Mot nya äventyr

av Johan

För att minska plågorna förenade med att handla på Coop Extra i Vällingby lyssnar jag alltid på musik i hörlurar under hela vistelsen i butiken. Högt. Tiden det tar att handla är därför direkt kopplad till tempot på det som spelas. En gång handlade jag på under två minuter till tonerna av Peps Perssons ”Falsk matematik”. Delar av butiken väntar fortfarande på att bli återuppbyggd. 

Härom dagen skred jag majestetiskt fram mellan raderna under inflytande av Morrisseys ”Everyday is like Sunday” då jag plötsligt fann att vägen spärrades av ett par lastpallar med böcker av enklare natur. Där, mellan köttdisken och Tex-Mexhyllan, hade Coop fått för sig att slå upp en ”bokrea”. Du vet ”bokrea”, som var stort på 1990-talet? Fast nu bara med Piratförlagets böcker i undermåligt tryck? Någon utbrast ”come armageddon” i mina öron och det var inget jag kände för protestera mot just då. 

En bok fångade dock min blick. Det var en lätt bensendoftande bok med den raka titeln ”Ölboken”. Utan att öppna de tjocka pärmarna placerade jag den i korgen och skred mot kassan medan jag begrundade hur jag hjärtligt önskade jag inte var där. 

Nu visade sig ”Ölboken” vara ett fynd i det lilla. Till att börja med kostade den bara 79 kronor. Även om det inte står något som direkt inbjuder till läsning i boken så ger den en väl illustrerad katalogisering av rätt många av världens öl. Enligt omslaget är 1700 ölsorter från 800 bryggerier avbildade och presenterade med ett par ord vardera. 

Att läsa om öl är aldrig en ersättning för att dricka den och när det som är skrivet är så kortfattat som i det här fallet blir den sanningen särskilt tydlig. Boken har dock ett annat värde. Den kan vara en karta. En karta att följa genom ett liv av öl. Jag har druckit öl av alla slag i alla situationer men min gärning har saknat mål och riktning. 

Det vore en värdig prövning att ta sig igenom dessa 1700. Jag räknar med att det kan ta upp till tre månader. Det skulle bli som en slags stafett mellan världens ölhak. En öl i taget förenar jag ölprickarna med streck på den globala bryggerikartan. Bör jag ta tjänstledigt och plocka ut allt jag äger från banken i kontanter för att turnera världen? Ja, det känns rimligt. De kommer att säga att det började med en bokrea. 

För att trots allt förhålla sig kritisk så måste man ställa frågan om boken har några som helst begrepp om kvalité. Är det 1700 öl som är värda att dricka? Eftersom jag inte druckit alla än så vet jag inte. Jag har däremot druckit alla svenska öl så vi kan låta det vara en måttstock. De svenska bryggerier som är representerade i boken är: 

Carlsberg Sverige: Ok, ingen speciellt bra start men detta är trots bryggeriet som gör öl som Pripps och Falcon så det måste väl ändå nämnas. 

Åbro: Ett steg i rätt riktning. Efter mina affärer med Åbro för min studentnations räkning kring sekelskiftet är jag fullständigt partisk till förmån för familjeföretaget från Vimmerby.

Dugges: Utmärkt

Gotlands bryggeri: Visst

Jämtlands bryggeri: Ett av Sveriges allra bästa bryggerier

Nynäshamns ångbryggeri: Har flera helt genialiska öl

Nils Oscar: Anser jag vara gravt överskattat

Spendrups: Tja, det var väl också oundvikligt

Detta är det hela. Sveriges representanter i den stora boken om öl. Varje bryggeri har två ölsorter representerade. Visst kunde Oppigårds och något mer bryggeri ha fått varit med men generellt sett måste jag säga att det är en rätt bra lista. Boken håller. 

Med det anser jag bara att det är att packa väskan. Vi ses om 1700 öl. Jag kommer förmodligen att höra av mig under vägen. 

Save the Boozer

av Johan

Det rasar en mäktig kamp på de brittiska öarna. Under senare år har Storbritanniens många pubar blivit långt färre och de mer polerade gastrobarerna har blivit långt fler. En efter en har de inlevda gubbpubarna fått lämna plats för trendiga konceptställen, den ljumna bittern har ersatts av importerad öl på flaska och de gråa öronhåren har bytts mot fjuniga hipstermustascher. Naturligtvis har inte detta övergrepp gått obesvarat. Det finns en motståndsrörelse.

En härförare i kampen är Kate Burt som driver bloggen ”Save the boozer”, en blogg vars glöd för de ohippa pubarna bara överträffas av glöden för ohipp webdesign. På bloggen porträtteras exempel på traditionella och hopplöst otrendiga pubar och läsarna uppmanas att skicka in egna beskrivningar av sina favoriter i genren. 

Den traditionella puben är förstås svår att definiera på annat sätt än att man känner igen den när man ser den. Det är som regel en lokal som är trivsam och intim snarare än ljus och fräsch men lokalen är egentligen inte avgörande. Kate och andra entusiaster verkar överens om att den sociala komponenten som definierar puben. Även om det finns en god möjlighet att bli full som en kastrull för en rimlig penning så kännetecknas puben av det måttliga eftermidaggsdrickandet, direkt efter eller helst under arbetet. 

Den som häller upp ölen ska helst vara en äldre person som har jobbat där sedan imperiets glansdagar men gästerna får vara en hur brokig samling av olika åldrar och bakgrunder som helst. De som känner det brittiska publivet menar att puben som ingen annan institution på de brittiska öarna för samman främmande människor till något som liknar ett samhälle. 

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den brittiska motståndsrörelsen. Kanske är den bara fantasilös nostalgi och kanske ger den uttryck för den sortens nationalism som på något sätt verkar bli mer betydelsefull varje gång vi genomgår en ekonomisk kris. Mellan raderna på ”Save the Boozer” kan man läsa om samma fruktan inför eroderingen av det brittiska som personer som John Cleese och, mer berömt, Morrissey gett uttryck för. 

En mer positiv tolkning är att bloggen ifrågasätter vad vi kommit att värdesätta idag. Om den traditionella puben är en plats där man möts så är den moderna gastropuben snarare en plats dit man går för att utmärka och profilera sig själv. Det sociala drickandet har ersatts av ännu ett individuellt projekt. Det pratglada fyllot har ersatts av en twittrande matbloggare. Det är ungefär samma utveckling som vi på gödsvinet identifierat bland de svenska konditorierna.  

Oavsett hur man läser ”Save the boozer” så leder den till inspiration. Nästa gång jag ser en hopplöst ohipp bar här i Sverige tänker jag inte gå den förbi. Det är dags att ägna det konceptfria drickandet den respekt det förtjänar. Det är en lärdom som kanske är viktigare i det tvångsmässigt trendiga Stockholm än någon annan plats på jorden. 

Sigtuna east coast IPA (1436)

av Johan

Sveriges småskaliga bryggerier är också lokala bryggerier och saker som kommer från Stockholm är av någon anledning aldrig lokala. Inte ens i Stockholm. Därför fastnar lätt ögonen på en öl som East Coast IPA vars etikett pryds av en Stockholmssiluett. Det är en vacker etikett med söderleden, riddarholmskyrkan och stadshuset i skymningsljus. Hur smakar då en sådan huvudstadsöl?

Inte så illa visar det sig. Sigtuna East Coast IPA är en humlefruktig öl som, ironiskt nog, måste sägas vara av amerikansk västkusttyp. Den helt dominerande smakupplevelsen är den mycket bitiga beskheten, som är på gränsen till övermäktig. På något sätt håller dock smaken ihop trots de bittra övertonerna, det är en intensiv upplevelse men långt ifrån en obehaglig sådan. 

Sigtuna East Coast IPA påminner en del om öl så som Sierra Nevada Torpedo extra IPA men med ett bredare fruktregister och, faktiskt, en rikare eftersmak. Det här går att dricka.

21,90 kronor på systembolaget, nummer 1436 i katalogen

4 sommarstockholm av 5 möjliga

 

Den sista turen

av Johan
Scen från en parkbänk

Jag minns Helsingör som en av de festligaste platserna på jorden. För mig var det som barn en plats dit man åkte för att sedan återvända hem i en bil full av danska produkter. Varför det var så upphetsande att handla i Helsingör när man var sådär 9-10 år gammal är egentligen ett mysterium. De åtråvärda varorna där var ju mest illaluktande ost som jag ännu inte lärt mig gilla och sprit som jag var för ung för att dricka. Till och med i Danmark. 

Det måste ha varit något annat med resan som lockade. Förmodligen var det att Helsingör trots alla sina likheter med Sverige ändå utsöndrade någon sorts exotisk lockelse för någon från den andefattiga blekingska landsbygden. Till och med de många spritbutikerna med priser på både svenska och danska var djupt fascinerande. Jag minns ännu förtjusningen över att vandra nerför långa rader med flaskor av en till synes ändlös variation. För mitt inre föreställde jag mig alla flaskorna jag skulle pröva en dag. Jag tror inte att det kan ha haft någon skadlig inverkan på mig.

Tidigare i veckan återvände jag för första gången på många år till Helsingör. Jag var i Helsingborg på jobb med en eftermiddag ledig. Kalle anslöt nere från Lund och vi satte oss ganska omgående på färjan. Den var nästan ny och luktade starkt av lösningsmedel.

Det hade varit en hemsk morgon och en lång förmiddag. Klockan var bara tolv men det var redan sent för en öl. Jag berättade lite om hur jag sprungit mellan olika vårdinstitutioner för att samla in enkäter som människor med missbruksproblem fyllt i. Det är inte alltid muntra platser och de ligger för långt ifrån varandra ifall man som mig går till fots men jag har aldrig träffat en otrevlig människa på en sådan institution. Kalle hade förstås sina egna problem. Sist jag sett honom var kvällen innan på en pub i Lund. Han hade då fått kraftig vittring på de mer obskyra ölflaskorna i det välfyllda sortimentet och hans livsbesparingar fick lida för det. Jag tror att vi båda behövde den där ölen. När vi steg av båten på den danska sidan började det snöa.

Det stod klart redan från början att lite av färgen flagnat från Helsingborg. Exotismen hade runnit av och jag kunde inte säga om det var jag eller staden som blivit äldre även om det utan tvivel var vi båda. Spritbutikerna låg fortfarande kvar där de legat en gång men priserna på svenska var nu högre än de danska istället för tvärtom. Butikerna i sig verkade mindre på något sätt. Vi köpte ett par öl i en av dem och gick ut på stan igen. 

En stund senare satt vi på en parkbänk i snön och såg på tåg som gick fram och tillbaka. Jag sög på en öl och tänkte att ”detta var inte riktigt den sortens missbruksstudie som jag är här för”. Efter en ny shoppingrunda var vi tillbaka på båten.

Det var nu vi tänkte tura. Att tura är en sedan århundranden hävdvunnen tradition som går ut på att man sitter på en båt som går fram och tillbaka över  Öresund medan man äter och dricker som om man vore utomlands, vilket man ju är ungefär varannan halvtimme.

De moderna färjorna är mycket rationella och funktionella. De har en mycket lättillgänglig servering med ett litet men högeffektivt sortimente. De har två sorters öl, två sorters sprit och korv som enda förtäring. Färjan som vi valt att tura på hade ingen restaurang.

Vi lät det inte bekomma oss. Helsingör skulle få vara Helsingör som vi mindes det och inte som det såg ut för oss idag och förresten hade vi båda haft en väldigt påfrestande dag. Vi köpte några öl och satte oss i aktern.

Redan på dagens andra resa mot Danmark började det lätta. Det snöade fortfarande men något sprack upp och något sorts ljus sken på oss där vi satt omgivna av en hastigt växande mängd tomglas. Vi testade några gammeldansk, en av de två spritsorterna, och allt var bra för en stund.

Vi åkte säkert fram och tillbaka på det sättet tre eller fyra gånger. Vi var ganska, för att inte säga helt, ensamma i vår iver att tömma båtens lager på Tuborg. Någon fyllgubbe satt en bit bort men han hade medhavd öl av okänt märke. Vi försökte inte kommunicera med någon och framför allt försökte ingen kommunicera med oss.

Plötsligt står en man i en uniform från Scandlines framför oss. Han undrar var vi ska stiga av. Vi sa att vi hade en preferens för den svenska sidan, om än svag. Han var inte road. Han sa att man måste gå av båten när den nått kajen redan första gången. Det finns en del riktigt historielösa människor ibland oss.

Han lät oss sitta kvar en tur till men det var inte detsamma. Något hade gått förlorat. Vi fortsatte att dricka, tänkte att en Tuborg fortfarande är en Tuborg. Det var då jag läste på etiketten att dagens Tuborg i fula engångsflaskor är licensbryggd i Litauen. Det snöade när vi steg av på den svenska sidan.

Knutpunkten i Helsingborg  är en själslös betongarena för alkoholism, tristess och misär även på en bra dag men den var något alldeles speciellt denna måndag i februari. Helsingborgs förenade station och färjeterminal stod där som en symbol för allt som vi förlorat. Äventyret dog långsamt här men det är dött nu. Jag tog en buss genom dimman till flygplatsen. På det sista planet hem till Stockholm somnade jag och när jag kom fram kunde jag inte minnas något alls. 

Death in the Gulf Stream

av daniel

Take a tall thin water tumbler and fill it with finely cracked ice. Lace this broken debris with 4 good purple dashes of Angostura, add the juice and crushed peel of 1 green lime, and fill glass almost full with Holland gin. . . . No sugar, no fancying. It’s strong, it’s bitter – but so is English ale strong and bitter, in many cases. We don’t add sugar to ale, and we don’t need sugar in a Death in the Gulf Stream – or at least not more than 1 tsp. It’s tartness and its bitterness are its chief charm. It is reviving and refreshing; cools the blood and inspires renewed interest in food, companions and life.

Hemingway på Cuba

Det var lite för länge sedan Gödsvinet skrev om ren sprit. För några veckor sedan grävde jag ner mig i TV-serien Brideshead Revisited från 1981 och föll ner i en behaglig form av dekadens under period. Hade alla alltid ett glas cognac i handen förr? Det verkade vara en mycket bra idé. Anthony Blanche undviker Bullingdon Boys och beställer Brandy Alexander, ”two for you and two for me”. Klädkontot växte, Chelsea Boots från Crocket & Jones införskaffades, kristallkarafferna fylldes. I samband med denna nya positiva anda så ökade, som alltid under dessa perioder, intresset för två personer: Bergman, och Hemingway. Egentligen hade jag tänkt skriva om Green Isaac’s Special som den gode Thomas Hudson får sig till livs i Islands in the Stream. Främst eftersom avsnittet är så fint när den gode Eddy, som tillreder drinken, beskrivs av en irriterad Hudson som en ”back island whore” i sin mercurochrome-kräm som skyddar så fint mot solen. Eddy tröstar med en Green Isaac’s Special och Hudson är glad. Gröne Isak består av gin, kokosnötsvatten, lime, is och Angostura. Tyvärr är den lika fruktansvärt äcklig som den låter. Kanske använde jag fel kokosnötsvatten, kanske fungerar den bara i tropisk värme. Lyckligtvis har Hemingway en hel arsenal högst kompetenta drycker på sitt samvete, där ”Hemingway Daiquiri” (En frozen Floridita med färsk grapefruktjuice) bara är en. Hemingwayklassikern ovan stötte jag på för några år sedan och jag återkommer till den då och då. Bols Genèver fungerar bra som Holland Gin, men pröva med fördel Sloe Gin till den här (vilket för all del är något helt annat). Jag tvingade bartendern på 1900 (inte Kåken) att göra drinken exakt enligt det här receptet, på Sloe Gin – med mycket gott resultat!

Hur man än gör så har man en ganska ful, rostig, bitter, stark, isande kall dryck som förnyar intresset för mat, vänner och livet.


Alkoholfria alternativ

av zonk

Kanske bekräftar man genom att dricka alkoholfri öl just hur omöjligt det är att tänka sig samkväm, mat, eller något som helst liv utan vår vän etanolen. Om man nu är törstig, varför inte dricka en pepsi, ett glas mineralvatten, eller någon av alla de alkoholfria drinkar som saluförs med färgglatt tryck på glättat papper av systembolaget och andra svenska institutioner som instiftats i avsikt och syfte att hämma våra nationella tendenser att titta djupt i glaset. Men nej. Hellre framhärda i alkoholfri öl, än att dricka något som var skapt så från början. Så för de som trots dessa synnerligen övertygande argument & färggranna broschyrer är fast övertygade om att öl är det enda som bör drickas, vill vi på Gödsvinet bistå med vägledning. Vi har redan tidigare testat ett flertal alkoholfria öl (samt även vissa vagt ölrelaterade alkoholfria drycker), och som ett led i vår stundtals självsvåldiga anda av konsumentupplysning, har vi utsatt oss för ytterligare två:

Jever Fun

I yngre år har Gödsvinet syd likväl som våra assisterande testare hört Jever omtalas som en synnerligen besk öl, en sann beskans zenit, så särpräglad i detta avseende att vissa helt avfärdade den, till fördel för Falcon export, e.d. I dessa tider av dubbel-IPA etc är det möjligen lite högre tröskel med avseende på beska. Man skulle även kunna tänka sig att det finns någon slags smaksynergi mellan alkohol och beska, där alkoholen förstärker upplevelsen av den senare, på ett sätt eller annat. Eller är det möjligen så att den alkemiska metod som just Jever använder för att ta bort alkoholen gått ut över vår vän humlen. I vilket fall som helst är Jever fun många saker, men definitivt inte besk. Dessvärre har den heller inga andra smaker att falla tillbaka på, så faddheten blir riktigt besvärande. Utöver detta finns det egentligen väldigt lite att säga om denna utpräglat vattniga dryck.

En halv ledsen humlekotte av fem möjliga.

 

Weihenstephaner hefeweissbier alkoholfrei

Visst har weissbier en viss tendens att börja ganska brett och trevligt, inte alltför maltigt, men åtminstone med en trevlig bukett jästaromer, för att därefter relativt snabbt försvinna bort. Weihenstephaners alkoholfria variant gör dock ett gott försök till världsrekord i denna gren, och endast mikrosekunder efter att sista droppen öl försvunnit från tungan är det friskt, fint och framförallt vattnigt i munnen, med endast den vagaste, knappt skönjbara smak av citron lurande kvar. Detta är en öl som tar steget bortom att sakna eftersmak, och ger sig på att vara enbart försmak, och därefter direkt ut i tomrummet. Som postironiskt existentiellt statement kan den möjligen säga oss något om tillvarons flyktighet, etc etc, men som öl betraktat (för den delen, alkoholfri sådan) är det möjligen inte precis vad vi skulle vilja se.

En rakt, kompromisslöst streck av fem möjliga. Drick hellre ett stort glas kranvatten.

Gödsvinet syd kan inte under några omständigheter rekommendera inköp av vare sig Jever fun (nr 1978 på systembolaget) eller Weihenstephaner hefeweisse alkoholfrei (nr 1922). För den som trots allt är hågad kan de stundom även hittas i välsorterade livsmedelsaffärer.

Bianca

av zonk

Efter att ha läst på Brùton-bryggeriets hemsida och från deras knaggliga turistbroschyrs-engelska uttytt något om de av deras öl vi ännu inte smakat, gjorde Gödsvinet syd ett tappert men i slutändan fruktlöst försök att övertala sitt middagssällskap att beställa något annat än deras öl Bianca. Vi kan förvisso stundtals, vissa skulle säga anfäktade av martyrskap, vi säger hellre med omtanke om konsumenten, dricka öl för vilka vi inte har några större förhoppningar, men att låta det gå ut över en intet ont anande omgivning är att gå för långt.

Men la cucaracha spelade för tredje gången på en volym som varken gjorde våra öron eller de något underdimensionerade högtalarna gott, diverse förfriskningar hade redan passerat revy, och snart satt alla där med varsitt glas Bianca. Det stod snabbt klart att detta inte varit något lyckoskott, och glasen tömdes endast långsamt, under plågat grimaserande. Biancas övriga innehåll må vara finaste humle, malt och vatten, men det smakar av en enda sak, och de är de apelsinskal (sic!) som bryggarna Brùton, månne under inflytande av psykoaktiva substanser, haft i denna brygd. Gödsvinet syd har aldrig närt någon större faiblesse för apelsinjuice, och efter vissa upplevelser i ungdomen ser vi det för gott att i möjligaste mån dricka något annat. Inte för att Bianca behöver något sådant mentalt bagage för att bli en mindre njutbar upplevelse, det klarar den av på egen hand, med den äran. Utöver en bitande torr, besk, tungskrynklande bitterhet, diverse fadda citrustoner, och en molande eftersmak av gamla soljästa apelsiner, är det inte mycket bevänt med Bianca. Den närmaste referenspunkten inom ölvärlden skulle möjligen vara Oud Beersels Oude Geuze Vieille, fast utan alla de kännetecken för öl denna belgiska spontanjästa sak trots allt har.

En halv skrumpen fjolårsapelsin av fem möjliga. Undvik.

A Christmann gimmeldinger biengarten riesling 2010 (90552)

av Johan

En enda gång har Gödsvinets vällingbyavdelning utdelat en kompromisslös femma i betyg till ett vin och det är nästan på dagen ett år sedan. Då recenserades A. Christmanns fenomenalt stilrena riesling och omdömet var självklart och mycket positivt. För ett tag sedan kom samma vällingbyavdelning över ett annat vitt vin från samma producent och förväntningarna var förstås monumentala. 

Det rörde sig om en A Christmann gimmeldinger biengarten från 2010, en lite exklusivare eller åtminstone dyrare flaska jämfört med fempoängaren från förra året. Huruvida den verkligen smakar exklusivare är en öppen fråga. Jag lutar åt att den inte gör det. 

Gimmeldinger biengarten är ett smakrikare och lite fruktigare vin än A. Christmann men de smakmässiga utflykterna i fruktträdgården förtar också lite av den strama elegansen som kännetecknade det tidigare testade vinet. Vinet är trots all frukt helt torrt med en tydlig citrussyra och smak av persika och äpple.

Nej detta är ingen fullpoängare. Det är ett fint vin som alla förtjänar att någon gång få dricka alldeles för mycket av. Med pris stiger i vår kapitalistiska värld också förväntningarna och kvoten för genialitet per krona är långt mindre för detta vin än för det tidigare testade från samma producent. Det förändrar dock inte att det fortfarande är lysande och att det fortfarande får ett högt betyg.

199 kronor på systembolaget, nummer 90552 i katalogen

4 degraderingar av 5 möjliga 

Grådask (8089)

av Johan

Det är ingen hemlighet att gödsvinets skribenter är mycket gamla och jag är ofrånkomligen äldst av dem alla. Vi gamla människor har seder och vanor som dagens ungdomar inte förstår. Jag vill tro att Grådask är en sådan vana. 

När nordanvinden drar genom Solursparken och upp till toppen av mitt örnnäste behöver man något att värma sig med. Några droppar portvin att jaga bort fukten i luften och reumatismen i lederna med. Grådask är det enda alternativet för den stofilt, förtida åldrade. 

Enligt sägnen och wikipedia har varumärket Grådask använts för ett särskilt portvin sedan mitten på 1800-talet. Anledningen till namnet var tydligen att vinhandlaren Grönstedts hade valt ett alldeles för krångligt namn och en grå etikett till flaskan. Folk hade mycket kortare livslängd på den tiden och de hann därför inte uttala hur långa namn som helst. Därför syftade man på etiketten och kallande drycken för grådask. 

På just etiketten kan man läsa att drycken i sig inte alls är grådaskig utan ”läderbrun”. Det är den förstås inte heller, grådask är portvinsfärgad. 

Grådask har legat särskilt länge på ekfat och smaken berättar allt du behöver veta om upplevelsen. Smaken är likt konsumenten mogen och balanserad. Den är förstås söt men med en stram struktur av russin, hasselnötter och torkad frukt. 

Man behöver inte vara gammal för att dricka Grådask men man blir det. Det är dock en värdig ålderdom som jag önskar alla som någonsin hittat till de avlägsna regionerna för starkvin på systembolaget. Var noga med att inte överdosera. 

159 kronor på systembolaget, nummer 8089 i katalogen

3 liggsår av 5 möjliga

Stoner

av zonk

Det är milt sagt oklart varför de italienska bryggarna på Brùton envisas med att brygga trist öl, när de helt uppenbarligen har kompetensen att skapa något betydligt behagligare. Det är möjligt att de följer den lokala traditionen att nogsamt mikro-brygga dyra varianter på pripps blå, eller så har de helt enkelt vissa brister i sitt omdöme. När man slår sig en flukt på en flaska stoner så, tja, man behöver ju inte vara konspirationsteoretiker för att en hypotes ska börja formas.

Vid nosande i glaset slås man av en påtagligt örtig (man frestas säga osande) odör, med vissa olycksbådande anslag av våt hund. Men ska man tro på innehållsdeklarationen är det, utöver de vanliga ölingredienserna, faktiskt inget konstigare än apelsinskal och kanderat socker i drickat. Inte för att apelsinskal och kanderat socker låter som nåt som hör hemma i öl, men det är knappast den märkligaste ingrediens Gödsvinet syd hittat i en öl här vid foten av de italienska alperna. Dessbättre gör dessa annorlunda tillsatser inte mycket väsen av sig. Stoner är en rak, enkel ale, med en aningen sträv, men behaglig beska. Kan man stå ut med cannabis-pastisch-känslan så är det ingen dålig öl, om än aningen tunn på maltsidan. Men om Brùtons Lilith saluförs, finns det egentligen inget skäl att inte ta den istället.

Tre amerikanska turister i Holland av fem möjliga.