S:t Eriks Pompona Porter

När jag var på systemet för några veckor sedan träffade jag en herre vid nyhetshyllan. Vi samtalade lite och gav varandra lite tips. På så vis kom jag hem med en S:t Eriks Pompona Porter, som jag egentligen bestämt mig för att inte köpa.

Såhär halvvägs in i en flaska börjar jag undra om min första instinkt inte var rätt.  Portern är lite blek och svag, men har ändå den rätta oktanhaltiga kaffetonen. Felet ligger i den extra ingrediensen, den som ska göra Pompona Porter speciell. Nämligen vanilj.

Jag tänker på hot shots, 80-tal, chokladmousse och folk som säger ”man ser att det är äkta vanilj på de små svarta kornen” , okunnigt syftandes på de korn tillverkaren tillsatt för att dölja att vaniljsmaken är utvunnen från rutten granved eller spillolja från en gammal moped.

Det är inte äckligt, det är bara enkelt, så som det var på 80-talet. Det är inte äckligt med en skiva ananas på kasslern, det är bara lite tråkigt. Jag vet inte vad jag ska göra med vaniljsmaken. Den är inte påträngande, tvärtom rundar av portern på ett mjukt och fint sätt, så att inget längre utmanar. Inget hugger och inget sticker ut. Det är enkelt att tycka om denna, på samma sätt som det är enkelt att tycka om marabou mjölkchoklad.

Den här passar nog utmärkt till efterrätten, kanske en chokladmousse. Två maraboustorkar av fem möjliga.

Liknande inlägg:

En reaktion på ”S:t Eriks Pompona Porter

  1. Jag tycket den smakade milkshake med en lite bismak av batterisyra. Nästan helt odrickbar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.