alkohol

Augustinerbräu Dunkel

av Johan

augustinerbrau dunkel

För några veckor sedan recenserade Gödsvinet München Augustinerbräu lagerbier hell och det var ju en pinsam historia. Det är en rätt tråkig öl och resultatet blev på samma vis.

Det skulle dock vara en oförrätt att låta stadens äldsta bryggeri få sammanfattas på sådant sätt, här på Europas viktigaste ölblogg.

Jag har förstås druckit långt fler öl från Augustinerbräu men jag har undanhållit dig resultatet. Exempelvis provsmakade jag bara härom dagen ett par liter av bryggeriets storsäljare Edelstoff på dess egna ölkällare på Arnulfstrasse. Så här kan det förstås inte fortsätta och därför presenterar jag nu för dig; Augustinerbräu Dunkel.

Augustinerbräu Dunkel är en prydlig, mörkt kopparfärgad öl som ger ett genuint och hedervärt intryck, helt utan excentrism. En rund och mjuk smak av rostad malt som dröjer sig kvar. Jag skulle förstås kunna likna den vid kola, choklad, pumpernickel och ett par andra saker som inte sällan associeras med mörk öl men skulle det säga något?

Jag nöjer mig med att detta är en av de bättre ölen inte bara i åtminstone Augustinerbräus standardsortimente. Det är, trots tidigare rapporter, inte illa.

Finns i likhet med samliga Augustiner-öl ej på systembolaget (en skandal i det lilla)

Fyra upprättelser av fem möjliga

Mohawk Extra India Pale Ale (1419)

av zonk

mohawk-extra-ipaEfter en del bisarra, stundom ganska påfrestande utsvävningar i gränslandet för var öl kan och bör få vara, är det skönt att åter känna fötterna på fast mark. De av Mohawks brygder jag läppjat har, om de än inte varit några storverk, ändå lämnat mig belåten, och deras extra IPA fortsätter fint i den stilen. Det är en humleodyssé av sällan skådat mått, åtminstone för oss som huvudsakligen håller oss söder om alperna, och de 7.5% alkohol är knappast framträdande i sammanhanget. Maltigheten är måttlig, så huvudsakligen sitter man där och klämmer med tungan på diverse torra, fina humlesmaker, inga fruktiga utsvävningar, nej, stramt och militäriskt.

Fint så.

Tre och en halv marsch av fem möjliga. Nr 1419 på systembolaget.

Fulölen

av zonk

slalom-strongJag såg den där på hyllan, och kunde bara inte låta bli. Det var inte höga förhoppningar, det var inte ett intryck av exklusivitet eller hög kvalité, det var kort sagt inga goda intryck som drev mig. Slalom Strong. 9%. Bara känn på det. Någon som vill tippa på om det är en bra öl? Inte? Då kan vi göra spänningen kort och avslöja att bra, det är den inte. Doften är märklig, en vagt humlig, sur arom, lite påminnande om en taktiskt placerad papperskorg bredvid en likaledes taktiskt placerad parkbänk. Smaken .. ja smaken. Först är det lite öligt, men sen drämmer Slalom till.. billig polsk fulvodka, nån slags kemisk smak av sega råttor, lösningsmedel, aceton, och en påträngande, obehaglig, skelögd sötma, och man drar liksom en liten inre lättnadens suck när eftersmaken liksom inte dyker upp alls. Mycket kan sägas om Slalom, men det är inte den bästa ölen som Gödsvinet syd inmundigat i år.

Ett rakt streck av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Maxlrainer zwickl max (89945)

av Johan

m2

Låt mig vara fullständigt uppriktig: Jag köpte denna öl på grund av dess kapsyl. Det är inget man nödvändigtvis är särskilt stolt över som ölrecensent men så förhåller det sig alltså.

Vad är då så speciellt med kapsylen, som tyvärr syns dåligt på bilden? Det är den där typen av kapsyl som dras av genom ett grepp i en liten metallring. Det är förstås precis den typen av, egentligen helt värdelös, kapsyl som man använde för Apotekarens läsk på 1980-talet.

Nu är min förtjusning gentemot kapyslen dock inte bara ett utfall av sentimentalitet. En kapsyl som denna säger också något. Den säger att den som gjort ölen har en ganska snäv budget och förmodligen en ganska begränsad produktion. Om man hittar en öl som denna så har man hittat en av relativt få sett ur ett globalt perspektiv.

Flaskan på bilden fann jag på min lokala Edeka på Dachauer Straße här i München och det var naturligtvis aldrig tal om att gå hem utan den. Det visade sig att den hamnat där efter en färd på sådär fem eller sex mil från en mycket liten by som delar ölets namn, alldeles i närheten av Rosenheim. Det är S-bahn-avstånd.

Maxlrainer är utöver det lilla bryggeriet känt för det slott som syns på etiketten, en golfbana och inget annat. Ölen är ojämförligt störst. På bryggeriets hemsida går det att läsa att det var ett av endast 21 av Tysklands cirka 1250 bryggerier som erhöll medalj, ett Bundesehrenpreis, från det federala jordbruksministeriet under 2012 och att det var det enda som fick medaljen i guld. Detta är med andra ord Tysklands finaste bryggeri 2012, åtminstone om man får tro den federala regeringen i Berlin.

Varför skulle man misstro dem? Utan att direkt kunna säga varför Maxlrainer genom öl som denna skulle vara bättre än övriga 1249 i landet men om vi måste särskilja någon så kan vi väl för all del lyfta upp denna fina öl från vad jag förmodar är ett även i övrigt fint bryggeri.

Tro nu inte att den ofiltrerade zwickl-ölen på bilden för det är något sorts underverk. Det är en härligt torr öl med en fin maltighet och en eftersmak med ett ganska vasst bett av bitterhet. Den smakar lite som om någon kondenserat en genomsnittlig Dortmunder-öl och tappat den på en gullig liten plats i en naturskön del av den bayerska landsbygden. Smaken är tät snarare än yvig och det är en smak som det går att vänja sig vid.

31,30 kronor i systembolagets beställningssortimente, nummer 89945 i katalogen

3,5 källare av 5 möjliga

Slumpölen

av zonk

gosser-dark-beerJag har en tysk bekant, och ibland ser vi film. Det överraskar kanske ingen att detta brukar åtföljas av ett modest antal öl. På tyskars maner har han en enkel, robust inställning till öl: den ska vara enkel, och robust. Med detta i åtanke plockade jag ner en flaska Gösser i varukorgen. Först senare insåg jag att jag råkat ut för slumpölen. Ty detta var icke en gul, ganska anonym, inte alltför skummande öl. Nej, det var en Gösser Dark beer. Existensen av denna mörka öl hade gått mig så fullständigt förbi att jag vid åsynen av ”Gösser” på etiketten helt enkelt inte läste vidare. Står det Gösser, är det lager. Men icke.

Slumpölen kan vara god, den kan vara rätt beklämmande, och är kanske sällan den mest spännande öl du druckit. Ungefär så är Gösser Dark Beer. Det bästa man kan säga om den är att den åtminstone inte är övermåttan söt och maltig, som mörka öl från bryggerier mest kända för lager ibland annars är. Eftersmaken drar dock åt det vattniga hållet, och humlen är det inte mycket bevänt med. En liten bismak av knäckig malt gör sig vagt påmind. Likväl smakar den påfallande lite, speciellt i relation till färgen, som leder tankarna till Guinness, eller rentav nån slags imperial porter. Nåväl. En riktigt dålig öl är det inte heller.

Har slumpölen drabbat dig?

Två och en halv slump av fem möjliga. Nr 1282 på systembolaget.

Dupont Saison (1689)

av zonk

dupont-saisonEn saison ska ju vara en lite frisk öl att dricka på sommaren, och vad gäller friskheten kan jag inte ge belgarna på Dupont hemläxa, det är friskt på gränsen till vattnigt. Smaken påminner inte om mycket annat i ölväg, snarast nog om geuze. Hur stavar man geuze förresten? Jag har sett det stavat på två olika sätt på samma flaska, närmare bestämt en från Oude Beersel. Hur det nu är med den saken, påminner Duponts saison verkligen inte om italienska bryggarna Baladins försök i samma genre.

Nu kan det kanske för den uppmärksamme läsaren verka som att jag försöker låta bli att säga för mycket om hur det smakar, och där kan jag bara ge vederbörande rätt. Dupont saison smakar synnerligen utspädd geuze, och har en eftersmak som för tankarna till alkoholfri öl, dvs extremt vattnig, trots att den klockar in på 6.5 % alkohol. Likheterna i smak ter sig förstås inte osannolika, då båda ölsorterna tar sin början i lambic, men där varje klunk geuze – låt oss stava det geuze – är som en explosion av intryck, sitter man med dennna saison och smackar med tungan runt ett rätt stort intet. Det doftar lite källaraktigt, äppligt, knepigt spontanbryggt, men smaken är helt enkelt inget att skriva hem om.

Två sommarmoln av fem möjliga.Vi dricker gärna läskande öl, men nån slags eftersmak får den allt ha. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 1689.

Hacker-Pschorr

av Johan

hacker pschorr

Här i Europas självklara ölhuvudstad finns en rad bryggerier som tillsammans utgör grundpelarna i Münchens ölkultur. Hofbräu, Löwenbräu, Spaten och Paulaner är sådana grundpelare som blivit gjort sig ett namn långt utanför stadsgränserna. Bland dem finns dock även ett femte bryggeri som är minst lika betydelsefullt som de fyra nämnda.

Hacker-Pschorr är ett bryggeri som på vanligt vis har mer eller mindre påtagliga rötter till det medeltida München. Enligt mytologin och Wikipedia uppstod dubbelnamnet då Joseph Pschorr på 1700-talet köpte det då redan uråldriga Hacker-bryggeriet från sin svärfar. Han grundade ett bryggeri under eget namn och hans söner tog i sin tur sedan över vars ett Hacker respektive Pschorr-bryggeri. Så drevs de var för sig ända fram till 1972 då de två famljegrenarna möttes under namnet Hacker-Pschorr.

Theresienwiese i München är platsen för den årliga oktoberfesten och den som har vandrat omkring där i ett tillstånd att faktiskt komma ihåg gatunamn i har kanske noterat att det väldiga fältet korsas av gatan Matthias-Pschorr-Strasse. Mattias Pschorr var den av Joseph Pschorrs söner som ärvde det ursprungliga Hacker-bryggeriet och anledningen till att hans namn får pryda en gata har förmodligen att göra med att fader Joseph donerade hela området till den Bayerska staten för det goda syftet att under 16 dagars tid varje höst uppfylla sex miljoner själar med bygdens ande och kultur.

Namnet Hacker pryder också ett viktigt stycke infrastruktur i München, i form av Hackerbrücke, en av de centralt belägna broarna över det enorma bangårdsområdet som delar staden. Hacker-Pschorrs huvudkontor låg tidigare vid brons södra fäste men är nu sammanslaget med det moderna systerbryggeriet Paulaners kontor. Bron fortsätter dock att spela en viktig roll i stadens öltradition då den är den kanske viktigaste transportleden för människor på väg från centralstationen till Theresienwiese. Under Oktoberfest stängs bron helt av för biltrafik.  

Ytterligare en förankring av bryggeriet i Münchens kulturhistoria är genom Joseph Pschorrs dotter Josephine. Hon gifte sig med änkemannen och hornisten vid den Bayerska statsoperan Franz Joseph Strauss och med honom fick hon en son vid namn Richard Georg Strauss. Denne Richard Georg Strauss skulle senare komma att bli Münchens främsta bidrag till musiken tills Queen kom hit och spelade in en skiva som nyblivna skatteflyktingar i början på 1980-talet.

Ölen på bilden är bara ett litet urval av de kring tio olika öl från Hacker-Pschorr som man finner i en genomsnittligt välsorterad livsmedelsbutik här i staden. Generellt sett varierar ölen från det fullständigt acceptabla till det direkt vackra. Samtliga öl är relativt traditionella och det är svårt att säga att någon sticker ut i sin kategori men deras Münchener Gold (ej på bild) är jag beredd att korsa gatan för. Även deras Kellerbier är mycket välkomponerad. När jag tänker på det är till och med deras Radler riktigt god.

Hacker-Pschorr gör med andra ord öl av mycket god kvalité utan att ha några som helst förutsättningar att bli trendigt genom nytänkande och innovation. Med en historia som denna så är det förstås inte heller något de bör sträva efter.  

Guinness Special Export Stout

av zonk

guinness-special-export-stoutDirekt från Guinness i Dublin (inget licensbryggt trams här, inte) kommer denna svarta bomb. Långt ifrån deras draught, med närapå dubbla alkoholen (8%), är det en blytung stout, inte riktigt en imperial (därtill är den, trots att den är rejält besk, inte tillräckligt humlig), men absolut ingen lättviktare. De där som omtalar vanlig Guinness i ordalag som innefattar ”en hel måltid” hade antagligen imploderat om de försökt dricka en Special Export Stout. Den är inte lika torr som en draught, men har samma fina maltighet – inte en miljard knäckiga toner. Smaken är syrlig, beskan rejäl, och en vag eftersmak av salmiak infinner sig.

Tre och en halv kanonkula av fem. Finns inte på systemet.

 

Biscara

av zonk

Ett skepp kommer lastat, med morbida & gentile. Det är inte så illa som det låter, italienarna menar härmed ungefär ”mjuk och fin”, och inte på det där lealösa gotiska sättet som man skulle kunna misstänka. Nej, det lena och fina är india pale ale, fruktig, blommig, lika återhållen som en stormönstrig sjuttitalstapet. Sex komma fem procent alkolhol döljer sig bak prunkande grönska, kikar fram runt ett mossgrönt monstera-löv, medan jästen svävar, gyllenbeige, bland kolsyrebubblorna, glada celler hand i hand, deras dans långsam, hypnotisk, stundom svävande, stundom konvektiv, stundom a’la Brown.

biscara2

Nej, illa är det absolut inte – det här är tvärtom kungen av alla de italienska öl Gödsvinet syd druckit, otvivelaktigt bäst, blickande ut från en alptopp över ett hav av smärre ölsorter. Bryggarna birra Amiata får nog kallas ojämnast i italien – med odrickbart citronblask på sitt samvete, likväl som denna imperator av bleka ales, som Gödsvinet syd skulle hålla för likgod eller bättre än all IPA vi smakat även norröver – men med brasklappen att vi, p.g.a. geografiska förutsättningar, inte kunnat avnjuta så många som vi helst skulle velat.

Fyra och en halv humletripp av fem möjliga. Det här är ytterst nära perfektion. Finns inte på systembolaget, men ev. kommer Gödsvinet syd sörja för en viss, om än begränsad, export norröver, förutsatt att vår något opålitlige handlare erbjuder några fler flaskor. Med Monella fick vi vänta både två och tre veckor innan den dök upp igen.