Det är inte varje dag man dricker en ny rågöl. Lite på samma sätt som hur det inte är varje dag man dricker någon rågöl överhuvud taget. Det finns sällan någon anledning till det. Ändå har jag inga problem med att motivera för mig själv varför jag tänker dricka upp den flaska med Amager RyeKing som nu står uppslagen på mitt skrivbord. Redan den första munnen gör det klart att detta är den godaste rågöl jag druckit sedan i morse. 

Enligt flaskans etikett är det Goose Islands bryggare John Laffler som bryggt denna öl med 22% rågmalt och om jag skulle ifrågasätta detta så skulle jag behöva göra research som skulle sakta ner takten med vilken jag häller i mig den. Vi får helt enkelt anta att det är som det står. 

Detta är en öl med ett brett register, dess volymiösa fyllighet rymmer en lång rad saker du ändå inte skulle tro en öl kunde smaka. Den är besk på en porters vis men utan att gå över styr i det avseendet. Om du tycker att exempelvis Flying Dog’s Imperial Porter smakar som att slicka på ett batteri så finns det fortfarande en chans att du gillar Amager RyeKing.

Personligen gillar jag Flying Dog’s Imperial Porter men å andra sidan så skulle jag inte utesluta att slicka på ett batteri heller. Jag skulle inte heller utesluta att det blir en rågöl till idag. 

49,90 kronor på systembolaget, nummer 11653 i katalogen

Fyra Chicago av fem möjliga

Brutal brewing är inte så mycket ett bryggeri som ett missriktat försök av Spendrups att låtsas som om att de bryr sig om öl. Brutal brewing summer edition är med andra ord ännu en öl från bryggeriet som även vill sälja öl till den som gör det aktiva valet att undvika deras varor. Spendrups har genom varumärket brutal brewing en andel av marknadssegmentet för öl som inte är Spendrups. 

Detta är förstås inte bryggerijättens första intåg i det segmentet. Gödsvinet har redan recenserat Spendrups generiskt alternativa Pistonhead och den tillgjort autentiska Melleruds vårpilsner. 

Varför Spendrups gör sig besväret att försöka profilera sig som ett alternativ till Spendrups är egentligen obegripligt. Det är inget fel på att vara Spendrups. Spendrups är ett fullständigt hedervärt företag som gör öl som tjänar på att drickas snarare än omskrivas. Eftersom öl är och förblir i första hand en dryck så borde det inte finnas något att skämmas för. 

Visst är det sant att de små ölen tar en allt större del av marknaden men är det segmentet verkligen värt att hålla på så här för? Spendrups säljer redan 1,3 miljarder liter Mariestad i veckan och det än ändå bara på O’leary’s i Vällingby. Är det verkligen värt allt detta besvär för att knipa ett par procent av marknaden från några humlebönder från Dalarna? 

En sak som bör sägas om Spendrups försök bland de smalare ölen är dock att de faktiskt blir allt bättre. Melleruds vårpilsner var ju trots allt drickbar och Brutal brewing summer edition är kanske till och med lite mer än så. 

På sommaröls vis har Brutal brewing summer edition en läskande maltstomme med en hel del fruktutsmyckning. Smaken är enkel och kortlivad men medan den varar lyser den klarare än många andra öl från Spendrups som jag skulle kunna nämna om jag ville genera dem. 

Brutal brewing summer edition är ingen särskilt vågad öl, den riskerar inget och den kommer inte att vinna i längden. Det finns inget brutalt med Brutal brewing, utom möjligt marknadsföringsbudgeten. Men det är en törstsläckare så god som någon till ett pris som få kan matcha. 

9,90 kronor på systembolaget, nummer 11499 i katalogen

Tre campingplatser av fem möjliga

Sir Winston Churchill beskrev det ryska ledarskapets förehavanden som ”en gåta, invecklad i ett mysterium inom det oförklarliga”. Den här ölen är rysk men den ger ingen vägledning till någon som vill förstå Ryssland. Vad håller de på med där borta?

Zhiguli är en öl som man minns men är den något man vill komma ihåg? Den har en brödig maltighet likt en mindre järnig Zeunertz. Kryddad med mynta och rosmarin. Bryggd och tappad i Moskva. 

14,50 kronor, nummer 1589 i katalogen

2,5 Barbarossa av 5