Jag undrade för ett ögonblick om det gick att lirka ut dem, eller diskret bryta upp plasten. Fruktkolorna tittade på mig, försmädligt, retsamt, ur sitt polyetenfängelse. Nedan låg bara deras choklad-mint-bröder: ätliga, rentav inte så tokiga, men lättglömda, likt tillvaron lite för bruna. Jag slog en blick över axeln, tanter med fryst fisk och unga män med innerslangar trängde sig förbi. Ingen personal inom synhåll. Men modet hade fallerat mig. Resignerat rafsade jag ner några Ako chok-kolor och ett par andra sorter i en pappmugg, halvt på måfå. En genomskinlig, ondsint barriär skulle hindra mig från att nå mitt mål, plastburen hade vunnit, ännu en gång skulle jag gå hem utan mina Ako fruktkolor.
Läskbilaga
Som ett litet bihang till den i övrigt trevliga om lite oegentliga kommunikén från min kollega angående vårt besök på den georgiska restaurangen Tblisis hörna, ska jag här berätta lite mer om dryckesurvalet, och mer specifikt, vad som hamnade i avd Brommas glas. Trots frestelsen att testa det enligt uppgift salta lokala mineralvattnet Borjomi, föll valet till slut på den georgiska läsken, som fanns i de tre högst logiska smakerna päron, vindruvor, och dragon/lakrits. Då vi kände oss något oklara om dessas förtjänster som måltidsdryck, frågade vi kyparen till råds, och han rekommenderade päron. Såhär i efterhand framstår det obegripligt att vi inte gav oss på dragon-lakrits, bea-krydda och salt låter väl om något som ett bra val till grillat och bröd.
Det sägs ju att en av svensk mats små egenheter är att det kan dyka upp sötma lite varstans, på ett för andra länders medborgare kanske lite oroväckande sätt. Vi kan här se en direkt om kanske lite oklar koppling till georgisk matkultur, och mer specifikt deras läsk. Utöver friska toner av citronsyra och en behaglig munfeel av gelehallon och vingummi längs gomspalten, är det nämligen sött. Ordentligt sött. Färgen är härtill lite åt det milda hållet, alls inte den frestande och sprittande radioaktivt neongröna hos gammeldags dansk citronvand (salig i åminnelse, nån fick visst för sig att färgämnet i fråga inte var lämpligt för mänsklig konsumtion). På det hela taget är det en läsk utan skarpa kanter och konstigheter, ej heller övermåttan kolsyrad, och jag får för mig att den hade gått hem hos barn. Som dryck till grillat och bröd hade jag dock antagligen föredragit antingen cola eller vanligt vatten. De som dricker sånt, kan nog med fördel ta en såndär georgisk öl som min kollega drack – enligt uppgift brödig och enkel som en tjeckisk folköl från 90-talet.
Hataxtapi. 3 päron av 5 möjliga. 45 spänn på Tblisis hörna.
Tbilisis hörna
Georgien är ett land av höga berg, vackra stränder och ryska medborgare som bara är på stridsvagnssemester. Det är långt dit men det finns en genväg här i soliga Johanneshov. Tbilisis hörna ligger bara ett par hundra meter från där jag skriver detta vid ett skrivbord krönt av ett glas Budvar pilsner. Det har stått i den här delen av stan ett tag nu och det börjar bli dags att skriva om kvarterets och stadens första georgiska restaurang.
Den har funnits här sedan 2008 men jag kom dit först igår kväll, 2019. De verkar ha klarat sig bra ändå, det var redan välbesökt när jag och den lokala representanten från Bromma stegade in någon gång strax innan halv sex på eftermiddagen. Flera generationer hammarbyhöjdare flockades kring borden och den muntra serveringsklockan klingade glatt inifrån köket.
Det var inte min första gång på en georgisk restaurang. I själva verket var det ungefär min fjärde gång det innevarande kvartalet. Senast var i Sankt Peterburg men oftast var på det konkurrerande etablissemanget Tiflisi på Hantverkargatan här i Stockholm. Där har jag ätit flera (2) gånger.
Om man skulle jämföra Tbilisis hörna med Tiflisi så skulle man förmodligen tråka ut de flesta. För att ändå försöka kan man säga att Tbilisis hörna vinner på att vara en gravt gemytlig kvarterskrog om än för att Tiflisi inte ställer upp i den grenen.
En viktig variabel i genren är antalet ryska män i skinnjackor och blekta jeans som en georgisk restaurang har och jag är den första att erkänna att Tiflisi har fler av dem än vad Tbilisis hörna har. På Tbilisis hörna trivs folk från trakten och som en av dem kan jag bara konstatera att den ryska ambassaden tagit sina affärer till Kungsholmen.
Georgisk mat är större i Ryssland än någon annanstans utom möjligtvis Hammarbyhöjden. Om man skulle göra en vågad jämförelse – och gud vet att jag inte drar mig för dem – så skulle man kunna säga att georgisk mat är i Ryssland något av vad italiensk mat är i många andra europeiska och nordamerikanska länder.
För inte så länge sedan tråkade jag ut ett stort antal ryska ungdomar, germanister och aktivister med ett långt tal om vad som anses vara problem i Sverige men nästan ingen annanstans. Det var i Sankt Petersburg och när någon stängt av min mikrofon blev det kallat till en paus med förfriskningar. Medan jag gick till förfriskningsrummet anlände ett stort antal platta vita kartonger till den samlade och lätt bedövade allmänheten. Pizza tänkte jag men chatjapuri från den georgiska restaurangen på bottenvåningen sa någon. Jag tänkte fortfarande pizza två bitar in på en deg med ost, kål och vitlök.
Var var jag? Tbilisis hörna igår kväll. Det var bra. Det var i själva verket utmärkt i det lilla formatet. Zonk beställde chatjapuri och jag transporterades till en plats i Sankt Petersburg och två bitar av något jag trodde var pizza. Jag skulle just börja en lång berättelse om vin i plastglas och unga miljöaktivister när jag fördes tillbaka. Väl på Olaus Magnus väg beställde jag lahmaju och vi beställde båda lulla kebab.
En sak med georgisk mat är att du aldrig kommer att kunna äta upp allt som ställs fram på bordet. Åtminstone inte om du på något sätt liknar gödsvinets tvenne redaktioner en fredagseftermiddag, två redaktioner som visade sig fullständigt hjälplösa inför stora portioner av kaukasiskt snitt. Ändå kommer du att försöka för att allt som det välgrillade lammköttet kan förmedla till dig är att du måste.
När vi fullbordat vårt fullständigt patetiska försök att tömma tallrikarna gjorde vi ett initialt likaledes ofullbordat försök att lämna restaurangen. Det var vid klockan kvart i sju så fullt på Tbilisis hörna att det var svårt att navigera mot dörren. Gå dit i tid men gå dit.
Var är min fruktkola?
Jag var på affärn idag och behövde handla snask; somliga sammankomster kräva dessa sötsaker, ju mindre sagt om detta desto bättre. Hursom. Jag gick en vända bland godishyllorna, sedan ytterligare en. Pulsen steg. Det hettade kring nacken. Var i hela fridens namn har de gömt fruktkolorna? Ako, var är du? Här är man borta från landet några år, och undviker sedan godis ytterligare några pga vissa hälsoproblem, och så plötsligen har de slutat sälja Ako fruktkola! Sådana grundpelare bland godiset, sådana gottarnas giganter, plötsligen borta, puts väck. På internet finns spridda spår men annars är det som de aldrig funnits. Tydligen ska Cloetta ha sålt nån slags revival-variant så nyligen som 2016, men annars är det tomt, väldigt tomt. Man får ta sig några andra mer eller mindre välkända påsar och spatsera mot utgången, modfälld och tom inuti.
Är rooibos te?
Man brukar säga att när en rubrik är ställd som en fråga, är svaret nej, och det enkla och raka svaret är såklart även i detta fall nej. Rooibos är inte te, det är en helt annan buske med en helt annan smak, syrlig, renons på beska, och framförallt kemiskt ren från koffein/tein/vafanduvillakalladet-in. Ja, av nån anledning vill de ju heta olika, även om det inte precis är nån skillnad på molekylerna, ett fenomen som vi kan känna igen från andra sammanhang.
Samtidigt står jag här och smuttar på lite mango passion rooibos från Tehuset Java nere i Lund, och ja, det är ju inte fel. Jag vet inte om det är så rackarns rätt heller, men som något slags inte alltför blommigt och heller inte alltför syrligt alternativ till te, för tillfällen när man inte kan dricka te, är det ju inte så dumt heller, antar jag. Det luktar betydligt fruktigare än det smakar, smaken är rätt nära nåt lite mindre beskt English breakfast tea, typ, lite som färgen antyder, även om det osar tropisk frukt lång väg. Istället för efterbeska har man en eftersyrlighet, och ja, det funkar väl på sitt sätt, det med.
Sen är det en annan sak att jag sedan ovanstående produkt inköptes, har insett att det inte riktigt behövs någon ersatz för te – till skillnad från kaffe, verkar det inte hålla mig vaken även vid ett senare intag. Men det må väl vara hänt.
Tre lösningar på problem jag märkt att jag inte har av fem möjliga. 59 kr för 100g, Tehuset Java i Lund.
Pu-erh, 3-årigt, Kina
Det treåriga pu-erh-teet från Tea centre på Söder är min nya livdryck. En seg eftermiddag, en pigg morgon, en sen kväll, de blir alla bättre med lite hett pu-erh. De första dropparna blir sprittande ljusröda men sen mörknar det fort på, bronsigt och murrigt. Aromen drar också åt det murriga, av mull, läder – ja ryssläder – med en hint av fermentation, men liksom torrt, sparsmakat, utan att svulsta iväg som något spontanjäst eller -syrat. Smaken är bred och med bara en aning av något fruktigt, torrt, med en skön, mild beska på avslutet. Både doft och smak är överhuvud mycket mer raffinerade och mindre kantigt brutala än Golden Sails variant. Med två andra pu-erh-varianter som väntar i faggorna är spänningen nu stor: ska den nuvarande herren lyckas behålla sin plats på täppan? Fortsättning följer…
Fyra jordar av fem möjliga. 55 kr för 100 g, The tea centre of Stockholm.
Faran med att köpa te
Det är lätt att köpa te i en betydligt högre takt än man dricker upp det, speciellt om man dricker nånstans mellan noll och två koppar om dagen. Hittills har jag bara gjort slut på en omgång gunpowder-te, och jag köpte snabbt dubbelt så mycket. För säkerhets skull, sådär, man vill ju inte stå utan sitt favorit-te. Kanske är det alla teers öde: att antingen drickas upp snabbt och nyinförskaffas i dubbla mängden, eller att långsamt samla damm i något skåp, och bli för gamla. Isåfall kommer ens antal teer bara att öka, allt eftersom man testar nya sorter. Mitt liv har då en given riktning: jag kommer sluta som en tokig te-gubbe, med hundratals teer gömda i skåp och hörn, utan överblick eller mått eller vett eller sans.
Frågan är dock om det är något att begråta. Te är hälsosamt, te är billigt, te är (oftast) gott – att ansamla stora mängder te i bättre kvalitet, i akt och mening att smaka och dricka det, är väl isåfall ett av livets goda, ett ädelt ting? Om det sedan kanske är något av en ersatz för andra typer av drickande man ägnat sig åt men lämnat till historien, må det väl vara hänt, bättre för plånbok och hälsa, om än kanske inte för stundens ibland vackra galenskap. Så kan man väl i varje fall unna sig att ge sig ut på en (förhoppningsvis lång) jakt efter det bästa teet, att dricka ur sin heliga graal. Även om det blir en del billigt påste på vägen, kan det inte sägas vara målet.
Vissa lågpris-tesorter blir man också extra skeptisk mot. Den som druckit enklare påste i vit kopp kanske har blivit varse det, liksom jag: den där tjocka hinnan på insidan av koppen, som på nåt sätt knappt alls är noterbar med bättre te. Det är svårt att inte fråga sig om en motsvarande reaktion sker inne i ens mun, och då mer specifikt på tänderna. Tokig te-gubbe är en sak, men bruna te-tänder hoppar jag helst över. Kanske är det en omkostnad man helt enkelt får acceptera som te-tok, att bege sig till tandläkaren någon extra gång om året, för att inte skrämma små barn och djur. Det är isåfall ett pris jag är fullt beredd att betala.
Patisseriet, Lund
Allt som oftast är man i Lund, och allt som oftast passerar man Klostergatan. Då passar det bra att titta in på Patisseriet, som är ett sådär lite svensk-franskt kafé, med murrig inredning, överdådiga bakverk, och en del bekväma fåtöljer. Har man riktigt flyt kan man hamna i en av dem. Man kan dock alltid få sig en focaccia med tomatpesto, västerbottenröra, skinka, och picklad rödlök, och det är något som vi börjat lida en svårartad svaghet för.
Focaccian passar utmärkt till en kopp hett te, och försvinner bara aningen för fort. Elaka tungor menar att focaccian minskat i omfång, men den är fortfarande jämrans läcker. Annars får man bara sitta och smutta på sitt te och kika på folklivet, såväl inne som passerande på gatan utanför. Möjligen hade vi frågat efter ett lite mer seriöst löste-sortiment, även om det pås-te från Kushmi som serveras är fullt kompetent, rentav gott.
Patisseriet i Lund. Fyra läckerheter av fem möjliga. En bit över hundralappen för en kopp te och en focaccia.
Abrahamsbergs Sushi
Häromsistens hade vi vägarna förbi, och passade på att knipa en tallrik sashimi på Abrahamsbergs sushi. Kanske var vi lite överraskade av frånvaron av en skål ris bredvid, men på något slags LCHF-sätt var det säkert rätt och riktigt. Fisken är ju ändå huvudpersonen i den här maträtten, och den är len, mjuk, smaklig och alltigenom god. Sashimi är ju på vissa sätt en ganska avskalad rätt och månne är det lite för gott om sallad och annat färgstarkt precis bredvid, men när fisken är sådär precis underbart fet och mör att den bara smälter på tungan så känns det småsint att klaga på sådant. Här måste vi brasklappa för att detta var den första sashimi eller sushi vi ätit på ett flertal år, men enligt bekanta är sushin annars helt kompetent och inte dum alls.
Fyra glada fiskar av fem möjliga. 150 kr, äta här eller ta med, misosoppa (god!) inkluderat.
St Agur
St Agur är en ganska ny ost, framtagen av ostmakarna Bongrain 1988, och den känns onekligen aningen designad. Mildare än en Roquefort, lätt att bre, rik i smaken men inte överväldigande, är det inte nån extrem ost, om än en mycket smaskig sådan. Den är delikat syrlig, med en skönt grön smak, krämig och gräddig, med bara en touch av ammoniak som sticker behagligt längst bak i gommen. Den är rik, närmast smörig i konsistensen, och man hade nästan gissat på en fetthalt över 40%, när den klockar in på 33%, sådär lite i mittfåran för en ädelost. Det är svårt att inte tänka på en Gorgonzola, men där är St Agur helt klart den lite mindre kantiga osten, med lite mer avfilade hörn, inte så knepig eller så extrem. St Agur är annars osten jag känner till för att kompisens femåring äter den med god aptit. Nån typisk barnost kan man dock knappast anklaga den för att vara.
3.7 nykomlingar av fem möjliga. 199 kr/kg på Wijnjas Grosshandel.