Jose Muldoon’s

Jose muldoon

Jag hittade en tändsticksask idag. Det var en sådan där liten ask som man får med sig från barer och stoppar i den där kökslådan full av saker man aldrig använder men heller inte kan slänga.

Tändsticksasken tog jag från en bar i Colorado Springs som heter Jose Muldoon’s. Det var en kall marskväll 2002 som jag gick förbi och bestämde mig för att allt skulle bli bättre efter en öl. Det blev det men inte med mycket.

Det var en resa som jag naturligtvis skrivit om tidigare. En snabb sökning på hårddisken visade att jag hade kvar texten. Jag vet inte vilket som är mest osannolikt, att jag har sparat en text om en resa till Colorado Springs 2002 eller en tändsticksask från nämnda resa.

Det märks att det är en text skriven av en ung person och det är inget högt betyg. Den är våldsamt pretantiös och generellt sett väldigt pinsam att läsa, för att inte tala om att sprida till andra. Så här är den, i en lång version av en text som först publicerades i den Blekingska nationen i Lunds tidning, Herulens härold.

Allt är inte dåligt med texten, det var minst lika roligt att hitta den som att hitta en gammal tändsticksask. Det händer inte så mycket häromkring. Även om texten är pratig så har den ett acceptabelt driv och det finns en rätt gullig idealism i berättelsen. Jag hade 2002 fortfarande en barnslig fascination för barnsliga saker, som gräs.

Jag har behållit alla felaktigheter, som felciteringen av Kurt Vonnegut, den oförklarade referensen till Klaus Kinski och det lite besynnerliga påståendet att Sierra Nevada är 2000 meter högt vid sin lägsta punkt. Berättelsen börjar i Kaliforniens huvudstad Sacramento, i vars närhet jag bodde vid tillfället:

”Det är inte endast i tider som dessa som begrepp som“Amerika” och “amerikanskt” är fulla av värderingar och motsägelser. Amerika är ett fenomen vars oräkneliga associationer och begreppssläktskaper oundvikligen skapar en konfliktsladdad atmosfär, lika spännande som potentiellt förödande. Det är inte möjligt att fånga Amerika i en enda bildruta, Amerika och det amerikanska är alltför flyktigt och alltför mångskiftande för att kunna återges med rättvisa. Ändå har tusen och åter tusen författare, filmskapare och musiker försökt fånga flyktiga bilder av Amerika, bara för att med varje bild avslöja ännu en sida av motivet. Det vi inte kan greppa under våra vakna timmar fortsätter vi att jaga i våra drömmar, det är därför drömmen om Amerika kommit att bli vår tids mäktigaste sirensång.

Det har sagts om Willie Nelson att ifall Amerika skulle ljuda med en stämma så skulle det vara hans varma men samtidigt skarpa och uppriktiga röst. Det var hur som helst just hans nasala sång som ljöd platt från mina hörlurar där jag satt på Greyhound-stationen i Sacramento. Klockan var över två på natten men det ljusgröna golvet i vänthallen var lika täckt av trötta fötter som alltid. Dimmiga ögon följde sekundvisaren på dess färd runt den grå urtavlan ovanför avgångsporten och blickar utbyttes mellan de som snart skulle bli medresenärer för en natt. Där fanns ett spår av hotfull stämning, människorna i hallen ögnade varandra och väntade på att någon skulle ta första steget mot kön vid avgångsporten. Greyhound garanterar nämligen inte att alla som har biljett får plats på bussen, ”first come, first serve” säger de och antyder att man gör bäst i att hålla sig framme för att få åka med. De kallar det företagspolicy men i min mening är det just brist på detsamma. En del skulle nog ha kallat systemet typiskt amerikanskt, jag nöjer mig med att kalla det idiotiskt. En kvinnlig väktare gick runt i vänthallen och kollade att alla hade biljett och inte bara försökte komma undan den hårda natten ute på gatorna i Kaliforniens huvudstad. Hon frågade efter min biljett genom ena mungipan, där jag satt i min fläckfria tenniströja och mina svarta Dockers och skrek ”välmående medelklass” så att alla kunde höra det. Hon frågade mig mest för att hålla uppe skenet av att utföra en obligatorisk uppgift som hade ett värde i sig och inte bara en funktion avsedd för att skydda sådana som mig från sådana som drev omkring i mörkret utanför. Efter att lydigt ha visat min biljett klev jag bort till dörren som ledde till bussarna. Det var över en timme till avgång men jag tänkte inte ta några risker. Där ute, på andra sidan, väntade Amerika, ännu döljt i mörker.

Bussen ryckte till och motorljudet steg när chauffören slängde i en lägre växel för att komma upp för motorvägsrampen. Vi gled iväg i allt högre fart, snart passerade vi Folsom, där Johnny Cashs fånge sjöng sin blues och mindre än två timmar nedför vägen låg Reno, där han sköt en man bara för att se honom dö. Vi korsade Sierra Nevada i nästan 100 km/h, motorvägen går rakt över bergen som även på sina lägsta punkter når 2000 meter. Bussen avger ett dovt muller medan den avverkar en stigning efter en annan. Snart kan man se stycken av smutsig marssnö skina i det svaga månljuset och färden fortsätter obönhörligen uppåt och framåt. Det känns som om man sitter på en månraket som ständigt pressar sig djupare in i det okända . Jag reser ensam med vad som ryms i en liten ryggsäck av kånken-storlek och för varje mil kommer jag längre ifrån allt jag äger och alla jag känner. Jag är på väg mot Colorado och en konsert med Willie Nelson men det är bara en del av anledningen för min resa. Jag hoppas att kunna få en skymt av Amerika bortom min ”just-off-campus” lägenhet med heltäckningsmatta och kabel-TV, bortom min trygga tillvaro i den lilla universitetsstaden Davis som för övrigt ligger i den del av Kalifornien som Kurt Vonnegut menar att du bör bo i en gång men sedan flytta innan det gör dig för mjuk.

Min farkost faller från himeln och landar tryggt i ett morgontrött Reno vid Sierra Nevadas östra fotfäste. Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar. Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så har så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande. Prostitution är lagligt i Winnemucca men personalen på bensinmacken vi stannar vid är precis lika gemytligt småstadstrevliga som kollegorna hemma i Blekinge. Det finns inga yttre tecken på moraliskt förfall eller syndiga laster bland befolkningen, som vanligt säger politiska ställningstaganden väldigt lite om människorna som berörs av dem.

När man närmar sig Salt Lake City kan man inte låta bli att förundras över de mormonska nybyggarnas inspirerade val av plats för en stad. Framför staden breder sig den märkliga saltvattensjön ut sig och de mäktiga klippiga bergen utgör en magisk kuliss till stadskonturerna, Salt Lake City ligger så nära bergen som det bara är möjligt utan att ligga uppe i dem. Bussen som just forcerat tre delstater jagar mellan Salt Lake Citys många rödljus, det går inte att köra mer än hundra meter innan man träffar på ett nytt och varje rödljus är utrustat med en timer med display som räknar ner de 30 sekunder som fotgängarna har på sig att korsa gatan. Chauffören ber om uppmärksamhet för att informera lite om förhållningsreglerna i staden, man får exempelvis inte röka på allmän plats, en regel som efterlevs med noll tolerans. Den som blivit tagen med rökning kommer inte ifrån staden förrän 300 dollar betalats i böter. Dekorationerna från vinter-OS, en månad tidigare, hänger fortfarande uppe och staden känns liksom onaturligt polerad och städad. Här och var vacklar dock en hemlös förbi och trots de hårda kristna stadslagarna och de restriktiva alkohollagarna ser det märkvärdigt mycket ut som en typisk amerikansk storstad. Åtminstone verkar folk vara som folk var som helst.

Jag sätter mig på en ny buss och medan den börjar klättra upp för bergväggen öster om staden börjar det skymma i Klippiga bergen. Redan efter någon mil har vi kommit högt upp i mörkret. Chauffören tar till orda och berättar glatt: ”Nu kommer vi snart fram till ravinen där en självmordskandidat försökte ta över ratten från mig för två år sedan”. Han fortsatte med samma bekymmerslösa röst: ” Det var nära ögat men som ni märker kör jag fortfarande”. Sedan säger han: ”När vi kommer över till Colorado kommer vi att passera genom några av de vackraste bergsområdena i hela landet”. ”Men det kommer ju ni inte kunna se, för det är ju mörkt”. Jag satt vaken hela natten och betraktade bergstoppar i månskenet.

Willie Nelson sjöng om Denver redan på sitt breda genombrott som sångare, skivan ”Red headed stranger”. ”The bright lights of Denver are shining like Diamonds” lyder den första textraden i sången som delar stadens namn. Denvers ljus lös matt i det svala skenet från min resas andra gryning. Det första som förvånade mig med Denver var hur stort det var. Staden är enorm och de väldiga kontorshusen är minst lika många och lika stora som kusinerna i San Franciscos finansdistrikt. Den andra saken som förvånade mig var att man kunde se inte mindre än tre jättelika idrottsarenor på väg ner från bergen. På Greyhound-stationen pratar jag med en man som är på väg hem till Seattle. Han har varit i sydligaste Mexico på något fredsprojekt och hans bussresa därifrån innehåller nog material för många långa artiklar. Han pratar lugnt och avkopplat med soldaterna som ska hem på permission till Boise, Idaho. Utbytesstudenten från Sverige, fredsarbetaren och soldaterna talar alla samma språk och har inga problem att hitta saker att prata om. Även den vältalige mannen i hatten får in ett ord när han inte är upptagen med att stöta på den mexikanska kvinnan.

Jag är nära nu, mitt måls Colorado Springs ligger bara ett par mil söderut och jag kan höra Willies röst kalla. ”The bright lights of Denver are shining like diamonds, like ten thousand jewels in the sky…”

Kring klockan sex börjar det kännas att något är på gång. Folk kommer springande över den tidigare så sömniga gatan mellan rådhuset och konserthuset i Colorado Springs. Reklamradiostationens envisa deklamerande har haft effekt: “Det finns biljetter kvar till Willie Nelsons konsert ikväll!“. Folk tränger på under entretaket och folk som väntat troget i timmar ser under högljudda protester sina positioner framför porten försämras. Folk som passerar förbi blickar nyfiket mot sorlet och stöket från under sina cowboyhattar, det märks att det inte är varje dag något så här dramatiskt sker i Colorado Springs.

Bakom mig i kön står två bröder. Den första ser ut som Brian Wilson i skäggstubb och hans bror är nog äldre än mig men knappt en och en halv meter lång. Båda dricker ur varsin enliters malt liquor och pratar högt och obekymrat.

“Whaddaya think ma is doin’ now“ frågar Mr Wilson
“I duhnow“, säger den lilla rackaren vid hans sida.
“Think she still mad she couldnt come?“
“Yeah, think so…“

Reklamradiomännen sätter på “On the road again“ genom de stora högtalarna på taket till sändningsbilen och bröderna tystnar. Efter en halv minuts lyssnande börjar den mindre brodern gunga i takt genom djupa knäböjningar, något han fortsätter frenetiskt med tills de sista tonerna ebbat ut.

Ute på gatan passerar sakta en pickup med flaket fullt av helskägg, alla ilsket stirrande mot utbölingarna ihoptränga på trottaren. Jag räknar till 8 gubbar med skägg men precis innan de svänger runt hörnan tittar en nionde liten gubbe upp under gevärshyllan i bakrutan.

Vanligtvis tillhör jag dem som föredrar att stå strax framför mixerbåset på konserter. Där man knappast hoppar i takt till musiken utan på sin höjd nickar medgivande ibland och kanske diskret klappar takten med framdelen av högerfoten. Denna kväll gör jag ett undantag, jag stegar målmedvetet fram till den lilla grupp hardcorefans som redan samlats vid scenkanten då jag kommer innanför portarna.

Där är Vietnamveteranen som redan har två av Willies autografer på sin jeansjacka, tjejerna som “känner“ killarna i förbandet, ALLA killarna i förbandet, och där är framför allt en hård kärna av Willie Nelson fans som kört de hundra milen från Texas. Sedan var där jag, en svensk utbytesstudent som spenderat de två föregående dagarna med att åka buss hela vägen från Kalifornien.

Willie Nelson strosar obesvärat in på scen med sin gravt misshandlade gitarr stramt hängande runt halsen. Hans syster med stenansiktet har redan de 71-åriga fingrarna på pianotangenterna och Paul English har trotsat gikten och än en gång slagit sig ner på trumpallen bakom Willie. Eller egentligen är det en rätt avancerad kontorsstol han sitter i, en tron han förtjänat efter 50 års turnerande.

De öppnar med “Whiskey river“, precis som de alltid har gjort. Det låter inte alls som den Whiskey river jag hört så många gånger förut. Detta är lamt. Willie mumlar blygt med hästsvansarna oskuldsfullt dinglande längs med sidorna av det härjade indianansiktet. Den 114-åriga English ser ut som om han håller på att dö. Endast syster Bobbie hamrar på lika frenetiskt som vanligt med det felstämda pianot, till synes ovetande av omvärlden. Bandet drar dock vidare in i låt nummer två utan avbrott och då de nått fram till “Crazy“, några låtar ner på spellistan, tycker jag mig höra lite av Nelsons gamla energi resonera ut ur hans vänstra näsborre. Jodå, mycket riktigt, gubben håller på att ta eld! Publiken märker det, Willie märker det, ja gud vet ifall inte rent av Paul English märker det mellan hjärtstillestånden, denna konsert håller på att lätta från marken!

“Mr Record man“, “Hello Walls“ och “Nigth Life“, brinner av med en energi man aldrig misstänkt kunde gömma sig i snart 40-åriga country-schlagers. Jag är redan i extatiska lyckospasmer då Willie jagar iväg introt till “Blue Skies“ över de till synes löst hängande gitarrsträngarna. Då han släpper lös “Whiskey river“ en andra gång låter det precis som det ska och jag gör mig redo att gå därifrån, konserten har redan hållit på en och en halv timme och jag tror att de slutar med samma låt som de började. Jag hade fullständigt fel. Halvvägs inne i Willies solodel av “Whiskey River“ släpps en gigantisk Texas-flagga från taket, Texasfansen går in i apstadiet, lokalen hoppar och konserten når andra halvlek.

“Now let’s play some blues“ säger Willie och fyrar av “Milk cow blues“.
“Here’s a couple of songs for Waylon“ säger Willie och drar igång “Keep on the sunny side“, en sång som åtminstone jag mest förknippar med The Carter family, Johnny Cash eller Wille själv snarare än den nyligen bortgångne outlawn Waylon Jennings.
“What about this one“ säger en upphetsad Nelson medan han får något lömskt i blicken och river av “I gotta get drunk“ utan att bandet hinner reagera. Mannen är i extas, okontaktbar och ostoppbar. Det övriga bandet går av scen vid ett tillfälle medan han står kvar och spelar. De kommer tillbaka, spelar ett par låtar och går igen efter att ha samlat ihop sina saker. Nelson är kvar, kanske har han inte märkt att de gått.
Efter närmare tre timmar är det över. Jag vandrar knäsvag ut i den kyliga Coloradonatten, beställer en stor öl på den första puben som kommer i min väg.

Då jag lämnat mitt dåvarande hem i Kalifornien så hade jag gjort det i en tenniströja men en marsnatt i Colorado är helt enkelt inte rätt för tennis. Turligt nog så hade jag sett till att packa en långärmad tröja, antingen enbart av Klaus försyn eller på grund av att jag när en medelålders tvåbarnsmamma från Töreboda inom mig. Jag vandrade likt metusalem runt den lilla staden i Klippiga Bergen för att hålla värmen och för att slippa somna i en park och vakna av att bli våldtagen av en grizzlybjörn. Eftersom de föregående två dagarna erbjudit i princip alla sorters upplevelser man kan tänka sig utom sömn så var jag under ett tag redo att erbjuda mig till björnarna. Nattvandrare i Klippiga Bergen hamnar som av automatik på andra sidan nätet i den eviga femsetaren mellan laglydiga och de andra, speciellt ifall de är i samma grad av sinnesnärvaro som jag var den kvällen. Speciellt ifall de är utlänningar som luktar så där som man bara gör efter en Willie Nelson konsert och allt vad en sådan betyder i rökväg. Jag satte mig vid ett tillfälle för att vila benen på en bänk utanför ett motell, vilket föranledde nattvakten att ringa polisen. Jag var redan i andra änden av stan innan de kom dit.

En man i en Honda Civic stannade och frågade ifall jag behövde skjuts. Hans bil luktade mer hampa än en Willie Nelson konsert vilket fick mig att överväga erbjudandet. Han frågade vart jag skulle och jag sa ”Sacramento” vilket egentligen var slutet på vårt samkväm. Sacramento ligger förstås 2000 kilometer från Colorado Springs, vilket är mycket även för en drogpåverkad Honda Civic. De sista två timmarna innan busstationen öppnade cirkulerade jag i en kort radie från dess stentrappa, med tidvisa utflykter in i skuggorna undan polisen. Sittande på stentrappan fick jag sällskap av en medelålders kvinna som bodde i en kundvagn. Hon frågade mig ifall jag var hemlös och jag fick fundera en sekund innan jag kom på att jag faktiskt hade en väldigt bekväm lägenhet i den del av Kalifornien som man tydligen skall bo i ett tag men flytta innan man blir för mjuk även om jag just då inte kom ihåg vem som sagt det. Ungefär tjugo minuter innan stationen öppnade kom en bil som spydde upp fyra tonåringar i färgglada jackor med illa matchande ryggsäckar. De noterade inte mig eller kvinnan som nu rullade sitt kundvagnhem ned för gatan. Huttrande klagade de högt över hur kallt det var, vilket de också illustrerade genom att gnugga sina armar och stampa sina fötter. De gick över gatan till den kontorslokal som där man förberedde dagens arbete. De knackade och fick en kontorist att låsa upp så de kunde komma in i värmen. Själv så surfade jag i ett annat solsystem vid det tillfället, jag hade slutat reflektera över att min tröja inte kunde göra ett jobb som lämpligen var avsett för en dunjacka eller att den inte ens försökt under den nu gångna natten. Jag tänkte dock att min alienering från omvärlden var långt mer tillfällig än den vandrande damens. Jag visste att jag bara var en bussfärd från att vara lika lite alienerad som fyra tonåringar som skrattar inne i en kontorsbyggnad tvärs över gatan från busstationen i Colorado Springs.

Jag sover säkert halva resan tillbaka till Kalifornien. Det finns många saker att drömma om, alla platser som passerat utanför bussfönstret och alla människor som funnits längs vägen. Jag kan inte låta bli att reflektera över att platserna varierar så mycket medan människorna är samma blandning av karaktärer längs hela resans väg. Folket i Reno och Winnemucca, soldaterna från Idaho och nattugglan i Colorado Springs, alla har de olika bakgrund och erfarenhet men ändå kan jag inte påstå att det finns några definitiva drag som skiljer dem åt. Det är för övrigt väldigt lite som skiljer dem från den blandade skaran folk på Blekingska Nationen i Lund eller från min kinesiske vän Kevin och hans kinesiska kompisar. Bakgrund och erfarenheter kan påverka åsikter och värderingar men det betyder inte så mycket som man kan tro ibland.

Den sista biten hem till Davis går med lokaltrafik från Sacramento, 42:ans buss känns märkbart hemmatrygg. Den kaliforniska solen skiner med välkomnande strålar som Colorados kyliga himmel aldrig skulle kunna leverera. Jag stiger av bussen under palmerna på campus och börjar gå hemåt. Snart kan jag se det färgglada studentområdet över den intensivt gröna fotbollsplanen bredvid idrottshallen som basebollslaget tränar utanför. Den märkligaste känslan jag haft på hela resan infinner sig. Jag är tusentals mil från Sverige men ändå går det inte att ta miste på att jag kommit hem. Hem till min säng, min lägenhet och min rumskamrat, tillbaka till mitt hem i Kalifornien. Jag inser att jag har kommit ett steg närmare drömmen om Amerika.”

colorado springs

Proxy-recension: Le Merle Saison

Vad gör den som när en svårartad faiblesse för att recensera öl när hen slutar dricka öl? På grund av problem med gluten och en kvardröjande känsla av att det var bäst att låta bli har ju nämligen undertecknad helt slutat dricka öl. Den där kvardröjande känslan satte även P för övriga alkoholhaltiga drycker, så ja. Vad gör man? Det finns förstås många svar på den frågan, men på Gödsvinet sätter vi lite av en heder i att inte välja de alltför lätta valen. Efter en myckenhet eftertanke stod valet klart: det var dags att anamma proxy-recensionen.

Således tog vi tillfället i akt när en bekant, vi kan kalla honom Dr. J (känd från en pastasås vi tidigare skrivit om), hade vägarna förbi, och lät honom korka upp ett par öl och säga vad han tyckte om dessa. Det första resultatet av detta experiment följer här nedan.

le-merleLe Merle Saison (okänt nummer)

Denna från systembolagets sortiment numera utgångna Saison framlockade endast begränsade reaktioner från proxy-recensenten. Den beskrevs som lätt ölig. Vidare smaker väntade en smula på sig, men efter lite skruvande i stolen lade Dr. J till att den var en aning jästig, att man kände av alkoholen (7.7%) rätt väl, och att den var en smula söt. Till detta kunde adderas en viss syrlighet, dock snarare minnande om fanta än nån slags citrusfrukt. Allt sammantaget är det väl ungefär som man skulle kunna vänta sig från en Saison, kanske den mest utpräglat osärpräglade ölsorten på vår vackra gröna planet. Denna recension presenteras i samarbete med Avd. Vällingby, som glömde ovanstående öl i min kyl.

Tre Dr. J av fem möjliga. Inget nr på systembolaget, ety den har utgått. Med tanke på den fina flaskan kostade den säkert en bra slant när det begav sig.

Berättelser aldrig berättade

bergshamraDet finns berättelser som måste berättas och det finns de som man inte direkt skulle sakna om ingen tog sig för att berätta dem. Det finns berättelser som man kan berätta om man har tid och ändå inget särskilt för sig och det finns berättelser som inleds med en allt för utdragen och i stort sett meningslös metaberättelse. Sedan finns det berättelserna som aldrig blir berättade och denna berättelsen handlar om dem.

De icke berättade berättelserna har som du har märkt dominerat här på Gödsvinet i år. De första månaderna av 2015 har dominerats av en frånvaro av berättelser som gjort att de icke berättade har kunnat breda ut sig med sitt icke-varande.

Bland de icke berättade historierna finns sådana som faktiskt krävt betydande redaktionella resurser i termer av planering och efterforskning.

Särskilt sedan redaktionerna i Vällingby och Bromma började samordna sitt berättande har ett antal högst anmärkningsvärda berättelser inte blivit berättade. Det vill säga att vi har planerat ett stort antal berättelser och sedan inte berättat dem. 

I samband med att vi i ett oväntat drag började besöka bruna kubkyrkor i Stockholms förorter fanns även planer på andra oväntade studieobjekt. Bland dem märks mina planer på att besöka huvudstadens samtliga källarmoskéer i ett försök att förena frisinnad dryckeskultur med en miljö som får lutherska betongkyrkor att framstå som hedonistiska palats. Dessa planer fick dock läggas i malpåse på grund av oöverstigliga planeringsproblem.

Den kanske ambitiösaste satsningen som ledde till en icke berättad berättelse är nog Gödsvinets resa i Christer Petterssons fotspår. Det var i augusti förra året som vi tog tåget till Rotebro för att se vad han sett och dricka vad han druckit. Vi stod utanför lägenheten vi trodde kunde ha varit hans och vi utsatte oss för möjligheten att bli knivmördade precis som han knivmördade.

Efter Rotebro tog vi oss till Solna centrum där han blev arresterad och naturligtvis avslutade vi dagen med att springa upp för trapporna på Tunnelgatan. Att berätta en berättelse om mördaren och kulturikonen Christer Pettersson i form av en solig reseskildring var dock dålig smak till och med för oss, även om att genomföra nämnda resa inte framstod som det vid tillfället. Smakfrågan oaktat var det hur som helst en utomordentligt trevlig dag i de norra förorterna.

En annan ansats till en berättelse var ett kyrkobesök i Bergshamra. Bergshamra kyrka är en juvel bland bruna kubkyrkor, den är en triumf för betongkonsten. Även denna resa var en lyckad dag men men misslyckad berättelse. Vi besökte Joseph Martin Kraus grav i Tivoliparken, såg på stjärnhus och drack en ansenlig mängd öl för en söndag. Däremot såg vi mycket lite av kyrkan, som var stängd.

Berättelserna som aldrig blev berättade är kanske bland de bästa. De är definitivt minst arbetskrävande. Det är hur som helst värt att minnas att Gödsvinets uppdrag inte bara är att berätta berättelser utan att få dem att hända, berättade eller inte. Du kan se fram emot en lång rad nya berättelser som inte berättas i framtiden

Sundbybergs köksbryggeri

Sunbybergs koksbryggeriStockholms ölkarta blir mer detaljerad för varje år, i takt med att små och lokala bryggerier startar upp verksamhet i och omkring huvudstaden. Sundbybergs köksbryggeri är ett utmärkt bidrag till den utvecklingen.

Bryggeriet, som enligt företagets skapelseberättelse faktiskt inledde produktionen i ett kök, har funnits ett par år men det var först 2014 som produktionen drogs igång på allvar.

Systembolaget vid Brommaplan har några av deras öl på hyllorna och det var där som jag fann flaskorna på bilden. På det stora hela var de värda en resa till Brommaplan och det är inte något jag säger lättvindigt.

Sumpan ale är en humlefrisk men ändå rätt kryddig ale av klassiskt brittiskt snitt, en utmärkt dryck som skulle kunna göra plats för sig som standard-ale på vilken engelsk pub som helst. Halvlager är en överjäst öl av tyskt snitt, på flaskan liknas den vid en Kölsch men den påminner nästan mer om en Altbier om det är en meningsfull distinktion att göra. Även halvlagern är en fin liten öl.

Ingefära ale är något helt annat. Jag gillar ingefära och ingen behöver tvivla på att jag gillar ale men detta är en skapelse bäst lämnad åt en snävare krets entusiaster. Detta är ingen krets som jag har för avsikt att tillhöra och jag förmodar att ingefärsölen är en tillfällig produkt och som sådan skriver jag av den som en intressant upplevelse.

Sundbybergs köksbryggeri bedriver sin verksamhet i centrala Sundbyberg och man kan besöka dem i den kyrka de tagit över för sin världsliga men likväl lovvärda gärning. De har en servering och de har något bra på gång därute i Sundbyberg.

Jimmie Åkesson – Satis polito

satis politioJimmie Åkesson mår dåligt och jag är glad för det. Hans lidande är den sortens lidande som jagar bort det onda och som får det att långsamt bli bättre igen. För mig representerar Jimmie Åkesson inte bara det värsta i svensk politik utan allt som är dåligt och sjukt i mig själv och oss alla. Alla irrationella rädslor, all småaktighet och feghet, alla fördomar och allt förakt. Om Jimme Åkesson mår dåligt så något friskt i samhället.

Jimmie och jag föddes båda in i ett liv på den blekingska landsbygden och vi gjorde det vid i princip samma tidpunkt. Vår uppväxt var inte gemensam men det måste ha funnits stora likheter i tillvaron i våra respektive hörn av länet. Placerade i liknande verkligheter med liknande förutsättningar drog vi diametralt olika slutsatser av vad vi såg och upplevde.

Världen blir aldrig mindre än i en liten by på den blekingska landsbygden och för Jimmie var det en trygghet. Alla småstadskonventioner och sociala normer om samhörighet genom likhet blev för Jimmie ett bålverk bakom vilket han kan uppnå sitt livsmål för normalitet. Avvikelser blir något misslyckat och det främmande blir ett hot. Hans historia är inte ens originell.

Jimmie Åkessons värld beskrivs i den politiska självbiografin Satis polito och man behöver inte läsa många sidor för att inse att hans verklighetsbild aldrig riktigt uppnått fotokvalitet. Att någon överhuvudtaget kan förmå sig att fortsätta läsa efter det skruvade förordet signerat ”Per-Abin Hansson” är ett vittnesmål om potensen och tillgängligheten hos dagens psykofarmaka. Själv gjorde jag nästan slut på en flaska tjeckisk plommonsprit innan sida sju.

Per-Albin Hansson och folkhemmet är återkommande teman i Satis polito och författaren förhåller sig till dess historia med samma sinne för förfining som en levnadsglad labrador intar sitt aftonmål med. Det är förstås sant att det finns ett nationalistiskt drag i det som kommit att kallas folkhemmet. Jimmie Åkesson har rätt när han skriver att Per-Albin Hansson strävade mot sammanhållning och han hade också kunnat skriva att den gamle landsfaderns beskrivning av folkhemmet lånar friskt ur ett konservativt ordförråd.

Vad Jimmie Åkesson missar eller väljer att inte nämna är att det som av socialister tidigare hade kallats ”medborgarhemmet” kom att bli ”folkhemmet” som ett led i strategin för att skapa brett folkligt stöd och legitimitet för progressiv socialpolitik och den mest omfattande ekonomiska omfördelningen som någonsin genomförts av en demokratisk stat. Jimmie Åkesson nämner inte heller att socialdemokraternas adoption av folk-begreppet och de nationella symbolerna var ett effektivt sätt att hålla sådana som honom från makten under 1930- och 40-talen. 

En av många saker som Hitler aldrig förstod om de nordiska länderna var varför nazismen hade så svårt att slå rot här. Tyskarna hade ju trots allt satt ihop en rasistisk ideologi som på det stora hela var rätt smickrande för de kindknotiga blondiner som då bebodde den skandinaviska halvön. Svaret var förstås att folksammanhållningen under socialdemokraterna gjorts till en fråga om solidaritet människor emellan istället för en fråga om ras. Solidaritet skapar folket och det gör förstås Jimmie Åkesson till något så förtjusande vänsterretoriskt som folkets fiende.

Satis polito blir någonstans halvvägs in mellan pärmarna en rätt uthärdlig läsning. Den politiska biografins format är självgående och vi som läser sådana kan till och med ryckas med i berättelsen.

Inte minst persongalleriet är fascinerande. Det är ett glatt gäng levande huvudfotingar med försmak för förstörelse och svartimporterad tysk öl. Bland dem märks rättshaverister, bristfälligt reformerade skinheads, en och annan gymnasielärare från min gamla skola och människor som ser ut som den av bröderna Elm som de valde att gömma i källaren. En del blir talmän i riksdagen och en del tar en överdos klonazepam.

En modigare författare hade kunnat göra underverk men en sådan rollbesättning men Jimmie Åkessons beskrivning är i slutänden inte alls njutbar. Det beror inte på att han är tråkig utan på att han vill vara det. Den stora paradoxen är ju att han är precis lika avvikande som alla andra i det partiet, hyllandet av det enkla och normala till trots.

Men om du är någon som har för vana att hänvisa till Sverige som en ”ankdamm”, om du någon gång har figurerat i en palme-utredning eller om du är Ian Wachtmeister, så tycker jag att du ska skaffa ett exemplar av Satis polito. I annat fall kan du låta bli.

Tindrande toner

willie

Gödsvinet Bromma kunde under förra veckan bjuda på några enkla livlinor inför den stundande julen och naturligtvis tänker vi ute på den mer lågtaxerade delen av gröna linjen vara sämre. Gödsvinet Vällingby kan som enda gödsvin denna helg erbjuda dig tips på julmusik som låter dig skölja hörselgångarna fria från Wham och John Lennon. 

Jag brukade säga att The Kinks ”Father Christmas” var den enda jullåt som inte fick mig att vilja hoppa från en hög byggnad. Det är onekligen en gullig liten melodi om att råna en varuhustomte och begära kontanter. ”Give the toys to the little rich boys”. 

Nu finns det dock fler jullåtar som är helt genomlidbara. Tracy Thorn släppte en julskiva för två år sedan och flera spår på den går att lyssna på helt utan självskadebeteende. Hon gör exempelvis en fulländad cover på Dolly Partons ”Hard candy christmas” och Thorns melankoliska röst lämpar sig som få andra åt julsentimentalitet. 

Willie Nelson skrev 1963 en jullåt åt Roy Orbinson som heter ”Pretty paper” och den är barmhärtigt befriad från bjällerklang. Istället handlar den om gråtande män och hur det känns när allt gått helvete för sista gången och den är på så sätt en rätt genomsnittlig låt av Willie Nelson. Med beskrivningen av kontrasterna mellan den stirriga julhandeln och den ensamma mannen på trottoaren är det en låt som nästan verkar mer relevant idag än då.

Willie Nelson har även gjort en version av ”Baby it’s cold outside” tillsammans med Norah Jones men det enda som är bra med den är att Seth MacFarlane kallade den för ”the worlds most famous date-rape song”. En avlägsen svensk släkting till den skulle kanske kunna vara Jens Lekmans ”The cold Swedish winter” vilket i sådana fall bara visar att det är svårt att vara skandinav.

Spinal tap bjuder på sin skiva ”Break like the wind” från 1992 in till satanistisk julafton genom låten ”Christmas with the devil” och personligen skulle jag gå. Det roligaste med Spinal tap är för övrigt att Liam Gallagher inte visste att det var ett skämtband, vilket hans bror aldrig blir trött på att berätta.

Varför inte fira en alternativ jul med The Fall och en låt som deras ”(We wish you a) Protein christmas”? Julstämning kommer aldrig att betyda detsamma igen. 

Allra bäst är förstås de jullåtar som inte alls är jullåtar. Jag tänker till exempel på ett stycke som The Smiths ”Please, please, please, let me get what I want”, alternativt serverad i kombination med ”You’ve got everything now”. Morrissey själv valde ju att släppa ”I have forgiven Jesus” som julsingel 2004 vilket, att döma av hans självbiografi, han fann så roligt att han går omkring och fnissar åt det än idag.  

Svårare än så där behöver det egentligen inte vara. Julen är en prövning men den går att ta sig igenom om det sker till toner som dessa. 

Årets julöl

mariestad

På bilden ser du årets julöl. Ja, det är en Mariestads export. Oroa dig inte över att det är en storsäljande spendrupsöl, oroa dig över att du inte har fler i kylen. Julen handlar i slutänden inte om att dricka någon särskild sorts öl. Julen handlar i slutänden om att dricka tillräckligt många öl. 

Vi här på Gödsvinet har mot bättre vetande druckit, beskrivit och tagit sneda bilder på julöl under flera års tid bara för att kunna konstatera att julen hör den ljusa lagern till. En stor stark att bära dig genom snö, mörker och golgatavandringar genom Gallerian.  

Det finns julöl som går att dricka så länge som man inte gör det i samband med julmat och julen är därmed den sämst valda tiden att testa den. Om du måste dricka en julöl så gör det i mars.

Den öppna brasan brasar bättre och granen grönskar grannare efter en slätrakad öl från fabriken i Vårby. Julen är barnens högtid och inget är så barnsligt som en lite för varm Spendrups. 

Så släpp vad du gör och fyll upp kylen med en enkel öl för en svår tid. Det lackar mot jul och julefriden kommer till den som vet att göra förberedelser. 

Gödsvinets Jul-överlevnadskit

Julen kan på många sätt vara en ganska påfrestande högtid, med julträngsel i sista minuten-julklapps-shoppingen, en myckenhet fet julmat på otaliga julbord med kollegor, jultal från chefen med tillhörande julpresent bestående av julväckarklocka med företagets logga på, oändligt klämkäck julmusik på radio, samt fiolspelande tomte på Odenplan (han fick en tia, det regnade så förbannat). För de tillfällen då julstressen lägger sig tung, och man likt Rev J.M. Gates (se nedan) mest vill brista ut i klagolåt, har Gödsvinet satt ihop sitt jul-överlevnadskit!

https://www.youtube.com/watch?v=AChLeNC4jns

1. Juldrycken

I korthet bör man till julmat dricka en rejält besk men enkel lager. För den som framhärdar i julöl, har Gödsvinet gjort en omfattande kartläggning, som kan vara det som står mellan dig och en överdos ofantligt stark öl som mest smakar som ett sammelsurium från julgodis-bordet, eller något annat slemt påfund från bryggare världen över. Vad gäller glöggen, kommer våra insatser förhoppningsvis att åtminstone skona dig från årgångsglöggens infama vansinne.

2. Julmusiken

Enklast är såklart att lyssna på någon bra musik utan speciellt fokus på säsongen, men för den som vill anlägga moteld när bjällerklang sprider sig, finns det alternativa julmusik-blandningar. Så när mormor famlar med Stilla Natt-CDn, släng snabbt som tanken på någon av Merry Mixmas julmixar, och avnjut den finaste mix av jul-rap, jul-country, och annan jul-fulmusik du kan tänka dig.

3. Julmaten

Utöver ett allmänt hållet råd att antingen ge upp tanken på att smaka på allt (flera gånger), alternativt att ge upp tanken på att kunna sitta med knäppta byxor, har Gödsvinet dessvärre ingen lösning på denna Gordiska knut. Eventuellt kan man försöka lösa upp fettpropparna (och julsinnet) med en smärre kvantitet akvavit, men det är lätt hänt att detta kan starta en process som länge väntat på att få komma i rullning. Nog om detta.

Gödsvinet hoppas att våra läsare med hjälp av detta enkla kit kan överleva ännu en helgdagssäsong, och att flera av er återstår ännu till nästa år!

 

Grande Dame brasserie trois dames (11789)

grande  dame

Jag var på systembolaget vid passagen idag och det slutar nästan alltid på samma sätt. Någonstans bland hyllorna för konstig öl brukar det stå en flaska så stor och konstig att den är helt omöjlig att inte köpa med sig hem. Det hände igen idag och kanske har jag denna gång tagit mig vatten över huvudet. 

Vad som fällde avgörandet denna gång var inte storleken och inte ens den färgglada etiketten utan det faktum att detta är en schweizisk öl. När såg du en schweizisk öl på systembolaget sist?

Visserligen har jag druckit mer än ett par öl på plats i Schweiz men inga av dem krävde egentligen någon större omställning från vad man dricker på andra sidan den tyska gränsen eller för den delen i Vällingby. 

Grande Dame från bryggeriet Brasserie trois dames är dock en annan sorts öl. Till att börja med har den ingen relation till den tyska gränsen, den bryggs i Sainte-Croix, bara två kilometer från Frankrike och det märks. 

Den stora damen har en stor personlighet och i likhet med de flesta som har det är den här ölen inte så lätt att ha att göra med. 

Den dovt bruna vätska som nu ryms i mitt tjeckiska ölglas luktar som en oktobermorgon i en illa skött fruktträdgård. Syrliga äpplen och ruttnande fallfrukt dominerar smaken till en sådan grad att den försynta fatkaraktären knappt vågar sig fram.

Flaskan säger att ölen är bryggd med hjälp av aprikoser och om jag inte hade läst det så hade jag nog sagt något förutsägbart som ”torkad frukt”.  

Nu sitter jag då här men en flaska som är stor och en öl som är stark, syrlig och inte riktigt vad man vanligtvis associerar med en fredagseftermiddag. Det kunde ändå vara värre, det är en intressant bekantskap och jag är glad att min nyfikenhet inför stora, färgglada flaskor ledde mig till att göra den. 

139 kronor på systembolaget, nummer 11789 i katalogen

3 körsbärskärnor av 5 möjliga

Astrid och aporna prickig korv

a och a korv

För lite drygt en vecka sedan var jag och såg Morrissey på Johanneshovs isstadion här i Stockholm. Om du vet något om Morrissey så vet du att han är en övertygad vegetarian och djurrättsaktivist. Vad du kanske inte vet är exakt hur övertygad han är eller på vilket sätt hans redan starka övertygelse verkar ha stärkts ytterligare på senare år. 

Konserten inleddes med en liten filmföreställning där publiken fick se klipp av tjurfäktning. Tjurfäktning låter ju inte så djurrättsaktivistiskt tänker du och du har rätt. Filmklippen visade dock enbart scener där tjuren så att säga vinner, det var bilder på matadorer som blir stångade, stampade och slitna i stycken. Ett alldeles särskilt starkt klipp visade hur ett tjurhorn spetsar en tjurfäktare i undersidan av hakan för att sedan komma ut någonstans strax nedanför höger öga. Detta klipp fick de tusentals samlade se i slow motion medan högtalarna vällustigt dånade med Morrisseys glada nya låt ”The bullfighter dies”. 

En bit in i konserten delar Morrissey ut schabloner att använda för att spraya ”Meat is murder” på väggar i Stockholm. Han berättade även var i staden man kan köpa färg. 

Konserten avslutades med att ett tio minuter långt klipp från filmen From farm to fridge i vilken man får se olika djur slaktas med fullständigt irrationell grymhet. Under filmen spelade bandet en utdragen och dramatisk version av ”Meat is murder”. Det var suggestivt och intensivt och när det var över var konserten lika död som något av djuren på skärmen. 

Under konserten i Lund svimmade visst fyra personer under filmen men bland de mer disträ och hårdhudade stockholmarna på parkett såg jag bara en som fick hjälpas ut av sjukvårdare. 

Morrissey har kanske varit bättre musikaliskt och hans texter är idag en skugga av hans yngre jags men han är fortfarande ljuvligt grinig och aktivismen från scenen gör hans konserter originella och långt mer underhållande än underhållning är. 

Jag vill förstås inte jämföra Morrisseys föreställning med den vi ger dig här på Gödsvinet men det är sant att vi också har gjort vår del för den vegetariska kosten. Det kanske mest ambitiösa projektet var Restaurang Gödsvinet, Stockholms och förmodligen världens första, helvegetariska sportbar. 

Jag gillar vegetariskt och vegetarisk måndag är min favoritdag näst efter mörda-en-kattunge-tisdag. 

I den andan ska vi nu fortsätta med att recensera ett helvegetariskt pålägg. ”Ost?” tänker du men det är att göra det för enkelt för sig.

Konsum i Vällingby har under senare tid börjat sälja ett stort urval av Astrid och apornas sortiment och som den patologiska impulshandlare jag är kunde jag förstås inte undvika att komma hem från butiken med en av deras varor. Kanske var det intrycken från Morrisseykonserten och kanske var det blodsockret, vem kan veta dessa saker.

På bilden ser du Astrid och apornas prickiga korv. Titta på bilden och be en stilla bön om att aldrig behöva komma närmare denna vara än så. Prickig korv från Astrid och aporna smakar död och förintelse och det är en smak som dröjer sig kvar som ett dåligt samvete. Vad prickarna består av vet jag inte men jag förmodar att de är resultatet av någon fruktansvärd infektion. 

Det första felet var förstås att försöka efterlikna kött med vegetariska medel när man borde låta det vegetariska vara bra på vegetariskt vis. Det andra felet var att göra något så här vedervärdigt.

De säger att man kan vänja sig vid vad som helst men om jag lever till hundra kommer jag inte att kunna vänja mig vid det du ser på bilden.

Det Morrissey bygger upp river Astrid och aporna ner. 

27,90 kronor på Coop Vällingby

0 sågspån av 5 möjliga