Omnipollo Nebuchadnezzar (1231)

omnipollo-nebMan kan fråga sig varför den heter som den gör – om det syftar till en nylig (nåja) scifi-trilogi eller den slags forntida babylonska kejsare som mest ägnar tiden åt att bygga pyramider av nyavhuggna människohuvuden i hopplösa försök att lätta tungsintheten – men låt oss lämna det därhän. Låt oss smaka på drickat. Hur känns det? Ja, jo. Rätt jävla bra? Med någon slags undergörande alkemi har Omnipollo fått till både rejält tryck i beskan, likväl som ett stort djup, en bredd, en hel racka dimensioner överfulla med gröna demoner, till den grad att ett babylonskt jättekrullskägg hade varit på sin plats, för eftertänksamt pillrande, till denna långa humlemeditation. Likväl är den ingalunda överlastad, den rinner fort ner en fruktansvärt varm dag, men går utmärkt att smutta. En öl är alltid en del av en situation, förvisso, och tidigare erfarenheter har gett en viss skepsis för att riktigt hissa en öl innan noggranna provdrickningar genomförts vid ett flertal tillfällen. Det är dock ett prospekt som vi inte ser några som helst problem med att genomföra.

Fyra och en halv preliminär ruskkung från forntiden. Nr 1231 på bolaget, 29.90 kr.

Funiculära höjder

nybohov

Texten ovan skjutdörren av metall löd ”Bergbana” och det var ett förtydligande som behövdes göras. Utan det hade man förmodligen kunnat missta anordningen för en något överdimensionerad rullstolshiss. Men nu stod det ”Bergbana” så vi visste att vi var framme vid vår resas mål. Det var en lördagseftermiddag i Skärholmen sommaren 2014 och detta var det bästa vi kunde komma på.

Att turista i Stockholm är svårare om man också bor där. Visst, logistiken underlättas och man slipper svara på frågor om huruvida man har rört något i minibaren eller inte. Det svåra består istället att hitta något att se som inte innebär att man måste komma i kontakt med verkliga turister.

Så här långt i vår gärning har vi på Gödsvinet trots allt klarat den uppgiften relativt väl genom en serie av utflykter till kyrkogårdar, bruna kubkyrkor och några av huvudstadens trevligaste kolumbarium. Lagom till den verkliga semestersäsongen tvingades vi dock inse att vi därmed kanske redan sett och upplevt alla av de lågintensiva turistattraktioner som vi gjort till vår nisch.

bergbana-skarholmen-2

För vi på Gödsvinet söker inte någon häftig yrsel av svindlande sinnesintryck när vi letar upplevelser att göra i Stockholm. Istället söker vi de mer personlighetsavvecklande aktiviteterna som om något snarare sänker pulsen än höjer den. Det var så, till sist, som vi kom på idén att besöka några av Stockholms fyra bergbanor.

Det var i sig inte mycket till plan men den fick mig att korsa villahelvetet mellan Vällingby och Bromma medels cykel en alldeles särskilt svettig julidag. Lyckligtvis hade Brommafilialen fyllt upp kylen med karakteristiskt konstig öl lagom till min ankomst så allt slutade lyckligt. Så lyckligt, i själva verket, att det sedan tog oss en dryg timme att promenera vidare från Bromma gymnasium till Alvik, om det säger dig något. 

Anledningen till både min cykeltur och vår promenad var att SL i ett utfall av drucket sommardelirum bestämt sig för att plocka ner gröna linjen i sina minsta beståndsdelar för att sedan sätta ihop den igen. Av alla saker som var fel den dagen var dock den döda tunnelbanan en sak av mindre betydelse än det beklämmande faktum att det inte går att hitta en rimlig öl kring Alviks torg efter att ha promenerat en dryg timme. 

bergbana-nybohov-1

Väl framme i Liljeholmen var vi nära dagens första bergbana men den var tvungen att vänta. Vid Liljeholmens torg finns det öl och även om den i flera avseenden inte alls var rimlig så fick den en halvtimme av den tid vi så tydligt hade alldeles för mycket av. 

För några som lagt ner tid på att hitta sätt att undvika upphetsning i när de besöker sevärdheter så är Nybohovshissen nästan lite för mycket. Det är en tvåhundranågonting meter låg bana som de med hänsyn till den idylliska utemiljön i Nybohov sprängt in i en tunnel. Tvåhundranågonting meter bergtunnel för en hiss, någon på 1960-talet måste ha tyckt det var en bra affär. 

Resultatet är dock ganska imponerande och generellt sett ingen man hade förväntat sig att hitta i änden av en livlös korridor från Liljeholmens tunnelbanestation. Färden tog ungefär en och en halv minut och det var ungefär så mycket som jag klarade av. Trots alla sina tilltalande egenskaper och sin charmiga skyddsrumsestetik så saknade hissen något så elementärt som en ölservering. Vi chansade på att det skulle finnas en sådan väl på plats uppe bland molnen i Nybohov. 

Nybohov visade sig inte bara ha en källa till delvis kyld spendrups på fat i form av en pizzeria med marint tema, området är också ett kuttersmycke bland huvudstadens betongboplatser. Perfekt kubistiska längor som långsamt smalnade av mot horisonten berättade att Roy Anderson hade kunnat spara in på kulisserna till ”Sånger från andra våningen” om han bara tagit hissen upp till där vi satt och drack.

Bergbanan i Skärholmen kom på många sätt som en befrielse. Efter all spänning med den överdimensionerade och underjordiska hissen i Liljeholmen framstod den i Skärholmen som en behagligt våt filt för våra nästan stimulerade sinnen.

25 mycket långsamma meter skiljer de nedre delarna av förorten från de högst marginellt högre delarna i samma förort. Vi gjorde resan och hade kunnat berätta om det om något funnits att återge.

Uppe på höjden, som också kunde nås med hjälp av en i sig rätt beskedlig trappa, blickade vi ut över de något lägre delarna av Skärholmen centrum. Jag började säga att det i alla fall var rätt trevligt där uppe men jag kunde inte fullborda meningen. Det kändes inte rätt.

En intressant detalj – och som du vet använder jag ordet ”intressant” rätt frikostigt här – är att den spårburna rullstolslyften i Skärholmen faktiskt är en bergbana och att den atombombsäkra tunnelvagnen i Liljeholmen är en hiss. Om du undrar vad som ligger i de definitionerna så är du mer illa ute än mig och jag tänker inte berätta.

Mariatorget är ett torg man kan dricka en rimlig öl kring och snart satt vi vid det. Såvitt jag vet finns det ingen bergbana i närheten men vi kunde inte längre bekymra oss över det. Det hade varit nog med spänning för en dag.  

bergbana-nybohov-2

Nils Oscar Belgo Pale Ale (1424)

nils-oscar-belgo-pale-aleSveriges kanske ojämnaste bryggeri jobbar med Belgo Pale Ale på att trycka standardavvikelsen ytterligare några snäpp upp. Det är en i all stillsamhet ganska bisarr liten brygd, till nåt slags lätt-pale ale har de, på inte helt klara grunder, adderat en stickande biton av fimpar och vidbrända jordnötter. Man undrar för ett ögonblick om man fallit för en lika elegant som subtil fälla: betyder ”Belgo” kanske inte som man skulle kunna tro ”belgisk”, utan ”eldsvåda i askfat”? Är det ett kodord som skvallrar om en hittills okänd men mycket nyskapande bryggstil där man tar steget bortom rökig torvtorkad malt och helt enkelt sätter fyr på en portion av malten? Är någon slags ohelig rökpipe-metod involverad i tillverkningen av ölet? Exakt hur det ligger till med detta lär vi aldrig bli varse, men vi får i det stilla åtminstone hoppas att detta inte blir början på en trend. Fimpölen behöver inte skapas på nytt: vem som nu blir sugen på den, kan med enkla medel själv låta öl och fimp mötas.

En olämplig rökskada av fem möjliga. Nr 1424 i katalogen, 18.90 kr.

Omnipollo Leon (1963)

omnipollo-leonLeon, från Stockholmsinternationella bryggarna Omnipollo, skulle kunna beskrivas som ett Californisk-Belgiskt giftermål: en amerikanskt stickande, skärande humlighet av pale ale-slag, som gjord för smuttande, mot en belgisk ale-bakgrund, dov, perfid, jäsande, multnande, vagt olycksbådande. Som sådan passar den utmärkt stekheta dagar på betongbalkonger, när man med yppersta nöje kan bese den utmärkta skumbildningen, ta en slurk, nicka, och fortsätta så.

3.75 fertila hybrider av fem. Nr 1693 på systembolaget, 49.90 kr.

Slottskällans Saison (1201)

slottskallans-saisonNog för att saison knappast är den mest väldefinierade öltypen (”törstsläckande sommaröl”, på ett cirka), men man frågar sig ändå om den något torra, rätt kemiska, och mycket distinkta smaken av Pez apelsin som är Slottskällans Saisons kanske främsta drag hör hemma här. Utseende och arom är i samma stil, något slags syntetcitrusens elefantkyrkogård, doften minner om utblåset från en tvättstuga en kall vinterkväll, det porlar glatt och friskt som bästa c-vitaminbruset. Det är inte helt genomdåligt, men det är verkligen långt från det gemene man skulle kalla öl. Det kan förvisso sägas t.ex. om en del belgisk öl, men då kanske inte pga en efterhängsen odör av Yes citron.

En och en halv förlupen esterlaboration av fem möjliga. Nr 1201 på systembolaget, 24.30 kr.

Stenstrand sommarale (88953)

stenstrand-sommar-ale

Låt mig först be om ursäkt för den tvivelaktiga bildillustrationen. Du har kommit att lita på en tillförlitlig dokumentation av en förseglad flaska på en diskbänk med en fond av vitt kakel. Jag har tagit och lagt ut sådana bilder i mina tre senaste lägenheter, som alla lyckligtvis varit utrustade med just en sådan miljö. 

Anledningen till den något naturromantiska fotokonsten här intill är att bilden tagits vid ett konvent hos Gödsvinet Bromma. En fördel med att recensera öl under sådana omständigheter är att beskrivningarna blir mer innehållsrika och balanserade genom gruppsamtal. En nackdel är att man i regel dricker för många öl och att ens anteckningar blir lidande av det.

Nu sitter jag med en mycket skrynklig papperslapp och uppgiften att utifrån den säga något om Stenstrand sommar ale.

Stenstrand sommarale gör ett försök till friskhet utan att våga införa allt för stora begränsningar av smaken. Att dricka Stenstrand sommarale är lite som att läsa Michail Sjolochovs ”Stilla flyter Don” i en solstol på någon offentlig badplats i sommarsverige. Den pretentiösa ambitionen krockar med den informella inramningen och vice versa.

Att läsa Michail Sjolochov i en solstol på någon offentlig badplats i sommarsverige är dock bättre än att inte läsa Michail Sjolochov alls och Stenstrand sommarale vinner på sin misslyckade kompromiss. Lite större eftergifter för vad som förväntas av en sommaröl och detta hade bara varit en utspädd Bedarö bitter.

Stenstrand sommarale är ingen vettlös wit, ingen sanslös saison, det är ännu en bra ale från Nynäshamns ångbryggeri. Jag behöver dock en förklaring till varför jag inte ska dricka deras Landsort lager i sommar istället.   

34,70 kronor på systembolaget, nummer 88953 i katalogen

3,5 barr av 5 möjliga

PS: Den skrynkliga lappen innehöll nästan inget av det som nu hamnade i denna, om jag får säga det själv, mycket anspråkslösa recension. Istället stod det något om ljus som stilla strilar genom genom en sommarhet tallskog, om en doft av grönsåpa som jag tror inte fanns, en oförklarlig referens till Charles Bukowski och en förmodat poetisk hänvisning till att Stenstrand sommarale är ”som att vara i Danmark”. Om du vill skriva ihop en recension av denna öl på 200-300 ord som innehåller dessa saker så lovar jag att publicera den här istället. 

Rogers, Adam 2014. Proof: The Science of Booze. New York: Houghton Mifflin Harcourt

proof

Att Gödsvinet är den slutgiltiga källan till information om allt alkoholrelaterat betyder inte att även vi ibland läser några av de mer anspråkslösa bidragen till kunskapsområdet. Jag har gjort det alldeles just och det här är vad jag har att säga om Adam Rogers Proof: the Science of Booze: Inte illa. Inte illa alls. 

Adam Rogers skriver vanligtvis för det till synes helt överflödiga magasinet Wired, en publikation som smaklöst nog ägnar sig åt det vansinnigt trista området teknik och prylar. Lyckligtvis lyckades han frigöra sig från detta besvärande sammanhang för att resa sig till den högre uppgiften att redogöra för (populär)vetenskapen bakom sprit.

Mannen är grundlig i sin genomgång av jäsning, destillering och konsumtion av alla saker krönta av etanol. Presentationen säger mer om processen bakom de slutgiltiga dropparna i glaset än vad vi alla vet händer sedan och den använder sig mer av en naturvetenskaplig än humanvetenskaplig bevisföring. Likväl är det han skriver gripande och viktigt.

Historierna går in och ut genom varandra på ett förtjusande sätt och du bjuds på massor av material för ditt nästa rödnästa samtal om det viktiga i livet i någon bar någonstans. Du får veta att destillation är civilisation, socker det viktigaste i världen och att all vinprovning är skitsnack, bland mycket, mycket annat. Du får veta så väldigt mycket om jäst och du kommer aldrig att se på dessa svampar på samma sätt igen.

Rogers leder dig med den amerikanska magasin-journalistens charm från en del av världen till en annan och genom årtusendena och jag kan på rak arm inte komma på någon annan som tagit ett så här grundligt grepp om något så vardagligt men ändå spektakulärt som alkohol.

Viktigt för beskrivningen är att Rogers är uttalat positiv till alkohol som fenomen och avgörande del i drycker som han dricker. Boken är dock befriad från nästan allt vad fyllehistorier heter och det är bara passande. Den amerikanska journalistiken har redan en Hunter S. Thompson och även om Rogers hyllar smaken av Thompsons livsvatten Wild Turkey så har han inga Gonzo-ambitioner.      

Istället är Proof: The Science of Booze en utmärkt källa till kunskap och ett redskap för dig som vill förstå och inte bara känna skillnaden som alkohol gör. Läs den och drick ansvarsfullt. 

Sierra Nevada Bigfoot 2014 (11987)

bigfootFör den som när ens ett flyktigt intresse för barley wine är det kanske särskilt en brygd som ofta nämns – Sierra Nevadas Bigfoot. Så när avd Bromma passerade 2014s årgång, åkte den fort ner i korgen. Det var heller inget misstag: Bigfoot lever upp till sitt rykte. Det är en ångande, krämigt maltig dryck, där werthers special trängs med flottiga russintoner, ja rentav romrussin, mot bakgrund av en kraftig, enkel beska. På 9.6% är det en överladdad dryck både smak- och spritmässigt, ja, man känner sig närapå övermannad. Men ibland vill man ju ha något sånt, typ, en styck det jävligaste ni har, med extra allt.

Fyra brutaliseringar av fem. Nr 11987 på systembolaget, 39.90 kr.

Djävlebryg Dark Beast (11811)

dark-beastDark beast vill kalla sig ale, men jag hade sagt torr porter, eller tung stout. Det är en tjock & läcker öl, respektabelt humlad men framförallt en kanonad av bruna smaker, kakao, kavring, blockchoklad, kanske till och med en släng soja, men knastertorr, utan de där knäckiga, sirapsaktiga tonerna som brukar dyka upp i portern & dess släktingar. En lätt rökig känsla hänger kvar runt tungroten, som efter nån brutalt rökt köttbit, eller en bättre tjärig whisky. Eftersmaken är blytung, lång, och bara aningen sur.

Fyra fina bruna ting av fem. Nr 1181 på systembolaget, 29.90 kr.

Electric Nurse DIPA (1616)

electric-nurse-dipaEfter att ha smakat deras synnerligen välbalanserade och mycket njutbara pale ale, var det med viss förväntan avd. Bromma korkade upp en DIPA från Electric Nurse. Om någon kan ro hem ett sånt överlastat projekt som en dubbel-IPA, vore det väl elektrikern och sjuksköterskan bakom detta mini-bryggeri? Tyvärr får dock sägas att om än kompetent, var detta en ensidig, rätt endimensionell humlebomb. Det smakar som en rätt typiskt amerikansk IPA, fast där humlen skruvats upp till 11, och alkoholen till 8%, som nåt slags motvikt. Det är inte direkt dåligt så mycket som lite tråkigt. Men den som vill ha sig en dos hårdhumle från västkusten kan ju inte klaga. Kanske är ojämnhet just västkustens kännetecken, det utmärker ju om inte annat Dugges.

Tre mjaha av fem möjliga. Nr 1616 på systembolaget, 29.90 kr.