många år sedan och det är en smitta som inte går över, en kurva som inte kan planas ut. Bland de många dåliga sätten att beskriva hans storhet är två av de sämre att återge brottstycken ur hans textproduktion och berätta slitna anekdoter som vanligtvis har något med Steve Goodman att göra.

En anledning att anekdoter om John Prine är så populära är att de inkluderar väldigt många kända personer. Själv gillar jag en i vilken Hunter S Thompson konstaterar att ”We’ll might have to rely on John Prine for a sense of humor” men den är ju helt meningslös om man inte har hört resten och nu berättar vi ju inga slitna anekdoter här.

Istället får jag i likhet med samtliga lärosäten i Sverige framhäva värdet av självstudier. Vänd dig till kurswebben Youtube och inled en bildningsresa. Du kan exempelvis börja med en hälsning till John Prine i sjukshuset från Joan Baez. Eller också ett meddelande från Bill Murray med ett citat av Hunter S Thompson.

Falcon Alkoholfri

Handen upp, alla de som förväntar sig stordåd av Falcon alkoholfri. Ok, då var det avklarat. Inte jag heller. Men utöver någon slags konstig bismak är det helt klart öligt och inte påfallande tunt. Hade det inte varit för den där bismaken hade jag velat kalla det en habil lager, men nu är det inte det. Samtidigt är jag inte på väg till vasken för att missbruka vår moder jords resurser, nej, jag fyllde just på i glaset, det var nästan så jag började undra om den hade kunnat passa till mat. Men man kan ju inte ha mat stående hela tiden heller, bara för att man blir sugen på en öl. De flesta bismaker blir ju också mer påträngande med tiden men den här liksom slätar ut sig och det blir mest någon slags folkölskänsla av gammalt snitt, enkel lager, kanske lite söt eller lite brödig och sådär gammaldags humlig. Och det är väl allt sammantaget inte så illa pinkat om vi pratar alkoholfri öl, gudarna ska veta att vi på Gödsvinet utsatt oss för ett flertal saker i den vägen som vi helst inte tänker på. Ändå vill jag inte kalla det en juste öl, för det finns avgjort bättre alkofri lager. Men att inte vara sämst är ju alltid nåt?

2 öliga upplevelser av 5 möjliga. Finns där alkoholfri öl finns, men förhoppningsvis finns det även nåt bättre.

Att dricka på kanna

Det är lätt hänt att man börjar göra något på ett visst sätt, och fortsätter av bara farten. I det längsta har jag bryggt och druckit mitt te en kopp i taget, utan att fundera mer på den saken. Vid ett tillfälle, på en bjudning hos en viss hr Robin, blev det så bryggt en hel kanna. På så vis fanns te mest hela kvällen, på ett mycket praktiskt vis. Jag vet inte om jag vill säga att en pollett trillade ner, men kanske såddes ett litet frö. En kort tid senare, när det var dags för ett dataspelsmaraton men piggheten lyste med sin frånvaro, bryggdes nämligen en kanna på hemmaplan, och på den vägen är det. Närhelst te-lusten är stor, och det är mycket att göra, blir det en panna te, och så fyller man på koppen vartefter. Trevligt, praktiskt, och därmed kunde saken vara all. Men vid bryggning med hemtama teer slogs jag av något udda, nämligen att bryggning på kanna gav ett tydligt annorlunda te. Med slitvargen Kooh-i-Noor dyker det upp en sötma med en besk kant, lite som av honung, och hos storbladiga Nilgiri Supreme blir det tydligare smak av svarta vinbär och maltig stram sötma. Det är inte tal om ett väsensskilt te, men det är tydligt skilt från te bryggt per kopp, en bror eller kusin, om inte en annan gren i det evolutionära trädet. Utan att ha genomfört några mer djuplodande testar, endast på bas av ovanstående anekdoter, är det ändå intressant nog att vi vill uppmana er läsare att testa. Så för den som har en slitvarg eller en gammal favorit kan vi inte annat än rekommendera att brygga på kanna, och se om inte något nytt dyker upp hos ett välbekant te!

En omvändelse

Man skulle kunna tro att det är en omvändelse under galgen, att upphöja det nödvändiga till dygd, men bevisen motsäger det. Inte ens en tebrukare av avd. Brommas mått kan dricka bort ett knappt halvkilo te på en veckas isolering, nej, det här är en väg som startats långt tidigare, som samlat momentum över tid och som först nu nått sin fullbordan. Vi pratar alltså om Kooh-i-Noors väg från ”det där teet som står i köket och aldrig kommer ta slut” till ”det där teet som det behöver köpas mer av”. Man hade kunnat fråga en av Sveriges många monomana kaffedrickare varför de sätter i sig kopp efter kopp av mer eller mindre institutionellt bryggkaffe, och jag har länge tänkt att svaret är enkelt: koffein. Men kanske är det inte hela sanningen. Jag har aldrig riktigt kunnat tro på de kollegor som hävdat att de faktiskt gillar jobb-bryggkaffet, det har alltid klingat ihåligt, som ett försök att stå ut med något dåligt genom att se det bra i det. Likaledes har jag länge blivit mystifierad av avd. Johanneshovs vana att åter och igen dricka tysk öl av enklare snitt. Likväl tycks jag själv ha blivit drabbad av något liknande, för jag kommer på mig själv med att bli sugen på en kopp Kooh-i-Noor, just för att det är ett enkelt, straightforward svart te, ett såntdär Ceylonte som man kan dricka i långa banor utan att bli trött på det, inte komplicerat, inte nyanserat, inte intressant, men bra. Solitt, enkelt, och bra. Det finns en plats för ett sådant te, och så snart jag kan ge mig ut från min isolering kommer jag köpa på mig ett knappt halvkilo till. Inte för att det är slut på annat te härhemma, inte för att det är ransoneringstider, utan för att det har blivit ett standardte härhemma.

Äta, dricka och överleva 2020

Först av allt: Gödsvinet ägnar sig inte åt hamstring. Det spelar ingen roll vad du kan ha hört. Att tanklöst hamstra viktiga varor för sig själv i en tid av kris är ett utslag för den sortens empatilösa själviskhet som är allas vårt största hot när den trygga vardagen får vika sig för en osynlig fara. Gödsvinet leder – som alltid – genom föredöme.

Det ska dock sägas att våra, eller åtminstone mina, konsumtionsvanor redan i sitt normalläge avviker något från de genomsnittliga. En av mina största utgiftsposter är idag och sedan många år böcker. När den viktigaste samhällsinsatsen sådana som jag förväntas prestera är att hålla sig inomhus och inte andas på åldringar, är böcker ett av våra viktigaste redskap i kampen.

På den fronten står jag dock väl rustad. I god tid inför den rådande pandemin beställde jag ett exemplar av världens längsta trilogi, Alfred Döblins ”November 1918: Eine deutsche Revolution”, i fyra delar. Den har fler sidor och tyska ord än vad någon kunnat räkna till och samtidigt behålla viljan att leva. Vi ska ta oss igenom det här.

Nu inser jag att hamstringen av just böcker inte är den mest utspridda i spåren av covid-19. Istället är det livsmedel och, kanske mest uppseendeväckande, toalettpapper som folk bär hem från butikerna. Vad använder folk detta toalettpapper till? Jag har förstås en aning men det måste ligga någon djupare mening och något högre värde i dessa rullar.

Toalettpapper och dess hyllor i butikerna blev krisens första frontlinje, platsen där den blev verklig för den breda allmänheten, platsen där så många insåg och tog ställning för vad som kommer främst i livet: Toalettpapper.

Det har förstås hamstrats en hel del annat också, som ris, pasta, konserver och en lång rad andra saker mindre viktiga än toalettpapper. Gödsvinet ägnar sig dock inte åt hamstring.

Det har förstås förekommit att mina högst normala och ansvarsfulla inköp, på gott husmodersvis, kommit att ges vissa marginaler. Två paket pasta eller ris istället för ett, den sortens upplägg. Detta är inte detsamma som hamstring.

Visst, efter ett tags pandemi har man lyckats ackumulera ett visst överskott, det står säkert 2-3 [7-8] kilo ris på den övre hyllan i städförrådet men det är på intet sätt ett lager eller en ”gömma”.  De ordinarie 3-4 burkarna Heinz Baked Beans har blivit några [16] burkar fler och de får ledigt plats under sängen. Den sortens upplägg, ingen hamstring alls.

Det är dock lätt att föreställa sig några av de psykologiska mekanismerna bakom hamstringen. Jag var själv i butiken idag [igen] och såg hur folk handlade. Den mest grundläggande principen bakom fenomenet måste vara att om man köper mycket av något så måste man köpa mycket av något annat.

Jag köpte exempelvis själv 2 [5] kilo djupfryst kyckling. Vad har man för nytta av den om man inte har en [2] flaska matolja och lite [12-13 kilo] ris? Det är så folk tänker.

När jag gick från Ica Globen med mina båda [4] tunga kassar med fullständigt normalt inköpta varor och en [2] 8-pack toalettrullar instoppad under vänsterarmen slog mig en annan tanke.

Tänk om alla i Forsmark får corona-influensa eller vabbar med friskt barn, vem ska då koka el i kärnkraftverket? Mer centralt, vad ska jag med mina 2-3 [15] kilo ris till utan el i spisen?

Jag har förstås mitt jämtländska spritkök i campingutförande. Det borde fungera. Om man har tillräckligt med rödsprit hemma. Vad är tillräckligt med rödsprit för en pandemi? Har de rödsprit på Ica Globen [ja]? Hur mycket rödsprit får plats i hallgarderoben [rätt mycket]? Det är så folk tänker.

Jag vet vad du tänker: ”Det viktigaste att ha hemma är väl vin?”. Du har förstås inte fel och jag har tänkt samma sak även om jag så klart inte fått för mig tanken att hamstra vin på något sätt. Gödsvinet ägnar sig inte åt hamstring.

Om Gödsvinet skulle ägna sig åt hamstring så skulle jag nog kunna räkna ut ganska snart att hamstring av vin är svårgenomförbart. Att bunkra en månadskonsumtion vin är ungefär lika realistiskt som att bunkra en månadskonsumtion av bensin i en tvåa i Johanneshov, om du kör en pickup. Man skulle få skjuta undan köksbordet och helt enkelt börja stapla lådor och boxar direkt på golvet. Eller kanske på en lastpall. Kanske kasta en presenning över. Det skulle gå.

Det är märkliga tider vi lever i och en hel del av dem har också hunnit passera sedan vi började skriva här på Gödsvinet. Idag är det i själva verket precis 10 år sedan det första inlägget skrevs. Det är tio år att minnas och tio år att fira. Allt firande är dock inställt med hänsyn till smittspridningsriken.

Vi ses på andra sidan

Weihenstephaner Vitus (89824)

Jag fann mig tidigt denna morgon sittandes med tankar om München. I tankarna utforskade jag den vidsträckta Englischer Garten, från doftande leråkrar till det kinesiska tornet och tillbaka ner till de täta buskage som skänkt skydd och glädje åt homosexuella män i århundranden. Jag tänkte på slottet Nymphenburg och mina gamla kvarter nära Schellingstraße, nya och gamla Pinakothek och sex industriella bryggerier innanför innerstadsgränsen.

Det var stora och vackra tankar men de hade på det stora hela väldigt lite att göra med det arbete jag sagt mig jag stanna hemma för att utföra. Likväl gick de inte att ignorera så jag fann mig strax på strövtåg mot systembolaget vid Gullmarsplan.

Om du någonsin har varit på systembolaget vid Gullmarsplan så vet du att det har endast ett par saker gemensamt med München och de står på hyllan för veteöl längst ner i den bortersta hörnan. Detta visade sig dock vara en dag bland dagar i Johanneshov, då en mer sällsynt form av Weihenstephaner där framträtt på en svart hylla för tillfälliga varor.

Weihenstephaner Vitus är en weizenbock och jag förstod omedelbart att det var den som jag letat efter, det var den som kallat. Weizenbock är en bayersk uppfinning som inte så mycket är en uppfinning som en kombination av två av de mest bayerska saker som finns, bock och veteöl.

Bocken kommer om våren och förenas av veteölen med höstens Märzen. Om det alls är möjligt att vara ortodox med en hybrid som denna så skulle jag säga att det är mer av en bocköl gjord av vete än en veteöl gjord av vad för slags svart magi man nu gör bocköl av. Därför dricker jag den nu och känner att det är rätt.

Weihenstephaner Vitus är på många sätt rätt. Den porlar skummande som en veteöl och om du tvekar på att ölen du precis druckit är en bocköl så behöver du bara försöka stava till Weihenstephaner. Den har den bayerska veteölens alla finaste, fylligaste sötma av frukt och bröd och den har i samma utsträckning bockens bittra bett. Det är faktiskt en fantastiskt lyckad kombination och en som är ovanlig nästan var som helst utanför Bayern. Det var detta jag tänkte på hela tiden.

Jag vet vad du tänker. Weihenstephaner kommer inte alls från München. Weihenstephaner kommer från Freising. Jag vet, jag har varit där. Freising är inom räckvidd för Münchens S-bahn och även om dess läge utanför stadsgränsen gör att den inte får serveras vid oktoberfestivalen så vill jag kalla den för en München-öl. Bland mina bevismaterial finns det faktum att den stora internationella flygplats som ligger i Freising heter Münchens och inte Freisings flygplats.    

Weihenstephaner Vitus är en fin öl från en plats jag vill tro är München eller tillräckligt nära.

Friskt som Isarvatten!

28:90 kronor på systembolaget, nummer 89824 i katalogen

4 Sendlinger Tor av 5 möjliga  

En bra dag

Det kändes aningen löjligt att gå förbi ölhyllan på City Gross Bromma och återigen titta på den besviket, sucka och rycka på axlarna. Likväl kunde jag inte låta bli, någonstans grodde ett hopp, solen sken ute och kan Sverige växla från sin vintertida snålblåst och gråhet till en antydan om sol och varmare årstider, så kan allehanda andra mirakel hända. Ändå kändes det aningen löjligt, aningen gubbigt och framförallt en smula onödigt. Men skam den som ger sig, för vad såg vi i hyllan om inte en syn så vacker som rena himmelriket: rader och rader av Sigtuna NAPA, den förlorade sonen var åter, den så länge saknade alkoholfria ölen här igen. Säkerligen har ledningen tagit djupt intryckt av de propåer angående detta som vi på Avd Bromma framfört, och det är vist av dem. För Sigtuna NAPA är en synnerligen utmärkt alkoholfri öl, ja, antagligen den bästa vi smakat. För att fira dess återtåg vill vi därför framhålla den och de andra fina alkoholfria öl som numera finns att få tag på, och hur gör man det bättre än med en topplista?

1. Sigtuna NAPA. Okrönt konung över de alkoholfria ölen är denna IPA underbart och ljuvt humlig, kraftig och med en fin efterbeska. Det är en utmärkt öl som egentligen täcker in hela ens ölbehov, och endast lusten efter variation får mig egentligen att köpa annat. Det, och tillfälliga brister i omdömet hos de som avgör sortimentet på City Gross Bromma. Tyvärr verkar det ofta vara en svår öl att hitta i dagligvaruhandeln, även om den dessbättre finns på systemet.

2. Brooklyn Breweries Special Effects. Precis som i alkoholrikare fall är för mig Brooklyn mest en schysst öl, aldrig riktigt lysande, och deras alkoholfria är inget undantag. Det är en lite rundare och mer lättsam öl, men fortfarande ordentligt smakrik och humlig, utan att bli sådär utmärkt som vår vän NAPA. Samtidigt är den lätt att få tag på, finns mest överallt, och passar bra till det mesta, såväl mat som samkväm. Den är ett lätt val, och ett bra val.

3. Mikkeller Weird Weather. Rivig, fräsch, frisk som fan, ja det är nästan wit men det är piggt så in i helvete, drag direkt från första smutten, en fantastisk öl, så märklig och perfekt. Samtidigt är det inte en öl för alla tillfällen, och det är det som drar ner den till tredjeplats. Visst kan den funka till mat, den är utmärkt till samkväm, men jag tror jag hade behövt något annat efter ett par burkar. Ändå är den omistlig och ett helt eget tillägg till de alkoholfria ölen.

4. Ja om det inte vore för Omnipollo Konx, en fullständigt obalanserad citronbomb som ändå är förbaskat trevlig att dricka på något speciellt, lite belgiskt sätt. Ja, jag dricker nog inte fem på raken, men jag är glad att den finns, och när jag ser den köper jag en, eller ett par. Möjligen borde den hamnat något längre ner i listan men det kändes omöjligt att följa upp tredjeplatsen med något annat.

5. Annars är det ju trevligt att förlora sig i de obalanserade och humliga dimmorna med en lika obalanserat döpt Û.nn IPA, som grumlar sinnet på ett sätt man annars förknippar med alkoholstarkare öl. Lite ojämn men inte oäven har den ändå starka sidor som övermannar oss.

6. Mikkellers Drink’in the Sun är inte alls vad man skulle kunna tro, någon slags tunn öl som ska tillfredsställa en öl-klimat-teori, utan tvärtom en ordentlig och rätt .. ja, humlig, sak, som passar bra till maten. Det finns ett otal alkoholfria lager och egentligen är de nästan aldrig bra. Till dessa tillfällen anbefaller vi istället just denna öl från Mikkeller.

7. Urvalet stout är inte lika stort, men det finns bra grejer. Bäst är utan tvekan den något svårstavade litauiska Juodas Nealkoholinis (försök säga det efter ett halvdussin alkoholfria öl!), men får man inte tag på den (och det får man inte) så finns det alltid Big Drop Stout, som ju faktiskt är en stout, och att alls finnas är att vinna, i det här fallet. Stout är ett måste.

8. Även en vettig alkoholfri red ale finns faktiskt, hur absurt det än kan låta – red ale är ju annars inte precis en ölsort som man tycker utmärker sig genom utmärkthet, utan snarare det motsatta. Mikkeller Ambler visar dock var skåpet ska stå och gör det med besked, och är ett trevligt tillskott till den alkoholfria floran.

Få hade väl trott att underskriven skulle sitta och skriva en topplista med alkoholfri öl, och ingen blev mer överraskad än jag över att det faktiskt fanns åtta (eller nio) öl värda att nämna. Flera av de största och viktigaste delarna av ölens kostcirkel är representerade och det är en vacker bild att skåda. Det finns ett liv för öldrickaren även bortom den seriöst alkoholhaltiga ölen, och det är inte så tokigt, faktiskt. Gott så!