Det växer inga vindruvor i Finland men finnarna är inte ett folk som låter sig hållas tillbaka av klimat. Aurora är ett finskt vin av svarta vinbär. Det är på tiden att någon pratar om det.
Det framgår ingenstans på flaskan exakt hur mycket svarta vinbär som drycken faktiskt innehåller. Jag misstänker att inte särskilt många vinbär fått sätta livet till i produktionen men smaken av dem är ändå mycket distinkt. Drycken håller 13% alkohol vilket gör att den förmodligen helt enkelt räknas som svartvinbärssaft i Finland.
Vad har man en dryck som denna till? Man dricker den och man gör det ofta. Även om Aurora höjer sig ett huvud över sådana finska vidunder som Marinella och Rosita så är detta inte en exklusiv dryck. Det finns dock ingen saklig grund till varför det skulle vara mindre socialt acceptabelt att dricka ett glas Aurora med is istället för den brittiska överklassens motsvarighet Pimm’s.
Aurora smakar huvudsakligen av svarta vinbär. Inget konstigt med det. Skulle jag likna vinet vid något annat skulle det förmodligen bli Alvedon mixtur med smak av skogsbär. När jag dricker Aurora går ibland till när jag var förkyld som barn och fick sådan flytande alvedon som smakar på samma vis. Åtminstone tror jag det var alvedon jag fick. Kanske fick jag helt enkelt Aurora hela tiden. Det skulle förklara så mycket.
59 kronor på systembolaget, nummer 2959 i katalogen
Jag valde att inleda berättelsen om en flaska Tactical nuclear penguin med en scen från en bunker i de centrala delarna av Lund. Det är självklart. När jag nu tar mig för att föreslå en trerätters middag helt bestående av råbiff finner jag att vi kan börja på samma plats.
När bunkerns enda kända invånare, Kalle, senast besökte Stockholm hade han som enda målsättning att någon gång under vistelsen äta råbiff. Det är visserligen inte så att man inte har råbiff på restauranger i Skåne men vi varken behöver eller bör gå djupare in på motiven. Två gånger har Kalle, jag och mejeri-Robin besökt Pressklubben för att få ta del av den Stockholmska råbiffen. Varför inte expandera konceptet? Varför inte gå vidare? Varför inte göra något av det?
Jag föreslår den största råbiffsbonanzan. Råbiffarnas femmil, det finmalda köttets novemberkåsa eller de olympiska spelen i råhet. En trio av tallrikar, en trojka av trendighet eller ett triumvirat av trikiner. Det är något sådant här jag tänker mig:
Förrätt: Den naturliga förrätten i en tre rätter lång råbiffsmiddag är råbiffen på restaurang Mellow i Birkastan. En nästan komplett guldsvinet-jury besökte stället för bara några veckor sedan och en del av oss riktade våran uppmärksamhet åt den råa biffen. Mellows råbiff är av så kallad fransk typ, vilket lär betyda att alla de traditionella råbifftillbehören, alltså äggula, kapris och senap, mixats tillsammans med biffsmeten. Resultatet blir en lite glansig köttpuck som i princip glider ner i strupen av sig själ. Det är en skonsam start på en afton av råbiff men en lite dyr förrätt med sina 175 kronor. Den lär dock gå att få i reducerad storlek och med reducerat pris.
Huvudrätt: För huvudrätten går man naturligtvis i traditionell ordning fortfarande till Pressklubben. Restaurangen på Vasagatan är en klassisk råbiffrestaurang och deras biff är också mycket renlärig. Detta är pappa råbiff. En fullvuxen och inte så finmalen, grovt tillplattad hamburgare minus 300 grader. Tillbehören är samma gamla gäng som man kommit att gilla och förvänta sig. Ägg, kapris, rödlök och en senap så stark att hjärnhalvorna klistrar ihop sig i en krampaktig omfamning.
Efterrätt: För många faller det sig inte naturligt att äta råbiff till efterrätt. Jag kan förstå det. Därför vill jag göra det lätt genom att föreslå den delikata råbiffen från Griffins på Klarabergsviadukten som avslutning på middagen. Griffins tänker sig visserligen sin råbiff som en förrätt men för mig var det en dessert. De rullar mörkröd och helt slät köttmassa i sesamsfrön och serverar den i form av små kupoler med en skarp chilisås, ett par mycket små svampar och vad jag måste beskriva som sushi-ingefära. Biffarna ser ut och och smakar som tre små praliner och det är så jag väljer att se dem. De är den naturliga och mycket värdiga avslutningen på tre rätter av råbiff.
Jag skulle förstås kunna fortsätta. Säga något om vad man dricker till eller hur man orienterar mellan de tre restaurangerna. Det gör jag inte. En meny som denna kan göra en matt på ett sätt som bara verklig skönhet kan. Kanske är jag lite rörd. Nej, vi slutar här.
Suddigt, skakigt, som att ta en bild på Storsjöodjuret
Följande dialog utspelade sig i en underjordisk bunker i Lund i december 2011:
Jag: Du vet Gumae som kommenterar på svinet ibland
Kalle: Nej
Jag: Det är en som gör det i alla fall
Kalle: Ok
Jag: Som heter Gumae
Kalle (lite mer osäker): Ok
Jag: Han har beställt en Tactical nuclear penguin från Brewdog
Kalle (plötsligt mer intresserad): Ok
Jag: Han vill att jag kommer till provsmakningen och skriver om det på Gödsvinet
Kalle (reser sig och ser mig i ansiktet): Tacka. Inte. Nej
Jag: Ok
Det var så det började. Eller egentligen började det väl med att jag fick den där inbjudan. Vi på gödsvinet hade av en händelse pratat om Gumae och undrat vad för slags person som gömde sig bakom ett sådant namn. Zonk kom med en självsäker gissning om att det rörde sig om en ”lätt alkad medelålders tant”. Vad han baserade det på vet jag inte. Mina egna tankebanor gick på sina egna vis mot antiken, förmodligen på grund av likheten med det romerska stadsnamnet Cumae. Kanske rörde det sig om en ölnörd med några för många a-kurser i klassiska språk? Gud vet att det finns en del av dem. Eller världens nu äldsta levande centurion?
Det skulle visa sig att Gumae var en fullständigt normal person som egentligen heter Gustav och som bor bara ner för kullen från mitt örnnäste här i Vällingby. Hans erbjudande att få delta när hans flaska med Tactical nuclear penguin skulle provdrickas var, som Kalle i Lund hade insett, för bra för att tacka nej till.
Tactical nuclear penguin är, förstås, det skottska bryggeriet Brewdogs ytterst potenta stout, en nattsvart dryck som frysts upprepade gånger för att avlägsna vatten och få upp alkoholhalten till otroliga 32 procent. Processen beskrivs mycket pedagogiskt av skottarna själva på Brewdogs hemsida.
Alla som får för sig att läsa ett inlägg som detta om en skotsk öl känner redan till historien om hur Brewdog kom att tävla med det tyska bryggeriet Schorschbrau om vem som gör världens starkaste öl. Tactical nuclear penguin var det första skottet i det kriget men inte det sista. Sist någon hörde hade tyskarna utvecklat ett hemligt superöl med tillräckligt mycket alkohol för att svepa in de brittiska öarna i en beständig dimma. Det hindrar dock inte att Brewdog med en churchillsk envishet hävdar att deras öl är starkast.
Igår kom till sist dagen då jag kallades för att möta den taktiska kärnvapenpingvinen. Det var fredag eftermiddag och jag hade precis tömt en medicinsk Hofbrau för att skingra minnen från alla fasor det innebär att arbeta mot betalning i ännu en vecka. Efter månader av väntan hade äntligen den beställda flaskan anlänt till Vällingby. Jag släppte allt utom min andra Hofbrau och begav mig hem till personen som kallar sig Gumae.
Vi var fyra personer som deltog i provningen och jag tror inte att någon av oss visste vad vi skulle säga om den tjocka vätska som stod på bordet och luktade lite som en brand i ett tunnbinderi. Tactical nuclear penguin har i enlighet med alla förväntningar en intensiv smak men registret är ärligt talat inte särskilt brett. De 14 månaderna på fat har satt den dominerande smakupplevelsen. Ölen smakar av portvin eller torr madeira men utan mycket av sötman. Kanske är det helt enkelt i portvinsfat eller madeirafat som ölen spenderat all den där tiden. Med en forcerad koncentration kan man känna av lite mörkt bröd och kanske något lite körsbär men trots styrkan smakar Tactical nuclear penguin inte alkohol. Det är egentligen det mest imponerande med drycken. Den smakar som man kan förvänta sig av en mycket besynnerlig stout och den smakar så mycket att spriten inte tillåts ta över.
Men låt oss inte lura oss själva, Tactical nuclear penguin är ett brott mot naturen och i huvudsak en kuriositet eller ett experiment. Detta är inte en öl man dricker av skälen man skaffat sig för att dricka öl. Detta är en öl som är till för att testas men mycket lite mer. Därmed inte sagt att den inte är god.
Jag är förstås mycket tacksam för att jag fick tillfälle att testa den. Gustav gjorde ett mycket moget beslut då han valde att bjuda in inte bara vänner utan också den lokala ölbloggen. Gödsvinet vill ensidigt berömma detta agerande och uppmana allmänheten att följa hans exempel. Tactical nuclear penguin visade sig vara en mycket trevlig händelse.
Säg australiensisk öl, och de flesta får nåt tomt i blicken, alternativt påtalar att den som försöker beställa en Fosters på en bar på denna röda, torra kontinent riskerar att bli om inte hudflängd så åtminstone utskrattad. Den ene framhåller Victoria Bitter som en fin representant för kontinenten, näste säger att det är en öl för män som lever så stor del av livet som möjligt med nätlinne som enda beklädnad på överkroppen. Coopers känner Gödsvinet syd sen tidigare som producent av maltsirap-och-humlesatser för den ekonomiskt lagde hemmabryggaren. Det är alltså inte precis exklusivitet som utmärker öppnandet av en flaska Coopers Pale ale. Drycken är om inte påtagligt skummande, desto grumligare. Partiklar av okänd karaktär seglar runt i glaset, men en närvarande representant för den tidigare nämnda sydliga kontinenten lugnade Gödsvinet syds utsände – tydligen är detta blekt beigefärgade grums ett normalt och förväntat resultat av bryggprocessen. Smaken är om inte rik så väldefinierad, en beska skarp och rakbladstunn som Lukasjenkos combover, återhållen maltighet, och en lång, fin efterbeska som gör sig väl hemmastadd på tungan. Småningom slår de dansande partiklarna sig likt trötta koalabjörnar till ro i botten av glaset. Utöver det spill de därigenom orsakade, då man inte gärna störde dem från deras slummer, kan det inte sägas att de inverkade menligt på smak eller mouthfeel. Allt sammantaget alltså en rätt juste öl, även om den förvisso inte höjer sig speciellt högt över andra öl av typen män i nätbrynjor föredrar.
Två och en halv svettig man av fem möjliga. Den som känner ett trängande behov kan beställa ett kolli om 24st, nr 89016 på systembolaget. Gödsvinet syd avsvär sig allt ansvar för eventuella bieffekter på exvis klädesval konsumtionen av detta kan ha.
När jag skriver detta är allt soligt och varmt. Jag dricker en kopp blaskigt kaffe som troligen bryggdes i en dansk avkrok någon gång under den gångna veckan. Jag blickar ut över en fantastisk utsikt och ett ännu bättre väder.
Att ta morgonflyget är en fantastisk känsla. Visserligen är det en fasansfull plåga att gå upp innan det ens blivit morgon, äta en unken frukost på Kastrup för en ohemul summa pengar och trängas med semestrande skidfamiljer vid bagagesläppet. Särskilt detta flyget, försenat och skulle egentligen avgått igår, har varit något av en pärs att ta sig till. Men när man väl lyft så förbyts känslan till ett vackert lugn.
Oavsett årstid, och vart man än ska är det vackert väder ovan molnen. ”Det sägs att ovan molnen, är himlen alltid blå” sjöng en gång en av Sveriges mest överskattade artister, och det är sant. Han tillade också melankoliskt ”men det kan vara svårt att tro när man inte ser den”, men nu ser jag ju den. Ombord kan man inte göra så mycket, utan man tvingas hålla sig lugn, läsa och filosofera. Så länge det är en kort resa är det alldeles lagom tid för att hinna slappna av, utan att hinna få långtråkigt. På väg bort har man alltid något roligt att se fram emot. När man kommer fram är man någon annanstans och någon annanstans är nästan alltid kul.
Någon annanstans är i det här fallet Amsterdam. Tack vare uselt väder och allt det innebär för flygförmågan förkortades min helg i Nederländerna till oigenkännlighet, men det kommer att bli roligt ändå. Jag är dessutom lyckligt ovetandes om det kaos som väntar mig när jag kommer fram, i form av ett land som helt kapitulerat inför de tre centimeter snö som lagt sig.
Efter helgen följer några dagars arbete i låglandet, och det kommer också bli bra. Sedan flyger jag hem, med ett nytt morgonflyg och nytt risigt kaffe.
Italienska bryggarna Baladin, som vi haft nöjet att tidigare bekanta oss med, ger oss i Wayan sitt försök till Saison-ale, en öltyp som enligt uppgift ska bryggas under vinterhalvåret för att drickas under sommaren. En saison är inte helt väldefinierad men ska vara törstsläckande, dock med visst djup, ofta fruktigt aromatiska toner, viss syra och föga sötma. Utöver just törstsläckande kan man fråga sig exakt var allt detta kommer in i bilden med Wayan, för mycket kan man säga om den, men den är inte direkt överlastad med komplexa fruktiga, syrliga toner. Det är snarare en välsmakande mittemellan-öl, god men slätstruken, lite belgiska dragningar i smaken, men annars en relativt liten beska, några ensliga citrustoner, och ja, ingen större eftersmak. Inte dåligt, bara inte speciellt bra heller. Och på sitt sätt kan ju denna relativa oförmåga att lämna mentala avtryck vara till fördel, försäljningsmässigt alltså, då det kan leda till behov av upprepade prover i akt och mening att försöka utröna hur det egentligen stod till med smaken.
Två och en halv inte-besviken-egentligen-och-det-är-ju-alltid-trevligt-att-prova-nåt-nytt-med av fem möjliga.
Efter ett flertal rätt mjäkigaöl från italienska bryggarna Birrificio Brùton har Gödsvinet syd haft nöjet att dricka ett betydligt bättre: Lilith. En härligt humlerivig pale ale av amerikanskt stuk, med en beska och bitterhet som tangerar de nivåer man annars mest finner i IPA. Den bärnstensfärgade drycken skummar friskt vid upphällning, och man får, som alltid, se till att hälla upp själv så att inte den italienske kyparen tar en öl som skummar friskt och häller den rakt ner i botten på glaset så det skummar över, något som annars händer med deprimerande regelbundenhet. När man smuttar på ölen sitter maltigheten helt klart i baksätet, stadig, bred & vettig, men utan att göra så mycket väsen av sig, som en byggjobbare som somnat på bussen. Beskan kan man dock med behag spendera en hel del tid med, den är aromatisk, fruktig och mycket sympatisk (jag avstår här från att fortsätta liknelsen med busspassagerare). Nåväl. Sin stadighet till trots har Lilith en ganska modest alkoholhalt (5.5%), och på Gödsvinet syd kan vi tänka oss ett glas såväl i italiensk sommarhetta, som i höstrusket.
Jag skriver med anledning av ditt senaste bidrag till publikationen ”Magasin Västerort”. Nej, jag tänker inte nämna något om sättet på vilket detta illa maskerade annonshäfte gång på gång letar sig förbi den klisterlapp med texten ”Ingen reklam tack” som pryder mitt brevinkast. Den saken är mellan mig, reklamutdelaren och valda delar av den tjetjenska maffian (nu skämtar jag förstås). Istället skulle jag vilja rikta uppmärksamhet till resereportaget ”Som att åka 20 år tillbaka i tiden” ur redan nämnda skrift.
I denna artikel av det mindre formatet delar du med dig om en resa till Paris som du genomförde tillsammans med din man och dina föräldrar i december. Det glädjer mig och säkert åtskilliga andra i den ofrivilliga läsekretsen att ni hade ett par trevliga dagar där, fyllda av vad som verkar vara fina kulinariska upplevelser. Det är dock möjligt att det har letat sig in ett missförstånd i din rapportering från resan.
Du berättar om dina intryck från restaurangerna ni besökt och skriver: ”sniglar, crepes, croque monsieur och den fettladdade levern foie gras hittas på varje meny”. Detta är en beskrivning som jag inte tänker ifrågasätta. Däremot undrar jag över den slutsats du drar utifrån dina observationer. Du skriver: ”Det var som att åka 20 år tillbaka i tiden”.
Jill, låt mig nu bli den som berättar det. Ni åkte inte 20 år tillbaka i tiden. Ni åkte till Frankrike.
Kanske gör du likt Thomas Mann i ”Bergtagen” en liknelse mellan hur tiden och rummet påverkar de mänskliga sinnena, kanske är du den sista överlevanden från den ironiska generationen och kanske drar du lite för stora slutsatser utifrån vad du själv – och din mamma – åt för 20 år sedan.
Oavsett vilket misstänker jag att du gör en väl kraftig generalisering när du vid hemkomsten från din weekend avfärdar det franska köket med orden ”Det kändes tryggt och välbekant men jag har gått vidare”.
Detta är hårda ord Jill, ord som sårar. Fransmän har också känslor. Jag fruktar för tanken på hur ditt omdöme om det franska köket har skakat självförtroendet hos dess en gång stolta representanter. Förstämningen har lägrat sig bland restaurangköken och någonstans ikväll gråter en kock i löksoppan.
För att visa att jag på inget sätt avser att kritisera ditt sätt att skriva så vill jag även uppmärksamma något jag uppskattar i din text. Finalen på artikeln är en jordnära jämförelse mellan makroner från Café Ladurée, som uppfann makronen, och de köpta i en vanlig matbutik. Du beskriver med rättmätig upprördhet hur de handgjorda bakverken är långt dyrare än de industriproducerade från butiken trots att de senare var ”minst lika goda”. En sådan vardaglig observation är ett exempel i god hushållningskunskap för vilken husmor eller hemkunskapslärare som helst någon gång under det framstegvänliga 1950-talet.
Avslutningsvis vill jag som matvän och garderoberad frankofil be dig att ge Frankrike en chans till. Om du reser igen nästa december så tror och hoppas jag att Frankrike har hunnit ifatt dig och att de franska köken då kan presentera något som bättre motsvarar vad du kommit att förvänta dig från din vardag i Sollentuna.
Imperial stouts är ibland aningen överladdade öl – beskan börjar dra åt IPA-hållet eller där förbi, och maltigheten har för att kompensera skruvats upp så den skulle få en vanlig stout att brista i sömmarna och trycka sig ut flaskan med våld, och man känner hur svångremmen börjar hugga till redan efter ett par klunkar. Måttlighet är ju kanske inte den dygd som de hårt arbetande skottarna på Brewdog håller högst, men Rip tide är faktiskt en relativt (nåja) återhållen imperial stout. Därmed inte sagt att man inte sitter med en humlebomb i näven som kan brisera vilken sekund som helst – men man kan liksom i teorin tänka sig att ta en till på direkten, vilket man inte kan säga om alla imperial stouts. Beskan broderar inte ut sig i mångordiga haranger om frukt, metaller, eller kalla källare, och maltigheten är en inte en värld av knäcktoner, honung, och all annan naturens söta och dolska försök att försöka få din LCHF-diet att gå i stöpet.
