Hacker-Pschorr

av Johan

hacker pschorr

Här i Europas självklara ölhuvudstad finns en rad bryggerier som tillsammans utgör grundpelarna i Münchens ölkultur. Hofbräu, Löwenbräu, Spaten och Paulaner är sådana grundpelare som blivit gjort sig ett namn långt utanför stadsgränserna. Bland dem finns dock även ett femte bryggeri som är minst lika betydelsefullt som de fyra nämnda.

Hacker-Pschorr är ett bryggeri som på vanligt vis har mer eller mindre påtagliga rötter till det medeltida München. Enligt mytologin och Wikipedia uppstod dubbelnamnet då Joseph Pschorr på 1700-talet köpte det då redan uråldriga Hacker-bryggeriet från sin svärfar. Han grundade ett bryggeri under eget namn och hans söner tog i sin tur sedan över vars ett Hacker respektive Pschorr-bryggeri. Så drevs de var för sig ända fram till 1972 då de två famljegrenarna möttes under namnet Hacker-Pschorr.

Theresienwiese i München är platsen för den årliga oktoberfesten och den som har vandrat omkring där i ett tillstånd att faktiskt komma ihåg gatunamn i har kanske noterat att det väldiga fältet korsas av gatan Matthias-Pschorr-Strasse. Mattias Pschorr var den av Joseph Pschorrs söner som ärvde det ursprungliga Hacker-bryggeriet och anledningen till att hans namn får pryda en gata har förmodligen att göra med att fader Joseph donerade hela området till den Bayerska staten för det goda syftet att under 16 dagars tid varje höst uppfylla sex miljoner själar med bygdens ande och kultur.

Namnet Hacker pryder också ett viktigt stycke infrastruktur i München, i form av Hackerbrücke, en av de centralt belägna broarna över det enorma bangårdsområdet som delar staden. Hacker-Pschorrs huvudkontor låg tidigare vid brons södra fäste men är nu sammanslaget med det moderna systerbryggeriet Paulaners kontor. Bron fortsätter dock att spela en viktig roll i stadens öltradition då den är den kanske viktigaste transportleden för människor på väg från centralstationen till Theresienwiese. Under Oktoberfest stängs bron helt av för biltrafik.  

Ytterligare en förankring av bryggeriet i Münchens kulturhistoria är genom Joseph Pschorrs dotter Josephine. Hon gifte sig med änkemannen och hornisten vid den Bayerska statsoperan Franz Joseph Strauss och med honom fick hon en son vid namn Richard Georg Strauss. Denne Richard Georg Strauss skulle senare komma att bli Münchens främsta bidrag till musiken tills Queen kom hit och spelade in en skiva som nyblivna skatteflyktingar i början på 1980-talet.

Ölen på bilden är bara ett litet urval av de kring tio olika öl från Hacker-Pschorr som man finner i en genomsnittligt välsorterad livsmedelsbutik här i staden. Generellt sett varierar ölen från det fullständigt acceptabla till det direkt vackra. Samtliga öl är relativt traditionella och det är svårt att säga att någon sticker ut i sin kategori men deras Münchener Gold (ej på bild) är jag beredd att korsa gatan för. Även deras Kellerbier är mycket välkomponerad. När jag tänker på det är till och med deras Radler riktigt god.

Hacker-Pschorr gör med andra ord öl av mycket god kvalité utan att ha några som helst förutsättningar att bli trendigt genom nytänkande och innovation. Med en historia som denna så är det förstås inte heller något de bör sträva efter.  

Guinness Special Export Stout

av zonk

guinness-special-export-stoutDirekt från Guinness i Dublin (inget licensbryggt trams här, inte) kommer denna svarta bomb. Långt ifrån deras draught, med närapå dubbla alkoholen (8%), är det en blytung stout, inte riktigt en imperial (därtill är den, trots att den är rejält besk, inte tillräckligt humlig), men absolut ingen lättviktare. De där som omtalar vanlig Guinness i ordalag som innefattar ”en hel måltid” hade antagligen imploderat om de försökt dricka en Special Export Stout. Den är inte lika torr som en draught, men har samma fina maltighet – inte en miljard knäckiga toner. Smaken är syrlig, beskan rejäl, och en vag eftersmak av salmiak infinner sig.

Tre och en halv kanonkula av fem. Finns inte på systemet.

 

Brooklyn Local 1

av Nils

Sms skrivet parallellt med inmundigandet:

”Dricker en öl och inser att den utöver sin uppenbara storlek (75 cl) också var betydligt mer fientlig än väntat. 9 % av flaskans innehåll har tydligen bara väntat på att jag ska missa vad som stod halvtydligt skrivet nere i hörnet.”

20130323-231136.jpg

Sammantaget en ganska hård påfrestning för andedräkten. Pluspoäng för formatet, fram för mer varierande former och format på ölflaskor!

Paulaner Spezi

av Johan

paulaner spezi

Härom dagen såg jag en student dra kraftiga klunkar ur en flaska Paulaner under min föreläsning. Detta kan väcka en rad olika känslor och funderingar hos en föreläsare. En möjlig tanke är förstås att föreläsningen helt enkelt dragit ut för långt på tiden, denna onsdagsförmiddag, och att studenten i fråga helt enkelt inte klarade av att uthärda den nykter längre.

En annan känsla var att jag kanske hittat hem i den här världen.

Nu skulle det dock visa sig att det fanns en helt annan förklaring. Den Paulanerflaska som den unge mannen drack ur var en flaska med Paulaner Spezi och Paulaner Spezi är en läskedryck.

Att jag inte genast insåg det kan förklaras med att Paulaner Spezi har endast fläckvis distribution utanför München och det verkar också som att läsken har en milt kultmässig följarkrets här i hemstaden. Exempelvis finns det en ganska engagerad sida på Facebook.

Hur den smakar? För det första bör man komma ihåg att Paulaner Spezi verkligen är en läsk, det är ingen Radler eller någon annan sorts korsning mellan öl och fruktsaft. Detta är en apelsinläsk blandad med cola.

Som sådan tycker jag den är lite mindre helvetiskt söt än annan läsk jag aldrig dricker. Den har en distinkt syrlig citruston med en kemisk cocktail av fruktsmak ovanpå och om du frågar mig, vilket du verkligen inte borde, så smakar den framför allt som läsk gör mest.

Det som skiljer Paulaner Spezi från annan läsk är dock att den säljs i Paulaners returflaska, samma som för samtliga deras ölsorter, och att flaskan pryds av en mycket vacker etikett. För oss som ändå inte gillar läsk så räcker det.

Tre citronsoda av fem möjliga 

Svenska och inte svenska livsmedel

av Johan

flaggor

Jag är nu ungefär en och en halv vecka in på en fyra månader lång utlandsvistelse och jag börjar redan anta dragen hos ett av den svenska faunans allra märkligaste djur; utlandssvensken.

Notera hur jag i ett tidigare inlägg om tyskt bröd totalsågade motsvarigheten hemma i Sverige. Nu återstår bara att påpeka för alla man känner att solen skiner långt varmare här och att en stor stark kostar en tia.

För någon som tillgodogjort sig den där sköna attityden mot allt och alla som har oturen att fortfarande dväljas i den höga nord är det svårt att förhålla sig till inslag av svenskhet här i det, lite finare, utlandet.

Särskilt svårt var det att konstatera att ett lokalt företag här i München har specialiserat sig på att sälja svenska livsmedel.

Företaget Onfos bedriver en internethandel där alla som så önskar kan beställa från ett ganska brett sortimente av typiskt svenska produkter och sedan få varorna levererade en gång i veckan.

Onfos, som drivs av ett gäng tvättäkta tyskar, samarbetar med ett Ica Maxi i Malmö och de motiveras enligt egen utsago av en ambition att sprida svenska varor i världen. Enligt hemsidan har de besökt Sverige för sådana där ogudaktiga friluftssemestrar som bara tyskar kan uppskatta och de vill ta med sig hem en liten del av den upplevelsen.

Det hindrar dock inte att de också annonserar på svenska. Jag fann dem genom reklam i mitt google-konto och jag antar att tjuvläsarna i Silicon Valley helt enkelt kombinerat svensk text och ordet München eller rent av en ip-adress från München.

Onfos inser alltså att det även finns en marknad bland utlandssvenskarna. För även om det talas en del om saker som blir bättre när man lämnar Sverige så hindrar inte det att Ikea i Tyskland och andra länder får ta emot en del livsmedelskunder från det gamla landet.

Vad kan man då handla? Det är egentligen med den frågan som detta blir riktigt jobbigt. Det mesta är saker som jag inte ens i ett sentimentalt tillstånd av akutfylla skulle kunna få några som helst fosterländska känslor för. Blå band pulversås någon? Ingen gråter för Blå band pulversås.

Direkt bisarrt blir det ju om man ser på vilka drycker som det går att beställa. Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag här i München kan dricka Maristads folköl om jag vill? Visserligen kan jag knappt gå ut på gatan utan att riskera att bli överkörd av Paulaners bryggeribil full med fantastisk öl till halva priset av det svenskimporterade blasket men jag antar att det ändå finns någon sorts marknad här.

Samtidigt ska det sägas att det förstås inte finns något i sig dåligt med en affärsrörelse som denna. I själva verket tycker jag den är lite kul. Det finns något fint i tanken på att det varje söndagskväll rullar en kylbil med varukassar fyllda med folköl och Oboj genom ett tyst och mörkt Tyskland.

Någon här i München väntar på de kassarna.

Biscara

av zonk

Ett skepp kommer lastat, med morbida & gentile. Det är inte så illa som det låter, italienarna menar härmed ungefär ”mjuk och fin”, och inte på det där lealösa gotiska sättet som man skulle kunna misstänka. Nej, det lena och fina är india pale ale, fruktig, blommig, lika återhållen som en stormönstrig sjuttitalstapet. Sex komma fem procent alkolhol döljer sig bak prunkande grönska, kikar fram runt ett mossgrönt monstera-löv, medan jästen svävar, gyllenbeige, bland kolsyrebubblorna, glada celler hand i hand, deras dans långsam, hypnotisk, stundom svävande, stundom konvektiv, stundom a’la Brown.

biscara2

Nej, illa är det absolut inte – det här är tvärtom kungen av alla de italienska öl Gödsvinet syd druckit, otvivelaktigt bäst, blickande ut från en alptopp över ett hav av smärre ölsorter. Bryggarna birra Amiata får nog kallas ojämnast i italien – med odrickbart citronblask på sitt samvete, likväl som denna imperator av bleka ales, som Gödsvinet syd skulle hålla för likgod eller bättre än all IPA vi smakat även norröver – men med brasklappen att vi, p.g.a. geografiska förutsättningar, inte kunnat avnjuta så många som vi helst skulle velat.

Fyra och en halv humletripp av fem möjliga. Det här är ytterst nära perfektion. Finns inte på systembolaget, men ev. kommer Gödsvinet syd sörja för en viss, om än begränsad, export norröver, förutsatt att vår något opålitlige handlare erbjuder några fler flaskor. Med Monella fick vi vänta både två och tre veckor innan den dök upp igen.

Tyskland och tyskt bröd

av Johan
Ett vackert orponformat tyskt bröd
Ett vackert orponformat tyskt bröd

Det finns många livsmedel som associeras med Tyskland men varken surkål, korv eller ens öl kan egentligen tävla om ledarpositionen bland dem. Störst bland de tyska livmedlen är tveklöst brödet.

Nu kanske du tänker att vi äter bröd i Sverige också? Ja och nej. De inplastade och ofta flera dagar gamla limpor som vi äter i Norden skulle man visserligen inte med gott samvete kunna ge till hunden här nere men i någon mening så är det ju bröd vi äter.

En första skillnad är dock mängden bröd som konsumeras. En genomsnittlig tysk äter 86 kilo bröd om året, att jämföra med knappt 60 kilo för den genomsnittliga svensken. Bröd är allt från ett tilltugg på språng i kollektivtrafiken till en hel måltid och bröd säljs precis överallt. Det finns över 50 000 brödbutiker i Tyskland där de flesta också är bagerier.

En kanske än viktigare skillnad är den kulturella betydelsen av bröd. Tyskar som man möter i vad de kallar utlandet, särskilt de som sökt sig till USA, klagar ofelbart alla högljuddt om bristen på ”riktigt bröd”. Det största problemet verkar vara att ett amerikanskt bröd till skillnad från ett tyskt inte har en genomsnittsvikt som motsvarar den hos tegelsten.

Ett annat tecken på brödets särställning är att brödbutikerna är i princip de enda som är öppna på söndagar här i Bayern. Katolicism i all ära men behovet av nybakat bröd går före.

Den särskilda betydelsen som läggs vid bröd här i Tyskland har varit föremål för en del forskning. Dr Andrea Fadani vid museet för brödkultur i Ulm är en av de som har en teori. Ja, museet för brödkultur i Ulm finns på riktigt. Dr Fadani menar att Tyskland är geografiskt beläget i ett gränsland mellan odlingszonerna för flera olika sorters spannmål, vilket skulle förklara de över 300 olika sorternas bröd och de 1200 olika varianterna på dem. Det är alltså de många korsningarna mellan olika sorters råvaror som gett mångfalden och den brödkultur som tydligen 30 000 tyskar om året intresserar sig för på ett museum i Baden-Württemberg.

Dr Fadini uttalar sig för övrigt i en tidning utgiven av ägarna av Tysklands större tågstationer (”Dein Bahnhof”, nr 1 2013) och det är förstås ingen slump. Bröd och bakförsäljare anses vara den enskilt viktigaste typen av institution på en tysk station, det är viktigt att alltid kunna köpa bröd att tugga på. På Hauptbahnhof här i München har det visat sig vara en dålig strategi att navigera i myllret av människor med hjälp av brödbutikernas placering eftersom de är placerade överallt.

Hur är då det tyska brödet? Det tyska brödet är utmärkt med reservation för att jag inte testat alla 300 sorter än. Jag tror dock att jag ser fram emot att göra det.  

Tre år idag – reflektioner från ett tak

av Johan

Så har vårt Gödsvin gått och blivit ett år äldre men vem räknar? Jag höll ärligt talat på att glömma bort det själv. Det är hur som helst så det ligger till. Gödsvinet fyller tre år idag.

Jag tänker inte säga något om hur det gick till när allt började en gång för det har redan sagts många gånger tidigare. Sedan vet jag inte heller om det betyder något för dagens Gödsvin. Mycket har hänt sedan dess.

Om jag skulle komma att tvivla på det så kan jag bara se ut genom fönstret och konstatera att jag bor i ett litet hus på ett tak i München. Nere på marken går studenter omkring på studenters vis och från deras perspektiv går det inte ens att ana de två, sammanbyggda taklägenheterna eller något som sker där.

Det är på det stora hela en ganska bra plats och München är onekligen en bra stad för en blogg om att äta, dricka och överleva. Jag kan se Spatenbryggeriets skorsten från taket där jag bor. Något som det inte finns så mycket av här är tid och tid är vad bloggar är gjorda av.

Takten på inläggen har onekligen bromsat in men jag har slutat att tro att Gödsvinet skall upphöra. Gödsvinet kommer aldrig att upphöra, det bara skiftar tempo ibland.

En anledning till den irrationella takthållningen i inläggen är att vi är fyra till fem personer som skriver och vi gör det alla utifrån förutsättningar som inte delas med någon av de andra. En annan anledning är att vi är bevisligen fullständigt inkapabla till någon sorts planering

Att vi är flera som skriver gör dock också att inläggen trillar in och som du redan vet är de vid varje givet tillfälle bättre än något annat som skrivs på det svenska språket.

Därför är jag full av tillförsikt inför fyraårsdagen om ett år från idag. Gud vet var vi är då.