Om vissa öl 
finns det mer att säga, om andra mindre. Om Lundabryggeriets Lundafolk, en folköl från Lund med folk från Lund på etiketten (ni ser den underfundiga vitsen) finns det verkligen inte mycket att säga. Trots en racka till synes utmärkta ingredienser blir det här en aning för slätstruket, lite som det Lund den ska återspegla. Funkar alltså bättre som metafor än som öl.
Två nogsamt mikrobryggda Falcon export av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.
Det har blivit oerhört inne med ekologiska eller ”organiska” och ”naturliga” produkter och vi här på Gödsvinet Vällingby-München vet naturligtvis värdet av att kunna trenderna.
Exempelvis gick det här på Gödsvinet att läsa om bayerskt smör för ett litet tag sedan men du har garanterat inte sett ett ord om bayerskt margarin. Alla som tillhör den svenska medelklassen vet ju att margarin är fullt av gamla bildäck, hundhår och uttjänt kärnbränsle, det har framkommit av entydig forskning från Arla.
Att göra matfett i fast form av vegetabilier är ju så ”onaturligt”, i jämförelse med den fullständigt ”naturliga” och sunda processen att föda upp en kossa som producerar 100 liter mjölk om dagen.
Det finns grupper på Facebook som helt vill förbjuda margarin i skolorna och det faktum att det inte finns några som helst positiva hälsoeffekter med att ersätta margarin med smör verkar snarast bara uppmuntra dessa individer.
Att dessa personer, i många fall föräldrar, uppenbarligen uppvisar patologiska kulttendenser ser vi här på Gödsvinet Vällingby-München inte som ett problem. Tvärtom skall det vara känt att vi är de första att omfamna fanatismen, så som den nu ser ut för tillfället.
Så skriv inte in, vält inga bilar och kalla ingen för nazist, vi är helt på din sida, du din helgalna naturlighetsivrare.
Det var i denna positiva och vidsynta anda som jag idag besökte en av en oöverskådlig mängd butiker för ”organiska” livsmedel här i München. Jag tyckte det var särskilt viktigt att handla organiska grönsaker nu när till exempel de syntetiska morötterna har tagit så stora marknadsandelar.
Särskilt stort intresse väckte förstås deras dryckeshörna, vilket nu när du vet det knappast kan ha överraskat dig.
Ölen på bilden är från bryggeriet Glossners ekologiska sortimente vilket en stor del av ölen i den ”organiska” butiken var. Att utmärka sig som en särskilt ”naturlig” öl är inte helt lätt här i München eftersom den lokala typen av öl i sig har hyllat ”renhet” i åtminstone 500 år.
Det är något av ett tabu att hjälpa bryggeriprocessen med olika sorters tillsatser här, även bland de stora bryggerierna.
Glossner lyckas dock överträffa den vanliga renheten genom att endast använda organiskt spannmål, återigen, får man förmoda, på bekostnad på den annars så populära syntetiska spannmålen.
Visserligen måste man frakta denna öl från Neumarkt, strax söder om Nürnberg, trots att det görs någonstans i trakterna av nittontusen miljarder liter öl i München på en normal arbetsvecka.
Hur är då denna ekologiskt hållbara öl. Den är bra, tackar som frågar. Deras hefe-weisse smakar exakt som Paulaners hefe-weisse fast mindre och bio-gold skulle kunna utmana vilken dussinpilsner som helst med sin genomsnittlighet. Men det är en organisk genomsnittlighet. Fullständigt naturlig. Inga mer frågor på detta.
Weihenstephan säger sig vara det aktiva bryggeri som varit i drift längst och ingen har hittills kunnat göra några hållbara argument för varför så inte skulle vara fallet. Man lär ha bryggt öl på klostret i Weihenstephan sedan 700-talet och verksamheten registrerades redan 1040. Vi som har blivit registrerade av olika bayerska myndigheter behöver inte tvivla på att de fick årtalet rätt.
Mindre känt är kanske att man i Weihenstephan också gör smör. Jag visste det exempelvis inte, bara för att ge en indikation på hur hopplöst okänt det var.
Nu vet jag och därmed även du, Weihenstephaner är inte bara ett varumärke för öl, det är namnet på ett smör.
Det finns dock en avgörande skillnad mellan hur dessa två typer av produkter och hur de marknadsförs i världen. Den ena produkten är ytterst njutbar att pröva medan den andra är smör. Så överge genast alla tankar på att Gödsvinet skall berätta hur produkten på bilden smakar. Låt oss bara anta att den smakar smör och nöja oss med det.
Vi måste prata om det tyska rödvinet. Det är ett ämne som ofta undviks och på goda grunder men nu har Gödsvinet kommit till Tyskland och sanningens timme är slagen. Tyska rödvin är inte så bra.
Alla som vet något om vin vet att det är helt meningslöst att kategorisera viner efter ett så grovt mått som nationalitet. Det finns inom varje vinproducerande land utrymme för både bra och dåliga viner.
Att se efter nationaliteten på ett vin är något man gör när man köper sina första flaskor på systembolaget. Man köper en fransk flaska för att man tycker det låter fint, man köper ett spanskt för att man ska äta tapas. Ett australienskt vin känns som om det borde passa till grillat och det sydafrikanska kanske gör sig till storviltet? Det är ett ytterst fyrkantigt och i de flesta fall helt vilseledande sätt att tänka.
Därför finns det inget som säger att det inte skulle kunna finnas utmärkta röda viner som producerats i Tyskland. Förhållandena i Tyskland är förstås inte så annorlunda från de i norra Frankrike och samma romare som grundade vinkulturen där gjorde det också här.
Tyskarna själva resonerar på detta sätt. De är uppriktigt stolta över de röda vinerna från Franken och Baden-Württemberg. Låt mig därför träda fram och förklara varför detta är en förhastad och missriktad attityd.
Berätta gärna för mig om de tyska vinernas priser och utmärkelser ute i den stora fina världen. Berätta gärna om dess ”milda tanniner” och ”underuttryckta arom”. Men berätta inte för mig om den tyska rödvinskulturen. Jag har sett den, jag har växt upp som vindrickare i den. Jag hatar den. Hela min vinbloggande gärning kommer att ägnas åt att bekämpa det tyska rödvinet. Det kan jag berätta för dig.
Låt mig illustrera med ett litet exempel från min vardag. Jag köper ibland mitt vin i den allra mest lokala lilla närbutiken. Det är en sådan där Tengelmann som verkar finnas på nästan varje gata i München. Priserna där är säkert 10-20% högre än i de större matbutikerna men ibland går man dit ändå.
Vinhyllan är uppdelad i tre delar, en tysk, en italiensk och en för övrigt. Italien ligger nära och stan är full av italienare och barn till italienare som flyttade hit på 1950 och 60-talen. Därför kan ingen förundras över att det italienska vinet fått en egen hylla. Varför det ryska rödvinet ska ha en är betydligt svårare att förstå.
Det tyska vinet kan vara så billigt som två euro per flaska men vanligtvis kostar det fyra eller fem. För samma pris eller lägre kan man få en helt fullfjädrad Chianti eller något annat italienskt från hyllan intill. Priset är inte den stora skillnaden. De tyska vinerna som jag burit iväg från den lilla butiken har uteslutande varit helt vedervärdiga.
Tunna, skakiga vindrycker som lämnar spår av druvor och jäst i glas och mellan tänderna. Beska sörjor så kemiska att man inte vet om de är till för att tvätta penslar med eller om någon redan använt det för detta ändamål. Nu talar jag ändå om de fina flaskorna. De för två euro har jag inte försökt mig på.
De två flaskorna på bilden kom ur butikens fyndkorg. Det var två av de finare flaskorna, vin som hade kostat kring åtta respektive tio euro. Eftersom de ännu kostade så mycket som fem respektive sju euro stod de kvar i korgen för prissänkta varor trots att detta är en butik alldeles intill ett campus och ett stort studentboende.
Jag utmanar vem som helst att finna någon kvalité hos dessa båda viner som inte överträffas hos dem hos ett genomsnittligt italienskt bordsvin ur en tetra-kartong.
Nationalitet betyder inget i sig för ett vins kvalité. Om det inte rör sig om ett tyskt rödvin. De flesta är trots allt medvetna om detta, tyskt rödvin har inget fint rykte bland människor som inte själva är tyskar.
Vad jag säger är alltså att generaliseringen på grund av nationalitet håller. Det tyska rödvinet är verkligen så dåligt som man kan tänka sig. Denna uppfattning om det tyska stämmer verkligen. Nästa vecka ska vi prata om den tyska humorn.
I Bayern gör man bayerska saker och om du inte tar initiativet till det själv så är det någon annan som gör det åt dig. Det var så jag kom att hamna på bryggeritur till Aying.
Nu är ett besök på ett mycket fint bryggeri på den bayerska landsbygden förstås inte något som jag direkt måste släpas till.
Ayinger är ett öl som endast recenserats en enda gång på Gödsvinet men det verkar gå bra för dem ändå. Det är ett litet bryggeri som säljer 70 procent av sitt öl inom en radie av 80 kilometer från Aying och de resterande 30 procenten i främmande länder.
Bryggeriet är från slutet på 1800-talet men anläggningen vi besökte invigdes 1999 och i Aying kallar man den fortfarande för en av Tysklands modernaste. Det fick vi veta under inledningen av turen då en färgstark bayrare i traditionell tyrolerjacka och mustasch gick igenom sju generationer bryggare med hjälp av svartvita fotografier.
Sedan fick vi i tur och ordning veta allt om ölets ingredienser, bryggprocessen och buteljeringen. Vår guide var mycket frispråkig och bland informationen han förmedlade smög det sig in kunskap om sådana saker som att man kan röka humle men att ”svart afghan är bättre” och utifrån hans återkommande referenser till det holländska ”ölet” Heineken drog jag slutsatsen att det förmodligen innehåller fler kemiska tillsatser än en molotovcocktail.
Särskilt intressant fann jag bryggprocessen bakom Ayingers utmärkta veteöl. Som en veteöl är den förstås toppjäst vilket betyder att jästen tillsätts i botten. Efter två dygn har den producerat massor av fin alkohol av meningslöst socker och i toppen av den gigantiska och öppna tanken flyter den omkring som ett skum. Jästskummet skopas av och återanvänds i omkring två år. Vår värd talade rörd om sin kollega jästen som jobbar hårt, varje vecka mellan söndag kväll till fredag kring lunchtid. Resultatet i form av Ayingers ur-weisse är värt allt slit, det är med bryggarnas egna ord deras champagne.
Den första möjligheten att provsmaka kom först strax efter klockan elva på förmiddagen. Det var då vi fick pröva den underbart sträva och torra kellerbierversionen av vad som skulle komma att bli en laddning med Ayinger Jahrhundert. Lite senare bjöds det på en fantastisk smakrik men välbalanserad Alt-bairisch dunkel uppe i den fina lilla serveringen ovan alla tankarna med bubblande ölkultur.
Själva bryggerirundvandringen var mycket bra, intressant, kärnfull och med inslag av öl. En medresande jämförde med rundvandringen på Paulaners bryggeri, vilket lär vara en långt mer industriell upplevelse som huvudsakligen är intressant för maskiningenjörer.
Aying är en mycket liten by cirka tre mil från centrala München och bryggeriet äger allt och alla i denna lilla by. En intressant del av den lokala historien är att den svenska armén brände kyrkan i byn tre gånger under det trettioåriga kriget. Det fick jag veta av en mycket gammal museiguide som hötte med fingret och berättade när hon fick veta att jag var svensk.
I övrigt var stämningen väldigt välkomnande i Aying. Väldigt många av dem som bor där jobbar i besöksnäringen kring bryggeriet och de erbjuder flera olika traditionellt bayerska värdshus och hotell i byn åt utländska men framför allt bayerska gäster.
Det verkar alltså gå bra för Ayinger, som expanderar kraftigt i stora delar av världen. Bakom bryggeriet står familjen Inselkammer som från en enkel bondebakgrund kom att bli en ganska förmögen klan under 1900-talet. Bland familjens tillgångar märks ett helt kvarter av centrala München, faktiskt mitt emot det klassiska Hofbräuhaus nära Marienplatz. Om bryggeriet mot förmodan skulle få slut på pengar så kan de alltså helt enkelt höja hyran för hyresgäster som Hard Rock Café, vilket skulle vara en dubbel vinst.
Ayingers öl är svår att få tag på i Sverige, systembolaget säljer visst bara deras winter-bock. Detta är förstås i sig en anledning att åka till Ayinger för lite folkbildning och lite öl.
När jag skulle börja skriva här så hade jag (jag har det fortfarande) ett inlägg om vad man bör ha i sitt barskåp. Problemet är bara att det förändrats i takt med att jag lärt mig mer, blivit mer sofistikerad men sedan slutligen återgått till att bli ganska enkel igen. En Blue Collar Cocktail exempelvis, som jag skrev om häromsistens (för länge sen märker jag nu), kräver mängder med ingredienser som vanligtvis inte bara är ovanliga, utan nästintill omöjliga för de flesta att få tag i. Förutom de lite spretigare, bittra drinkarna som jag alltid gillat (som Negroni eller dess kusin, Boulvardier) så har jag numera återgått till att i allt högre grad dricka varianter på White Lady (gin, cointreau, citron), Sidecar (konjak, cointreau, citron) och Moscow Mule (vodka, ingefära, citron). En sådan är klassiska men lite bortglömda Pendennis. Jag gör den så här:
Skaka den med mycket is ganska kraftigt och häll upp i frusen coupette, pressa citronzesten över glaset. En Pendennis görs egentligen på lime men jag gillar den bättre så här. En fulpendennis. Persikolikör istället för apricot brandy är f.ö. också en garanterad succé! (men den kräver en del vatten så skaka som sagt kraftigt!)
En annan vansinnigt god variant av den här typen fick jag på Svartengrens, där man f.ö. genomgått regimskifte. Madeleine Rapp återfinns numera på Frantzén/Lindebergs pubsatsning Flying Elk (baren heter Corner Club – pröva den!) och Josephine Sondlo öppnar upp i Roxys gamla lokaler på Nytorget 6. På Svartengrens står istället Johan Borg från Marie Laveu och hör och häpna: han är lika bra som Madde och Jossan! Han kanske har något färre stiffa drinkar på listan dock. Av Johan fick jag en Mother of a Mover, och det är ett mästerverk:
Skaka väl och servera som longdrink på rikligt med is – sjukt god!
Visst ja, sensmoral: man behöver gin, mest.
Ända sedan jag åt den här bläckfisken i Barcelona har jag längtat efter att prova igen. Den var helt enkelt fantastisk. Dock är en stor åttaarmad bläckfisk inte standard i fiskdiskarna i det här landet, och inte heller på restaurangerna. Nyöppnade Myteri i Malmö har en liten bläckfiskrätt, men den kommer tyvärr inte i närheten.
Men så råkade jag en dag befinna mig på Emporia i södra Malmö. Fiskdisken i deras mataffär är beryktad, så jag gick dit och tog en flukt. Och tror ni inte att jag hittade en stor slemmig grå molusk som låg och vältrade sig bland havets övriga frukter?
Svaret är så klart: Jo, det gjorde jag. Och detta förpliktigar. Sagt och gjort, tvåhundra kronor senare kom jag hem med ett illaluktande paket som skulle gjort tant Effie avundsjuk. Nu ska jag berätta hur jag gjorde.
Först skar jag av armarna, sedan huvudet. Det som var där emellan, ögon och näbb och dylikt, slängde jag. Det verkade som att någon redan rensat ut inälvorna och bläckpåsen, något som var oväntat men välkommet.
Alltihop åkte ner i ett bubblande bad med de grönsaker som fanns till hands. I mitt fall morötter, lök, hela pepparkorn, salt, lagerblad och persiljestjälkar. Sedan kände jag efterhand hur mört det blev, trygg i vetskapen om att det nog skulle ta uppåt en timme eller så. Det gjorde det också. Sedan var bitarna röda och vackra. De släppte mycket vätska och var rätt små när de kom ut ur badet.
Efter det lät jag moluskdelarna kallna och gå skilda vägar. Hälften blev en bläckfisksallad som jag gjorde genom att skära upp bläckfisken och blanda med citronsaft, olivolja, mängder med persilja, salt och peppar.
Den andra halvan träddes upp på spett avsedda för grillning tillsammans med delar av en grön paprika. Allt för att efterlikna min förra bläckfiskerfarenhet. Sedan körde jag den på full grillvärme i ugnen, efter att ha penslat med olivolja och salt.
Summa summarum: Bläckfisken blev mör och trevlig. Återigen, glöm vad ni ätit för sega skosulor innan, detta är mört, fast och porslinsvitt fiskkött. Salladen däremot var aningen för bläckfiskig. Den gjorde sig helt enkelt inte speciellt bra kall.
Grillspetten var delikata. Kanske passar de allra bäst som förrätt, man når snabbt ett bläckfiskmaximum när man äter en hel bläckfiskmiddag. Men det blev fantastiskt gott! Nästa gång ska jag försöka på en riktig grill, det verkade som att min ugn inte förmådde uppnå optimal temperatur. Man vill gärna ha bitarna varma och goa inuti, och lite lätt krispiga på utsidan.
Slutligen, om någon undrade så har jag inte improviserat fram detta utan lärt mig av den här utmärkta bloggposten.
Min far har alltid envist hävdat att marketing fick för sig att kalla ölen ”steam” för att flaskorna, jäskärlen, eller nåt annat rengjordes med ånga, men på flaskan står det däremot att öl bryggd under enkla förhållanden på västkusten – utan is (bara tanken!) – kallats steam, och bluddrar vidare något oklart om en fascination inför att det blev karbonerat, alltså att ölen bubblade. Det är svårt att säga vilken av anledningarna som skulle vara dummast, men låt inte det kasta någon skugga över Anchor steam. Det är en småmysig pale ale, med en schysst men inte påträngande beska, och en len, rund maltighet, ja, det är nästan lite engelsk ale över den. Det är inte tu tal om några blommiga, prunkande fruktiga toner av humle här, nej, det är en distinkt, enkel bitterhet, närapå pilsnerbeska. Anchor Steam är inget överdåd, men åker likväl med i korgen ibland på systemet – en juste, trevlig öl till maten, som inte tar över.
Tre och en halv ångpuff av fem. Nr 1575 på systembolaget.
Det blir inte många pretentiösa restaurangbesök när man är hemma och pappaledig. Inte heller blir det så mycket nördig matlagning som man kanske skulle vilja. Lejonparten av min matlagning nuförtiden är att tillreda olika puréer, vilket visserligen har varit lärorikt, men kanske inte så intressant för Gödsvinets läsare. En lärdom jag dragit är att man kan puréa ihop nästan vad som helst, det smakar faktiskt ganska bra.
En annan lärdom är en nyvunnen förståelse för varför det används så mycket färgämnen i halv- och helfabrikat. Allt blir ju brunt.
Men där det tidigare fanns matlagning finns numera P1, samt i viss utsträckning dagtids-tv. Om man som jag är bångstyrig reklamhatare betyder det att titta på riksdagsdebatter. Det gläder mig oerhört att jag nu kan upplysa er kära läsare, som kanske inte har tid att hänga med i de snåriga politiska debatterna hela dagarna, om det exakta dagsläget i svensk riksdagspolitik. Så här ligger det till just nu:
Socialdemokraterna säger:
Arbetslösheten har ökat sedan moderaterna tog över, och de har inte planer på att åtgärda detta utan tänker köra på likadant som de gjort hittills så att arbetslösheten ökar ytterligare.
Moderaterna säger:
Arbetslösheten har minskat sedan vi tog över. Socialdemokraterna tänker, om de får makten, göra likadant som de gjort fram tills de förlorade makten, så att arbetslösheten ökar igen.
Sverigedemokraterna säger:
Det är invandrarnas fel.
Något annat debatteras överhuvudtaget inte. Det handlar inte om att hålla med om en ideologi, utan att välja om man tror att arbetslösheten ökat eller minskat. Om man inte tycker att allt är invandrarnas fel förstås, då är det ganska enkelt.
Så nu fick ni alltså, utan att ha bett om det, en guide om vilken sida ni ska välja i politiken. Varsågoda.
Gödsvinet syd har tidigare i förbifarten druckit Rochefort utan att så noga kika på vilken av deras öl det varit, och varit nöjda därvid. Redan vid uppkorkningen är det dock glasklart att nr 10 inte tidigare avsmakats, och att det kanske hade varit bäst att fortsätta så. Det luktar lurigt, vagt kemiskt, brödigt, som om ett experiment i bryggning spårat ur på ett sätt man kanske annars mest förknippar med galna vetenskapsmän i 80-talsfilmer med mer självlysande grönt gunk än budget. Dvs, galet och fel på det där närmast konstruktiva, intressanta sättet som ytterst sällan inträffar i verkligheten, där felaktig bryggning snarare leder till nåt som luktar som ett veckogammalt väl begagnat plåster. Nej, det är inte en obehaglig doft, men likväl oväntad, och illavarslande.
Första slurken bekräftar denna känsla av Frankensteins öl: det är ganska sött, med en snabbt framspringande fruktig, märklig smak, som drar åt vingummin, små flaskor med bjärt färgade essenser, estrar i kemilabbet, och den är brödig på ett onaturligt sätt, med klistriga drag av honung och lönnsirap. Sjutusan stark är den också, 11.3%, och det blir för mycket, det håller inte ihop. Så i slutändan sitter man där med en lätt obehaglig kittlande känsla på tungspetsen och undrar var allt gick så fel. Liksom Frankensteins monster är det liksom inte så att bitarna för sig är helt fel, men det enda man ser är sömmarna, och helheten. Och det är inte vackert.
Två puckelryggiga belgare av fem möjliga. Nr 1627 på systembolaget.