alkohol

Brewdog abstrakt 16 (11498)

av Johan

brewdog 16

Bilden av denna Brewdog abstrakt 16 är tagen med en alldeles ny mobiltelefon. Om du inte märker någon skillnad mot de tidigare bilderna på sneda ölflaskor här på Gödsvinet så beror det på att det inte finns någon. Den gamla och den nya telefonen tar likadana bilder och är även i övrigt ungefär lika bra. Likväl köpte jag den nya för en alldeles löjlig summa pengar.

Nu kanske du undrar vad detta har med ölen på bilden att göra. Lugn, jag kommer till det. På sätt och vis.

Den nya telefonen är tillverkad av en militant kult i Silicon Valley och den pryds av ett stiliserat äpple av sådan sort som kultens grundare åt eftersom han trodde att en diet helt bestående av äpplen gjorde han inte genererade någon kroppsodör och att han därför inte behövde tvätta sig. Det är denna sortens nytänkande som ligger bakom telefonen som tagit bilden ovan.

Telefoner tillverkade av äppelkulten i Kalifornien är lite dyrare än konkurrenternas utan att egentligen vara bättre. Om något är de lite enklare än de nyaste telefonerna från Sydkorea och Japan. Kulttelefonerna är dock lite tyngre och de är gjorda av metall. De har en bättre ”känsla”. Det är känslan man betalar för.

Det är lite som med Mercedesbilar, folk köper dem för att stolarna är sköna och för att förardörren gör ett tilfredsställande ljud när man slår igen den. Det är känslan som gör skillnaden.

Jag har ägt en Mercedes, jag äger nu en iPhone och flaskan på bilden. Det är svårt att inte se sambandet mellan de tre sakerna. 

Brewdog är mästare på att skapa en känsla kring sina öl. De vet att en bra gimmick kan ge viral reklam som inte går att köpa för pengar. De säljer öl paketerade i uppstoppade djur, de inviger sina barer med allehanda upptåg och de ger sig i konflikt med tyskar om vem som kan brygga den starkaste ölen. 

Brewdog abstrakt är en serie med 16 sorters öl som har tillverkats i begränsad upplaga. De säljs i flådiga flaskor som den på bilden och dessa kostar 129 kronor styck. Utan att egentligen vara bättre än något annat. 

Missförstå mig inte, detta är en ytterst elegant, sötstark ale med smak av överblivet julgodis som jag sippar med visst välbehag medan jag skriver deta. Om du säger fikon så säger jag visst och säger du en klunk till så säger jag inte nej.

Det är bra men det är inte 129 kronor bra. Men den har något mer än toner av romrussin. Den har en känsla. Det är den man betalar för. 

3 sms-lån av 5 möjliga

129 kronor på systembolaget, 11498 i katalogen

Blossa 14 Lavande (76600)

av Johan

blossa14

Blossa 14 Lavande. Det finns väl ingen väg runt den. Det här måste göras. Nu kör vi. 

De senaste årens installationer (10, 11, 12, 13) har gjort ett grundligt arbete för att sänka förväntningarna inför 2014 års vandring på den tårarnas väg av kryddat vin som är blossas glöggföljetong. 

Hur smakar lavendel? Blossa 14 ger ingen vägledning och det är förstås bäst så. Den här glöggen smakar vittvinsfriskt och en smula spritigt med ett överdrag av traditionellt söt glöggdräkt. Är lavendeln det jag kan förvänta mig känna när jag vaknar upp imorgon efter att ha avslutat flaskan?

Jag kommer inte att avsluta flaskan och jag ska berätta varför: Jag är trött på det här. Ännu ett år med ännu ett övergrepp och inget slut i sikte. Du kan sluta dricka de här flaskorna men det alternativet har vi inte på Gödsvinet. Någon måste dricka Blossa 14 Lavande och det måste vara någon som också recenserat de tidigare årgångarna. Så tillbaka till recensionen.

Blossa 14 Lavande är en lätt kransblommig glögg som kommer från en flerårig liten buske. Den blir upp till 50cm hög och används mest för dekoration. Blossa 14 Lavande används av vissa även som insektsrepelernade medel, främst mot mal i garderob. Blossa 14 Lavande är härdig upp till mälardalsområdet och under gynnsamma omständigheter en bit upp efter norrlandskusten. I de allra sydligaste delarna av Sverige förekommer den förvildad.

Det finns en smak bortom det vassa vittvinet och jag tror jag vet vad det är. Ahlgrens bilar. Närmare än så kommer vi inte. Nu skiter jag i det här.

1 spikolja av 5 möjliga

97 kronor på systembolaget, nummer 76600 i katalogen 

Punschen kommer och går

av Johan

Punsch

Knappt hade jag tagit ärtorna av spisen när jag insåg att det inte fanns en droppe punsch i huset. Min omedelbara tanke var att hälla alltsamman i vasken och straffa mig själv med askes. Askes är dock nästan outhärdligt utan öl och det fanns det förstås inte heller någon.

Någonstans inom mig vaknade en gammal insomnad lundensare, förbittrad nog att kunna kasta en toffla efter köksan. Nu visade det sig dock att jag inte heller hade varken köksa eller ens några tofflor så det fanns stort inte mer att göra än att irriterat tvinna mustascherna och traska ner till det statliga monopolet.

Systembolaget erbjöd de två flaskor som du ser på bilden. Det var förresten inte sant, de hade även Carlshamns Flaggpunsch men som karlskronit kommer jag att ligga under tre alnar mylla innan jag erkänner Karlshamn.

Mina minnen av punsch kommer dock i stort sett alla från Lund. Det är inget konstigt med detta, om du inte har varit i Lund så vet du förmodligen inte ens vad jag pratar om. Flaskorna på bilden är då helt obegripliga för dig och du kan lika gärna sluta läsa nu.

Du kan förstås ha varit i Uppsala men om det var som student så har du ändå inte orkat läsa så här långt.

Punsch i Lund är inte som punsch någon annanstans. För exempelvis någon här i Stockholm är punsch något som Jarl Kulle kan tänkas lustfyllt gurgla i Fanny och Alexander men inte mycket mer. Någonstans i stan sitter väl Edward Blom och dricker Cederlunds direkt ur flaskan med sugrör men vi pratar inte om honom längre.

I Lund är dock punsch så mycket mer, folk dricker det mest efter maten men även innan och som i fallet med ärtorna även under maten. Punsch är för 197:e året i rad Lunds populäraste sportdryck, låt vara att idrottsutövandet ser annorlunda ut där.

Hur kan jag då beskriva dessa flaskor som du ser men kanske inte förstår?

Flaskan till höger är något så märkvärdigt som en ny punschsort. Ny är förstås en relativ term när det handlar om punsch, flaskan lanserades visst förra året. Tegnér och sons punsch är som så ofta med nya drycker mer traditionell än de traditionella. Det är en söt arraksdryck med inslag av citrus och som sådan är den allt man kan förvänta sig. 

Flaskan till vänster är Cederlunds caloric som vi utan vidare måste kategorisera som en av de traditionella. Den är torrare och arrakigare och i sammanhanget något så ovanligt som fullständigt drickbar. De nu finska tillverkarna har valt att sälja drycken i en PET-flaska vilket inte är alls traditionellt men som ändå visar att de förstått hur man dricker punsch i Lund. 

Punsch är förstås inte särskilt gott. I själva verket är det en påfrestande söt dryck. Detta har dock inget med saken att göra, varken i Lund eller någon annanstans. Punsch är bara något man ska ha. Punsch är något som alltid ska finnas hemma. 

Aecht Schlenkerla Rauchbier Weizen

av zonk

aecht-schlenkerla-rauchbier-weizenRauchbier är egentligen ett rätt märkligt påfund, och på sitt stillsamma sätt är Aecht Schlenkerlas Weizen en mycket skruvad öl, hybrid som den är mellan rököl och weissbier. Att veteölens mer diskreta citronaktiga jästighet skulle kunna göra sig hörd genom rauchbierens rökar och tjäriga dunster är nog den största överraskningen, det är inte som man lätt hade kunnat tro en walkover för bitumösa kolväten och destillat av gammal tallstubbe, nej, det är faktiskt en symbios av något slag, med en lätt citrus/lime-aktig eftersmak, en släng jästig funk, runt en fyllig, gomtäckande arom av charkuteri, rökt renkorv och allsköns proteiner som haft en rök-närkontakt av tredje graden. Annars hade man, när man häller den, knappast anat att det skulle vara en weissbier, skumkronan är vare sig så toppig eller fluffig som man skulle vänta sig, och inte är det mycket till jästdimma i drycken heller, möjligen något dolt av den lite mörkare nyansen från rökmalten. Men på nåt sätt blir det ändå en livlig, rentav mycket trevlig avkomma av dessa två rätt aparta föräldrar.

Fyra virila hybrider av fem möjliga. Finns inte på systembolaget – vårt exemplar anträffades på Akkurat i Stockholm.

Adelsö bryggeri

av Johan

adels

Chansen att du bor i närheten av ett bryggeri har som alla vet växt avsevärt under senare år och Systembolaget har på sitt sätt försökt dra konsekvenserna av det. Under ”lokalt och småskaligt” hittar man i var och varannan butik öl som kanske tillverkats i någon källare som du passerat på vägen dit.

Adelsö bryggeri är ett utmärkt exempel på ett sådant lokalt och småskaligt bryggeri även om det förstås bara är det förra om man råkar bo i västra Stockholm. Flaskorna på bilden fann jag på systembolaget vid Brommaplan, vilket alla som åkt gröna linjen vet är bytesplatsen för bussar till mälaröarna.

Adelsö är en mälarö och jag hyser inte längre några tvivel om att man kan göra öl där. Det är förvisso inte en fråga jag ägnat någon större uppmärksamhet men hur som helst är den nu utagerad och den slutgiltiga upplysningen torde därmed vara ett litet steg närmare.

Ölen i mitten är en strävt citrussmakande blonde som skulle kunna fungera som ersättning för nästan vilken annan strävt citrussmakande blonde som du kan komma på. Om du precis tänkte blanda till en läskande drink på gin med lime och ingefära så kan du lika gärna låta bli och öppna en Boom boom blonde istället. 

Ölen till vänster är en Rocket I.P.A och även om jag nog kommer att vilja fortsätta att dricka även andra IPA så är detta ett exemplar väl värt 27 spänn och tio minuter. Det går att hitta en fruktigare IPA men man får bläddra ett tag i systemkatalogen. Rocket I.P.A smakar som ett maltigt marlboroughvin om det är något du kan föreställa dig.  

Ölen till höger är en fullväxt stout som innehåller samtliga smaker som folk säger att de känner i stout. Jepp, kavringen är där också. En fullständigt respektabel dryck. 

Saken med det lokala och det småskaliga Adelsö bryggeri är att du förmodligen inte kan få tag på det. Adelsö bryggeris öl finner du på systembolaget på Ekerö och båda i Bromma och du kan fiska upp lite uddaflaskor i städer som Varberg, Karlshamn och Malmö.

Det är svårt att säga varför någon skulle beställa någon av dessa öl till sitt lokala systembolag någon annanstans i Sverige. Det är bra öl men varför vänta på leverans från en mälarö när det förmodligen finns en lokal öl nästan var man än är i Sverige. 

Edward Blom riesling trocken, igen

av Jonas

2014-09-20 16.26.39

Gödsvinets kunniga men aningen rabiata Vällingbyavdelning provade nyligen vinet Edward Blom riesling trocken. I ett i övrigt ömsint blogginlägg sågade han vinet vid fotknölarna varpå en diskussion uppstod i kommentarsfältet. Även Gödsvinets strategiske partner Edward Blom talade ut. Vissa ogillade vinet, vissa tyckte att det var utmärkt.

Vad som förenar vinets försvarare var att de alla är avlönade av vinets producent. Vad som förenar vinets belackare är att de alla har en koppling till den bittre recensenten på Gödsvinet. Vissa kallar det wine-gate. Av dessa skäl blev det snabbt tydligt att det krävdes en parallellprovning, en oberoende blick på det kändisvin som skulle kunna bryta trenden med risiga restlager tappade på flaskor med någon B-kändis tryne på. Detta är ju Edward Blom!

Oberoende och oberoende. Nåja. Jag är i allmänhet svag för rieslingviner, och i synnerhet de torra och syrliga, detta skulle alltså kunna passa mig utmärkt. Och inget skulle göra mig lyckligare än att få skriva Gödsvinets Vällingbyhögkvarter på näsan med en förnumstig uppläxning i komplexa smaker, doft och annat som han inte begriper sig på.

Således beställde jag ett par flaskor, en halvmeter paté, en platta kallskuret, en massa smågurkor samt en skara goda vänner för att en gång för alla avgöra vem som vet bäst: Gödsvinet Vällingby eller Gödsvinets strategiske partner Edward Blom. Gudarna ska veta att jag litar mer på den senare.

Jag avslöjar betyget redan nu. Två rätt sura citroner av fem möjliga. Vällingby hade rätt. Det är ett ganska anonymt vin, men med en högst oangenäm syrlighet. Den har inget av den elegans som man hittar i bra rieslingviner i samma prisklass, snarare smakar det som något jag förväntar mig att hitta på hyllan där Castillo de Gredos kartonger står. Det smakar helt enkelt som ett billigt surt vin. Jag sträcker mig dock till en tvåa, då jag ändå valde att dricka upp.

Detta känns tråkigt. Mycket tråkigt. Dels för att jag inte fick chansen att mästra Vällingbykontorets smaklökar, men mest för den spricka som uppstått mellan Edward och Gödsvinet. Vi behöver hitta tillbaka till varandra Edward, låt inte denna fadäs stå emellan oss! Sätt ditt namn på ett nytt vin, så är allt bortglömt.

En enda risig riesling kan inte påverka min uppfattning om dig som Gödsvinets gastronomiske förebild, så vi fortsatte sedan kvällen med att laga en schweinshaxe enligt ditt recept och sköljde ner den och dess knödlar med orkistliga mängder oktoberfestöl. Allt gott.

Orval (1650)

av zonk

orvalOrval brukar beskrivas som en unik belgisk ale, antagligen i den meningen att den inte låter sig kallas dubbel, trippel, wit eller dylikt. Det stämmer möjligen, men är samtidigt en aning missvisande, då smaken inte är unik så mycket som väldigt allmänbelgisk: här ett spår av leffe-beska, där en hörna westmalle trippel-källarfunk, i botten en antydan om chimay-aktig jästighet. Det blir inte mycket av någon smakriktning och smaken blir, tja, aningen å den överslätade sidan. Samtidigt sitter jag där och smuttar på beskan, den där lätt ingefärs-osande bitterheten, och funderar på om han hade rätt, mannen som först satte en flaska orval i näven på mig. Hans exakta ordval undslipper mig men andemeningen var att det hela smakade typ pepparkakor. Men var den inte bra mycket sötare än såhär? Inte sjutton var den på 6.9%, som det står på den här flaskan framför kameran? Minnets opålitlighet är ju dock lika påfallande som kronisk, och utan annat stöd än att systembolaget i detta nu fortfarande rapporterar att Orval ska hålla 6.2% tvekar man att spekulera. Likväl är det ju ingen hemlighet att bryggerijättar som Carlsberg och Tuborg kontinuerligt uppdaterar sina ölrecept för att ständigt ligga steget före, och erövra flest nätlinnebeklädda kunder. En gammal kollega, numera stadigvarande i Tjeckien, vidarebefordrar mörka rykten om att sådana ölets grundpelare som Pilsner Urquell numera är betydligt mindre beska än de fordom var, och tyska kollegor menar att detsamma är sant för forntida beskans zenit, Jever. När man sen ser gamla trotjänare som Duvel ge sig på nymodigheter som Tripel Hop, ja.. då är steget ändå inte så långt till att tro att en Orval för tio år sen var både sötare och mer pepparkaksaktig. Kanske är den värsta madeleine-kakan den som inte doftar alls som den skulle.

Tre minnen som flytt av fem. Nr 1650 i katalogen, 25.90 kr.

Ännu en oktober

av Johan

oktfest 2014

Det blir med åren allt svårare att hitta festen i oktoberfestölen. Det är förstås fortfarande en ganska trevlig sysselsättning att rota bland de frimodigt framställda kartongerna med tysköl på systembolaget i Vällingby men entusiasmen över vad man hittar där har svårt att blomma ut. Det är öl och det är delvis bra öl men mer än så blir det inte. 

Ölen på bilden är med något undantag samma öl som man finner varje år. Hofbräu är förmodligen det säkraste kortet i år, så som den ölen också ofta är. Den är något smakrikare än den vanliga ljusa ölen från samma bryggeri medan Spatens oktoberfestöl snarare är något plattare än den ljusa exportölen man vanligtvis hittar här i Sverige. 

Precis som München är en stad som är mer värd ett besök när det inte är oktoberfest där så är sydtysk öl nog bäst när den inte är gjord för en oktoberfest. Den som vill sprida lite umpa-bumpa-stämning hemma i radhuset i Västerort gör med andra ord bäst i att köpa den vanliga Münchenölen på systembolaget. 

Den redan nämnda Spaten finns ju i det ordinarie sortimentet och ölen från münchenjätten Paulaner går ju också att finna i flera utföranden. Weihenstephaner från förstaden Freising helt nära Münchens flygplats återfinns i det ordinarie veteölssortimentet och Franziskaner – också från Spaten – finns där också. Den som inte kan ta sig till Löwenbräukeller vid Stiglmaierplatz kan ju i nödfall köpa en carlsbergsbryggd Löwenbräu och göra en inre resa, med risk för att den slutar i Köpenhamn.   

En öl på bilden är ändå ny för i år eller ny för mig vilket är en distinktion som inte betyder något för ditt vidkommande. Det är Big Dan’s oaky smokey wheat lager från Slottskällans bryggeri. Det är en rätt fruktig sak med en framträdande smak av konjaksmedwurst, inte alls illa om det är din grej. Den har förstås egentligen inget med oktoberfesten att göra och jag fruktar för den som skulle få för sig att lansera den i Bayern. 

Att den intressantaste oktoberfestölen i år inte alls är en oktoberfestöl gör förstås min poäng så tydlig att jag inte ser någon anledning att fortsätta detta inlägg. 

Edward Blom riesling trocken (74310)

av Johan

edward blom

Tanken på att det fanns en flaska där ute med Edward Bloms namn på som jag ännu inte druckit besvärade mig en lång tid. Med där ute menar jag systembolagets beställningskatalog och alla som någonsin behövt beställa en flaska vin från ett statligt monopol vet att något inte kan bli mer ute än så. Desto större blev därför glädjen då jag för några veckor sedan fann en flaska i den långt mer tilltalande inramningen av ett kök i Fruängen.  

Detta är förstås ingen flaska man köper för innehållet. Detta är en flaska man köper för att Edwards Bloms ansikte är på etiketten. När jag lämnade det där köket i Fruängen ville jag ta tomflaskan med mig men det fick jag inte. Värden ville behålla den och jag förstår honom. Jag tog en bilder av både fram och baksidan på flaskan när han inte såg på. Ganska många bilder faktiskt. 

Nu sitter jag här med en hel hög bilder av Edward Blom och ett problem. Problemet har att göra med det där innehållet som vi kanske egentligen inte skulle prata om. Det blir ju bara problem. Med en sista blick i Edwards vackert druckna ögon och en djup, närmast sentimental suck tar jag mig ändå an den uppgift som av ödet tilldelats mig. 

Det här är inget bra vin. Jag är beredd att tro på att det är en riesling och jag är till och med beredd att kalla det torrt men inte ens Edward Blom kan få mig att kalla det bra. 

På den utsmugglade bilden av baksidesetiketten läser jag att Edward Blom redan som 19-åring blev förälskad i rieslingviner. Jag också Edward, jag också. Problemet för mig, Edward, är att de viner som jag fann för gott att köpa och dricka som 19-åring påminner rätt mycket om det som du nu hällt i en flaska med din, visserligen sköna, avbild på etiketten. Det är inget bra betyg Edward, inte bra alls.

Vad ska vi göra? Vi hade ju något bra, Edward. Minns du när en representant från Gödsvinets Malmö-filial tryckte sin närvaro mot din på bokmässan i Göteborg? Det hade kunnat vara så för alltid.

Nu har vi den här urindoftande fönsterrengöringen till vittvin som en vägg av vinäger och brustna drömmar mellan oss.

Men du har alltid en plats hos oss på Gödsvinet, om vi kan finna en väg tillbaka. Skjut din vinbonde och sätt eld på rankorna, låt hela Hessen stå i lågor. Ur askan reser vi oss tillsammans igen.

89 kronor på systembolaget, nummer 74310 i katalogen

1 krossat hjärta av 5 möjliga

Wisby stout (89589)

av zonk

wisby-stoutGränsen mellan porter och stout är väl egentligen rätt luddig, även om få kanske skulle blanda ihop Carnegies årgångsporter med Guinness stout. Mellan dessa tydliga karaktärer finns det ju dock gott om plats för tassemarker, gränsfall, hybrider. Ändå har jag svårt att förmå mig att kalla den här ölen från Wisby för stout, även om det är vad den säger sig vara. Visst är den mörk nog, lent maltig, men ändå med ett respektabelt bett av beska. Men är den inte därutöver sådär sirapsaktigt, julgodis-osande, knäckigt söt, där i bakgrunden? Nej, det här är en porter, sanna mina ord. Tyvärr är den, om än gedigen, lite för snäll, lite för tråkig, lite för otydligt vare sig det ena eller det andra, och någonstans ligger också ett vingummi begravet. Visst ska vanlig icke-imperisk stout vara balanserad, och likaså i någon grad porter, men det här blir för karaktärslöst, för platt, för mesigt.

Två och en halv intermediär av fem möjliga. 20.20 kr, nr 89589 i beställningssortimentet.