På bilden ser du 30 flaskor med öl från Jämtland och stora mängder statsvetenskaplig litteratur. Det är mycket vackert.
alkohol
Riktigt äcklig sprit
Det finns mycket att säga om den sprit man dricker. Trots detta är kanske inte de flaskorna de mest intressanta. Det finns flaskor som vi köper och bär hem men sedan inte dricker eftersom vi köpt fel, tänkt fel eller helt enkelt låtit oss bli påverkade av flaskor innan vi ens kommit in i taxfreebutiken. Någonstans bland de övergivna panelhönorna i barskåpet väntar en stor berättelse på att bli berättad.
Flaskorna på bilden är två gamla vänner som jag helt förlorat kontakten med. De har gemensamt att de delar en hylla i mitt örnnäste här i Vällingby och att ingen dricker dem men de kommer från olika världar. Till vänster ser ni en flaska mycket billig kinesisk vodka. Jag köpte den 1999 i en liten jourbutik vid den himmelska fridens torg och jag tog den till ett ännu mindre korridorrum i Lund.
Flaskans resa var inte slut där. Sedan 1999 har jag släpat mitt bohag kors och tvärs över skånsk mylla, kalifornisk prärie och jämtländsk vildmark fler gånger än jag orkar räkna. Den senaste flytten skedde med linje 19 mot Hässelby strand och den stackars flaskan från Kina var med. Under all denna tid och alla dessa mil har ingen vågat dricka ur den.
Det finns förstås en lång rad goda skäl till att inte dricka ur flaskan och finkel är bara ett av dem. Med i den där jourbutiken i Beijing var en person som också bodde på den där studentkorridoren i Lund. Han köpte en liknande flaska som dracks upp med fasansfulla följder. Dessutom köpte jag själv en annan, något finare flaska. En flaska som kostade 10 kronor istället för 2 kronor, som den på bilden. Den finare flaskan är slut men jag kan ännu minnas den i mina drömmar innan jag vaknar kallsvettig på sovrumsgolvet.
Flaskan till höger har en mycket kortare historia. Jag köpte den under en dagskryssning till och från Åland förra våren. Bortsett från ett par klunkar jag tog under fotvandringen mellan färjeterminalen och Gärdets tunnelbanestation är den också helt oantastad. Det är förstås Stroh från Österrike, en vedervärdig dryck som smakar ägglikör och lut. På väg över landgången kunde jag höra mig själv säga något om att det kunde vara gott att hälla en skvätt Stroh i kvällsteet. Det hade uppenbarligen varit en alldeles för lång dag på de sju haven.
Detta är faktiskt den enda riktigt äckliga spriten jag äger för tillfället. En gång hade jag mycket mer men inte längre. Det är inte praktiskt att ha en massa flaskor som ingen dricker ur när man flyttar så ofta som jag. När jag bodde i Östersund förvarade jag ett par dussin konstiga flaskor i ett skåp ovanför kylen. I ett par medvetna försök att dräpa de riktigt gamla drakarna bland dem bjöd jag in till en serie av spritfester av buffétyp. På gästlistan stod genomgående universitetsanställda lärare och forskare vilket i det närmaste är en garanti för att ingen gratis sprit kommer att sakna uppvaktning. Trots detta tog det flera försök.
Ibland slutade försöken med att grannen under kom upp och hotade mig till livet och ibland slutade de med att gäster behövde två skidstavar för att ta sig ut i hallen. I ett inspirerat ögonblick liknade jag en gäst som druckit fyra glas absinth vid ”en dansande björn på ravefest”. Gemensamt hade försöken att de sällan ledde till att den riktigt äckliga spriten försvann.
Så jag ändrade strategi. Jag började ta med flaskor när jag var hembjuden till folk.
”Hej, jag tog med en flaska slovakisk örtlikör”.
Flaska för flaska kom jag längre in i skåpet och när de var slut packade jag ihop och flyttade till Malmö.
Idag bor jag i Vällingby men jag äger bara två flaskor riktigt äcklig sprit. Hur allvarligt ska man ta Stockholm? Är det dags att skaffa fler?
Ballantine’s (404)
Det finns beslut som tar sig själva utan att man vet hur eller ens varför. Redan som mycket ung beslöt jag mig för att Ballantine’s var whiskeyn för mig. När jag blev gammal nog att börja dricka whiskey gick jag trotsigt mot mitt egna beslut. Nu, många år senare, inser jag att det kanske var bäst så.
Det var förstås flaskan. Denna fantastiska, kantiga, medicinflaska med den anglofilt tillgjorda etiketten. Det var en flaska som skiljde den som drack ur den från alla högljudda fyllon med vanliga spritflaskor, vilka som helst. Jag tror jag såg den för första gången i någon taxfreebutik på någon färja på väg till Danmark eller någonstans.
Det kan ha gått till ungefär så här: Långt nere på maskindäck skiftade den väldiga motorn varv, hela fartyget hummade lätt och alla flaskorna i butiken brast ut i ett upplyftande klirrande. Där mitt ibland den dansande spriten såg jag hyllan med Ballantine’s och bestämde mig för att aldrig dricka något annat.
Problemet var att jag var sju år och en sjuåring kan inte dricka bara whiskey. Inte ens i Danmark.
1980-talet tog slut och 1990-talet kom och gick utan att någon annan än Henrik Schyffert noterat eller saknat det. 00-talet är också över och vi är redan en bit inne på 2011 när jag nu fått tillfälle att testa en flaska Ballantine’s. Jag tror inte att jag går för långt när jag säger att den inte var värd väntan.
Ballantine’s är en slät och diskret whiskey vars kalla spår av smak utgörs av marsipan och möjligtvis citrus. Det är inte en stor whiskey ens för någon som i likhet med mig inte ryggar tillbaka inför att dricka whiskey ur snapsglas.
Var detta det hela? Jag ska aldrig mer lita på en sjuårings val av whiskey.
259 kronor på systembolaget, nummer 404 i katalogen
2 barndomsminnen av 5 möjliga
Cantillon (1622)
Cantillon Kriek 100% Lambic Bio är den överlägset bästa kriek som jag har druckit. Hur god är den bästa kriek som jag har druckit? Låt oss bara säga att det fortfarande är en kriek.
Den klarröda drycken med sitt vackert rosa skum är intensivt syrlig och den har en mogen smak av frukt. Jag känner körsbär.
Cantillon framställs genom att spontanjäst öl av typen lambic får jäsa en andra gång på fat tillsammans med stora mängder ekologiskt odlade körsbär. Det är ett traditionstyngt hantverk men med så många traditionstyngda hantverk började det som det effektivaste, tillgängliga sättet att lösa ett vardaglig problem. Det vardagliga problemet var i det här fallet att man behövde lite variation i den syrliga lambicen.
Fina flaskor ställer krav. På den här kan man läsa att man helst ska förvara flaskan i källartemperatur i ett år efter inköp för att smaken ska hinna utvecklas. Nu har Svenska Bostäder i all sin modernistiska kortsiktighet försummat att utrusta min lägenhet med en vinkällare så jag tvingas hälla i mig krieken nästan direkt från hyllan på systembolaget. Livet i förorten är hårt, brutalt och fult.
Ett annat serveringsråd är tydligen att blanda en flaska med två sockerbitar för att ta udden av syran. Jag testade detta i ett separat glas utan att slås av fötterna av upplevelsen. För det första tror jag att man behöver väldigt mycket socker för att Cantillon ska bli något annat än syrlig och dels tror jag att man motverkar det som i slutänden är kriekens storhet. Syrligheten.
Detta är en bra kriek och om det betyder något för dig så föreslår jag att du aldrig dricker någon annan.
49 kronor på systembolaget, nummer 1622 i katalogen
4 körsbär av 5 möjliga
Finns i beställningssortimentet, del 2
Detta är den andra delen i den episka berättelsen om hur det gick till att beställa från systembolagets beställningssortimentet i nådens år 2006. I den första delen fick vi följa vår hjälte då han försökte genomföra beställningen på systembolaget på Kyrkgatan i Östersund. När vi kommer in i handlingen står han precis i begrepp att hämta ut sin vara, en flaska Wild Turkey:
Med våren kommer flyttfåglarna till Jämtland men en fågel har ännu inte siktats vid horisonten. Jag syftar naturligtvis på den Wild Turkey som jag beställde ur systembolagets specialsortimente i förra veckan.
Jag visste redan på vägen till butiken att jag var tidig men tanken på att en efterlängtad vän väntade på stationen ville inte lämna mig. Någon gång ganska nära systembolagets stängningstid och ganska långt innan den tid jag vanligtvis avslutar min arbetsdag så sökte jag upp min lokala handlare.
Det skulle bli ännu en dag av prövningar i den gröna butiken.
Stämningen ute på Kyrkgatan var hotfull och full av kemiska känslor. Polisen hade parkerat sin buss på trottoaren och ett par lokala stormtrupper var fullt upptagna med att rensa bussterminalen från den koloni av aggressiva missbrukare som gjort platsen till sin de senaste månaderna.
Situationen var betydligt mer balanserad inne på systembolaget när jag kom instormande på jakt efter golvpersonal att klämma på information om en ensamkommande flaska från Kentucky. Efter ett tag letande fann jag en småtjock man som stod och flirtade med några lådvinstanter nere vid hyllorna för tuttifruttivin i gulliga flaskor.
Han verkade ovillig att ta mitt ärende, han bara lunkade iväg och sa något om att någon skulle hjälpa mig. Efter fem minuters väntande vid informationsdisken kom en ung kvinna jag inte sett förut och som antagligen ingen sett utanför Hoting tidigare.
Jag gav mitt namn tre gånger, den sista gången bokstav för bokstav. Efter 7-8 minuter på lagret kom hon ut och frågade efter mitt namn igen. När jag gav det en fjärde gång svarade hon ”jaha, men då har ju jag letat på FEL ställe”. Där ser man.
Efter ytterligare 6-7 minuter kom hon ut igen med meddelandet ”jag måste be om hjälp, jag vet inte hur man söker”. Jag sa ”visst” och började läsa på etiketten till en flaska sake.
Från min plats mellan nyinkommet och utgående varor kunde jag se hur en liten grupp med anställda pratade med varandra nere vid den bortre kassan. De tittade åt mitt håll och två av dem, den unga kvinnan och en kvinna som var ung på Per-Albins tid, började gå åt mitt håll.
Halvvägs framme dirigerades deras såväl som min uppmärksamhet mot ett våldsamt slagsmål som brutit ut mellan två alkisar vid utgången mot gatan. Typiskt, tänkte jag, när jag äntligen står i begrepp att få min flaska så kommer jag bli överfallen av fyllon på jakt efter gratis tillfredsställelse av ett monsterbegär. Två poliser var snabbt på plats och de framstod som skolade i tron på raka förhandlingar i klartext.
Den äldre kvinnan hade större framgång med datorn, hon fick både mitt namn och min beställning på skärmen inom minuter. De försvann tillsammans ut på lagret i kanske 7-8 minuter till. Jag började nu få upp hoppet, de två första expeditionerna dit ut lämnade inte någon större anledning till hopp men tre kunde faktiskt vara siffran för dagen.
Mina förhoppningar skulle komma att grusas ännu en gång, jag fick snart se två skator igen men ingen Wild Turkey. Istället blev jag ombedd att komma tillbaka i slutet på nästa vecka.
Tanken på att man i en del länder faktiskt kan gå in i en vanlig livsmedelsbutik, hitta en god flaska bourbon, betala den och vara ute på gatan igen på minuter känns helt svindlande.
Beställningssortimentet framstår allt mer som det skämt jag först tog det för.
Att inte kunna hitta sin favoritflaska är förstås ett alkoholproblem mindre alarmerande än det som tagit över busstationen i Östersund. Till skillnad från många nykterister och systembolaget själva så ser jag dock inte varför mitt problem skulle göra deras mindre.
Mitt problem är, förstås, i förlängningen försäljningsmonopolet självt.
Deras är mer flerbottnat men jag är ganska säker på att alkoholen i sig bara är ett problem ganska nära ytan.
För mig går jakten vidare, fågelsäsongen ser ut att bli lång i år.
Finns i beställningssortimentet, del 1
Idag gjorde jag en beställning från systembolagets beställningssortimente. På Internet. Jag tar det en gång till. Idag gjorde jag en beställning från Systembolagets beställningssortimente. På Internet. Låt det sjunka in.
Det var enklare än att ta ett SMS-lån. Jag sökte direkt ur katalogen och klickade till mig det jag ville ha. Två sorters jämtländsk öl. Det tog kanske 10 sekunder.
Nu undrar du kanske varför jag låter förvånad? Då har du inte försökt beställa i beställningssortimentet innan Systembolaget införde Internet 2009. Det har jag och jag har, naturligtvis, skrivit utförligt om det. Låt oss blicka tillbaka på en svunnen tid och de vedermödor som vi kände då. Här följer nu en berättelse från förr i två delar. Se det som en helgmatiné. Året var 2006, platsen var Östersund och jag skrev så här:
När jag för någon vecka sedan ville köpa en flaska av USA:s populäraste bourbon, den klassiska Wild Turkey, fann jag till min stora bestörtning att den inte längre fanns i det ordinarie sortimentet. Systembolaget hävdar fortfarande att de säljer produkten eftersom den finns i beställningssortimentet.
Att hänvisa till beställningssortimenter avfärdade jag först som bara ett annat sätt att säga att de inte har produkten. Tanken på att gå till sin butik och be dem beställa en flaska från ett centrallager någonstans i Sverige känns så bisarr att jag helt slog bort den.
Det handlar om en vanlig flaska bourbon, inte en specialutrustad Opel Frontera.
Någon gång under veckan började jag dock tänka om. Jag beslöt mig för att gå och beställa en flaska Wild Turkey, bara för att se hur det går till. Bara för att se hur det går till och för att faktiskt få den flaska staten bestämt att jag inte får köpa på något annat sätt.
Jag såg det alltså som ett experiment, var det enkelt och effektivt att beställa sprit på systembolaget, var det ett gott alternativ för att garantera ett stort utbud? Jag gick ner till bolaget på min gata för att undersöka.
Först av allt ska det sägas att personalen på systembolaget är för det mesta vänlig och välmenande, de är dessutom säkert ypperliga människor i alla avseenden. Varför jag poängterar det kommer att framgå av historien.
Väl inne i butiken gick jag med vana steg ner till ölavdelningen där jag fyllde en korg med tysk öl att dricka i väntan på min bourbon. Jag fyllde med råge för säkerhets skull, det skulle kunna komma att bli en lång väntan.
Lätt lutande av den tunga bördan fångade jag in en ung man i en brun skjorta på ett sätt som skulle kunna förära mig ett hedersmedlemskap i AFA. Han var nyanställd och illa ute.
Han fick någon sorts panik i ögonen när jag artigt men en smula uppfodrande frågade ifall man kunde få göra en beställning från beställningssortimentet.
Det kunde man men brunskjortan, som antagligen varit en khakiskjorta ifall jag varit förmögen att uppfatta skillnaden, svajade betydligt i själva genomförandet.
Efter att två gånger tagit inledande steg mot datormodulen mitt på golvet vände han helt om och försvann in på lagret med ett löfte om att återvända.
Återvände gjorde han, efter ungefär lika lång tid som det brukar ta för mig att dricka två flaskor Holsten. Med sig i släptåg hade han en medelålders kvinna om än ingen åttaårig kalkon.
Kvinnan började rota efter blanketter som fanns i ett ställ vid datorn. Efter att ha fiskat upp ett par olika började hon med en medelålders kvinnas sinne för datorexpertis klicka på musen med blicken hos en internetpokerspelare som precis höjt med sin vänstra njure och synat .
Då allt efter ett par minuter verkade vara under kontroll igen vände hon sig till ynglingen och sa ”ok”. Han svarade med att säga ”jo, det är han där”, ett budskap som illustrerades med en nervös pekning.
”Jaha är det DU” sa kvinnan på ett allt annat än smickrande sätt.
Jag avskyr att bekant med systembolagspersonalen, de känner bara alkisar.
Jag sa vad jag ville ha och sökningen på internet kunde börja. Mitt budskap till de båda hade varit att jag ville ha Wild Turkeys åttaåriga bourbon. Efter en stund fanns just denna på skärmen, men först efter att ha avklarat en rad andra whiskey-fåglar.
När namnet på varan var bekräftad tog kvinnan en av blanketterna och började skriva. Eftersom jag redan gett namnet på vad jag ville ha så kan det tyckas märkligt att hon var tvunget att se det på datorskärmen innan hon kunde skriva det på lappen. Å andra sidan kan det tycks märkligt att vi har en speciell liten grön butik som har monopol på varor vars enda gemensamma nämnare är att de innehåller alkohol.
Man skulle kunna tro att den inkallade kvinnan skulle vara någon sorts expertis, en fast klippa för mig och nyanställda unga män att förlita sig på. Detta skulle i sådana fall vara ett misstag. Khaki-kvinnan var allt annat än säker, hon fumlade och började om ett par gånger, allt tog väldigt lång tid. Hon förklarade med jämna mellanrum att nästan ingen beställer saker i beställningssortimentet. Jag kan inte förstå varför.
”Eftersom numret på den flaskan börjar på sju behöver du inte lämna någon deposition” förklarade hon. Det visade sig att alla flaskor vars nummer började på fem eller nio kräver att man lämnar tio procent av värdet eller minst 50 kronor i deposition för sin beställning.
”Visst är de så man inte behöver deposition för varor som börjar på sju” sa kvinnan lite för högt till en tredje anställd som precis kommit ut från lagret med två lådor öl på en säckkärra. Hon svarade ”jo, så är det” och anslöt sig med det till gruppen. Efter ytterligare en liten stund kom den nya kvinnan på att det visst krävs deposition för varor som börjar på sju.
En flaska Wild Turkey kostar 369 kronor, så jag fick betala grunddepositionen på 50 kronor.
När alla papper, det var två eller tre, var ifyllda fick khaki-mannen en av lapparna av khaki-kvinnan med uppmaningen att sätta den i klämman på kontoret där det stod ”att beställa”. Jag fick en annan lapp som sa att jag skulle betala 50 kronor i kassan.
Jag fick sällskap till kassan av personalen, som inte visste exakt vad som skulle hända där. En liten diskussion uppstod mellan golvpersonalen och kassapersonalen. De båda grupperingarna hade delvis olika åsikt om hur depositionen skulle gå till.
Den slutliga versionen blev dock att jag betalade 50 kronor, separat från mina öl för att det inte skulle ”bli fel”, mitt kvitto kopierades och den ena av kopiorna sattes på den lapp jag fått av khaki-kvinnan vid datorn inne i butiken. Detta var det intyg som jag skulle visa upp för att få ut varan när den nått Jämtland.
Medan jag drog mitt kort i kortläsaren igen för att betala ölen frågade jag när jag kunde hämta min flaska Wild Turkey. Den unga kvinnan i kassan, som nu var den enda ur personalen närvarande, sa glatt att jag kunde ”testa om en vecka”.
Jag skulle ha behövt flaskan samma minut.
Efter ett onormalt långt besök på systembolaget till och med för mig gick jag därifrån med mina tyska öl men utan min bourbon.
Jag vet inte ifall jag tycker beställningssortimentet är ett effektivt sätt att garantera ett brett utbud. Processen jag gick igenom hade förstås varit betydligt mindre omständlig ifall allt fungerat optimalt, vilket det antagligen gör på systembolag som har fler beställningar.
Antagligen skulle mycket vara vunnet på ett internetbaserat beställningssystem och inte ett där lappar skickas med nyanställda till en klämma på skrivbordet ute på lagret någonstans.
Vågar man till och med hoppas på att i framtiden få beställa själv över internet, kanske mot upplåtande av kontokortnummer som garanti, lite som när man bokar hotellrum?
Att få vänta minst en vecka för att få sin flaska är under all kritik. Jag undviker att boka tid hos frisören och jag har inte gått till tandläkaren på fem år eftersom jag avskyr att ha boka och passa tider utöver de jag redan lever med varje dag. Att boka in en date med en flaska bourbon minst en vecka i förväg passar mig därför dåligt.
Historien visar även på systembolagets starka sida, nämligen deras tillmötesgående personal, som faktiskt släpper allt när en kund frågar något. Jag hade fyra anställda uppbundna under vad som kändes som en evighet.
Det kanske inte gick friktionsfritt men de gjorde tveklöst sitt bästa.
Samma sak är det väl med systembolaget i stort, det är ett konstigt system men de försöker göra det bästa av en omöjlig uppgift.
Jag bara önskar att de lyckats bättre med sin bourbon.
La Cervesera Artesana
Spanien är sannerligen inte ett land känt för sin goda öl. Estrella dominerar i Barcelona, något man förstår när man på vägen från flygplatsen passerar deras enorma fabrik. Men skam den som ger sig tänkte jag under mitt besök i Barcelona. Och tro det eller ej, men jag lyckades leta reda på en bryggpub, alltså en pub som också brygger sitt eget öl.
Som de svennar vi är tog vi tunnelbanan dit när det var läge för en eftermiddagsöl, men då hade de inte ens öppnat. Enligt gängse spansk dygnsrytm öppnar de först klockan åtta, vilket vi alltså fick reda på den hårda vägen. Men efter några varv till i tunnelbanan och en middag var vi där igen framåt kvällen.
Bryggeriet serverar ett antal hembrygder under samlingsnamnet Iberian. Ägargubben själv förklarar gärna allt om dem, men inte på något begripligare språk än spanska. Vid vårt besök verkade han aningen barsk, men han mjuknade betänkligt efter att jag berömt hans öl med två av det tiotalet spanska ord jag behärskar. De flesta kranarna var tomma när vi var där, men vi smakade på en ganska god stout, som var frisk och skarp, och smakade mycket kaffe. Vi smakade även på en ljus rököl som var förvånansvärt ren och trevlig i smaken. Den var ljus och frisk men med en naturlig röksmak. Rököl är svårt att uppskatta, men detta var en av de bättre jag smakat. Vi hoppade över honungsölen, för det kan jag inte föreställa mig hur det kan bli drickbart.
Ta en titt på deras hemsida, om inte annat så för att få se en av de allra jobbigaste sidorna på hela internet. Bryggpuben var inte alls så jobbig, snarare riktigt trevlig. Med den här kartan hittar du dit utan att behöva besöka deras hemsida.
Störtebeker bock-bier (11599)
Ibland måste man göra ett val. Alldeles nyss stod jag inför alternativet att laga mat eller det att ta en öl istället. Nu sitter jag här med en Störtebeker bock-bier. Någonstans i kylskåpet drar ett gäng champinjoner en lättnadens suck. Själv väntar jag med att fira.
Störtebeker bock-bier har en behaglig smak av tysk fruktkaka med en viss biton av alkohol. Precis som all bocköl är den lite starkare än genomsnittlig öl, den håller 6,5%. Bocköl är en svår kategori och jag tenderar att bedöma dem efter hur provocerande de inte är. Det finns en del riktigt utmanande exemplar inom området och utmaningar av det slaget är inte alltid det man söker när man sätter sig ner för en öl. En del bocköl är helt enkelt maltiga på gränsen till det toxiska och flera har inte smak nog att motivera alkoholen.
I det perspektivet är denna Störtebecker ett fullständigt sansat exemplar. Den är maltig men inte på ett sätt som dödar fruktsmaken eller en liten bit av den som dricker den. Ska du dricka en enda öl till middag så rekommenderar jag denna.
14,90 kronor på systembolaget, nummer 11599 i katalogen
Tre bockar av fem
Seven Giraffes (1665)
Detta är en uppfriskande, behaglig och rätt lättfotad ale med smak av humle, citrus, fläder och nästan vad som helst utom en ale. Jag vet inte vad skottarna på Williams bros har gjort med den för att den ska bli så men jag håller det inte mot dem.
Seven giraffes påminner en hel del om Dugges lager No 1 eller andra humletunga lager. Det finns förstås sämre saker att bli liknad vid men jag skulle inte bli förvånad om någon puritan menar att en ale inte är en ale om den kan drickas i solen en varm sommardag. Den alen är dock här nu. Detta är alen för din safari.
Tre giraffer av fem möjliga
23,90 kronor på systembolaget, nummer 1665 i katalogen
Kals Stout (11473)
E den go eller? Nej, inte direkt. Det är en stout från Dugges som nästan helt saknar skum och bubblor. Vid den inledande okulärbesiktningen såg Kals stout mest ut som avslagen julmust. Med risk för att gå händelserna i förväg så smakar den inte helt olikt avslagen julmust heller.
Världens mest kända stout är guinness och till dess berömmelse hör att det är den enda ölen vars bubblor sjunker istället för stiger. Kals stout har möjlighet att göra sig ett eget namn som den enda ölen som inte har några bubblor alls. Kanske har jag fått en dålig flaska.
Dugges Kals Stout smakar svagdricka som kryddats milt med apelsinskal. Smaken är ganska platt, tveklöst för att den inte rider på en våg av bubblande gaser. Är detta det slutliga beviset på att stout skall drickas på en pub där den pumpas upp ur underjorden av en överviktig fotbollshuligan i ett smutsigt förkläde? Kanske är det så, när jag tänker på det har jag sällan druckit goda stout från flaska. För lager råder nästan omvänt förhållande.
Det är som sagt inte omöjligt att det är just Gödsvinets provexemplar som fallit offer för produktionsfel på fabriken. Ifall Dugges skickar ett par backar med ny öl så kanske vi kan göra om den här recensionen. Tills dess ser det inte så bra ut.
27,90 kronor på systembolaget, nummer 11473 i katalogen
Två plattfiskar av fem möjliga