Vi brukar skämta här på Gödsvinet om vilken betydelse vår lilla blogg har i den stora, stora världen. Egentligen så inser vi förstås att inte världen stannar bara för att vi slutar skriva ett tag. Den kanske saktar in lite eller så. Det är utifrån den förståelsen som vi betraktat de senaste veckornas dåliga uppdatering. Samtidigt som inläggstorkan här på gödsvinet inte i sig är en så stor katastrof så samverkar förstås den med andra katastrofer som inträffat på den senaste tiden. Orkanen Irene, massmorden i Syrien, fotbollsförlusten mot Ungern (vem visste att de hade ett landslag?), tillsammans med sådana, var för sig hanterbara katastrofer har vår frånvaro slagit hårt mot mänskligheten.
Av ödet sammanförda grupper av människor har vandrat planlöst över Vällingbys gator som zombies i brist på vägledning och själsligt ledarskap från oss. Ingen vet om Nils finns eller någonsin funnits, vi förlorade för länge sedan kontakten med Malmö och en expedition är medan jag skriver detta på väg upp för de italienska alperna mot Zonks senaste kända gömställe.
Med stor makt vilar ett stor ansvar och vi har inte levt upp till det. Min koncentration på det uppdrag som givits mig av historien har brustit medan jag likt en Heimdal stått som portvaktare mellan det kaos som är sommaren och det kosmos som är terminstarten.
Under den plågsamma omställningen till ordnade förhållanden har jag helt försummat att skriva om öl och, vad värre är, även att dricka den. Ett lika uppmuntrande som oroväckande stycke statistik är att jag under en dryg vecka utan öl tappat tre kilo kroppsvikt och fler ovanor än vad jag visste att jag hade. Lyckligtvis är vägen tillbaka varken lång eller svår.
På bilden syns några av de oktoberfestöl som jag inhandlade under morgonens första timmar. Längst bak ser du en fond av Hofbrau och det är också så jag ser på säsongens öl. Hofbrau är den högsta, bredaste och viktigaste av alla oktoberfestölen. De vilar alla i denna trygga hamn av frisk, klar och ytterst välsmakande öl av bayerskt märke.
Sedan ser du några spaten i septembers egna kostpyramid. Spaten är endast ett halvt steg bakom Hofbrau och ett fullgott alternativ till den i nästan alla sammanhang. Lite längre fram solar sig Paulaner, det lite excentriska släktingen som man måste gilla men som man samtidigt kan få lite för mycket av under långa helger av samkväm. Allra längst fram står Flying dogs mer experimentella oktoberfestöl där experimentet består i att göra en god tysk öl i Colorado.
Bilden visar min omedelbara framtid. Det finns mycket att dricka och det finns mycket att skriva. Jag tänker göra båda de sakerna. Gödsvinet har till sist återvänt.
På bilden ser du en liten del av svaret på varför USA är världens enda supermakt. Den utomordentligt praktiska skumgummisockan som syns längst ner på denna burk med DAB håller ölen skyddad från värmen från både svettiga händer och den heta sydstatssolen. Dessutom halkar man inte med sin öl ens om den badat i en ishink, som ölburkar inte sällan gör på varma ställen i Amerikas Förenta Stater.
Den verkliga genialiteten ligger dock i marknadsföringen på sockan. Som synes på bilden är produkten sponsrad av brottsmålsadvokaten Sandra C. Ritz i Austin, Texas. Du vet hur det är, man är ute och tar några öl. Det blir lite galet. En kundvagn far genom bakrutan på någons Mercedes. Med dig i den. Vem ska du ringa? Jo, brottsmålsadvokat Sandra C. Ritz i Austin, Texas. Varför då? Du har hennes nummer och om du läser vidare i annonsen så ser du att hon svarar telefonen 24 timmar om dygnet. Där har du en advokat som förstår sina klienters behov.
Det är advokater i allmänhet och advokater som henne i synnerhet som har gjort Amerika stort.
För inte så länge sedan bjöd mejeri-Robin hem mig till middag hemma hos sig på Bistro Berns. Eftersom det visade sig vara en ganska lyckad idé så fortsatte han med att idag bjuda hem mig på grogg hemma hos mig. Öfremalmsfolket förnekar sig inte.
Anledningen skall tydligen vara att han kommit över ett storskaligt parti gin vid sitt besök på en ockult nazistorgie i de bayerska högländerna. Alla anledningar är bra anledningar för att dricka gingroggar i förorten.
Allt tal om gin har fått mig att tänka på den brittiska drottningens twitterflöde. I denna mycket underhållande ström av smakfulla olämpligheter håller en mycket själfull Elizabeth II sitt imperium och sina undersåtar kort. Inte minst de brittiska politikerna behandlas stramt men med en slags viktoriansk ömhet i de alltid bitande vassa inläggen. Hennes höghet, eller ”the sovereign” som hon själv så ödmjukt kallar sig, saknar dock inte nåd. Så sent som idag tillät hon folken i Storbritannien och Nordirland att ta ledigt resten av eftermiddagen.
Drottningen uppvisar i sitt twitterflöde för mig tidigare okända talanger för dryckenskap. Det är väl känt att hennes djupt excentriske make, Hertigen av Edinburgh eller prins Philip, är en god ambassadör för diverse välsmakande skotska exportprodukter. Under inflytande av sådana har han förolämpat nästan alla folk i världen på ett underbart underhållande sätt under sina resor för ämbetet.
I twitterflödet är det dock drottningen själv som hinkar i sig litervis med gin och vällustigt utbrister i utropet ”Gin O’clock!” med jämna mellanrum. Det kan vara nästan när som helst på dygnet.
Naturligtvis är det ett fiktivt twitterflöde, precis som jag förutsätter att Carl Bildts twitterflöde är. En god satir kan dock vara verkligare än verkligheten och det är så jag väljer att se på drottning Elizabeth den andra från och med nu. Skål din gamla tacka!
Det är en lång väg från Amsterdam centrum till Brouwerij’t Ij, men som jag tidigare nämnt kan man stanna och pausa på Burgermeester om man håller på att försmäkta under expeditionen.
Det är ett litet bryggeri med en skitig attityd. Inredningen i puben är spartansk. Bryggarna går runt i gummistövlar och svär. Alla kompisarna hänger i baren.
Fyra öl finns på kran, och vill man prova alla kan man köpa en liten provbricka. Ölen är bra och det mesta går i Belgisk stil. Det finns en viss ruffhet i det här bryggeriet som är riktigt uppfriskande. Inget puttinuttande, bara bra öl.
Brouwerij’t Ij är värt en utflykt om du är intresserad av öl. Är du inte det kan det vara värt det ändå, för det är ett rätt trevligt ställe, om än inte i lika vacker omgivning som Amsterdams centrum. Glöm inte att pausa på Burgermeester! Har jag redan sagt det?
Det var något i luften redan på tåget mot Östersund och jag tror inte att det bara var elektromagnetisk strålning. Det var bara några timmar tills Yran 2011 skulle så upp portarna och ett högst ogenomsnittligt antal passagerare drack öl ur burk. SJ:s bistro öppnade serveringen klockan elva och trots att vi då befann oss någonstans i trakten av Hudiksvall så hade jag och många med mig redan själsligen checkat in på en av Sveriges största och viktigaste festivaler.
Storsjöyran sträcker sig från torsdag till lördag den sista veckan i juli och jag hade biljetter till de två avslutande dagarana. Under den inledande dagen vilade jag mig i form hemma hos mina överseende värdar genom att dricka rosévin i trädgården och lite senare en halv flaska Jameson på golvet till tvättstugan. På så sätt fann jag den kraft och moraliska resning som krävdes för att göra den första vandringen ner mot festivalområdet följande kväll, fredagen den 29:e juli.
Min första musikaliska upplevelse under yran 2011 var Deadman på den lilla scenen Intiman i Storsjöteaterns innanmäte. De första ljuden jag hörde var från Eric Saades konsert på Stortorget men det hindrar inte att min första musikaliska upplevelse under yran var Deadman. Om man vet något alls om musik så vet man att all bra musik har en anknytning till Austin. Anknytningen är bara mer eller mindre långsökt. Deadman är en helt Austin-baserad grupp som spelar en ganska sympatisk countryrock i Flying Burrito Brothers och The Bands anda. Inte minst de senare borde känna sig hedrade av den rättrogna tolkningen av ”The Weight” som avslutade Deadmans trevliga lilla konsert i källaren.
Jag förstår inte hur Yran-ledningen tänkte när de bokade The Posies till Storsjöteterns salong. De har dock gjort konstiga saker förut med lysande resultat så jag antar att vi får lita på deras omdöme. Det hindrar dock inte att de mest hängivna fansen längst fram vid scenen höll på att bryta både sina egna ben och benen på teaterns golvfasta fåtöljer varje gång bandet vred upp trycket. Ken Stringfellow gjorde ett speciellt omnämnande av ett par sådana hängivna fans som åkt hela vägen från Lund bara för att se The Posies. Det var förstås i Lund jag såg Ken Stringfellow senast. Han dök upp vid den Blekingska Nationen ensam med sin gitarr och mycket anspråkslösa krav på ersättning. Under de förutsättningarna spelade han i nästan tre timmar och alla som var närvarande med undantag för DJ:n som skulle spela efteråt blev lite mer benägna att resa hela vägen till Östersund för att se honom igen. Jag till och med flyttade till Östersund men det är ju en annan historia. Om man vet något alls om musik så vet man att all bra musik har en anknytning till Austin eller den Blekingska Nationen i Lund
Deadman
När jag klev ut genom Storsjöteaterns portar möttes jag av det omisskännliga ljudet av 15000 personer och Ola Salo. The Ark har kommit till vägs ände och de verkade trivas där. Den som såg folkhavet i Östersund inser att vägs ände är en rätt lång bit från den tidiga morgon när jag, bokstavligen, snavade på diverse Ark-gitarrister som tog igen sig i ett trapphus på redan nämnda nation i Lund. Det var för sådär 11-12 år sedan och Yran 2011 kommer att bli den sista gången jag såg dem. Jag hade förmodligen stannat för hela konserten om inte en artist från Austin inlett sin konsert samtidigt nere i Badhusparken.
Roky Erickson är en artist vars historia blivit mer fascinerande än hans musik. Den har berättats tusen gången tidigare och jag tänker inte ge den en recitation till här men den är lång, tragisk men samtidigt vagt optimistisk sedan Erickson tillfrisknat och gjort en helt godkänd återkomst. Jag är lika glad som någon att se mannen bakom 13th Floor Elevators stå där på scenen under björkarna men för att vara fullständigt uppriktig så är Roky 2011 inte en stor musikalisk upplevelse. Förra året turnerade han med Okkervil River som lyfte honom på samma sätt på scen som i studion vid inspelningen av deras gemensamma skiva True Love Cast Out All Evil. Han gjorde ingen dålig konsert men konkurrensen på en festival är stenhård och jag kan förstå de som gick någon annanstans för att höra något energirikare.
The Posies
Lykke Li var något energirikare. Inte nog med att hennes scenshow såg ut som en pågående härdsmälta, hon sprang själv runt klädd i rekvisita från The Ring på ett sätt som påminde om en felmedicinerad men ack så skönsjungande demonutdrivare. Hennes konsert var den mest perfekta under hela yran vilket inte nödvändigtvis är ett bra betyg. Hon arbetade upp en unik stämning med ljud och ljus inför varje låt på ett så genomarbetat sätt att det inte fanns någon som helst plats för improvisationer eller andra främmande livsformer i hennes utomjordiska scenmiljö. Kanske var föreställningen för tungrodd för att dra ihop ett extranummer men att som henne låta bli att göra det efter den sista konserten i den jämtländska natten var oförlåtligt.
Det hade varit en lång fredag så jag tvingades hålla lördagen kort. Att hålla en lördag kort innebär i de flesta fall att man häller lite Jameson i frukostkaffet och slår sig ner i en trädgårdsstol med en burk öl. Det är vad jag gjorde medan livet fortsatte på vad jag förutsätter är sedvanligt sätt i mina värdars hem. Någon bar runt stora stenblock, någon annan sprang runt barfota i skogen och en tredje stod och skar i en oxfilé stor som en minibuss. Det var som ett depraverat avsnitt av familjen Flinta. Mitt enda bidrag till hushållningslustan var att göra en sensationellt ambitiös inköpsrunda till systembolaget. Jag nämner det för att det på något sätt spelar in i vad vi känner som Storsjöyran.
Det var en utökad och mer förhärdad grupp som gjorde årets sista vandring ner mot festivalområdet. På fredagen vallade vi barn till säkra plågor framför Eric Saade men på lördagen var vi fyra vuxna som skickade en flaska whiskey mellan oss på promenaden genom villaområdet. Det händer såvitt jag vet alla.
Lördagens första attraktion var Säkert som med fördel av hemmaplan levererade en fullständigt ändamålsenlig konsert. Vilka ändamål man vill uppnå med en Säkert-konsert kan förstås variera men för min del var jag fantastiskt nöjd med att få återse artisten som gett oss några av de finaste styckena tonsatt poesi på det svenska språket. Annika Norlin framstår allt mer som den mest sympatiska personen i svenskt musikliv ju mer man hör om henne. I en intervju för SVT berättar hon obekymrat att det bästa med turnéer är att ”bo på hotell” och när någon frågade henne vad hon tänkte när Jämtlands president utsåg henne till kulturminister svarade hon att hon missade det eftersom hon var borta på tivolit och åkte karusell. Om det går att bli mer opretentiös så vill jag se bevis på det.
Håkan Hellström tillhör de artister jag sett flest gånger och det är ingen slump. Han är alltid bra och han var bra på Yran 2011. När man hört allt förr är det dock svårt att inte intressera sig för något nytt. Något nytt eller en kall öl. Dessutom var Stortorget framför Hellström fullt med folk som druckit hela dagen och jag hatar fulla personer.
Raphael Saadiq
Det var så jag hamnade på konsert med Raphael Saadiq. Saadiq är något av det mest begåvade jag sett på en scen någonsin. Tillsammans med ett tätt och våldsamt svängande band vandrade han obesvärat från ett olympiskt genomfört soulstycke till ett annat. Glädjen, energin och hängivelsen vann över en alldeles för gles publik på den medelstora scenen bakom det gamla polishuset i Östersund. Roky Erickson har en tragisk bakgrund men Saadiqs fasansfulla uppväxt i Oakland ger ett lika anmärkningsvärt men mindre uppmärksammat djup till hans konsert. Att jämföra deras framträdande skulle bara vara grymt.
Presidentens tal till republiken är ett viktigt inslag på varje Yra. Eftersom detta var den sjunde gången jag besökte festivalen så hade min fascination för den jämtländska självständighetsförklaringen på Stortorget kommit att svalna från redan från början måttliga temperaturer. Jag besökte det kollektiva urinhålet i utkanten på området, köpte en kebab och traskade in någonstans en bit in i Ewert Ljusbergs då lätt falnande brandtal. Ungefär 25000 människor hade hunnit före och de var märkbart uppspelta även om en del av Ljusbergs folkliga skogskommunism växte enstaka protester. Enstaka protester kan dock inte göra något åt det mäktiga intrycket av ett folkhav som viftar med flaggor och skanderar slagord med en röst.
När det kommer till dramatiska utspel så har Ewert Ljusberg inte någon möjlighet att nå upp till mer än fotknölarna på Henrik Berggren. Han svepte manteln över axeln och intog scenen i Badhusparken som en perifer men färgstark karaktär i Macbeth. Flankerad av endast en medsångare och en trumpetare spelade han igenom valda delar av Broder Daniels repertoar. Det var den sista konserten på Yran och på den sista konserten på Yran händer det nästan alltid saker som på något sätt beror på att artisterna som hunnits samlas bakom scen är i ungefär samma skick som festivalsbesökarna i gruset framför dem. En gång såg jag Ola Salo rida på Hank von Helvetes rygg skrikandes ”I got erection” sådär 45 minuter efter det att Turbonegros konsert skulle ha varit avslutad. Henrik Berggrens konsert var inte så dramatisk.
Ett fint inslag var när man från min position kunde se hur Håkan Hellström stod bland backstage-åskådarna i scenens marginal. Det talas mycket om hur Berggren inte tål sin gamla gymnasiekompis och vägrar spela samma dag som honom på festivaler. Historier om tvistande, före detta samarbetspartners inom musiken är dock nästan alltid överdrivna. Under yrans allra sista minuter sjöng Hellström med i refrängen till Cruel town från sin position utanför scenen, långt från en mikrofon. Han var dock inte längre bort än att Berggren kunde se honom och le uppskattande.
Jag inser nu att detta blev ett rätt långt inlägg. Eftersom ändå ingen har orkat läsa så här långt så kan jag dock avsluta hur som helst. Penis. Ingen märkte nog ens det där. Bra, då lägger vi ner det här.
Om du råkar befinna dig i Bodegraven i mellersta Nederländerna så har du antingen kommit fel eller blivit ölnörd. Vilket det än är kan jag bara gratulera, för i Bodegraven ligger nämligen ett av världens mest hajpade bryggerier just nu: de Molen.
Molen betyder något i stil med väderkvarn, och i just en sådan ligger bryggeriet. Det är visserligen inget speciellt, vi stötte på fler bryggerier under vår resa som var inhysta i gamla väderkvarnar, men de Molen var kanske de första som tänkte på att ta det som namn. Själva bryggeriet rymdes i ett litet rum bakom baren, bara marginellt större än mitt gamla korridorrum. För en liten avgift fick vi en guidning av en entusiastisk yngling med väldigt krulligt hår. Det blev ingen fysiskt krävande rundvandring på 28 kvadratmeter bryggeri, men det var ändå en väldigt bra tur med smakprov och frågestunder. Och för de av oss som inte själva kan ölbryggandets ädla konst på våra fem fingrar så gavs här också en allmän genomgång i hur öl tillverkas som var ytterst pedagogisk.
Vi stannade för att dricka mer öl efter visningen, och för att äta en bit. Puben var trevlig, och när eftermiddagen övergick i dimmig kväll var det ganska mycket folk där. Ölsortimentet var naturligtvis utmärkt, och ingen bör behöva gå törstig därifrån. Matmenyn var även den ganska lång, men överraskande spretig. Ska man vara riktigt ärlig var inte maten riktigt värt pengarna. Det var inget fel på den, men inte heller något speciellt. Så här i efterhand skulle jag nog koncentrerat mig på ölen, kanske med några delikata bitterballar som tilltugg.
Med utmärkta tågförbindelser är det lätt att ta sig till de Molen. Det kan vara svårt att komma därifrån, men det är inte tågens fel.
Allt tar lite längre tid på sommaren. Att ge en törstande allmänhet en redogörelse för provdrickningen av folkölsversionen av Steamer från Jämtlands Bryggeri har tagit mig något i närheten av två veckor. Jag är inte stolt och rätt långt ifrån nöjd. Allt för många förlitar sig på Gödsvinet för vägledning och andligt stöd. Låt mig så till slut förtälja om Steamer 3,5%.
Det var en vacker morgon i den denna fagra sommarmånads begynnelse. Herregud, nu har jag rattat in mig på någon biblisk frekvens. Börjar om.
Det var bara timmar till mitt plan vände hem till Vällingby som jag kom ihåg mitt verkliga uppdrag i Jämtland. Under flera dagar hade jag glidit runt i Östersund utan att skänka en tanke åt den planerade smugglingen av folköl från republiken. En hastig blick på klockan sa mig dock att jag skulle hinna införskaffa de åtråvärda flaskorna om jag gick till Ica Matmästaren precis i tid för butikens öppnande. Det fanns ingen tid att förlora.
Ica Matmästaren är butiken där jag köpte min lunch varje dag i fem år och personalen bar på en oroväckande frånvaro av förvåning när jag rusade in som dagens första kund och köpte ett par folköl.
Väl tillbaka hos mina värdar insåg jag att jag rimligtvis inte kunde packa alla de flaskor som jag köpt. Senast jag packade en flaska i det incheckade bagaget på flyget lyckades någon grundligt alkoholiserad fransk bagagekastare krossa den så grundligt att det såg ut som om kläderna körts i en mixer tillsammans med däggdjuret som bar dem. Jag packade en enda och hoppades på norrländsk återhållsamhet vid hanteringen på Frösö flygplats.
Det gav mig förstås den välkomna uppgiften att inleda bedömningsarbetet samma morgon. Jag öppnade en flaska och fortskred till att bedöma den ute i trädgården där nämnda värdar redan var igång med att klippa häckar, gräs och andra saker som jag inte tänker låtsas som om jag förstår något om. Som jag ser det var vi alla i arbete.
Steamer folköl 3,5 smakar märkbart mycket som Steamer 5,2. Fast svagare. Den har samma bruna färg, samma lätt brända smak, tydliga beska och karamellarom som den starkare släktingen men alltsamman var helt enkelt nedskruvat ett par steg. Steamer folköl slår med lätthet ut de flesta andra folköl men viktklasser existerar av en anledning. Priset är förstås högre än för de flesta folköl och bara några kronor lägre än för starkölen. I priset på en Steamer folköl ingår dock även ett bidrag på en krona till de som vill bevara ångbåten Thomée.
Att dricka en öl i trädgården var ett fint sätt att avsluta vistelsen i Östersund och nu när jag tänker på det så var det även ett fint sätt att inleda vistelsen i Östersund. Det är nu bara dagar tills jag inleder ännu ett par dagar i Jämtland. Yran kallar och när Yran kallar tar man emot samtalet. Amen.
Härom dagen såg jag filmen Black Swan. Den var perfekt. Varje liten detalj i den filmen var så väl genomtänkt och så noggrant utfört att det inte fanns en enda detalj att klaga på. Musiken, scenografin, den suddiga gränsen mellan handlingen i svansjön och handlingen i filmen samt den ännu suddigare gränsen mellan vansinne och verklighet. Fingerspetskänslan var helt otrolig, aldrig trevade filmen en millimeter för långt åt något av hållen. Aronofsky har visat sin genialitet innan, men här skulle jag säga att han nått sin högsta punkt som regissör hittills. En perfekt film helt enkelt, och en given femma.
Precis så är Avery Dugan A Double India Pale Ale. Jag skulle inte säga att den liknar Black Swan i något annat avseende, men det är en perfekt öl. Det är precis så här en dubbel IPA ska vara. Var går gränsen mellan sötman och den väl tilltagna humlebeskan? Var går gränsen mellan de myndiga 8,5% alkohol och malten som ondskefullt mässar i bakgrunden? Jag kan inte ens säga vad den smakar, för den här smakar dubbel IPA. Så som dubbel IPA ska smaka.
Dugan A överaskar inte. IPA har man ju druckit förr. Men här kulminerar den drycken i ett klassiskt mästerverk. Fem långsökta filmreferenser av fem möjliga.
Det finns dagar då man inte kan sluta tänka på en öl som smakar gubbröra med en eftersmak av Käck. Sådana dagar bara måste man ha en Grebbestad lunator. Under övrig tid kanske jag dricker något annat.
Jag kan dock uppskatta hantverket när som helst. Lunator är en mycket smakrik öl med hel parad av tydligt kontrasterande smaker. För att vara en dubbelbock är den ett litet underverk av smakfullhet. Grebbestad lunator är laddad med 7,9% alkohol men till skillnad från en del andra bocköl så gör alkoholen Lunator till en intressant karaktär snarare än ett spritosande äckel. Det ger hopp åt oss som dricker den.
23 kronor på systembolaget, nummer 11201 i katalogen
Det var tvunget att hända förr eller senare: Vi har fått en fullständigt acceptabel öl från Three Towns serie S:t Eriks. Gud vet att det har varit en lång resa för att komma hit. Först ut att recenseras här på Gödsvinet var deras bisarra pilsner, sedan den hemska portern, den våriga fläderblomssaften och senast den tråkiga IPA:n. Nu är vi framme vid S:t Eriks Sommar Ale och jag vågar tro att det värsta är över.
S:t Eriks Sommar Ale har en smak av frukt som är törstsläckande platt på sommarölsvis. Aromen ligger långt bak i smaken men du kommer att hinna känna den innan den myndiga beskan rullar in. Just att S:t Eriks vågat vrida upp beskheten i denna installation höjer ölen över trista lättviktare som Halmstads Sommarlager.
Viktigast är dock att S:t Eriks Sommar Ale lyfter sig över alla övriga flaskor med S:t Eriks sigill.
18,90 kronor på systembolaget, nummer 11472 i katalogen
Vi brukar skämta här på Gödsvinet om vilken betydelse vår lilla blogg har i den stora, stora världen. Egentligen så inser vi förstås att inte världen stannar bara för att vi slutar skriva ett tag. Den kanske saktar in lite eller så. Det är utifrån den förståelsen som vi betraktat de senaste veckornas dåliga uppdatering. Samtidigt som inläggstorkan här på gödsvinet inte i sig är en så stor katastrof så samverkar förstås den med andra katastrofer som inträffat på den senaste tiden. Orkanen Irene, massmorden i Syrien, fotbollsförlusten mot Ungern (vem visste att de hade ett landslag?), tillsammans med sådana, var för sig hanterbara katastrofer har vår frånvaro slagit hårt mot mänskligheten. 
