Fiskeriet Janssons frestelse

av zonk

Framtiden är här, framtiden är rationell, och den är fryst Jansson som man bara kör i ugnen, inköpt i en kilometerlång kyldisk fylld med all världens läckerheter, i en gigantisk stormarknad med en ännu större parkering utanför. Framtiden är rationell, storskalig, och för oss som inte har tid att göra vår Jansson finns nu en lösning. Det kan tyckas som lösningen är något mer åt det flytande hållet, och aningen sparsmakat på potatis, och det får nog sägas vara en rimlig invändning. I teorin ska ovanstående anrättning gå att värma på 9-10 minuter i mikron men ännu efter 35 minuter i ugnen (angiven tid) såg det hela mer ut som någon slags vit soppa vari några potatisbitar flöt runt.

Ännu efter 65 minuter såg det hela aningen löst ut i konturerna, även om saker hade börjat styra upp sig lite, och nu hade hungern nått dit att det fick hamna på tallriken, givetvis tillsamman med ett bagar-dussin frysta köttbullar som stekts i ordentligt med smör. Den ser lite blek ut, vår vän Jansson, och nog hade man velat ha lite mer yta – något gasugnar inte precis är lysande på alla gånger. Hur resultatet hade blivit i mikro vill man dock knappt ens tänka på. Smaken är ungefär där den ska vara, överraskande ok, men det är tyvärr lite mosig potatis. I min bok ska Jansson göras på fast potatis, inte mjölig, men den åsikten verkar inte delas av Fiskeriets kockar. I övrigt får det väl sägas vara en något blek men hyfsat passabel version av denna klassiska rätt, och ribban sattes väl ganska lagom av de frysta köttbullarna. Jag är dock inte helt säker på att jag behöver äta det här speciellt snart igen.

Två och en halv frestelse av fem möjliga. Typ 30-35 spänn på City Gross, kvittot hade tydligen gått den väg allt världsligt ska gå. (Edit: 26:90 kostade den, tydligen)

Nils Oscar alkoholfri lager

av zonk

Nils Oscar alkoholfri lager är en trevlig, lite humligare öl med en plötslig sötma nånstans i mitten raskt följd av en desto längre efterbeska. Den doftar tropiskt och fruktigt men i munnen är det en rätt plåtig beska, bastant och grovhuggen, tanken går åt tallbar och gräsklipp, ja, det blir en såndär IPA-kick som jag inte insett att jag saknat. Man går och får munnen sådär väl inhumlad och tycker det känns som en såndär fin grön dag som man så gärna har, sådär framåt eftermiddagen, kanske med lite mer sol än man får såhär års på våra breddgrader, ok, men i brist på sol får man vila i det gröna. Vad är det egentligen som avgör att detta är en lager, frågar jag mig. Släktskapen med det man i dagligt tal för 30 år sen kallade lager är högst begränsad, och även om vi inte vill tvinga ner denna stöttepelare bland öltyper i en sån trång tröja har jag lite svårt att känna att Nils Oscar lager passar in. Den påstår sig vara en modern lager men jag hade sagt pale ale. Nåja. Om etiketter kan man tvista men det är otvetydigt att det här är en högst njutbar öl, jag hade faktiskt sagt att min favoritduo (Special effects och NAPA) just blivit en trio. Häll upp och njut!

Tre komma fyrtiotre gröna ting av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Dammann Freres The Vert Jasmine

av zonk

Jag har hört sägas att man inte ska recensera sådant man vet att man inte gillar, så det var med viss tvekan jag gav mig på att testdricka detta jasminte från bröderna Dammann, som ju hittat hit via en av våra läsare. Jag har förvisso bara testat ett jasminte tidigare, från det ekonomiskt sinnade sortimentet från Golden Sail, men dess intensiva och milt sagt tvåliga smak och doft hade liksom inte gjort mig sugen på några fler. Te ska ju, åtminstone för mig, vara en njutbar upplevelse, och att känna sig allmänt förpestad i övre luftvägar och matsmältningskanal passade inte riktigt denna definition. När jag så doftar på bröderna Dammanns skapelse i samma genre blir jag alltså orolig – för det doftar likadant, om än inte lika kraftigt: blommigt på ett sött men väldigt specifikt aromatiskt sätt, ett sätt som kanske inte är per se dåligt, men som jag numera associerar till sådant man inte bör dricka. Smaken är dock efter detta en lättnad: visst är det sött, runt, och blommigt, med en tydlig ton av vad som antagligen måste vara jasmin, men det är ändå trevligt. Jag ska inte säga att det är mitt nya favorit-te, men det är riktigt schysst, och det är cirka hundraåttio grader bättre än vad jag trodde det skulle vara. Som helhet är det liksom sin bror Earlen en trevlig, väl sammanhållen helhet, där inget sticker ut övermåttan. Det är ett te jag hade kunnat tänka mig föreslå till någon som är sugen på att testa jasminte, till skillnad från Golden Sails variant, och det är ju inte så illa pinkat för en recension från någon som antagligen egentligen inte gillar just jasminte.

Tre tropiska blommor av fem möjliga.

Heineken 0.0

av zonk

En märklig odör sprider sig när man öppnar flaskan, vagt kemiskt fisig.. men i glaset luktar det.. jo, det luktar väl öl-aktigt. Det luktar fel, men jag kan inte säga exakt hur. Men man kan kalla det öl. Smaken är halvhyfsad och jag får en omedelbar flashback till någon sunkig nattklubb i Prag med ganska begränsat ölutbud men med vodka redbull som kvällens special, två för en. Mina minnen är i övrigt något begränsade. Jag kallade en kvinna oansvarig när hon senare på McDonalds oblygt försökte få oss att smuggla henne över gränsen till Tyskland dagen efter, vi körde bil och hon sa att hon varit på konsert och inte hade någon biljett tillbaka. Fullständigt oansvarigt. Hur kan vuxna människor göra så, satt jag där och tänkte, med en inte föraktlig alkoholkoncentration i blodet och med en halväten industriköttprodukt i handen vars inverkan på den mänskliga fysionomin man nog gör bäst i att inte fundera för mycket över. Ja. Jag ska inte vara lika skenhelig med min Heineken. Det är en konstig lite fruktig eller skum bismak på den men som alkoholfri lager är den fullständigt passabel. Att det står Heineken på flaskan är inget plus i min bok, jag dricker hellre något från en bryggare som inte är fullt så gigantisk, men det är hyfsat drickbart, en enögd kung helt enkelt. Och det är bättre än en del alternativ som man allt som oftast fortfarande är hänvisad till om man vill ha alkoholfri öl. Det får man minnas. Att det är 0.0% alkohol beror för övrigt såklart på att det inte är en bryggd öl, ja egentligen ingen öl alls för ingen jäst har varit involverad, men slutresultatet måste ändå betraktas som drickbart och högst påminnande om en öl. I can’t belieive it isn’t beer! Jo, det kan jag, men det är hyfsat. Det är väl ändå bra att veta, tänker jag mig.

Nästan tre nästan-öl av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Freeze alkoholfritt øl

av zonk

Med en flaska som den här, känner man sig som en självplågare när man lägger ner den i korgen. Men vad gör man när barbarerna på City Gross Bromma fortsätter vägra ha Sigtuna NAPA i hyllan? Man måste ju fortsätta söka, även på de platser där det inte verkar så lovande. Inte ens den beryktade NAPA såg ju ursprungligen så lockande ut. Det finns ju dock öl som ser mer lovande ut, och öl som ser mindre lovande ut, och jag tror inte jag behöver förklara i vilken kategori en flaska titulerad FREEZE och med en glad norsk flagga som enda prydnad hamnar.

Det är alltså med rätt lågt ställda förväntningar som vi korkar upp denna öl från norska bryggarna Mack. Desto trevligare då att den är en god överraskning: en förvisso något söt men i övrigt trevlig och beskt rivig lager av gott standard-snitt, som sitter utmärkt till en något kaloritung och fet måltid (om inte den bästa så i varje fall en väldigt trevlig sorts måltid, enligt underskriven). Det är en bruksöl och den har sin plats att fylla, lagern är ju numera om inte ölvärldens zenit så i varje fall fortfarande en grundpelare, en schysst öl till maten behövs och i Freeze har vi en typisk sådan. Sen hade jag valt något annat för att bara dricka till samspråk, men med ett visst urval på den fronten även bland alkoholfri öl är det lättare att förlåta Freeze för att inte vara just den ölen.

Tre raka puckar av fem möjliga. Finns att tillgå hos mer eller mindre välsorterade livsmedelshandlare.

Dammann Freres Earl Grey

av zonk

Man kan råka ut för lite av varje i det hårda arbetet för folkbildning men det är en del trevliga överraskningar också. Härom dagen kom till exempel ett litet brev på posten kom från en av våra läsare (vi kan kalla honom Ante) med ett par påsar från franska temakarna Dammann Freres.

Deras Earl Grey kommer i finpåse, inget papper här, och bland mellanstora lövbitar ser vi lite kronblad. Det är ett lätt och behagligt te, med en balanserat smak av bergamott och bara en antydan av de blomblad som är med i blandningen. Det smakar inte så våldsamt mycket av något alls, mest bergamott, men är ändå trevligt. Jag får lite vibbar av botanisk trädgård och exotiska växter, av kryddväxter och grönt, men det är ändå i slutändan ett mycket återhållet te, en liten stram enhet, svart te och bergamott i en fin harmoni. Det är ett trevligt te, men kanske ett te som det är svårt att skriva så mycket om. Samtidigt är det ändå ett vettigt Earl Grey, och det finns uppenbarligen plats för ett sådant.

Tre och tre fjärdedelars delikata bergamotter av fem möjliga.

Innis & None (1997)

av zonk

Missförstå mig inte. Innis & None, liksom sin anfader Innis & Gunn, är ingen lysande öl, nej, inte ens en speciellt bra öl. None är i varje fall konsekvent i det att den, liksom Gunn, är ett väldigt löst sammanhållet sammelsurium av smaker som påminner om, men inte riktigt blir, en öl. Likväl, likväl. Den är åtminstone egen, och den är absolut drickbar. Med ett relativt begränsat sortiment alkoholfria öl (City Gross Bromma har slutat sälja Sigtuna NAPA, de drumlarna) kan den alltså lite vagt betraktas som drickbar och som variation. Detta är att sträcka begreppen något men det är icke desto mindre sant. Det är inget storverk men det är betydligt bättre än blott alltför många alkoholfria öl, även om det är en bra bit kvar till högstanivån (nu tar ni och tänker om och tar in NAPA i sortimentet igen!)

Allt sammantaget alltså inte alls så tokigt, i varje fall med väldigt lågt ställda förväntningar.

Tre axelryckningar av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln, annars nr 1997 på bolaget, 14:90 kr.

Cassi

av zonk

Cassi är en relikt av en svunnen tid, med en meny från 1954 och en inredning från 70-talet. Men det är ingen slump att Cassi överlevt: det är lika delar envishet från ägarna och ett vinnande koncept. På gammeldags vis går man och beställer maten vid disken, får en bricka med tallrik och bestick och mat, och sätter sig sedan vid sitt bord. Man gör dock gott i att boka bord, då det ofta, speciellt på söndagar, är knökfullt. Givetvis ringer man och bokar, inga nymodigheter och inget prat om att göra det via någon app.

Menyn andas straightforward gammaldags fransk restaurang och gör det på bästa sätt, med frasiga, salta, mumsiga pommes, svulstig och perfekt bea, och en trevlig entrecote till detta, i mitt eget fall. Avd Johanneshov tog en minutbiff och vår bisittare Robin, vars initiativ låg bakom kvällen, ett grillspett, och nöjda miner syntes runt bordet allt som middagen fortgick. Jag kallade Cassi en relikt, men jag borde hellre sagt relik: helig och fransk är den kvar sen urminnes tider och mina tankar går till smultronställen som exklostret på Mont St Odile, som har en liknande enkel men utsökt meny.

Till efterrätt kunde vi inte låta bli att beställa den gamla 80-tals-klassikern friterad Camembert med hjortronsylt. Jag måste erkänna att den var mig aningen övermäktig, men jag tror här felet ligger i en konstitution som ej längre är van vid sådana utsvävningar, snarare än att Cassi skulle ha komponerat denna allt annat än lättfotade klassiker fel.

Allt sammantaget kan jag inte annat än rekommendera Cassi, och jag kommer utan minsta tvekan ta med besökare dit.

4.5 heliga ting av fem möjliga. 308 kr för entrecote, bea, pommes, och en alkoholfri öl.

Burgenfels non alcoholic beer

av zonk

Det har sina sidor att recensera all alkoholfri öl som kommer i ens väg. En av sidorna är Burgenfels alkoholfri öl. Egentligen borde man ju inte döma ölen efter burken, men jag är inte optimistisk när jag öppnar denna lågbudget-teutoniska aluminiumbehållare från danska Harboe, nej, det ser ut som något som hellre borde ha stannat på hyllan. Men skam den som ger sig, friskt vågat hälften drucket, osv, och så sitter jag där med en kvalmigt söt och meningslös öl. Min bisittare tar en munfull och gör en grimasch, och menar att såhär smakade alkoholfri öl för tjugo år sen. En koll på ingredienslistan ger vad som kanske är en ledtråd: ingredienserna följer den äldsta tyska reinheitsgebot, dvs inkluderar inte jäst. Har det här aldrig fått jäsa? Ja det hade ju kunnat förklara varför det smakar mer som en alkoholfri maltdryck än som öl. Jag tar en till klunk och ryser. Kanske kan det bli bättre till maten? Ett par tuggor mat senare inser jag att så inte är fallet, och det får bli en återgång till kretsloppet i rakaste led för Burgenfels.

En och en tiondels vask av fem möjliga. Finns hos mindre nogräknade livsmedelshandlare.

Att leva med Danbo svart

av zonk

Danbo svart är en ost med en stor personlighet, ja, faktum är att man märker av den redan i trapphuset. Det finns de som har liknat dess arom vid gamla strumpor men om ens apostlahästar luktar åt det hållet bör man nog söka hjälp. När jag kom hem utan någon tanke på att jag tidigare öppnat en Danbo, undrade jag snarare varför det luktade som jag spillt ut naturell yoghurt för någon vecka sedan. Nu sägs det ju att smak och doft är intimt förknippade men jag vågar lova att även den som är anosmisk får en speciell upplevelse med Danbo, och det är inte bara av ondo. Huruvida Danbo svart är att anbefalla när man ska prata med främmande människor i små utrymmen kan man fråga sig, men som ost betraktat har den en fördel, och det är en distinkt och faktiskt inte alls dum smak. Exakt vad den påminner om vet jag kanske inte riktigt, och jag är inte helt säker på att jag vill veta, en första fundering leder åt gödsel, fermentering och ammoniak, men egentligen är ju smaken mestadels ganska rund och fin. Konsistensen påminner ganska mycket om Gouda, och med fel osthyvel vill skivorna lika gärna rulla ihop sig, ja, vi kanske är något på spåren här – det finns en liknande smaknyans i Gouda, om än ofantligt mycket snällare, lite perfid, stickande, och rå. Därmed inte sagt att jag inte kommer köpa den igen, ja, om sanningen ska fram var ju doften ingen överraskning. Omväxling förnöjer, och även bland franska och italienska ostar har Danbo något eget. Och det är inte så illa, faktiskt.

Tre och sjutton tjugoåttondelars tårande ögon av fem möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.