Det är nu över tre månader sedan jag kom hit till den internationella kolonin på ett tak i München. Då låg fortfarande snö och som den första att anlända av de akademiska takruvarna var det jag som sparkade igång värmesystemet och fyllde upp kylen med öl.
Sedan dess har en rad forskare och föreläsare från hela världen kommit och gått, en del stannade länge, andra kom och försvann igen under en och samma vecka. Nu är jag ensam kvar på mitt tak och inget kunde kännas naturligare.
Alla de andra var på något sätt gäster, jag har kommit att bli ett väsen mer integrerat med byggnaden och själva tanken på att bygga två stora lägenheter på ett tak till en universitetsfastighet.
Det är nu juni och hettan ligger tung över staden. Nere på gatorna råder en lågmäld feber men här uppe bland taken fläktar det även om vindarna är varma.
Det är ett par veckor kvar av min vistelse här men det kan ändå vara läge att blicka tillbaka på den tid som har varit. Redan i början på februari kunde jag berätta om förberedelserna inför avfärden mot Tyskland. Bland dem märktes försöken med att bara lyssna på tyskspråkig musik. Det experimentet fick avbrytas av läkare bara veckor senare men jag hör fortfarande på mer tyskspråkig musik än vad en normal människa klarar av.
Mina förberedelser var inte förgäves. De var inte heller helt nödvändiga. Jag föreläser på engelska här men när jag undantagsvis talar tyska så finner jag det ändå svårt att trycka in citat från Tocotronic i samtalet.
Jag läser förstås en väldig massa tyska i jobbet men att läsa tyska är på sin höjd som att läsa svenska efter ett kraftigt slag mot huvudet. Allt är lite ur fokus och inte helt rätt men man förstår ändå budskapet.
När jag går omkring i den övergivna kolonin är det svårt att inte tänka på sitt egna uppbrott. Den sista mannen på taket måste någon gång också komma ner. Det är sommar och det finns platser att vara.