Ät Albanien!

Mellan de välbesökta länderna Kroatien, Italien och Grekland finns en vit fläck på kartan för turister, Albanien. Jag ska inte ge mig in i någon stadsvetenskaplig analys till de möjliga bakomliggande orsakerna till detta (det finns det andra här på Svinet som är bättre kallade att göra) utan nöja mig med ett par gastronomiska reflektioner från ett obegripligt lågfrekventerat land.

Till en början planerade vi att åka via Tirana och arbeta oss nedåt till motsvarande Albaniens Riviera. I sista stund snubblade vi över ett reseföretag som sålde billiga flygbiljetter till Korfu, varifrån det var billigt och busenkelt att ta sig över med båt till staden Saranda (eller Sarandë som jag tror det skrivs på albanska). Bästa restaurangen i Saranda hävdar jag är Mare Nostrum även om restaurangen högst upp i borgen intill staden inte var så pjåkig heller. Vi bodde på hotell Porto Eda (döpt efter Mussolinis dotter…) och hotell Brilant, där det senare var bäst. Det blå ögat är en lagun på taxiavstånd som bjöd på 12-gradigt strömt vatten sprudlandes upp ur en bergskälla och vidare ner längs bergssluttningarna till en damm byggd av Stalins ingenjörer (enligt taxichauffören som var en outtömlig källa av visdom).

IMG_1438
Postnukleär ensamhet i Gjirokaster.

Efter ett par dagar på denna ort drog vi vidare med minibuss framfört av en manisk förare till Gjirokaster och kollade in husens stentak som gett staden världsarvsstatus. Bästa boende i den stan var Hotell Gjirokaster och bästa restaurang Kujtimi, av den enkla anledningen att det var de enda vi prövade och att de var så bra och prisvänliga. Vad ni än gör med er vistelse här så missa inte den enorma borgen med utsikt över dal och floder och möjlighet till att utforska halvrasade partier på egen risk. Vi var ensamma på den största turistattraktionen i en halvstor världsarvsstad och en kittlande postnukleär känsla kom över oss. Tomt men fridfullt, som The walking dead utan zombies.

Raskt bar det vidare med en kedja minibussar förbi poliskontrollerna till Vlorë. Den stan skiljde sig ganska mycket från vad vi stött på hitintills i Albanien och vi var nog lite dåligt pålästa. Efter en skadat lång promenad med full packning i 30 graders värme kom vi så slutligen till Hotell Liro som, hör och häpna, var värt promenaden. Ska erkänna att vi hängde rätt mycket på det ruggigt fina hotellet som är byggt på en klippa med egen strand, därför vet jag ganska lite själva staden. Mitt intryck var tyvärr inte odelat positivt, Vlorë kändes som en liten stad med en storstads bristande charm. Bästa hotell var så klart Liro och bästa restaurang vet vi inte alls säkert att det inte var på hotellet men det kändes som att vara i ett maosoleum på natten. Grymt stiff dukning, lysrörsbelysning och…helt tomt. Vi vände i dörren. Vi testade restaurang Ideal som var ganska bra. När det inte gick att få tag på en taxi fick vi skjuts till hotellet av kyparn.

IMG_2081
Hotell 2000, framtidens boende.


Från Vlorë valde vi taxi med en major i Albanska armén som förde oss över hisnande stup och bråddjup till Dhermi. Staden är ett par spridda hus längs en vacker strand med klubb Havana som partyepicentrum och hotell 2000 (ja, det finns på riktigt) som kultepicentrum. Hotellet var tyvärr obeboeligt för alla som inte är en vän av röta. Slemmigare väggsvamp och fränare mögellukt får man leta efter. Istället hamnade vi på ett rum i en villa som jag inte minns namnet på. Själva boendet var varken bu eller bä men killen som ägde det är den vi minns. En bra sak var att han ordnade så vi fick åka motorbåt dagen som polisen förbjudit det pga för stora vågor. Det var kul men lite svettigt när vi skulle baxa oss förbi de sylvassa klipporna in i en inrasad gammal piratgrotta. Bästa restaurang var nog Pirates (med i detalj kopierad logga från Pirate bay!). Vi lyckades med ställets goda minne åstadkomma en partiell springnota (oskyldigare än det låter tyvärr) som genom en osannolik slump reglerades till restaurangägaren inför att vi var på väg att lämna stan.

Från Dhermi drog vi så till Butrint. En gammal romersk koloni med ett par tusen år gamla välbehållna ruiner. Fantastiskt ställe men minst lika fantastiskt var hotell Livia. Istället för den postnukleära ensamheten infann sig känslan av att ha hamnat i Drakulas slott. Långa korridorer. Ibland var dörrarna öppna, ibland stängda. Kanske fanns det andra gäster. Kanske var det tidigare offers vilsna själar som slog i dörrarna. Vi såg aldrig någon annan gäst efter klockan åtta på kvällen. Min kollegas association till splatterfilmer på Balkan kändes plötsligt mer motiverad. Middagen intogs i en stor stensal med ljussättning som i brittiska BBC-serier från 80-talet (samma som i Kvinnofängelset, typ lysrör). Ensamma.

Sammanfattningsvis fick jag ett mycket positivt intryck av Albanien. Fantastiska vidder, stränder med azurblått vatten och förmånliga priser. Förvisso inget för agorafobiker, det var så lite turister att vi kunde leka kurragömma på alla sevärdheterna. Alla ytor är inte så polerade än, man ska inte vänta sig Biarritz och ett par gånger hade vi närkontakt av tredje graden med läskiga hundar men alla vi mötte var gästvänliga och hjälpsamma. Albanien är absolut värt ett besök!

IMG_1481
Ett land med viss självdistans.

 

Harvest Southern Hemisphere (11887)

sierra-nevada-harvestNär man suttit och jäst bra länge på tåget, ett tåg som varit försenat från första station, och man på högst svenskt – eller kanske högst osvenskt – sätt hållit sig långt borta från de svala, buteljerade njutningar som finns i restaurangvagnen, när man då sedan kommer till busshållplatsen och ser att ens transport just rullat ut, och nästa inte åker förrän evinnerliga tider senare (tjugo minuter), ja, då börjar det dra lite i benen, tungan känns torr, och man undrar om det inte är dags att fukta strupen. Ibland är då livet så vist anordnat att det finns ett lämpligt ölsjapp inom hanterligt avstånd. Ett scenario ungefär som detta utspelade sig för avd. Bromma vid en nylig resa. Törstiga i hågen stegade vi in på ett föredömligt välplacerat vattenhål och beställde snabbt och utan tvekan den första öl som vi inte kunde påminna oss tidigare ha druckit. En från Sierra Nevada – säkert, men ändå med potential. Det var omedelbart uppenbart att man hade fått en bomb i glaset, rejält, rivigt humlig, med långa salmiak-örtiga toner och en ytterst sparsam maltig sötma. Ystert dansade en metallisk efterklang över tungan, med en släng terpener och lövalkoholer som hade nån gått med machete genom lövverk och slängt gräsklipp omkring sig. Glaset var av nödvändighet men ändå med stor njutning fort tomt, och sålunda stärkta satt avd. Bromma och smackade på en god humlighet i munnen hela vägen hem på bussen.

Fyra busshållplatsöl av fem. Nr 11887 på monopolet.

Underdog

underdogVisst finns det nåt njutbart med enkel pilsner: besk, läskande, rak och rättfram fylla på klassiskt manér. Pilsner Urquell och en del andra tjeckiska brygder håller fanan högt för denna öltyp, och de gör det väl, på gränsen till att man undrar om det egentligen finns någon ledig nisch för fler öl i denna stil. Kanske för en öl som subverterar eller återuppfinner pilsnern. Underdog (från Slottskällans bryggeri) är dock inget av detta, den gör det den ska men väldigt lite därutöver, rätt anonym som den standardpilsner den är. Kanske är den en av de obesjungda hjältar som sliter natt och dag med dygden som enda belöning. Jag vet inte, och i all ärlighet tror jag inte att jag kommer göra mig omaket att ta reda på det heller. Som en bekant en gång sa, om någon så är världens finaste människa på insidan hjälper det inte mig om jag inte märker det.

Två pinnebergare av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

München i Stockholm

munchen i stockholm

Det har nu gått nästan två månader sedan jag kom ner från mitt tak i centrala München för att återvända till Stockholm och Vällingby. Mina månader i Oberbayern ger mig ett nytt perspektiv på de oktoberfestöl som sedan alldeles nyligen har dykt på Systembolaget. Ett litet stycke München har kommit hit och jag är glad för det. Åtminstone tror jag det. 

Från min terass i München kunde jag se skorstenarna på både Spatens och Löwenbräus bryggerier. I butikerna fann man alla ölen från de sex stora Münchenbryggerierna men ganska lite annat. Det är dessa öl som får serveras på Theresienwiese under oktoberfesten och det är dessa öl jag mötte i en undanskymd del av systembolaget i Vällingby tidigare idag. 

Vanligtvis möter jag oktoberfestölen som ett välkommet bidrag till systembolagets kategori för smakrik, ljus öl från södra Tyskland. Det är ingen slump att jag valde att bo i München och inte, låt säga, Düsseldorf, Frankfurt eller Köln. Nu när jag har bott där kan jag dock inte se på ölen på samma sätt. Kanske har festen i oktoberfestölen gått förlorad. 

I själva verket tror jag att tiden i München gjort att jag omvärderat själva festen också. I de akademiska kretsar där jag verkade och umgicks var oktoberfest föga mer än en bra anledning till stanna i huset vid någon av de alpsjöar där alla lektorer och professorer verkade bo av anledningar oklara för en utlänning.

Även om jag kan uppskatta att dela en stad med bokstavligen miljoner kraftigt berusade män i läderbyxor lika mycket som vem som helst så kan jag också förstå kollegornas inställning.

I själva verket skulle jag vilja gå så långt som att säga att den som vill fira oktoberfest på plats i München bör resa dit i maj. Låt inte namnet på evenemanget lura dig, du kan dricka precis hur mycket öl som helst, året runt. Om du undrar varför maj så råkar det bara vara en rätt behaglig sommarmånad i München.

Om det är just de skrålande männen i lederhosen eller de ölrapande kvinnorna i dirndl som du är ute efter så finns det alla möjligheter i världen att då dela en stund med dem också, i någon av Münchens större ölhallar.

Mest oktoberfestmässig av ölhallarna är nog det klassiska Hofbräuhaus, ett stenkast från Marienplatz. Om du går dit så får du förstås också en betydande dos japaner med dåligt ölsinne och amerikanska ungdomar som jobbar på att ta igen det som lagstiftarna där hemma berövat dem genom att sätta åldersgränsen vid 21. Det får du, å andra sidan, även om du åker till den faktiska oktoberfest.

Om du tvingar mig att rekommendera en ölkällare så kommer jag att dra en lans för Augustinerbräus biergarten och ölkällare på Arnulfstraße, alldeles nära busstationen vid Hackerbrücke. 

Nu är jag inte längre ens i närheten av Hackerbrücke eller någon annan del av Bayerns huvudsstad men jag sitter här i Vällingby och dricker en lite för varm Hofbräu oktoberfestbier.

Är det för tidigt att minnas? Hur lång tid skall ha passerat innan man kan tänka tillbaka på doften av lera i Englischer Garten i mars? När är det skäligt att minnas ljumma kvällar på promenad nerför Schellingstraße? Tidiga morgnar i löparspåren i Olympiaparken? S-bahn mellan Hauptbahnhof och Pasing? När är det tid för att minnas ölen i München?

Jag tror att det är dags nu.  

Bombardier (1529)

bombardierDet var ett ölhak, just där runt alpernas fotknölar i Italien, som vi brukade gå till för att de serverade en sån trevlig, spännande öl – Bombardier. Kontexterna skiftar, som bekant. I svensk sommarsol ter sig Well’s Bombardier som mycket, men kanske inte just spännande. Kanske var det inte till dess fördel att man läskat sig med en Epic IPA just innan avfärd hemifrån. Kanske var det helt enkelt för soligt – öl från brittiska öarna avnjuts nog ofta bäst medans regnet slår mot rutan, dimman och duggregnet slåss om herraväldet, och moln korvar sig över himlen i trängsel.

Jag lutar dock åt att Well’s Bombardier helt enkelt är lite för väl avrundad, utan hörn eller vassa kanter, bett, skärpa, eller sting. Den svagt humliga maltigheten övergår sömlöst i en svagt maltig humlighet, enstaka kolsyrebubblor hänger lealöst i glaset, och bristen på motstånd i drickandet är påtaglig – man undrar stundtals om man dricker eller bara andas. Det är ingen påträngande öl, Well’s Bombardier. Likväl har jag svårt att tycka riktigt illa om den, den är absolut inte dålig på något sätt, bara heller inte märkbart bra.

Två och en halv utandning av fem möjliga. Nr 1529 på monopolet.

Hoptimum (11886)

hoptimumMan kan ju inte ta ifrån Sierra Nevada att de gör trevlig öl, deras pale ale var ju en av ens tidigare exponeringar för öl med aningen mer Humulus lupulus (kanske bättre känd som humle) än det man dittills varit född & uppväxt på. Och visst är Hoptimum juste – man sitter där med en näve exotiskt blommiga, aromatiska och trevliga humleatomer i munnen, lite sött utan att dra för mycket åt torkad frukt, och tungroten vecklar sig kring en enveten beska. Men nog känns det lite som att man klonat IPA tills man undrar om det finns några telomerer kvar alls, eller om hela konkarongen ska ramponera vid nästa celldelning. Som ett tankeexperiment skulle man kunna ponera att den här ölen bryggts av ett skalbolag till Spendrups eller nån annan traditionell bryggare av blasköl, dricka ölen som vore den en produkt av konsumentpaneler och minsta motståndets väg, av medelvärden och precis lagom annorlunda design. Man kommer dock farligt nära någon slags strävan efter objektivitet där, med den typen av, tja, närmast påtvingat inverterade blindtester, kanske hade det varit bättre att föreställa sig att den var bryggt av några danskar eller möjligt norrmän, som vill ta 55 spänn flaskan för ölen? Någonstans bland allt detta finns nog en fin tanke, och medan man letar sig mot den, kan man ju trots allt ha det sämre än att dricka en Hoptimum, så blir vägen i vart fal njutbar, om nu målet förblir fjärran.

Tre komma trettiofem tillkrånglanden av trots allt fullt drickbar IPA. Nr 11886 på bolaget.

Mikkeller Spontanpeach

mikkeller-spontanpeachBrewdog Stockholms sortiment innefattar dock mycket annat utöver aningen söta öl, och avd. Bromma passade på att nära sitt långtida, envetna intresse för spontanjäst öl. Mikkellers spontanpeach (bryggd av belgiska De Proefbrouwerij) får väl sägas vara kanonisk inom denna aningen speciella genre, lite som en snällare variant av Oud Beersels Oude geuze, med den vanliga doften av förfall och förödelse, torr, jordig, och karsk i smaken, ett förstrött tuggande på astrakan och ekplankor. Det är en kärleksförklaring till äppelkarten som kanske förvånar den som väntar sig en reguljär stor stark, eller ja, något som överhuvud taget påminner om det vi brukar kalla öl, men det är inte dåligt. Däremot är det kanske fortfarande mer speciellt, udda och intressant snarare än direkt bra. Men skam den som ger sig – spontanbryggd öl förblir något avd. Bromma mot bättre vetande fortsätter prova sig igenom.

Tre surkartar av fem. Finns inte på bolaget.

 

De Molen Bommen & Granaten (89261)

de-molen-bommen-&-granatenSå fick avd. f.d. Syd (numera Bromma) och Vällingby slutligen tummen loss och besökte Brewdog Sthlm. I korthet kan det sammanfattas som en Brewdog Edinburgh, med lite fler randiga tröjor på klientelet, och aningen mer utsvängt ölurval.

Efter många långa år med högst begränsade valmöjligheter ölmässigt kan man inför en sådan kornukopia lätt svepas med, och f.d. avd. Syd inköpte snabbt ett par öl med ett stort flin och ganska lite eftertanke. På så vis stod man där med en Bommen & Granaten från De Molen i näven. De Molen som man inte tidigare blivit besviken på. Pålitliga De Molen. Sådana omdömen fälldes i snabb takt, tills det ögonblick infann sig då drycken avsmakades. Minerna skiftade fort, avd. Bromma sammanfattade det som ”en totalt obalanserad knäckbomb utan förlåtande drag”, avd. Vällingby kallade det, med nollställt ansikte, ”en ytterst intressant öl, katrinplommonpuré”. För sötman var ganska påträngande, ungefär som att i varje munfull uppleva ett koncentrat av en hel påse Werthers original, en halv bikupa honung, ett smärre fält sockerrör, eller en traktorlast sockerbetor. Med detta menar vi alltså att sötman var ganska intensiv. Knäckigheten gjorde dock sitt bästa för att överrösta den, och de annars kanske rätt påträngande 15 volymprocenten alkohol ville såklart gärna synas och höras med.

Kanske drack vi den här ölen fel. Kanske bör den intagas av fantaster av extremt söt likör, likör som får baileys att ge upp och gå hem, i ytterst små mängder. Kanske bör ohemula mängder is tillsättas. Som öl, i större glas, passar den definitivt inte. Det blev faktiskt lite kvar i botten, som vi lämnade, när vi på ostadiga fötter sökte oss bort, i jakt på mer lättdruckna öl, typ trippel-IPA eller imperial porter.

En diabetes av fem möjliga. Nr 89261 i systembolagets beställningssortiment.

 

Alice Porter (89890)

alice-porterKanske är jag orättvis som förväntar mig en brölande humlebest var gång en flaska från Brewdog blir uppkorkad, men det är ändå så det har blivit, kanske inte helt utan anledning. Alice porter är dock inte en av dem, det är en märklig brygd, kraftigt osande av maltwhisky och andra glada tjärtoner ur flaskan, rund och aningen knäckig, men torr, utan att övermannas av sötma. Första dropparna på tungan är dock absolut inte porter-kosher, utan leder snarare tankarna till trappist – kanske en chimay eller rochefort – med toner av vingummi och märkliga frukter, avsötad julmust, champis, pommac, rentav trocadero. Man kan tro sig sitta med en mindre vattnig, krutigare schwarzbier, närapå. Likväl är det en relativt lättdrucken öl, en öl man kan dricka fler av, om än kanske inte samma kväll, och den har gett oss på Gödsvinet fd. syd (snart med bopålarna väl nerkörda i Brommas ordentliga jord, torr och tallbemängd, dryg och välskött – men det är en annan recension) ett klart intresse av att utforska Brewdogs mindre humleorienterade brygder.

Tre och två tredjedels underland av fem möjliga. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 89890.

Duvel (1654)

duvelFrån att nära nog ha kramats ihjäl gled belgisk öl in i en lång och till synes oåterkallelig eklips när IPA och imperial porter seglade upp på himlavalvet, men f.d. Gödsvinet syd har ändå en liten plats i sitt hjärta för dessa alkoholstinna brygder. Duvel är en av de mer minnesvärda, även om det kanske behövdes en liten påminnelse för att man skulle komma ihåg exakt varför. Samtidigt naturlig och djupt onaturlig på tungan, sträv, rivig, vinös, stånkande stark på 8.5%, är det en missförstådd, djärvt sprakande cider till öl, ett tragiskt öde, född i en familj där ingen förstår hur man skulle kunna vara något annat än en traditionell pilsner. Frisk syra skiftar efter hand till något dunkelt, dovt, mörkt, längst nere i frukthögen i en illa skött trädgård, jästigt, pyrande, en tjock, nästan stickande arom, perfid, pervers, mikrobiellt bultande, dånande, förmultnande, jäsande, lurande, bara aningen av ett mörker bakom en skinande solig fasad, medans man smackar på en till synes ändlös bittert äppelkartig eftersmak. Hade man varit på kaluven, hade ljuset varit dåligt, förståndet och greppet glidande lite längs tillvarons kanter, hade man kunnat tänka på en wit, en Hoegaarden, men Duvel har en tyngd, ett gravitas, ett pondus, ett djup, alla saker som den lika lättsamma som lättglömda Hoegaarden saknar.

Tre och trekvarts onämnbara, osägbara ting av fem. Nr 1654 på bolaget.