Nils Oscar SMÖF Jubelöl (11918)

smof-jubelolKorrelationer är farliga ting. Rätt som det är har man gått från löst samband till orsak och verkan, och tror att det blir grönt bara för att man trycker på knappen vid övergångsstället, istället för att detta följer sina egna mystiska rytmer och humör. Efter ett otal lika nattmörka som tjockt rökiga öl hade på något sätt min hjärna låtit dessa två ting ingå i en odelbar, atomisk helhet, men så kom SMÖF jubelöl och det blev fission på min tunga. Den är en halvmörk lager med en rökighet som leder tanken till ja, Ruhrgebiet, svårtända grillar som fått en liberal dos tändvätska, Drottningholmsvägen 8.00 en torsdagsmorgon i februari, eller Valborgsmäss ett regnigt år. Det är något i ekvationen som haltar, röken behöver sitt mörker, sitt blytunga ankare, för att inte bara driva iväg likt allsköns aerosoler och polyaromatiska kolväten, och för ett ögonblick lurar misstanken att under allt os inget annat sig döljer än en newcastle brun öl.

Likväl är det ingen helt dålig öl, kanske bör den betraktas som ett experiment, ett försök att bryta ny mark, och som sådant är det inte helt oävet, även om det kanske inte ännu är redo att lämna laboratoriet och möta den breda allmänheten.

Tre skelögda laboratorieassistenter i svart av fem möjliga. Nr 11918 på systembolaget.

Dynastin

dynastinEtt stenkast från Clas på Hörnet, norrut längs Birger Jarlsgatan från dess korsning med Odengatan, ligger Dynastin. Hit styrdes stegen för en adjö-middag med en kinesisk kollega, efter ett par snabba öl på Flying Horse, en sportbar några kvarter bort, för Dynastin har inget starkare än lättöl i dryckesväg, och samtliga svenskar i sällskapet såg på varandra med den där blicken som sa att en avskedsfest utan något starkare än lättöl, det kom inte på fråga. Om nu ölen är svag, kan den kinesiska mat som serveras på Dynastin dock vara desto starkare, och för den som likt undertecknad hittills mest upplevt detta lands kök i formen fyra små rätter, är det något av ett uppvaknande. Den avresande kollegan menade att det var den bästa kinesiska maten han hittat i stan, ett påstående som är svårt att verifiera för en som bara är van att äta friterad svensk-kinesisk mat, och detta ytterst sällan, men att det var mycket gott, bitvis delikat, kan inte förnekas. Den absoluta favoriten var en kanelkryddad och sjögräs-inramad revbenssprällsrätt, vars namn (antagligen inte korrekt) framsades ”seatbelt”. Ett drag av salmiak, och den satt som en smäck, lika oväntat lätt som många av de andra rätterna som passerade revy, för på tydligen typiskt vis beställdes ett otal rätter in, varefter alla efter smak och kynne tog för sig av dem alla. En annan höjdpunkt var den inledande biffbuljongsoppan, med en rejäl dos chili och allra hastigast, lättast kokad biff i, aromatisk och ja, lätt, men även lammgrytan, fläskgrytan man rullade i små pannkakor med hackad purjo, och den avslutande kålrätten var synnerligen smakliga. En uppmärksam läsare märker här en viss brist på vokabulär, mer precist, att rätterna inte precis verkar ha några namn. Detta har sin förklaring i att menyn bara finns på kinesiska, ett språk er utsände har relativt begränsade kunskaper i. Nu trädde ju förstås de med kunskaper i denna skrift snabbt in i rollen som menyuttolkare, men serveringspersonalen visade vissa (om än kanske delvis begränsade) kunskaper i svenska och engelska, så ett besök utan tolk bör vara möjligt. En meny på engelska ska eventuellt vara i antågande, och likaledes alkoholtillstånd, och med detta borde alltså portarna öppnas för en svensk publik som trängtar att se bortom fyra små rätter.

Fyra varma rekommendationer av fem. Räkna med runt 150 kr per person om ni delar lite olika rätter. Birger Jarlsgatan 112, öppet vardagar lunch och kväll, helger bara kväll.

Message in a Bottle

message-in-a-bottleVad är en IPA? Hur smakar en bra IPA? Vem kan man lita på? Existentiella frågor som dessa kan hemsöka öldrickaren som börjat titta djupt ner i systembolagets sortiment, ständigt sökande nya brygder, eller bara den som sitter och tittar för länge på sin flaska. Länge hade också dessa frågor ett enkelt svar: Epic, mer specifikt, Epic Armageddon IPA. Epic är bra IPA, bra IPA smakar Epic, Epic kan man lita på. En slurk av Message in a bottle får dock denna världsbild att rämna. Ska IPA smaka toffee, det första den gör? Ska den fortsätta vidare med i huvudsak smörkola och avrunda med Werthers orginal? Va? Bytte nån plats på upp och ner medans jag tittade bort? Kanske sätter Epics Armageddon en hög lägstanivå för humle-intensiteten, men lite mer av detta gröna ädla ting än såhär ska det väl ändå smaka? Nog har vi smakat mindre humliga sk IPA, eller öl där denne vår gröne vän dansar pardans med sött maltiga toner, men Message in a bottle kan vi tyvärr bara rekommendera till de som när en passion för knäck.

En och en halv rämnad världsbild av fem. Finns inte på systembolaget, men har setts på välförsedda vattenhål i rikets södra delar (Inferno i Lund).

Dead Pony Club (11913)

dead-pony-clubSchysst, skarp session beer? Sedär en öl-nisch som inte precis är överbefolkad. Brewdog har ju tidigare gett oss en fullt drickbar, för alkoholfri öl faktiskt njutbar brygd i Nanny State. I Dead pony club har de istället skapt en ale precis över folkölsgränsen, på 3.8%, och det visar sig vara en närmast magisk gräns, för det känns som en starköl. Sen är det förvisso inte någon särdeles krutig eller övermåttan karaktärsstark sådan, ingen belgare eller dubbel-IPA, men istället för en folköl? Då är den gudomlig, och vi kan bara hoppas att fler bryggare följer Brewdog i fotspåren och experimenterar med öl i den här viktklassen. Det enda jag skulle säga till dead ponys nackdel vore möjligen att den var godare innan en bekant till mig pekade på ett tydligt drag av mangojuice. Suggestionens makt är otvetydigt stor.

Tre och en halv tropisk frukt av fem. Nr på 11913 systembolaget (där den dock saluförs på burk).

Electric Nurse Pale Ale (1443)

electric-nurse-pale-aleIPA är en utmärkt dryck, men det finns en tid och en plats för allting, och när det är dags för en pale ale, kan du göra betydligt sämre än att gripa efter en från Electric Nurse. Man kan säkert uttolka såväl toner av citrus som en racka trevliga humliga aromer, distinkta utan att övermanna dig med en rostig, plåtig armé hyperterpener, men egentligen räcker det att kolla på klockan och fråga sig om det är dags för en pale ale. Det är det oftast, i varje fall om man har en från Electric Nurse att tillgå.

Fyra jatack av fem. Nr 1443 på bolaget.

Flygande Tunnan (88689)

flygande-tunnanFlygande Tunnan är en bitter gjord rätt. Det är kanske svårare än det kan låta,  för i en bitter är det balans,  men likväl fyllighet, som krävs. Den som brister i inspiration kan inte dundra på med chokladmalt eller humle tills byxorna spricker, för då är det ingalunda en bitter längre. Heller kan han inte vara för sparsmakad med sina ingredienser, för olika jästsorter och deras favorittemperaturer till trots trampar han då in mot lagerns och pilsnerns marker. En publik som ständigt väter tungan med än extremare drycker – den spontanbryggda imperiska trippel-IPAn är, om den inte finns än, blott en tidsfråga – kräver också ett visst mått av originalitet och nymodighet i sin öl. Inför allt detta kan en bryggare måhända tänka att bitter är ett projekt med få fördelar men desto fler nackdelar, men det tycks inte ha avskräckt Lundabryggeriet. I Flygande tunnan har de också definitivt träffat rätt, det har den där svårbeskrivliga harmonin, balansen mellan humle och malt, som är frisk men passar i dunkla lokaler, rund utan att som principlösa bryggares produkter dra åt juice-hållet, den är helt enkelt en bitter, och vad mera är, en bra bitter, som smakar mycket.

Fyra arketyper av fem. Nr 88689 i systembolagets beställningssortiment, och tillfälligt slut hos leverantören – låt oss hoppas att detta snabbt förändras till det bättre!

Casasola

casasolaDet ska sägas att avd Bromma inte drog sig till Spanien för ölets skull. Air Iberia – vars säten för övrigt skuffats samman tills benutrymmet är tillräckligt endast för personer som lider av dvärgväxt, ofrivilligt benlösa, eller småbarn – lade ribban med sitt ölutbud: Carlsbergs standardblask samt Mahou Cinco Estrellas, två öl om vilket det mest positiva man kan säga är att de otvetydigt är öl, och inte, säg, apelsinjuice. Likväl finns det ljusglimtar, och en av dem är det lilla bryggeriet Casasola, intill småstaden Valladolid. Inhyst i vad som tidigare växlat mellan kloster och lokala rövarbaroners hemvist, brygger de en handfull enkla, lättsamma, men högst njutbara öl. Inspirationen har hämtats såväl från lärlingsskap hos italienska bryggarna Baladin, som från besök av Belgare insyltade i produktion av trappist-öl. Ölutbudet skiftar något efter säsong, med en vinteröl och en sommaröl samt ett flertal som ständigt är i produktion, men vi fick tillfälle att smaka på samtliga utom sommarvarianten.

casasola-tripleCasasola Benedictine är en lätt, enkel men absolut inte simpel dubbelmalt, och är undantaget som bekräftar regeln – söderöver tendererar dubbelmaltar ofta åt det jolmiga. Frisk, humlig utan att driva iväg i IPA-överdåd, är det en öl som kan passa till lite av varje, t.ex. att bara dricka rakt upp och ner. 3 / 5.

Casasola Tripel (bild t.h.) är deras belgiska ale, en för genren relativt lätt och frisk variant (den observante läsaren börjar redan här märka ett mönster), lite ungefär som en fruktigare, rundare Leffe Blonde, och det är ju inte alls dåligt. 3.5 / 5.

casasola-ness-nessCasasola Silos är en mörk öl, där bryggarna laborerat med inte mindre än fyra varianter på malt, apelsinzest, muskot, och honung från lokala bikupor. Med den där särskilda talangen – vi ska inte säga om den kommer från landet självt, eller inhämtats från italienarna på Baladin – är det hela ändå lättsamt att dricka, om än ganska runt i smaken, sött och maltigt. 3 / 5.

Höjdpunkten är Casasola Ness Ness (bild t.v.), bryggeriets imperial porter. Det här med starka smaker .. ja. Det är helt enkelt mest väldigt porter, och inte så imperial, det där plåtiga genomslaget av humle saknas. Men det är torrt, otroligt nog, trots en massiv vägg av malt i alla dess Carnegie-knäckiga aromer, och högst smakligt. 3.75 / 5.

Casasola bryggeri: fyra förlupna munkar av fem. Ungefär två timmar med bil från Madrid, men boka visning i förväg, de har enligt uppgift annars mycket skrala öppettider. För att bryggarna ska dra upp portarna får man vara några stycken, säg tio eller så. Inga av ölen finns att tillgå på systembolaget.

St Peter’s India Pale Ale (89220)

st-peters-IPAEfter att många gånger ha korkat upp en pysande plunta St Peter’s Cream Stout, en underbart rund och jovialisk brygd, enkel och fryntlig, föll vi som hökar över deras IPA. Kanske borde den tonade etiketten med den lilla pigga skylten ”New Hoppier Taste” ha fått oss att fatta misstanke. Det är nu, i vilket fall, historia. Ölen i glaset gjorde dock sitt bästa för att motstå varje försök att förpassa den till historien, med en skarp, huggande ton av utspätt veckogammalt kaffe med en distinkt bismak av cigarettfimp, i en kväljande humleinramning som närmast kan beskrivas som den där aromen som omsluter en väl använd burk-retur-automat. Det må strida mot något djupt ner i den svenska folksjälen, men St Peter’s IPA fick skickas till slasken med mer än hälften kvar i glaset, det kom en punkt där mod, hopp och törst helt enkelt inte räckte längre.

Noll drickbarhetsgrader av fem möjliga. Finns att beställa i kolli om ett dussin, för särpräglade sadomasochister, nr 89220 på systembolaget.

Nyår: Är det värt det?

nyar

Det finns en liten del av Ulvsunda industriområde sällan beträtt av främlingar där man på grund av en gravitationsförskjutning i rumtiden firar nyårsafton en dag tidigare än resten av Sverige.

Det är så jag förklarar den fyrverkeripjäs som jag precis såg explodera i himlen över östra Bromma. Från där jag sitter på Vällingbys högsta punkt ser jag allt från Stockholms klara sken i öster till Johannelunds mörker i väster. Norrut ser jag varje ljus från här till där universum kröks i trakterna kring Märsta.

Medan jag skriver detta avfyrade någon en raket i vad som kan vara Rissne och det faller ett stjärnregn över Solna. Imorgon är årets sista dag men världen vägrar vänta. 

Med de krutstänkta skyarna över de västra förorterna som fond är det nu dags för Gödsvinet att summera det år som gått.

(Som en extra service kommer vi även att summera det år som kommer: Det blir mer av samma sak.)

Gödsvinets nyårsfirande har en lång och häpnadsväckande mörk historia. 2010 kunde vi bjuda på en alternativ nyårsdikt och en hågkomst av svunna nyår. Följande år gavs alla vänner av filosofi något att gråta över och förra året hölls ett storslaget tal till nationen.    

Det har varit ett år fyllt av omvälvande händelser som på det stora hela inte förändrat något alls. I början på mars monterade jag ner Gödsvinet Vällingbys redaktion och flyttade alltsamman med mig själv till ett litet rum i ett litet hus på ett tak i centrala München.

Det var en tid av öl, akademiska kulturkrockar och lågkvalitativ tyska talad på blekingsk dialekt. Även om inga av dessa saker gjorde någon direkt skada så har jag svårt att se hur de bidragit med något för någon med ett möjligt undantag för försäljningschefen på Hacker-Pschorr.   

Jag återkom till Vällingby i mitten på juli bara för att finna att mitt örnnäste i västerort varit hem åt en Zonk från Gödsvinet Syd. Spåret av flaskor med konstig italiensk öl gick inte att ta miste på. 

Hösten ägnade Gödsvinet i stor utsträckning åt att inte skriva något på Gödsvinet även om nämnde Zonk firade sin egen hemkomst till Sverige med att dokumentera monopolets ölkatalog från pärm till pärm. 

Mer än så finns egentligen inte att säga och det säger det mesta. Varför då ens bry sig om att fira ett nytt år? Kan vi inte lika gärna behålla det gamla ett tag till? Jag har förstått att det finns regler för de här sakerna och vanor som inkluderar både alkohol och sprängmedel är svåra att döda. 

Det är därför det i strid med varje sund logik och allt jag kan kalla instinkt vilar en flaska Pol Roger i mitt kylskåp. 

2014 kommer att bli ett bra år för alla som gillar 2013. Alla andra kommer bara att bli ett år äldre. 

Christmas Idjit! (11374)

christmas-idjitGränsen mellan triumf och katastrof kan vara hårfin, som så många generaler och andra historiens hasardspelare har blivit varse. Christmas Idjit från Dugge är, liksom Via Fra Til, en imperisk julöl – i detta fall en stout. Men där Via Fra Til håller sig på säkert avstånd från de sänkhål och moras som mången tapper (eller mindre tapper) julöl gått bet på, är Dugges skapelse inte lika framsynt, och sugs ofrånkomligen ner i ett kletigt, smetigt, klistrigt julhelvete av knäck, kola, sirap, och allsköns sockerarter. Enstaka toner av kakao och salmiak kämpar tappert, försöker förgäves bryta ut ur denna infama julgodisets omfamning, men de är tillspillogivna, ett hårt ödes fångar.

Drickes lämpligen sittande i en bekväm fåtölj, i meditation över historien och din plats i den. Nr 11374 på systembolaget.

Två bataljer av fem.