Bedarö Bitter (1410)

bedaro-bitterNär fd. Gödsvinet syd (numera baserade i vår kungliga huvudstad) fick tillfälle att prova på det modernaste av det moderna, tog vi givetvis tillfället i akt. Vi talar givetvis om livet i en av Sveriges utposter för framtiden, ABC-orterna, dessa våra kronjuveler från vårt samhälles guldålder. Gödsvinet Vällingby står för detta storslagna värdskap, per distans, från München, generöst upplåtande sina lokaler till tillfälligt displacerade sydlänningar.

Så efter avnjutande av det moderna samhällets läckraste och mest praktiska delikatesser, såsom frysköttbullar, fryst pytt-i-panna, och snabbkaffe, krävs det ju något att fukta strupen med. Vi framhåller här det utmärkta urval drycker som finns på systembolaget Vällingby, utan dessa onödigt distraherande skaror av knepig öl från all världens hörn. I modernitetens tecken är det storskalighet, industriell produktion, och effektivitet vi hyllar!

Nåja. Efter att tillfälligt ha tappat koncepterna inför denna dånande framtidsvision låg en selektion alkoholhaltiga drycker i huvudsak baserade på malt, humle, jäst och vatten i vår varukorg. Först i glaset blev en gammal bekant, Bedarö Bitter. Måhända är Nynäshamns ångbryggeri mer storskaligt och industriellt än det låter, vi kan bara hoppas. Hursomhelst är detta är enligt flaskan överjäst ale, vilket sånär hade undsluppit vår uppmärksamhet, vi var på god väg att kalla detta en bättre lager, om än kanske inte helt i misshugg rent smakmässigt sett. Huruvida det rör sig om en amerikansk eller engelsk ale framgår inte, men det hade nog kunnat platsa som vilketdera, det är rejält besk men ändå återhållen öl, sammanhållen, en helhet, en öl man kan dricka många av, i bästa session-stil. Rekommendationen är att avnjuta den vid 11-13 grader, vilket ju onekligen ger en något engelsk känsla, och i slutändan är det nog det intrycket som står fast: en sådär lite rund och fruktig öl, ärke-engelsk, lite Nick Frost, typ.

Fyra mestadels moderna livsstilar av fem möjliga. Nr 1410 på Systembolaget.

Achel Extra Bruin

achel-extra-bruinFrån trappistbryggarna Brouwerij der Sint-Benedictusabdij de Achelse Kluis, som av förståeliga skäl oftast kallas Achel, kommer en överladdad sviskontorped vid namn Extra Bruin. Denna blytunga fruktkompott, som närmast ger associationer till högoktanig barley wine, är inte något för den som jagar beska, nej, det är en besinningslös orgie i malt, katrinplommon och kanderad frukt, med en smula hö och källare lite sådär på kanten. Med sant belgisk magi är detta inte bara drickbart utan rentav njutbart, det är alls ingen kakafoni, utan en sluten, mörk, alkoholstinn helhet, lite som man föreställer sig ett Trappist-kloster.

Tre och en halv evighet inne i ett alkoholdränkt romrussin av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, vilket däremot Achels Brun (utan Extra) gör, och likaledes deras Blonde, för den som känner sig hågad att beställa ett helt kolli om 24.

Kwak (1664)

kwakKwak är kanske lika känd för sitt tokroliga glas som sin smak. Sen är den förvisso en aning anonym (man skulle kanske kunna säga att den påminner om en leffe), om än inte dålig. Den klockar in på myndiga 8.4%, och är maltigt rund, god och fin, men med lite motspjärn, en beska i red beer-stil, och det porlar ordentligt på tungan, fräser, sprätter och bubblar. Den har en viss jästighet, men det är behagfullt i sorten. Således lyckas den distrahera från procenthalten, och håller sig upprätt trots att den är så lastad med både alkohol & sötma att regalskeppet Vasa verkar stabilt i jämförelse.

Tre svajande glas av fem möjliga. Nr 1664 på systembolaget.

Gröna demoner och andra djur

absinth beetle

Den första gången jag köpte en flaska Absint var i Prag sommaren 2000. Den reste med, runt om i Europa i en ryggsäck innan den landade överst i en bokhylla i ett studentrum i Lund.

Under åren som följde plockade jag med allt längre mellanrum ner den klara flaskan med Hill’s giftigt gröna absint från hyllan i ständigt nya försök att dricka den på ett sätt som inte var fruktansvärt. Skriv gärna in om du har hittat ett.

Bland mina försök ingick en i efterhand usel idé att blanda bål på fruktsoda, absint och en klar ångande vätska från en plastdunk. Det var förresten en usel idé redan då, allt smakade bara absint.

Ett annat försök var att bland absint och tonic (”En AT, någon?”) men absint blandar sig inte, den slår rot och tar över.

Slutligen blandade jag en hel PET-flaska med absint och tonic för att ha med på ett längre cykeläventyr av studentikost slag, som någon sorts sekelskiftessportdryck ett sekelskifte för sent.

Till sist tog den där flaskan slut en natt i min lägenhet på Prästgatan i Östersund. Om du verkligen, bortom alla tvivel, vill göra slut på varenda droppe i varje konstig flaska du har i dina skåp och lådor så bjuder du in en grupp svenska universitetsanställda med löfte om gratis sprit. Om du inte låser badrumsskåpet så kommer de att dricka ur ditt rakvatten.

Detta var vad jag gjorde och den där flaskan från Prag berövades på sin gröna ande efter mer än sju års exorcism.

Jag har varit tillbaka i Prag flera gånger sedan dess, senast i förra veckan, men det har inte blivit några fler flaskor. Det känns som ett alldeles för långsiktigt åtagande.

Nu var det dock ändå så att mitt hotell låg alldeles intill en liten, gemytlig absintbar inte långt ifrån Moldaus strand. Jag skulle checka ut men det var gott om tid till Münchenbussen gick och varför släpa runt på bagage i försommarvärmen när man kan sitta stilla och tömma en bägare av vad som bjuds?

Av vad jag vet om bussresor så är alla sorters centralstimulerande droger en hjälp i vad som annars kan bli en hopplös upplevelse.

På väg in i baren passerade jag ett amerikanskt par som enligt sin egna, rätt högljudda, utsagor väntade på att ”enhörningarna dyker upp”. Utan att veta är jag rätt säker på att de blev besvikna.

Eftersom min första flaska tog sju år att dricka så vet jag mycket lite om olika fabrikat av absint, jag är ännu inte tillräckligt gammal för att ha kunnat kartlägga en särskilt stor del av sortimentet på den där lilla baren. Därför köpte jag helt enkelt den dyraste, den hette Absinth Beetle.

När jag satt ute i solen med glaset i min hand började jag fundera över namnet. Varför Beetle? Eller menade bartendern kanske Beatle? Det skulle tveklöst ha drivit producenten in i en rättslig tvist med Paul och Ringos notoriskt humorlösa advokater.

Det var där vid det ena av endast två bord på trottoaren i ett soligt Prag som jag kom ihåg att ha sett en flaska med en stor insekt i. En kort efterforskning bekräftade att Absinth Beetle fått sitt namn av den cirka 15 cm långa vandrande pinne av arten eurycantha horrida som simmar i det brungröna innehållet i flaskan.

Absinth Beetle är en insektig sprit med smak av malört, anis och långsamt krypande död. Den smakar balsameringsvätska inte bara för att den har 70% alkohol utan för att den också är en balsameringsvätska.

Hur reagerar man på informationen att någon lagt en väldigt stor insekt i ens sprit? Jag tog upp frågan med den golem som precis ridit in på ryggen av en rosa enhörning men fick inget svar.

Så jag drack upp och checkade ut.

Lundafolk

Om vissa öl lundafolkfinns det mer att säga, om andra mindre. Om Lundabryggeriets Lundafolk, en folköl från Lund med folk från Lund på etiketten (ni ser den underfundiga vitsen) finns det verkligen inte mycket att säga. Trots en racka till synes utmärkta ingredienser blir det här en aning för slätstruket, lite som det Lund den ska återspegla. Funkar alltså bättre som metafor än som öl.

Två nogsamt mikrobryggda Falcon export av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Glossner ekologisk öl

Glossner eko

Det har blivit oerhört inne med ekologiska eller ”organiska” och ”naturliga” produkter och vi här på Gödsvinet Vällingby-München vet naturligtvis värdet av att kunna trenderna.

Exempelvis gick det här på Gödsvinet att läsa om bayerskt smör för ett litet tag sedan men du har garanterat inte sett ett ord om bayerskt margarin. Alla som tillhör den svenska medelklassen vet ju att margarin är fullt av gamla bildäck, hundhår och uttjänt kärnbränsle, det har framkommit av entydig forskning från Arla.

Att göra matfett i fast form av vegetabilier är ju så ”onaturligt”, i jämförelse med den fullständigt ”naturliga” och sunda processen att föda upp en kossa som producerar 100 liter mjölk om dagen.

Det finns grupper på Facebook som helt vill förbjuda margarin i skolorna och det faktum att det inte finns några som helst positiva hälsoeffekter med att ersätta margarin med smör verkar snarast bara uppmuntra dessa individer.

Att dessa personer, i många fall föräldrar, uppenbarligen uppvisar patologiska kulttendenser ser vi här på Gödsvinet Vällingby-München inte som ett problem. Tvärtom skall det vara känt att vi är de första att omfamna fanatismen, så som den nu ser ut för tillfället.

Så skriv inte in, vält inga bilar och kalla ingen för nazist, vi är helt på din sida, du din helgalna naturlighetsivrare.

Det var i denna positiva och vidsynta anda som jag idag besökte en av en oöverskådlig mängd butiker för ”organiska” livsmedel här i München. Jag tyckte det var särskilt viktigt att handla organiska grönsaker nu när till exempel de syntetiska morötterna har tagit så stora marknadsandelar.

Särskilt stort intresse väckte förstås deras dryckeshörna, vilket nu när du vet det knappast kan ha överraskat dig.

Ölen på bilden är från bryggeriet Glossners  ekologiska sortimente vilket en stor del av ölen i den ”organiska” butiken var. Att utmärka sig som en särskilt ”naturlig” öl är inte helt lätt här i München eftersom den lokala typen av öl i sig har hyllat ”renhet” i åtminstone 500 år.

Det är något av ett tabu att hjälpa bryggeriprocessen med olika sorters tillsatser här, även bland de stora bryggerierna.

Glossner lyckas dock överträffa den vanliga renheten genom att endast använda organiskt spannmål, återigen, får man förmoda, på bekostnad på den annars så populära syntetiska spannmålen.

Visserligen måste man frakta denna öl från Neumarkt, strax söder om Nürnberg, trots att det görs någonstans i trakterna av nittontusen miljarder liter öl i München på en normal arbetsvecka.

Hur är då denna ekologiskt hållbara öl. Den är bra, tackar som frågar. Deras hefe-weisse smakar exakt som Paulaners hefe-weisse fast mindre och bio-gold skulle kunna utmana vilken dussinpilsner som helst med sin genomsnittlighet. Men det är en organisk genomsnittlighet. Fullständigt naturlig. Inga mer frågor på detta.

Det röda Tyskland

Tyskt rött

Vi måste prata om det tyska rödvinet. Det är ett ämne som ofta undviks och på goda grunder men nu har Gödsvinet kommit till Tyskland och sanningens timme är slagen. Tyska rödvin är inte så bra. 

Alla som vet något om vin vet att det är helt meningslöst att kategorisera viner efter ett så grovt mått som nationalitet. Det finns inom varje vinproducerande land utrymme för både bra och dåliga viner. 

Att se efter nationaliteten på ett vin är något man gör när man köper sina första flaskor på systembolaget. Man köper en fransk flaska för att man tycker det låter fint, man köper ett spanskt för att man ska äta tapas. Ett australienskt vin känns som om det borde passa till grillat och det sydafrikanska kanske gör sig till storviltet? Det är ett ytterst fyrkantigt och i de flesta fall helt vilseledande sätt att tänka.

Därför finns det inget som säger att det inte skulle kunna finnas utmärkta röda viner som producerats i Tyskland. Förhållandena i Tyskland är förstås inte så annorlunda från de i norra Frankrike och samma romare som grundade vinkulturen där gjorde det också här.

Tyskarna själva resonerar på detta sätt. De är uppriktigt stolta över de röda vinerna från Franken och Baden-Württemberg. Låt mig därför träda fram och förklara varför detta är en förhastad och missriktad attityd.

Berätta gärna för mig om de tyska vinernas priser och utmärkelser ute i den stora fina världen. Berätta gärna om dess ”milda tanniner” och ”underuttryckta arom”. Men berätta inte för mig om den tyska rödvinskulturen. Jag har sett den, jag har växt upp som vindrickare i den. Jag hatar den. Hela min vinbloggande gärning kommer att ägnas åt att bekämpa det tyska rödvinet. Det kan jag berätta för dig. 

Låt mig illustrera med ett litet exempel från min vardag. Jag köper ibland mitt vin i den allra mest lokala lilla närbutiken. Det är en sådan där Tengelmann som verkar finnas på nästan varje gata i München. Priserna där är säkert 10-20% högre än i de större matbutikerna men ibland går man dit ändå. 

Vinhyllan är uppdelad i tre delar, en tysk, en italiensk och en för övrigt. Italien ligger nära och stan är full av italienare och barn till italienare som flyttade hit på 1950 och 60-talen. Därför kan ingen förundras över att det italienska vinet fått en egen hylla. Varför det ryska rödvinet ska ha en är betydligt svårare att förstå. 

Det tyska vinet kan vara så billigt som två euro per flaska men vanligtvis kostar det fyra eller fem. För samma pris eller lägre kan man få en helt fullfjädrad Chianti eller något annat italienskt från hyllan intill. Priset är inte den stora skillnaden. De tyska vinerna som jag burit iväg från den lilla butiken har uteslutande varit helt vedervärdiga. 

Tunna, skakiga vindrycker som lämnar spår av druvor och jäst i glas och mellan tänderna. Beska sörjor så kemiska att man inte vet om de är till för att tvätta penslar med eller om någon redan använt det för detta ändamål. Nu talar jag ändå om de fina flaskorna. De för två euro har jag inte försökt mig på. 

De två flaskorna på bilden kom ur butikens fyndkorg. Det var två av de finare flaskorna, vin som hade kostat kring åtta respektive tio euro. Eftersom de ännu kostade så mycket som fem respektive sju euro stod de kvar i korgen för prissänkta varor trots att detta är en butik alldeles intill ett campus och ett stort studentboende.

Jag utmanar vem som helst att finna någon kvalité hos dessa båda viner som inte överträffas hos dem hos ett genomsnittligt italienskt bordsvin ur en tetra-kartong.

Nationalitet betyder inget i sig för ett vins kvalité. Om det inte rör sig om ett tyskt rödvin. De flesta är trots allt medvetna om detta, tyskt rödvin har inget fint rykte bland människor som inte själva är tyskar.

Vad jag säger är alltså att generaliseringen på grund av nationalitet håller. Det tyska rödvinet är verkligen så dåligt som man kan tänka sig. Denna uppfattning om det tyska stämmer verkligen. Nästa vecka ska vi prata om den tyska humorn.  

Bryggeribesök i Aying

aying 1

I Bayern gör man bayerska saker och om du inte tar initiativet till det själv så är det någon annan som gör det åt dig. Det var så jag kom att hamna på bryggeritur till Aying. 

Nu är ett besök på ett mycket fint bryggeri på den bayerska landsbygden förstås inte något som jag direkt måste släpas till. 

Ayinger är ett öl som endast recenserats en enda gång på Gödsvinet men det verkar gå bra för dem ändå. Det är ett litet bryggeri som säljer 70 procent av sitt öl inom en radie av 80 kilometer från Aying och de resterande 30 procenten i främmande länder. 

Bryggeriet är från slutet på 1800-talet men anläggningen vi besökte invigdes 1999 och i Aying kallar man den fortfarande för en av Tysklands modernaste. Det fick vi veta under inledningen av turen då en färgstark bayrare i traditionell tyrolerjacka och mustasch gick igenom sju generationer bryggare med hjälp av svartvita fotografier. 

Ayinger 2

Sedan fick vi i tur och ordning veta allt om ölets ingredienser, bryggprocessen och buteljeringen. Vår guide var mycket frispråkig och bland informationen han förmedlade smög det sig in kunskap om sådana saker som att man kan röka humle men att ”svart afghan är bättre” och utifrån hans återkommande referenser till det holländska ”ölet” Heineken drog jag slutsatsen att det förmodligen innehåller fler kemiska tillsatser än en molotovcocktail.

Särskilt intressant fann jag bryggprocessen bakom Ayingers utmärkta veteöl. Som en veteöl är den förstås toppjäst vilket betyder att jästen tillsätts i botten. Efter två dygn har den producerat massor av fin alkohol av meningslöst socker och i toppen av den gigantiska och öppna tanken flyter den omkring som ett skum. Jästskummet skopas av och återanvänds i omkring två år. Vår värd talade rörd om sin kollega jästen som jobbar hårt, varje vecka mellan söndag kväll till fredag kring lunchtid. Resultatet i form av  Ayingers ur-weisse är värt allt slit, det är med bryggarnas egna ord deras champagne. 

Den första möjligheten att provsmaka kom först strax efter klockan elva på förmiddagen. Det var då vi fick pröva den underbart sträva och torra kellerbierversionen av vad som skulle komma att bli en laddning med Ayinger Jahrhundert. Lite senare bjöds det på en fantastisk smakrik men välbalanserad Alt-bairisch dunkel uppe i den fina lilla serveringen ovan alla tankarna med bubblande ölkultur. 

Själva bryggerirundvandringen var mycket bra, intressant, kärnfull och med inslag av öl. En medresande jämförde med rundvandringen på Paulaners bryggeri, vilket lär vara en långt mer industriell upplevelse som huvudsakligen är intressant för maskiningenjörer. 

Aying är en mycket liten by cirka tre mil från centrala München och bryggeriet äger allt och alla i denna lilla by. En intressant del av den lokala historien är att den svenska armén brände kyrkan i byn tre gånger under det trettioåriga kriget. Det fick jag veta av en mycket gammal museiguide som hötte med fingret och berättade när hon fick veta att jag var svensk. 

I övrigt var stämningen väldigt välkomnande i Aying. Väldigt många av dem som bor där jobbar i besöksnäringen kring bryggeriet och de erbjuder flera olika traditionellt bayerska värdshus och hotell i byn åt utländska men framför allt bayerska gäster. 

Det verkar alltså gå bra för Ayinger, som expanderar kraftigt i stora delar av världen. Bakom bryggeriet står familjen Inselkammer som från en enkel bondebakgrund kom att bli en ganska förmögen klan under 1900-talet. Bland familjens tillgångar märks ett helt kvarter av centrala München, faktiskt mitt emot det klassiska Hofbräuhaus nära Marienplatz. Om bryggeriet mot förmodan skulle få slut på pengar så kan de alltså helt enkelt höja hyran för hyresgäster som Hard Rock Café, vilket skulle vara en dubbel vinst. 

Ayingers öl är svår att få tag på i Sverige, systembolaget säljer visst bara deras winter-bock. Detta är förstås i sig en anledning att åka till Ayinger för lite folkbildning och lite öl. 

aying 3

Anchor Steam Beer (1575)

anchor-steamMin far har alltid envist hävdat att marketing fick för sig att kalla ölen ”steam” för att flaskorna, jäskärlen, eller nåt annat rengjordes med ånga, men på flaskan står det däremot att öl bryggd under enkla förhållanden på västkusten – utan is (bara tanken!) – kallats steam, och bluddrar vidare något oklart om en fascination inför att det blev karbonerat, alltså att ölen bubblade. Det är svårt att säga vilken av anledningarna som skulle vara dummast, men låt inte det kasta någon skugga över Anchor steam. Det är en småmysig pale ale, med en schysst men inte påträngande beska, och en len, rund maltighet, ja, det är nästan lite engelsk ale över den. Det är inte tu tal om några blommiga, prunkande fruktiga toner av humle här, nej, det är en distinkt, enkel bitterhet, närapå pilsnerbeska. Anchor Steam är inget överdåd, men åker likväl med i korgen ibland på systemet – en juste, trevlig öl till maten, som inte tar över.

Tre och en halv ångpuff av fem. Nr 1575 på systembolaget.

Rochefort 10 (1627)

rochefort-10Gödsvinet syd har tidigare i förbifarten druckit Rochefort utan att så noga kika på vilken av deras öl det varit, och varit nöjda därvid. Redan vid uppkorkningen är det dock glasklart att nr 10 inte tidigare avsmakats, och att det kanske hade varit bäst att fortsätta så. Det luktar lurigt, vagt kemiskt, brödigt, som om ett experiment i bryggning spårat ur på ett sätt man kanske annars mest förknippar med galna vetenskapsmän i 80-talsfilmer med mer självlysande grönt gunk än budget. Dvs, galet och fel på det där närmast konstruktiva, intressanta sättet som ytterst sällan inträffar i verkligheten, där felaktig bryggning snarare leder till nåt som luktar som ett veckogammalt väl begagnat plåster. Nej, det är inte en obehaglig doft, men likväl oväntad, och illavarslande.

Första slurken bekräftar denna känsla av Frankensteins öl: det är ganska sött, med en snabbt framspringande fruktig, märklig smak, som drar åt vingummin, små flaskor med bjärt färgade essenser, estrar i kemilabbet, och den är brödig på ett onaturligt sätt, med klistriga drag av honung och lönnsirap. Sjutusan stark är den också, 11.3%, och det blir för mycket, det håller inte ihop. Så i slutändan sitter man där med en lätt obehaglig kittlande känsla på tungspetsen och undrar var allt gick så fel. Liksom Frankensteins monster är det liksom inte så att bitarna för sig är helt fel, men det enda man ser är sömmarna, och helheten. Och det är inte vackert.

Två puckelryggiga belgare av fem möjliga. Nr 1627 på systembolaget.