Tydligen är den 14:e oktober räkmackans dag, något som vi på svinet egentligen uppmärksammat för länge sedan. Instiftaren, Arlanda flygplats, menar tydligen att det är en rätt att resa med, och där kan man ju inte ge dem fel. Spontant känns det ju också fint att en dag om året fira denna utmärkta uppfinning, att minnas den och hedra den. Samtidigt finns det något motsägelsefullt i detta: ligger vi i riskzonen för att glömma bort räkmackan? Behöver vi en ursäkt för att äta en? Behöver den framhållas för att inte hamna i skymundan? Är räkmackan på väg ut, undanträngd av guvet vad, tapas eller friterad sushi? Äter folk nuförtiden hellre oorganisk glass? Läser de rentav för lite Piraten? När man petar lite på ytan av något så fint som en dag för räkmackan, blir man alltså lätt lite kallsvettig. Verkligheten gungar och ju mer man tänker på det, desto skakigare ser samtiden ut. Klimathotet i all ära, men när man börjar tvivla på räkmackans permanens, då ser man verkligen tillvarons flyktighet, “sic transit gloria mundi” (så förgås denna världens härlighet), som latinarna sa. Det är en sorg och en skam, och jag tänker försöka hålla den stången så länge jag kan, en räkmacka i taget. Helst publikt, så folk får se hur livet med fördel bör levas. Med stolthet, och med en macka så täckt av räkor att man inte längre ser den. Något annat vore fullständigt otänkbart.