Den italienska ölupplevelsen må i stora drag kunna sammanfattas som Becks på flaska eller mer urvattnade lokala alternativ, men Verdi Imperial Stout från Birrificio del Ducato hör till undantagen. Man får kanske söka sig bort från piazzornas sorlande uteserveringar med spritz-drickande högklackade socialiter, men hittar man ett vattenhål som serverar en Verdi, så lär man återvända. Det har i varje fall jag gjort, och dessutom passat på att dra nytta av italienarnas lättsamma inställning till att ta med sig oöppnade flaskor från en bar – dessvärre är lokala butiker inte speciellt välutrustade på ölsidan,  såvida man inte när en faiblesse för dessa tidigare nämnda mer törstsläckande än kraftigt smakande ölsorter.

Nåväl. När man så efter vissa strapatser häller upp sin Verdi (eller ser på när bartendern hjälper en med detta storvärv), och skådar dess svärta och skum, som närmast för tankarna till en espresso med sin crema, då drar man en djup suck av belåtenhet. Doften är inte kraftig men distinkt, och för tankarna till bränt socker eller möjligen brända kretskort, och den första klunken följs raskt av en andra, större: smaken är av hederligaste stout-slag: en stor ton av kakao, kraftig men välavrundad beska, en aning om laktoner à la syrade mjölkprodukter, och bara den vagaste sötma för att balansera denna mångfald av smaker. På slutet bränner det till lite, det här är en chili-stout, och det blir en utmärkt avrundning på denna kraftiga dryck – choklad och chili är ju heller inget nytt påfund. Sammantaget är det kanske inte konstigt att denna drycks högst respektabla alkoholhalt (vår vän klockar in på 8.2%) inte gör mycket väsen av sig.

Gödsvinets sydligare avdelningar uttrycker en förhoppning om att återkomma med vidare rapporter om läget på dryckesfronten på dessa breddgrader. Låt vara att det varit lite tunt med sådana på senare tid – vi skyller (rättmätigt eller orättmätigt) på en kringflackande livsstil med övermåttan tid spenderad i sällskap med små provrör i sterila miljöer.