Amager RyeKing (11653)

Det är inte varje dag man dricker en ny rågöl. Lite på samma sätt som hur det inte är varje dag man dricker någon rågöl överhuvud taget. Det finns sällan någon anledning till det. Ändå har jag inga problem med att motivera för mig själv varför jag tänker dricka upp den flaska med Amager RyeKing som nu står uppslagen på mitt skrivbord. Redan den första munnen gör det klart att detta är den godaste rågöl jag druckit sedan i morse. 

Enligt flaskans etikett är det Goose Islands bryggare John Laffler som bryggt denna öl med 22% rågmalt och om jag skulle ifrågasätta detta så skulle jag behöva göra research som skulle sakta ner takten med vilken jag häller i mig den. Vi får helt enkelt anta att det är som det står. 

Detta är en öl med ett brett register, dess volymiösa fyllighet rymmer en lång rad saker du ändå inte skulle tro en öl kunde smaka. Den är besk på en porters vis men utan att gå över styr i det avseendet. Om du tycker att exempelvis Flying Dog’s Imperial Porter smakar som att slicka på ett batteri så finns det fortfarande en chans att du gillar Amager RyeKing.

Personligen gillar jag Flying Dog’s Imperial Porter men å andra sidan så skulle jag inte utesluta att slicka på ett batteri heller. Jag skulle inte heller utesluta att det blir en rågöl till idag. 

49,90 kronor på systembolaget, nummer 11653 i katalogen

Fyra Chicago av fem möjliga

Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen (1359)

Kanske är det livet såhär i förskingringen, i de italienska alperna, som sätter sina spår – efter tillräckligt många nära-vattnet-upplevelser, blir man liksom beredd att gripa efter varje halmstrå. Plötsligen sitter man där med en nyöppnad rauchbier, trots att man tidigare haft milt sagt blandade upplevelser av rökt malt i ölen.

Men egentligen är det faktiskt inte så pjåkigt. Det knepigaste är helt klart doften: man undrar om man tryckt huvet ner i en nygarvad läderväska, eller om någon gömt vältjärade båttampar i ens sinusar. Tankarna går till många saker, och inga av dem är menade för mänsklig förtäring ens på skoj. Men smaken är betydligt vettigare: rejält maltig, med en torr fin beska, allt inramat av en tung, oljig rökighet. Det blir ett rätt sympatiskt giftermål mellan single malt-rökighet och torr, besk, maltig öl. Nej, det här är inte den skrikröda danska salamin jag minns, det är riktigt sympatiskt faktiskt, om än inte i klass med De Molens skapelser i besläktade genrer.

Tre och en halv överraskning av fem möjliga. Pröva en rauchbier idag! Kanske gillar du det också?

 

Brutal brewing summer edition (11499)

Brutal brewing är inte så mycket ett bryggeri som ett missriktat försök av Spendrups att låtsas som om att de bryr sig om öl. Brutal brewing summer edition är med andra ord ännu en öl från bryggeriet som även vill sälja öl till den som gör det aktiva valet att undvika deras varor. Spendrups har genom varumärket brutal brewing en andel av marknadssegmentet för öl som inte är Spendrups. 

Detta är förstås inte bryggerijättens första intåg i det segmentet. Gödsvinet har redan recenserat Spendrups generiskt alternativa Pistonhead och den tillgjort autentiska Melleruds vårpilsner

Varför Spendrups gör sig besväret att försöka profilera sig som ett alternativ till Spendrups är egentligen obegripligt. Det är inget fel på att vara Spendrups. Spendrups är ett fullständigt hedervärt företag som gör öl som tjänar på att drickas snarare än omskrivas. Eftersom öl är och förblir i första hand en dryck så borde det inte finnas något att skämmas för. 

Visst är det sant att de små ölen tar en allt större del av marknaden men är det segmentet verkligen värt att hålla på så här för? Spendrups säljer redan 1,3 miljarder liter Mariestad i veckan och det än ändå bara på O’leary’s i Vällingby. Är det verkligen värt allt detta besvär för att knipa ett par procent av marknaden från några humlebönder från Dalarna? 

En sak som bör sägas om Spendrups försök bland de smalare ölen är dock att de faktiskt blir allt bättre. Melleruds vårpilsner var ju trots allt drickbar och Brutal brewing summer edition är kanske till och med lite mer än så. 

På sommaröls vis har Brutal brewing summer edition en läskande maltstomme med en hel del fruktutsmyckning. Smaken är enkel och kortlivad men medan den varar lyser den klarare än många andra öl från Spendrups som jag skulle kunna nämna om jag ville genera dem. 

Brutal brewing summer edition är ingen särskilt vågad öl, den riskerar inget och den kommer inte att vinna i längden. Det finns inget brutalt med Brutal brewing, utom möjligt marknadsföringsbudgeten. Men det är en törstsläckare så god som någon till ett pris som få kan matcha. 

9,90 kronor på systembolaget, nummer 11499 i katalogen

Tre campingplatser av fem möjliga

Mythique

Är det här en cider? Jag kikar på flaskan. Nej, det står … St Landelin.. biere blonde. Samt houblonnage à cru. Vad nu det betyder. Vänta, det här låter som franska? Men flaskan och etiketten såg ju så belgisk ut! Jisses, de har verkligen skrivit med typsnitt storlek 4 på baksidan. Fan också, där står det, längst nere i hörnet: brewed in France. Det ska fransmän till nåt sånt här. I ett blindtest hade jag nog tippat på päroncider med en liten sladd äpplen i, med en eftersmak som försvinner bort i kristallklaraste bergsbäck inom fem röda. Jag gillar förvisso sådär lite halvtorr cider, eller ännu hellre riktigt torr, besk cider, men tja. Det här är ju inte kopparbergs, men nån svårartad cider är det inte. Men vad det framförallt inte alls påminner om är öl. Och doften, eller snarare avsaknaden av en sådan. Den har någon lite vag känsla av halm eller stall, lite som en geuze, ja, även smaken drar lite däråt – fast så väldigt, väldigt milt i jämförelse. Överhuvud taget är det inte helt enkelt att begripa hur något med 7.5% alkohol kan kännas så milt och lent, fast å andra sidan kan man kanske föreställa sig hur urvattnat ett vin som spätts ner till denna alkoholhalt hade smakat. Det är ingen dum liknelse, faktiskt.

En och en halv urvattning av fem möjliga.

Skräck och avsky i Reno

Kanske känner du Willy Vlautin som sångaren i Richmond Fontaine men risken finns att du inte känner honom alls. Chansen att jag skall känna till dig eller någon som Willy ökar signifikant om ni är medlemmar i en populärmusikalisk ensemble som spelar countryinspirerad rockmusik. Det var förstås också så som jag först hörde talas om Willy Vlautin.

Att han också skriver böcker hade helt gått mig förbi. Det lärde jag mig av Po Tidholm i tidskriften Sonic. Mitt förbiseende var allvarligt. Willy Vlautin skriver böcker. Herrejävlar vad han skriver böcker.

Allra bäst skriver han när han skriver om sin hemstad Reno. Det är där hans debutroman ”The Motel Life” och den följande ”Northline” utspelar sig. Det är förresten från denna lilla stad i västra Nevada som alla hans historier kommer, oavsett om de berättas i en roman eller som en sorglig countrysång. 

Vlautin skriver om människor i busstationens väntsal, i det billiga motellrumet, på det nattöppna kaféet eller i baren som säljer en öl och en bourbonshot för under fem dollar utan att ställa frågor.

Han gör det helt utan romantik eller idealism, hans språk är enkelt på gränsen till naivt. I långa stycken är hans prosa bara som en oredigerad berättelse direkt ur munnen på någon som druckit vodka och 7-up till frukost. Berättelserna är lika enkla som språket, någon arbetar på ett meningslöst jobb, någon har en pojkvän som slår henne och någon har förlorat en fot när han försökte hoppa på Union Pacifics godståg mot Kalifornien. Det är människor ur de breda lagren av utsiktslöst fattiga som nästan alltid finns nära tillgängliga i Amerika. I Reno är de kanske mer talrikt tillgängliga än någon annanstans.

Jag passerade genom Reno för ganska exakt tio år sedan och naturligtvis fanns det ingenting som kunde stoppa mig från att skriva om det. Så här skrev jag, i all korthet:

Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar.

Min bild av staden var med andra ord ganska lik den som Willy Vlautin skulle komma att beskriva i sin debutroman, tre år senare. Vid tiden för mitt besök höll han på att färdigställa skivan Winnemucca och det är förresten genom den skivan som jag hörde talas om hans band Richmond Fontaine. Anledningen till att jag fastnade vid den var att jag också varit i staden Winnemucca, längre österut i Nevada. Jag tog en bild på Winnemuccas huvudgata när jag steg av bussen och det är den du ser här ovan. Min ändlösa text från för tio år sedan fortsatte:

Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande.  

Jag är beredd att stå för även denna beskrivning även om Willy Vlautin nog gett mig perspektiv på de bjärt lysande neonljusen i Reno. I jämförelse med Winnemucca är Reno ett Disneyland. Ett stort, restriktionslöst Disneyland för alla de människor som inte har råd att lösa biljett till någon annanstans. 

Affligem Tripel

Vad är det egentligen som är så förbannat charmigt med belgisk öl? Är det den udda buketten jästiga, råa toner? En vag känsla av lyx, dekadens, och långa traditioner? Bådadera har säkert sin del i den stundom svårförklarliga uppskattning detta lands drycker kan röna. Esset i rockärmen är dock nog snarare att belgisk öl, med ett stort mått stil och finess, är så stark att skosulorna skrynklar sig när man dricker den. Som tidigare påpekats är det ett logiskt felslut att skilja på alkohol och smak: ett stort mått av njutningen i inmundigandet av en öl, oavsett om det är en svensk lager, en IPA, eller en belgisk klosteröl, är att sitta där och (mer eller mindre långsamt) känna hur alkoholen gör sitt bejublade segertåg genom kroppen & knoppen. Lite som en lite äldre, visare och mer välklädd variant på den jakt efter ett rus man företog som fjunläppad yngling.

Vid omläsning framstår föregående stycke på samma gång som insiktsfullt och självklart på gränsen till banalt, ett tillstånd som underlättas av intaget av en 9.6%-ig Affligem Tripel, för övrigt en utmärkt representant för dessa belgiska öl som så väl hanterar sig kraftiga alkoholhalt. Om Affligem Tripel räcker det annars att säga att det är en fylligare och framförallt starkare kusin till Leffe Blonde. Den har med stigande alkoholhalt även samlat på sig en liten, flortunn bottensats som gärna smiter med till glaset, och länar det en liten extra rå kant. Fint så!

Tre och en halv salongsfylla av fem.

Italienare på systemet

I systembolagets släpp 1 juni dyker tre för Gödsvinets läsare redan bekanta italienare upp: Torbata (11654), Grand Cru (11636) och Pink Ipa (11664), samtliga från Almond 22. Det är ett spretigt urval öl från ett spretigt bryggeri – egentligen är det nog bara mödan värt att bry sig om Pink Ipa. Denna sympatiska IPA är, om än ingen humlebomb, trevligt frisk, och den lilla dosen chili passar fint in – det blir precis ett litet bett i eftersmaken, inte mer. Grand Cru är någon slags vagt belgisk ale som inte är dålig, men heller inte speciellt spännande. Torbata, slutligen, är asfalt-anstruken rauschbier, och inget för andra än de utpräglade fetischisterna.

Gödsvinet syd välkomnar detta initiativ från systembolaget, och hoppas att det kan få dyka upp lite andra trevliga italienska öl – kanske en Verdi Imperial Stout, en Nosa, eller rentav en Lilith?

Sommar i Västerort

Utan att riktigt veta hur det gått till fann jag mig nyss gunga på en stol av plast ute på balkongen, högt över Vällingby och resten av världen. I min hand var en ljummen öl och inifrån lägenheten strömmade ljud som omöjligen kunde ha åstadkommits av någon annan än  Kitty Wells. 

Solsken, öl, släpig countrymusik och rytmisk gungande på en stol kan försätta en människa i ett mycket vackert tillstånd av meditation. Det är något med hur hjärnan bakas långsamt under återkommande och riklig ösning, varsamt omrörd. Det är i det tillståndet som en majoritet av befolkningen i 26 av USA:s 50 delstater tillbringar sina liv.

Långt där nere i Solursparken har små formationer av solrusiga människor vecklat ut sig som färgglada blommor av plast. Ljudet av årets första brännbollsmatcher blandar sig med musiken och för bara en liten stund sedan såg jag en skäggig alkholist med bar överkropp brottas med sig själv, sin jacka och en polis. 

Det är sommar här i Vällingby, utan tvivel och utan några som helst förbehåll.

Mahou Negra (1723)

En mörk lager? Från Spanien? Kanske är en viss initial skepsis begriplig – spansk lager är inte precis det mest spännande Gödsvinet syd stött på i ölväg, och mörk lager smakar deprimerande ofta som ljus lager med en dos mörk sirap. Vi må alltså vara förlåtna om en spansk mörk lager inte låter så upphetsande.

Men Mahou Negra var faktiskt en glad överraskning, låt vara att förväntningarna alltså inte precis var högt ställda. Det är definitivt ingen bitterhetens zenit, men likväl ingen sockerdricka heller. Maltigheten är om inte komplicerad så behagfull, och det finns liksom en känsla av att humlen funnits med i bryggprocessen, så som det så ofta inte gör med öl från dessa regioner. Därmed inte sagt att det är någon särdeles spännande öl, men det är absolut ingen plåga att tömma glaset. Så det får Mahou sägas ha gjort med den äran.

Ska du bara dricka en mörk lager idag, drick Mahou Negra.

Tre bruna solar av fem möjliga.

Zhiguli Barnoe (1589)

Sir Winston Churchill beskrev det ryska ledarskapets förehavanden som ”en gåta, invecklad i ett mysterium inom det oförklarliga”. Den här ölen är rysk men den ger ingen vägledning till någon som vill förstå Ryssland. Vad håller de på med där borta?

Zhiguli är en öl som man minns men är den något man vill komma ihåg? Den har en brödig maltighet likt en mindre järnig Zeunertz. Kryddad med mynta och rosmarin. Bryggd och tappad i Moskva. 

14,50 kronor, nummer 1589 i katalogen

2,5 Barbarossa av 5