Som jag tidigare berättat är utbudet av öl i Berlin begränsat. Det finns många olika sorters lager och veteöl, men väldigt lite annat. De olika pilsnersorterna smakar bra men inte speciellt revlutionerande. De flesta veteöl som serveras är välbekanta från det i det här fallet välsorterade systembolaget. Paulaner, Weihenstephaner och Erdinger syns till exempel överallt. Men ett antal gånger stötte jag på något annorlunda, och Schöfferhofer Weizen är ett exempel på detta.
Schöfferhofer saknar den tunga söta kvalmighet som karakteriserar till exempel en Weihenstephaner. Istället har den en citrondoftande friskhet som snarare för tankarna till gräsiga amerikanska ipor, fast utan beskan. Det smakar marknära växtlighet, pretentiösa citrusfrukter och sval men solig sommar långt borta från stranden på den europeiska prärien. Onekligen är det ganska likt belgarnas wit bier, men Schöfferhofer har behållt smakrikheten och fylligheten från Tyskland.
En perfekt veteöl att svalka sig med efter en lång varm dag (på ett museum om korv). Bra också att dricka fler av, något som kan vara lite för tungt med andra tyska veteölar.
Är bryggd på vatten direkt från floden Main säger elaka tungor. I Frankfurt där ölen bryggs står Schöfferhofer inte särskilt högt i kurs möjligen orättvist?
Kanske har jag just blottlagt min okunskap på området och hyllat en fulöl. Hemska tanke. Nåja, jag kan alltid ändra mig om det skulle vara så.
Vi ska nog ta fasta på just de ”elaka tungorna” här. Har mycket svårt att tänka mig att flodvatten används direkt för ölbryggning. Och om de gör det så lär det inte vara förrän efter en ordentlig rening, vilket i så fall inte skulle skilja Schöfferhofer från många andra.
Brooklyn brewery stoltserar med att de använder ”New York city tap water” i sin bryggning (skrev jag om här: http://godsvinet.radium.se/?p=334). Det är betydligt mer avskräckande än någon tysk flod.
Låter som stor risk för klorsmak!