Open

Baladin i lilla italienska Piozzo (984 själar) brygger ett flertal trevliga öl som man med lite tur kan hitta på bättre restauranger eller kanske rentav i butik. Deras Open har en dygd framför andra – den är en av de mer drickbara öl som finns att tillgå i nån lokal livsmedelsaffär. Ja, om man råkar vara bofast nånstans runt fotknölarna på de italienska alperna, som Gödsvinet syd, alltså. Huruvida den går att få tag på i Sverige ska vi inte uttala oss om. Nåväl. Open ska inte framhållas som något överdrivet spännande: det är en schysst ale, med en trevlig, fyllig beska, en myndig maltighet, alltigenom sådär lite trevligt balanserad, utan att gå till ytterligheter. Med tanke på att de flesta enkelt tillgängliga italienska öl mest utmärker sig genom att sorgfälligt undvika att låta humlen sätta ett märkbart avtryck i smaken, är den alltså en vinnare som standardöl i kylen. Nu får jag ju den att låta rätt medelmåttig, lite tråkig nästan. Det hade den kanske varit också, bredvid något ur flying dogs sortiment – som av en händelse så dök faktiskt flera av dessa upp på en lokal restaurang och ett axplock ligger på kylning härhemma till nästa törstiga tillfälle – men den är absolut inget man har något emot att korka upp. Tvärtemot, det är mycket angenämt.

3.5 av 5.

Blossa 11 arabica (76200)

När jag sa att jag hatar alla traditioner så gjorde jag ett tyst undantag för Blossas årgångsglögg. Det finns något fint med att ge varje vinters berusning ett särskilt tema och gud vet att julen, den mest motbjudande av alla högtider, kräver varje tänkbart tillskott av alkohol. Efter att ha testat årets Blossa 11 arabica känner jag trots allt viss tillförsikt på vägen in i det stora mörkret.

Årets årsgångsblossa heter alltså Arabica och precis som namnet antyder så är årets ingrediens just råolja. Råolja är en unik och mycket karakteristisk blandning av hundratals olika kolväten men inte vanligtvis ansett som ett livsmedel, precis som i fallet med förra årets Blossa 10 Saffran.

Oljan för Blossa 11 arabica kommer från de soliga sluttningarna på Nahr Umr fältet utanför Basra, berömt för sin rika förekomst av jordartsmetaller och den därav så tydliga mineraltonen i alla grader av raffinering. Den numera finska producenten Altia har förstås ifrågasatts för sitt val att inkludera ett fossilt bränsle i en annars huvudsakligen organisk glögg men företagets VD Antti Pankakoski meddelar i ett sällsynt framträdande att Altia har planer på ett system för klimatkompensation.

Blossa 11 arabica är en fin årgång efter ett antal år av tvivelaktiga smakval. Den har en stabil grund som påminner väldigt mycket om blossas egna starkvinsglögg och endast en diskret överbyggnad med smak av kaffe och möjligtvis något litet lakrits. Det påminner på det stora hela om när man fyllt en mugg med blossaglögg utan att först diskat bort resterna av kaffe. För slapphänta diskare som mig känns det som en upprättelse.

89 kronor på systembolaget, nummer 76200 i katalogen

3 oktan av 5 möjliga

Old Stock Ale

En plågsam insikt har likt en objuden gäst klivit innanför tröskeln i mitt liv. Sedan den tid då jag bodde i vad som såg ut som ett parkeringshus vid drottningtorget har jag då och då stoppat undan lagringsbar öl i min källare för att glömma dem där några år. Det beteendet har närmat sig ett maniskt hamstrande, och till slut har jag fått inse att det är dags att börja dricka av förrådet. Men när jag senast plockade fram en flaska Slottkällans imperial stout från 2007 och smakade insåg jag att jag nog tycker bättre om dem färska.

Typiskt.

Nåja, intet ont som inte för något gott med sig. Nu har jag ju en faslig massa alkoholstark finöl som behöver drickas illa kvickt. Därför plockade jag precis fram en flaska Old Stock Ale från 2009.

Etiketten säger bäst före december 2019, och detta är en av de ölar som kännarna tycker om att köpa och hamstra. Jag har smakat den färsk innan och tyckte att den mest var spritig. Inget konstigt med det, den väger in på hela 11,5%. Tanken var att den skulle ha lugnat sig efter några år i källarmörkret.

Nu är den i alla fall öppnad. Ett behagligt gnällande sprider sig i vardagsrummet från min vackra skivspelare, och den därpå snurrande Neil Young. Doften som ackompanjerar välljudet är stor och söt. Till ölstilen Barley Wine brukar man mest associera russin, men russin är barnmat. Det luktar torkat och bränt. Torkad frukt… jaja okej, det luktar russin. Det luktar gott, men sticker av styrkan. Smaken är sött maltig och sockrig, men med en klart myndig alkoholhalt som motverkar klibbigheten. Snarare är det starkt och kantigt. Efterbeskan markerar det ännu mer, och skär sig mot sötman. Det påminner en del om en mörk bitter chokladpralin med sprit i. Nej detta är fortfarande inte en öl för mig. Hoppas att jag inte har fler stående i källaren.

Neil Young har slutat gnälla, och det har även jag. 11,5% gör att man efter ett halvt glas börjar uppskatta det mesta. Bob Dylan har däremot tagit vid där mitt och Neils gnällande slutade, och påpekar nasalt att ”I’ve forgotten more than you’ll ever know”. Kanske har han också glömt att man inte bör lagra öl.

Natt på jorden med godmorgon apelsin

Klockan närmar sig midnatt och jag dricker ett glas apelsinjuice. Ren apelsinjuice. Senast jag drack ett glas juice utan vodka var någon gång i 8-årsåldern och jag börjar förstå varför jag dröjt. Det här leder ingenstans.

Min tanke var att apelsinjuicens ”c-vitaminer” skulle göra något åt den förkylning som satt sig i halsen och gjort mina föreläsningar till intressanta men i längden svåruthärdlig ljudexperiment. Jag har väldigt naturliga tonartshöjningar men det är svårt att förutse dem och ärligt talat tror jag de skrämmer studenterna. 

Naturligtvis var det en långsökt möjlighet att något bestående av 100 procent naturliga råvaror skulle kunna ha någon positiv effekt på något men ärligt talat är jag beredd att testa vad som helst. Bäst av allt hade det förstås varit att få tag på en flaska med sådan där stark, amerikansk förkylningsmedicin som botar precis allt på en gång. Bourbon.

Nu har jag varken bourbon, vodka eller medicin i traditionell mening så i likhet med naturfolk som innuiter, massajer och jämtar får jag i brist på modern sjukvård förlita mig på alternativa metoder. Naturligtvis är jag inte så desperat att jag är lockad att testa schamaner, medicinmän eller Jämtlands läns landsting men under rådande omständigheter är jag villig att överväga huskurer som screwdrivers utan vodka. 

Den översta träffen på google med söktermen ”huskur” återger hur man botar allt från ”afdåning” till ”örsprång”. Enligt uppgift är samtliga kurer samlade från läkare kring tiden för det näst senaste sekelskiftet. Även känd som tiden före Lex Maria. Så här lyder beskrivningen av hur man botar eller skyddar sig mot förkylningar:

Ett utomordentligt godt skyddsmedel mot förkylningar och den stora mängden däraf härflytande åkommor och opassligheter är att man i tid börjar och oaflåtligt (dock icke till öfverdrift) fortsätter med att härda huden genom bad (se detta ord) och kalla afrifningar samt vistelse och motion i fria luften.

Ett par saker slår mig när jag läser dessa rekommendationer. En del saker är uppenbart fantastiska, som att häftig nedkylning förebygger förkylningar. Än mer talande är att ”bad” var ett uppslagsord. ”Hygien” var överhuvudtaget inget ord vid denna tid. En annan observation är att jag ådrog mig min hosta under en djupt ovärdig motionsrunda runt Grimsta naturreservat i lördags morse.

Förmodligen är diagnosen ”förkylning” för vid för det tidiga 1900-talets läkarprofession. Låt oss därför gå vidare till det mer konkreta uppslagsordet ”hosta”:

Bröstkakor med opium (opiumkakor), som likaledes fås utan recept, verka lindrande vid retsam hosta. Af dem må vuxen person icke taga flera än högst 6 om dagen, barn mindre allt efter åldern

Detta är något jag är beredd att tro på men eftersom apoteket i Vällingby är stängt så för det oss tillbaka till ruta ett igen. Det är mörkt ute och mörkret sänker sig också över mitt tillfrisknande. Juicen är tillbaka i kylskåpet tills jag har något att spä ut dess vassa syra med. Jag borde förstås inte ha tagit ut den till att börja med.    

Rüdesheimer Berg Rottland (95635)

Kloster Eberbach är tillbaka i systembolagets tillfälliga sortimente med ännu en fin riesling. Den vackert formade flaskan är lika blå som vanligt, omljuden är på plats och den tyska örnen på etiketten är större och djärvare än någonsin. Kloster Eberbachs Rüdesheimer Berg Rottland är en fascinerande spätlese från förra årtusendet och naturligtvis har Gödsvinet testat den. 

Det är inte första gången jag kolkat i mig en flaska från Eltville för vetenskapen och folkbildningens skull. I våras gav jag ett högt betyg och en lång rad nazistanklagelser till den fina Steinberger riesling trocken och det är bara en av många, många, många nedslag i Rheingau under det senaste året. Allt för få av dem har gått att rekonstruera i text men hundra krossade vinglas och ett mer än naturligt slitage på hem och inredning här i Vällingby säger allt jag behöver veta. 

Flaskan på bilden håller ett vin från 1999 och det har inte varit overksamt sedan dess. Smaken är mycket rik och sammansatt utan att vara komplex. Rüdesheimer Berg Rottland smakar helt enkelt mer av allt. När man häller upp ett glas sprider sig en dov doft av bränt gummi, stall och frukt men trots det är detta ett av de tyska vin som faktiskt smakar ännu mer än det luktar. 

Detta halvtorra vin har en saftig smak av soljäst fallfrukt, syrliga äpplen som blivit bruna och söta av förruttnelse, några skedar aprikosmarmelad och en handfull av frisk citrus, alltsamman i en mustig kompott. Upplevelsen av vinet är intensivt men samtidigt måste man fråga sig om man verkligen öppnade flaskan för att få en ”mustig kompott” av något. Kanske är denna komposition av syra och socker lite för unik för dagligt bruk? Nio av tio tandläkare skulle nog hålla med om det men Gödsvinet säger kör hårt.  

139 kronor på systembolaget, nummer 95635 i katalogen

3,5 Hessen av 5 möjliga


Mariestads old ox (1379)

Det är inte var dag vi här på Gödsvinet får tillfälle att testa en bock namngiven efter en oxe. Bocken är den tyska typen av öl i mitt glas, ”old ox” är dess namn och gödsvinet är det enda stället du behöver läsa om den. Jag antar att temat för kvällen är gårdsdjur. 

Ur det perspektivet kommer det inte som en överraskning att ”Old ox” är en öl från Mariestads bryggeri i det djupt agrara Västergötland. Mariestads bryggeri är förstås ägt av Spendrups sedan en evighet och dess självbetitlade ljusa lager är en av Systembolagets verkliga storsäljare. Enligt Spendrups hemsida var även Old ox en storsäljare på 1960-talet men de vill inte säga vad som hände.

Mariestads old ox har i likhet med de flesta bocköl en fyllig maltighet, en fin arom och ett stänk av sprithetta. De uppblossande stötarna av alkoholsmak är var för sig inte tillräckligt starka för att förenas och ta över, de förblir enstaka utspel framför en fond av karamell och bröd. Alkoholhalten har uppmätts till den bocktypiska volymprocenten 6,9.  

Om jag måste dricka en bocköl, och det finns dagar då jag tror att jag måste det, så kan jag mycket väl tänka mig att välja Mariestads old ox. De dagarna är trots allt relativt få och användningsområdet för bocköl framstår onekligen som ganska smalt. Bland bocköl är dock detta en av de bredare.

17:50 kronor, nummer 1379 i katalogen

3,5 Per Olsson av 5 möjliga 

Millennium (11393)

Millennium från Carlsberg är inget jag köper och det är vanligtvis inte heller något jag dricker. Anledningen till att den kommit ända hit är att jag hittade burken på bilden i mitt kylskåp för inte så länge sedan. Det finns alltid en risk med att recensera öl man hittat i sin omgivning eller på sin person. Senast jag försökte blev jag sittande med den grannlaga uppgiften att beskriva smaken på Red Stripe. Något säger mig att den här ölen inte kommer att bli lättare att säga något om.

Millennium är förstås ingen direkt äcklig öl. Den kan fördelaktigt jämföras med andra öl i samma prisklass, så som de här recenserade Wårby och Kopparbergs special brew. Låt vara att Wårby och Kopparbergs special brew är de två äckligaste ölen någonsin som inte producerats av Nils Oscar. 

Problemet med Millennium är istället att den inte smakar något alls. Eller låt oss vara generösa och säga ”smakar väldigt lite”. Vid första kontakten märker man visserligen ingenting men sakta infinner sig en mycket diskret fruktighet, lite som väldigt utspädd Trocadero. Ifall väldigt utspädd Trocadero är något du tror att du uppskattar så återstår det alltså inga omedelbara hinder för att investera 10:90 i en burk. Ifall du tillhör den del av befolkingen som föredrar ölsmak i din öl så skulle jag dock leta vidare.   

10:90 kronor på systembolaget, nummer 11393 i katalogen

Två buggar av fem möjliga

Gardo & Morris Brut Rosé (nr 7732)

Gårdö & Morris
Gårdö & Morris

Passa på att njuta av varma sensommarkvällar med Gödsvinets favorit (utgår från att övriga skribenter här inte har någon favorit i denna gren) bland roséskumporna just nu. Skaparna som huserar på Nya Zeeland har låtit prickarna ovan Gårdö falla, eventuellt till förmån för internationell genomslagskraft. Ärligt talat så tror jag det fungerar bättre på svenska marknaden också, annars hade jag nog misstagit det för någon form av avancerad cider.

Stanna upp ett ögonblick och notera flasketikettens spänst innan ni sippar, halsar, vaskar eller traskar efter eget skön. Själv har jag min bror Ludde och Diana att tacka för att de introducerade mig för denna dryck i samband med deras bröllop.

I sin genre (rosébubbel) 4 av 5 pris/prestanda.

Köp en låda (och skicka mig en inbjudan ”så jag kan hjälpa till att smaka”) medan ni är igång vetja!

Flying dog dogtoberfest märzen (11231)

Att Johan redan recenserat den här ölen är inget som kommer att hindra mig. Jag har ju redan tagit en bild, druckit ölen i akt och mening att blogga om den (nivån av självuppoffring är enorm här på Gödsvinet), blivit eftermiddagslurig, skjutit upp skrivandet en stund och nu loggat in på svinet. Efter en sådan ansträngning kommer jag att skriva, oavsett hur många som redan gjort det.

Johan har redan beskrivit öltypen märzen. Då behöver inte jag också slå upp det på wikipedia för att skriva en bit. Han har också berättat en del om Hunter S Thompson och dennes koppling till bryggeriet Flying Dog. Hunter S Thompson är ett helt vetenskapligt ämne där ingen nu levande människa slår Johan på fingrarna.

Existensberättigandet för det här inlägget är således nedkokat till att ge en så kallad second opinion.

Upphälld i ett glas ger ölen ett härligt fast skum. Bara hälften syns på bilden då det tog ett tag för mig att hitta en kamera. Färgen är vackert rödbrun. Smaken är sött maltig, karamellig, men väl balanserad med beska. Den här typen av öl brukar inte vara mina favoriter, men jag misstänker att Flying Dog smugit ner lite mer humle än vad traditionen bjuder, vilket helt klart tilltalar mig. Resultatet är en härligt frisk, men ändå påtagligt söt och maltig dryck. Den slinker ner skrämmande snabbt.

Fyra hundar av fem möjliga. Okej, jag hade inte mycket att tillföra efter Johans recension. Fan.

Flying dog dogtoberfest märzen (11231)

Flying dog är med sina Ralph Steadman-etiketter, sina Hunter S Thompson-citat och sitt lysande öl ett bryggeri man svårligen kan bortse ifrån. Hittills har jag dock lyckats missa deras oktoberfestöl ”Dogtoberfest” men den bildningsluckan håller långsamt på att smälta bort medan jag skriver detta. Så här långt står det klart att ölen i flaskan bredvid mig inte ger anledning till att omvärdera Flying dog på något sätt. 

Med risk för att verka ytlig, även om det förstås är en orimlig tanke, så tänker jag uppehålla mig vid etiketten. Den är i likhet med alla etiketter från Flying dog gjord av den brittiska illustratören Ralph Steadman. Just denna etikett, föreställande två män i tyrolerkläder och en tax, för dock tankarna i särskilt stor utsträckning till Steadmans allra första samarbete med Hunter S Thompson, illustrationerna till stycket ”The Kentucky Derby is decadent and depraved”. Alla de otäcka detaljerna i osnyggt fylleri främträder nu som då ur Steadmans lika skrämmande som vackra teckningar. 

Ralph Steadman skriver kort om sitt uppdrag åt Flying dog i den självbiografiska ”The Joke’s over – memories of Hunter S Thompson”. Han ger en livaktig beskrivning om hur han på Flying dogs tioårsjubileum 2004 behandlades som en rockstjärna för första gången i sitt liv. Evenemanget ägde rum i en hangar och upplägget var sådant att Steadman skulle rida in på en motorcykel och stänka rödfärg på alla de hundratals närvarande. Efter utfört uppdrag lyftes han bort av sex säkerhetsvakter som placerade honom i en avskild del av lokalen där i det närmaste beatleshysteriska ölnördar förnedrade sig för att få något föremål eller någon del av sin anatomi signerad av den stora Steadman. Sedan åkte den engelska illustratören hem till Hunter S Thompson som precis var i färd med att skjuta sin personliga assistent med ett hagelgevär i tron att hon var en björn. Nu anar jag dock att den här recensionen av Flying dog dogtoberfest håller på att lyfta mot fel väderstreck. 

Flying dog dogtoberfest är, som dess fullständiga namn antyder, en märzen. Märzen är namnet på ett öl som görs i mars, vilket i enlighet med de traditionella bayerska bryggerilagarna är det sista tillfället att göra öl innan slutet på september. Av olika anledningar så som brandrisk och att tyskar gillar regler fick man förr inte göra öl mellan just början på april och slutet på september. Den sista kvarvarande ölen, den som gjordes i mars, använder man traditionsriktigt till att dricka sig löjlig på under det evenemang vi känner som oktoberfest. Typiskt för märzen är en något förhöjd alkoholhalt och en hög maltighet.

Dogtoberfest passar den beskrivningen ganska väl. Alkoholhalten är 5,6% och maltigheten är kraftig. Smaken är i övrigt diskret, den har en ton av karamell och en nästan helt gömd arom av gräs och frukt. Ett speciellt omnämnande bör ges till den delikata färgen av bärnsten, det fina skummet och en doft av blomsteräng. Flying dog dogtoberfest märzen är ett udda inslag i systembolagets hylla för oktoberfestöl men det är ett välkommet och lyckat sådant inslag. Det är ett öl som inte bara kan bära upp sin etikett utan också skänka glans åt dess upphovsmakare.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 11231 i katalogen

Fyra droppar tusch av fem möjliga