Burgenfels non alcoholic beer

Det har sina sidor att recensera all alkoholfri öl som kommer i ens väg. En av sidorna är Burgenfels alkoholfri öl. Egentligen borde man ju inte döma ölen efter burken, men jag är inte optimistisk när jag öppnar denna lågbudget-teutoniska aluminiumbehållare från danska Harboe, nej, det ser ut som något som hellre borde ha stannat på hyllan. Men skam den som ger sig, friskt vågat hälften drucket, osv, och så sitter jag där med en kvalmigt söt och meningslös öl. Min bisittare tar en munfull och gör en grimasch, och menar att såhär smakade alkoholfri öl för tjugo år sen. En koll på ingredienslistan ger vad som kanske är en ledtråd: ingredienserna följer den äldsta tyska reinheitsgebot, dvs inkluderar inte jäst. Har det här aldrig fått jäsa? Ja det hade ju kunnat förklara varför det smakar mer som en alkoholfri maltdryck än som öl. Jag tar en till klunk och ryser. Kanske kan det bli bättre till maten? Ett par tuggor mat senare inser jag att så inte är fallet, och det får bli en återgång till kretsloppet i rakaste led för Burgenfels.

En och en tiondels vask av fem möjliga. Finns hos mindre nogräknade livsmedelshandlare.

Hoegaarden 0,0

Jag har suktat efter alkoholfri belgisk öl men Hoegaarden 0,0 är en förbannelse. Söt och kvalmig, vagt citronig, smakar den betydligt varmare än den är, det är som man tagit all udd och skärpa ur wit och bara framhävt de misslyckade banantonerna. Det är obehagligt belgiskt, osunt, obalanserat. Hoegaarden har för mig ofta varit en enögd kung i en dålig situation, men det här är hemskt, en Frankensteinare, muterade bananer och avfall från godisfabriken, det vänder sig i munnen, det smakar kroppsvätskor och gamla bildäck.

Det här är inte mänskligt, jag måste ha en annan öl och det genast.

Noll behag av fem möjliga. Möjligen den absolut sämsta öl jag någonsin druckit, alla kategorier. Tillgänglighet, mindre nogräknade livsmedelsaffärer som inte ratificerat Genèvekonventionen.

Fulölen

slalom-strongJag såg den där på hyllan, och kunde bara inte låta bli. Det var inte höga förhoppningar, det var inte ett intryck av exklusivitet eller hög kvalité, det var kort sagt inga goda intryck som drev mig. Slalom Strong. 9%. Bara känn på det. Någon som vill tippa på om det är en bra öl? Inte? Då kan vi göra spänningen kort och avslöja att bra, det är den inte. Doften är märklig, en vagt humlig, sur arom, lite påminnande om en taktiskt placerad papperskorg bredvid en likaledes taktiskt placerad parkbänk. Smaken .. ja smaken. Först är det lite öligt, men sen drämmer Slalom till.. billig polsk fulvodka, nån slags kemisk smak av sega råttor, lösningsmedel, aceton, och en påträngande, obehaglig, skelögd sötma, och man drar liksom en liten inre lättnadens suck när eftersmaken liksom inte dyker upp alls. Mycket kan sägas om Slalom, men det är inte den bästa ölen som Gödsvinet syd inmundigat i år.

Ett rakt streck av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Tourtel Birra Analcolica

Kanske är tomrummet det som är svårast att beskriva – den nästan totala avsaknaden av intryck, de vaga, knappt förnimbara tingen, som lurar på gränsen mellan inbillning och verklighet, där man inte kan säga vad som verkligen finns, och vad som bara är självsuggestion. I en absolut tyst och mörk sensory deprivation tank börjar sinnena fabulera, synen visar villor, öronen hör hägringar. Kanske börjar man under tilltagande förvirring undra hur man hamnade där, vid vilket ögonblick man gick från infall till beslut, tog det ödesdigra steget.

Ungefär så känns det att dricka ett glas Tourtel Analcoholica (vilket ska utläsas alkoholfri) – drycken är omisskännligt gul, den bubblar, men smaken och doften är som ett stort tomrum, ett töcken, en dimma genom vilket man kan ana gengångare och spöken av den öl som flytt, eller kanske aldrig funnits. En vag, misstänkt örtig arom lurar över det tunna skummet, och blandar sig med en fadd sötma på tungroten. Jag vill kalla den myrten, för jag vet inget om myrten, hur den doftar eller smakar – men det är nog humle, det måste vara humle, något annat hade inte gått att tro, något annat är inte möjligt. Ändå är det inte den sämsta alkoholfria öl jag druckit, enligt flaskan ska den hålla under 0.5%, men antagligen ligger den just alldeles precis därunder, och lutar sig på denna försvinnande lilla fraktion alkohol för att trots alla dimridåer upprätthålla åtminstone någon slags värdighet.

En halv synvilla av fem möjliga.

von Wunster Analcolica

Vi på Gödsvinet fortsätter vårt hårda arbete för de som, av ett skäl eller annat, framhärdar i alkoholfri öl. Hittills har resultatet varit rätt blandat, men vi har inte för avsikt att ge upp. “It aint over til it’s over”, som en viss baseball-coach så vacket sa. När tillfälle ges, ser vi även fram emot att dra nytta av de goda råd vi fått från våra läsare, men då Gödsvinet syd för tillfället befinner sig just i syd, får vi f.n. hålla till godo med lokala alternativ.

Först ut är von Wunster Analcolica. Sitt germanskt klingande namn till trots stammar denna alkoholfria öl från Heineken Italia (se där ett giftermål satan själv skulle vara stolt över). Den kan hittas i välsorterade italienska livsmedelsaffärer, på en flaska som, något ironiskt, i form och design mest påminner om de stilfulla behållare malt liquor saluförs i, eller någon annan prisvärd och stark öl, köpt mer för alkoholinnehållet än smaken.

Vid upphällning ser ölen faktiskt rätt ok ut, den skummar på ett alltigenom normalt sätt, och är, tja, gul, lite fisigt orangebrun kanske, men inte värre än att man kan tänka sig att dricka den. Men så sätter man näsan till glaset och skådar, eller snarare luktar, intigheten. Enligt näsan finns ölen knappt alls, och endast långvarigt snusande farligt nära ölets yta ger en vag arom av sunkhumle, säg ungefär som utspilld lågprisöl en varm dag. Första klunken är däremot inte så dålig, i varje fall inte i början, med viss beska och riklig kolsyrning, men sen går det snabbt utför. En märkligt söt smak sprider sig i munnen, närmast honungsaktig, med vaga toner av gamla kakor och torrt grahamsbröd. Eftersmaken domnar fort bort i en vattnig, tom känsla, med en rälig syrlighet på tungroten, som ett bett av en granithård äpplekart. Så på det hela taget är det alltså ett steg upp från många alkoholfria öl, som inte ens smakar dåligt, och absolut inte är nästan ok vare sig i början eller slutet. Efterforskningar ger dock vid handen att det är en sanning med modifikation att von Wunster är alkoholfri: den håller sina modiga 0.4%. Gödsvinet syd har börjat nära en enkel tes om “alkoholfri” öl: eftersmak och allmän drickbarhet har ett väldigt starkt samband med alkoholhalten, och redan en halv procent är mycket bättre än inget alls, eller de lägre halter som påstått alkoholfri öl håller. Vi har som mål att i framtida tester avgöra riktigheten i denna hypotes.

En och en halv enögd kung i ett land av blinda.

Alkoholfria alternativ

Kanske bekräftar man genom att dricka alkoholfri öl just hur omöjligt det är att tänka sig samkväm, mat, eller något som helst liv utan vår vän etanolen. Om man nu är törstig, varför inte dricka en pepsi, ett glas mineralvatten, eller någon av alla de alkoholfria drinkar som saluförs med färgglatt tryck på glättat papper av systembolaget och andra svenska institutioner som instiftats i avsikt och syfte att hämma våra nationella tendenser att titta djupt i glaset. Men nej. Hellre framhärda i alkoholfri öl, än att dricka något som var skapt så från början. Så för de som trots dessa synnerligen övertygande argument & färggranna broschyrer är fast övertygade om att öl är det enda som bör drickas, vill vi på Gödsvinet bistå med vägledning. Vi har redan tidigare testat ett flertal alkoholfria öl (samt även vissa vagt ölrelaterade alkoholfria drycker), och som ett led i vår stundtals självsvåldiga anda av konsumentupplysning, har vi utsatt oss för ytterligare två:

Jever Fun

I yngre år har Gödsvinet syd likväl som våra assisterande testare hört Jever omtalas som en synnerligen besk öl, en sann beskans zenit, så särpräglad i detta avseende att vissa helt avfärdade den, till fördel för Falcon export, e.d. I dessa tider av dubbel-IPA etc är det möjligen lite högre tröskel med avseende på beska. Man skulle även kunna tänka sig att det finns någon slags smaksynergi mellan alkohol och beska, där alkoholen förstärker upplevelsen av den senare, på ett sätt eller annat. Eller är det möjligen så att den alkemiska metod som just Jever använder för att ta bort alkoholen gått ut över vår vän humlen. I vilket fall som helst är Jever fun många saker, men definitivt inte besk. Dessvärre har den heller inga andra smaker att falla tillbaka på, så faddheten blir riktigt besvärande. Utöver detta finns det egentligen väldigt lite att säga om denna utpräglat vattniga dryck.

En halv ledsen humlekotte av fem möjliga.

 

Weihenstephaner hefeweissbier alkoholfrei

Visst har weissbier en viss tendens att börja ganska brett och trevligt, inte alltför maltigt, men åtminstone med en trevlig bukett jästaromer, för att därefter relativt snabbt försvinna bort. Weihenstephaners alkoholfria variant gör dock ett gott försök till världsrekord i denna gren, och endast mikrosekunder efter att sista droppen öl försvunnit från tungan är det friskt, fint och framförallt vattnigt i munnen, med endast den vagaste, knappt skönjbara smak av citron lurande kvar. Detta är en öl som tar steget bortom att sakna eftersmak, och ger sig på att vara enbart försmak, och därefter direkt ut i tomrummet. Som postironiskt existentiellt statement kan den möjligen säga oss något om tillvarons flyktighet, etc etc, men som öl betraktat (för den delen, alkoholfri sådan) är det möjligen inte precis vad vi skulle vilja se.

En rakt, kompromisslöst streck av fem möjliga. Drick hellre ett stort glas kranvatten.

Gödsvinet syd kan inte under några omständigheter rekommendera inköp av vare sig Jever fun (nr 1978 på systembolaget) eller Weihenstephaner hefeweisse alkoholfrei (nr 1922). För den som trots allt är hågad kan de stundom även hittas i välsorterade livsmedelsaffärer.