böcker

The Mezzanine

av zonk

Man skulle kunna påstå att det finns en beröringspunkt mellan stand up, bloggande och kåseri, och det är iakttagelsen av livets små detaljer och reflekterandet över dessa, ofta kanske med funderingar kring tingens väsen eller deras inneboende absurditet. The Mezzanine av Nicholson Baker är en extremt detaljerad kartläggning av en mans funderingar över just dessa livets småsaker och det som utspelar sig under hans lunch break från jobbet som ligger just på en mellanvåning över den första, en mezzanine. Det är svårt att ge någon begriplig sammanfattning av handlingen för det finns just ingen, även om vi får ett porträtt av en funderande och fundersam man i början av sin karriär, och alla de vardagens små ting och händelser, som att köpa skosnören och hur de slits ut olika fort, hur en bra städare sätter i soppåsen bättre i papperskorgen, samtalsämnen som är ok och hur man byter fraser med folk på arbetsplatsen som man aldrig frågat om namnet i början, och nu har det gått så lång tid att det vore pinsamt att fråga. Det är en bok av fotnoter, och fotnötter i fotnoterna, av iakttagelser och meta-iakttagelser, kataloger över återkommande tankar och kanske någonstans i detta en fundering över tillvarons innehåll, eller brist på det. Det är på många sätt en fantastisk bok och jag kan inte annat än rekommendera den, kanske särskilt till den som någonsin bloggat eller närt en fundering på att göra det.

Fyra funderingar av fem möjliga. Finns där böcker finns. Läses med fördel i ett format som gör det lätt att kolla in fotnoterna enkelt under läsningens gång (till skillnad från e-boken jag fick tag på), för de är en stor del av förnöjelsen.

Produktplacering

av Johan

coop-1980I ett inlägg förra veckan skrev jag om inflytandet som John dos Passos och Ernest Hemingway haft på mitt val av vin. Det fick mig att tänka på vilka andra influenser, litterära och andra, som präglat mina konsumtionsvaror.

Särskilt lättpåverkad verkar jag vara i valet av whisky. Jag dricker Jameson utan annan anledning än att karaktären ”Kinky Friedman” gör det i författaren Kinky Friedmans böcker. Friedman har också skänkt mig en klädsam misstänksamhet mot en amerikansk kaffekedja.

Old Crow dricker jag för att Waylon Jennings skrev i sin självbiografi om hur han växte upp med den bourbonen i de torrlagda delarna av västra Texas. Jag lurade dessutom Jonas att köpa en flaska.

Hunter S Thomsons är den enda anledningen du behöver att dricka Wild Turkey och jag har med vissa besvär lyckats skapa den vanan trots att den saknas i Systembolagets ordinarie sortiment.

Thompson började senare i livet att dricka Chivas Regal istället och den är det nästan omöjligt att beställa på restaurang utan att bli hånad. Likväl gör jag det. Det finns saker som är viktigare och Hunter S Thompson är en sådan sak.

Famous Grouse kan också drickas med gott litterärt samvete. Det är whiskyn den skotska familjen Renton dricker vid en likvaka medan Trainspottings huvudperson Mark ”Rentboy” Renton har sex med sin brors nyblivna änka på toaletten. 

Även min ölkonsumtion har styrts av strategisk produktplacering och vilken konsumtion det har varit. I likhet med alla andra drack jag först Pabst Blue Ribbon för att den var med i Blue Velvet och i likhet med nästan ingen drack jag Old Style för att den förekommer flitigt i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless.

Spaten hade jag nog druckit hur som helst men det skadar ju inte att det är den enda ölen som förekommer i Jean-Paul Sartres bok Äcklet, en bok som jag förresten försökte travestera i berättelsen ”Yrseln”, om Storsjöyran i Östersund.

Den mest radikala effekten av en litterär impuls jag upplevt var nog när jag spontanbokade en biljett till den lilla tjeckiska staden Nymburk efter att ha läst Bohumil Hrabal. På liknande sätt har jag cirklat kring Christopher Isherwoods kvarter i Berlin och gått upp och ner för Hans-Sachs-Straße i München i jakt på Freddie Mercurys ande. Både Isherwood och Mercury bodde dessutom utmärkt lägligt till för en bögöl.

Den enda anledningen att besöka stockholmsbaren Dovas är att Annika Norlin skrivit en rad om den. Det och att en stor stark kostar trettio spänn.

Produktplacering lönar sig. Var hade Becks varit idag om ingen placerat den på en bensinmack mittemot mitt vandrarhem i Berlin för all de åren sedan? 

Orvieto amabile (2404)

av Johan

orvietoHar jag berättat om Etruskerna? Någon borde göra det. Det är en jävla historia.

Det är förstås också en rätt lång historia – sådär en 900 år – så jag hoppar fram lite. I sammanhanget känns det rätt att börja någon gång under Villanovaperioden (ca 900-720 f.kr.) då någon kom på den i efterhand rätt ljusa idén att börja odla vin i Orvieto.

”Orvieto?” hör jag dig säga och som alltid vet jag vad du tänker. ”Var inte det en av etruskernas viktigaste städer, en där det förresten finns en spektakulär gravkammare varav en har en välbevarad grekisk mural föreställande Orestes yxmord av modern Klytaimnestra?”

Orvieto var förstås en etruskisk centralort under den senare akaiska perioden men vad gäller motivet så har jag alltid sällat mig till de som menar att det föreställer Polyxena då hon offras på Akilles grav av dennes son, Neoptolemus. Det må vara hänt. Vi behöver inte bli ovänner.

Orvieto är också ett distrikt som producerar Italiens finaste vita viner men den här recensionen handlar inte om ett av dem. Det etruskerna en gång började i Umbrien har någonstans gått fel på vägen till systembolaget i Vällingby. Orvieto amabile är inte ett vin för historieböckerna.

Det är för all del inte heller något dåligt vin om du menar samma sak som mig när du säger ”dåligt”. Det är ett lätt vin för enklare uppgifter. Alla behöver inte vara en hjälte.

Vart har alla de fina Orvieto-vinerna tagit vägen? Systembolaget är uppenbarligen inte bekymrat av att distriktet är representerat av en flaska bäst lämpad för arbetsluncher i parken under årets varma månader.

Varför dricker man likväl det enda vinet från Orvieto som finns att köpa i Vällingby? Det enkla svaret är förstås att John dos Passos skriver om viner från Orvieto i boken ”1919” (från 1932). Just det, när Dick och Blake avslutar den sista flaskan sittande på en gravsten i hörnet av kyrkogården vid Harvard Square, talandes om ungdom, skönhet, kärlek och vänskap, kvällen innan Dick skeppas till Europa och kriget. Historierna om vin från Orvieto är otvivelaktigt tyngre än vinet i sig. 

Jag började för övrigt dricka viner från Rioja av en liknande anledning. Ernest Hemingway skriver med drucket vemod om dessa viner i ”The Sun Also Rises” och jag dricker dem för att dela det. Enkelt uttryckt tar jag mina vintips från män som någon gång varit ambulansförare under det första världskriget. Det är ett tillvägagångssätt som är långt mindre begränsande än vad man först skulle kunna tro.

Det är allt jag har att säga om Orvieto amabile

60 kronor på systembolaget, nummer 2404 i katalogen

Två fläderbuskar av fem möjliga

Bokrecension: Gesta Danorum, av Saxo Grammaticus

av zonk

Saxo, i en teckning som nog är ungefär lika historisk som hans bok.
Saxo, i en teckning som nog är ungefär lika historisk som hans bok.

Historisk litteratur har många användningsområden och det var nog mest en slump att jag började läsa den, huvudsakligen då som litteratur att ta till när det var dags att somna och klockan var rent för mycket. Den mycket charmanta och underhållande men bitvis något traggliga historia som Herodotos skrev fungerade utmärkt i det avseendet. På vägen har dock en genuin smak och ett intresse för historisk litteratur liksom smittat mig, och det är på den vägen jag ramlat på Gesta Danorum (”Danskarnas dåd”), av Saxo Grammaticus. I detta verk trängs danskarnas tidiga historia, i vilken grad den nu är historisk snarare än mytisk. Det är många mer eller mindre absurda händelser, som när Hamlet (ja, den Hamlet) får fatt på två spioner, och hackar, maler och tillagar de båda och matar sina hundar med dem. Ett annat prov på hans karaktär av hedersman är när han vid det England hovet antyder att drottningen föddes som slav, för att han kom på henne med att använda tandpetare. Annars är det många kungar som krigar ordentligt, dör med svärdet i handen, är ute på ärorika plundringståg, etc. Ibland dyker hedna gudar och deras landamären upp, raskt rationaliserade av Saxo till ”nånstans runtikring Skytien”.

Saxo var en ordvrängare av rang och så förtjust i sitt stora latinska ordförråd att han fick tillnamnet grammatikern, och han gör verkligen sitt yttersta för att framställa de ofta motsägelsefulla och brutala danskarna som rakt igenom dygdemönster i detta djupt patriotiska verk. Det blir bitvis lite mycket av det goda, och det är givetvis komiskt när Saxo ger sida upp och sida ner med dialog från historiska tilldragelser – sanningshalten är uppenbarligen bitvis ganska skral.

3.5/5. En underhållande bok för den som är begiven på historisk litteratur, även om jag nog håller Herodotos historier betydligt högre (och där slipper man dessutom kristet dravel). Jag fick bara tag på bok 1-9, och kunde alltså inte läsa om när Saxo själv är med på ett krigståg mot Svantevits tillbedjare runtikring Rügen, och de andra lite mer faktuella delar av Danmarks historia som även kommer i dessa böcker.

Edward Blom och sanningen

av Johan

108339612_Sereny_306649cDet har varit en lång väntan fylld av både längtan och fruktan. Edward Blom höll sitt musikackompanjerade sommartal i den statliga riksradion idag och jag lyssnade nervöst. Medan radions underhållningsorkester spelade ”Sommar, sommar, sommar” drack jag redan lite för hastigt ur en sejdel Spaten.

Hur skulle det bli? Det slutade ju inte så bra sist. Först var jag tvungen att säga sanningen om hans i det närmaste odrickbara vittvin och sedan vedergällde han på det allra grymmaste sätt.

Jag hade inte behövt frukta. Bloms sommartal skänkte både upplysning och underhållning. Hans berättelse om de tre gångerna han nästan blev vräkt från sitt rum i Trier fick mig att skratta så att duvorna lyfte i skräck nere från Solursparken

Ett litet smolk i glädjebägaren återstår dock. Låt mig närma mig ämnet med vederbörlig försiktighet.

Edward Bloms kokbok heter som bekant ”Allting gott och alldeles för mycket” och det framstår av hans sommartal som om han likt Molière tar (alldeles för mycket av) sitt goda där han finner det (samma Molière sa dock att man ska ”äta för att leva, inte leva för att äta”, så det är uppenbarligen ingen primär inspirationskälla för Blom).

Vad försöker jag säga? Jag försöker säga att han uppenbarligen rådfrågat Melania Trumps talskrivare inför sitt radioframträdande. Jag säger att jag har hört hans sommartal förut. Stora delar av talet i fråga har uppenbarligen sitt ursprung någon annanstans än i de Blomska hågkomsterna.

Plagiat är en allvarlig förbrytelse och lika allvarlig är således min anklagelse. Lika fullt är det viktigt att föra fram sådana övertramp i ljuset. Plagiat är därför också farligt, det är som jag sa en gång:

”If you must write prose and poems, the words you use must be your own. Don’t plagiarise or ”take on loans”, there is always someone, somewhere, with a big nose, who knows”.

Låt mig därför sakligt leda mina anklagelser i bevis: 

1. Sommartalets allra första rader sägs vara hämtade från Bloms opublicerade roman. Med dessa förmedlar han en bild av en färjeresa, där beskrivna ljud och synintryck blandas för att förmedla den unge Bloms tillförsikt och nyfikenhet inför framtiden. Jag tror att vi alla vet vad detta är lånat från. Bevismaterial A: Tredje stycket i en recension av Ballantine’s.

2. Det första av sommartalets musikinslag utgjordes av en tonsättning av Heinrich Heines dikt die Lorelei. Var har vi hört det förut? Bevismaterial B: Samma dikt användes som recension av en flaska riesling den 19:e mars 2011, här på Gödsvinet.  

3. Edward Blom beskriver hur en sjukdom som barn gjorde honom bortklemad då ingen fick uppröra honom. Detta kopierade uppenbarligen den tidigt försigkomna Blom från Cornelis Vreeswijk som upplevde och präglades av samma sak.

4. Blom beskriver en scen från en fest i Trier där det dansades på borden. Bevismaterial C: Den är så klart plagierad härifrån.

5. Blom beskriver hur euforin från studenttiden senare i livet gjorde honom svårmodig då han genom den fått en smak av hur livet kan vara men sedan inte längre är. Bevismaterial D: Detta är ett av de bärande temana från Evelyn Waughs ”Brideshead revisited”. Den bokens beskrivning av katolicism känns förstås också igen hos Blom.

6. Blom valde universitetet i Freiburg vilket han skrupelfritt kopierade från Edmund Husserl, Martin Heidegger och Hannah Arendt.

7. Framför allt och viktigast är att Blom plagierat mig: Även jag läste ”Den unge Werthers lidande” i gymnasiet (jag avskydde den). Blom var aktiv i Snärkes nation i Uppsala, jag i dess vännation i Lund, den Blekingska Nationen. Blom hängde på Heimdal i Uppsala, jag på Ateneum i Lund (till skillnad från honom undviker jag numer att nämna det). Blom for på studieresa till Tyskland, det har jag också gjort och likt mig har Blom trots det fortfarande svårt med den tyska grammatiken. Både jag och Blom har uppenbarligen vänner trots att vi spelar hemsk musik för dem. Blom blir euforisk av alkohol och det blev jag också för väldigt länge sedan. Är jag Blom? 

Jag är inte arg. Molière hade förstås rätt i det han sa då han anklagades för plagiat. En berättelse är bara så bra som den man stjäl från och i det avseendet är Bloms berättelse utmärkt. 

Man känner hans glädje och man känner med hans sorger och även om en del av hans nöjen är obegripliga blir man glad av dem. Lyssna på hans sommartal här.

Nyårsdikten från Vällingby 2015: Brand New Ancients

av Johan

kate tempest2015 lider mot sitt slut men du får förlåta mig om jag inte känner något medlidande. Det här året förtjänar allt det kan få och ju fortare det är över desto fortare kan vi börja vara cyniska inför 2016 istället.

Med nya år följer gamla traditioner och nyårsdikten från Vällingby är en av dem. Det var senast för fem år sedan som jag föreslog att Charles Bukowskis ”Junkies” borde ersätta Tennysons falskklingande nyårsklockor men så blev det ju inte. I natt läser Malena Ernman dikten om samma gamla nyårsklockor men det är inte 2015 års dikt. 

Det har varit ett bra år för poesi vilket som så ofta bara är en reflektion av att det har varit ett dåligt år för allt annat. Det kan mycket väl ha varit ett bra år för rosorna men det är mer än vad jag vet.

Årets mest utförliga poesiupplevelse var utan tvekan genomläsningen av Rimbauds samlade skrifter. Det tog en betydande del av sommaren, den delen som inte ägnades åt samtida tjeckisk litteratur. När jag säger att jag läste igenom den så ljuger jag. I själva verket falnade mitt intresse någonstans i poetens senare korrespondens från en småstad i Etiopien.

Rimbaud stod inte för årets poesiupplevelse. Årets poesiupplevelse är Kate Tempest och hennes dikt Brand New Ancients. Jag vet vad du tänker, den boken kom redan 2013 och jag borde istället recensera en öl.

Nu var det dock först 2015 som jag blev varse om Kate Tempests existens och det är därför Brand New Ancients är årets nyårsdikt från Vällingby. Malena Ernman bör inse sig informerad.

Kate Tempests dikter är så nära musik man kan komma utan toner och det är därför inte förvånande att hon även framför sina verk i rap-form. Hon är vad man kunde förvänta sig om Julian Barnes fötts till hiphopare.

Jag skulle kunna skriva ner några rader från Brand New Ancients men du kan höra Tempest framföra den här istället och förresten borde du köpa boken.

Charta 77s punköl (89199)

av Johan

charta 77Det har sagts att betydelsen av Charta 77 har överdrivits. Regimen i Tjeckoslovakien verkade onekligen närmast oberörda av dokumentet med detta namn och det tog åratal för den sovjetiska paranoian att hinna ikapp den grupp av tjeckiska intellektuella som skrivit under det.

Den främsta av likar bland dem var förstås Vaclav Havel och efter Michail Gorbatjov var väl ingen mer central i utlösandet av den kedjereaktion som fick de öst och centraleuropeiska kommuniststaterna att falla. Men det var först i slutet på årtiondet efter Charta 77. 

Betydelsen av Vaclav Havel kan mycket väl också ha överdrivits. När jag säger att han var näst viktigast efter Gorbatjov så gör jag det utifrån John Keanes beskrivning och du vet hur den är. Havel utmanar Michail om titeln mellan de pärmarna. Keanes biografi är dock närmast poetiskt vacker på ett sätt som biografier nästan aldrig är om de inte är skrivna av Richard Ben Cramer.

Jag vet vad du tänker: ”Är inte John Keane en rätt uppblåst figur?”. ”Handlar biografier av John Keane inte egentligen om John Keane?”. Du har inte fel. Jag förstår bara inte vad det har med den här ölen att göra.

Charta 77s punköl från Strömsholms brygghus smakar som en ale gör på en förmiddagsöppen pub på Portobello road med lite för många norska shoppingturister. Det är traditionellt brittisk plattöl i samtida fruktdräkt.

Charta 77s punköl är som brittisk ale är i England. På riktigt. Problemet är att öl som är som ale i England på riktigt inte är så god. Det är inte heller direkt en öl. Det är mer av en svagt alkoholhaltig humlesaft. I samtida fruktdräkt. Nej, det här var inte så bra.

32:40 kronor på systembolaget, nummer 89199 i katalogen

Två John Graham Mellor av fem möjliga

Samtida tjeckisk litteratur

av Johan

STLSommaren vältrar sig redan i dödsplågor men Gödsvinet har ännu inte talat om för dig vad du bör göra med den. Tidigare aktiviteter som besök i parkeringshus och färder i Stockholms bergbanor fortsätter förstås att vara starka kandidater bland semesteraktiviteterna men det räcker inte. Det förväntas mer av Gödsvinet.

Det är därför jag nu med stoltheten som kommer av att ha fullgjort sina plikter kan berätta vad du bör ägna sommaren – eller åtminstone en vecka av den -åt.

Samtida tjeckisk litteratur. Du bör ägna sommaren åt samtida tjeckisk litteratur.

Samtida tjeckisk litteratur är rätt mycket som äldre tjeckisk litteratur fast nyare. En anledning till detta är att det finns en rätt säregen litterär tradition i Tjeckien och en annan anledning är att mycket av den tjeckiska litteratur som getts ut sedan 1990-talet skrevs långt tidigare, under perioden då allt utom dockteater om den långa marschen var förbjudet.

Ett bra exempel på den senare är Květa Legátová (född 1919) som debuterade vid 70 års ålder. En av de böcker som hon skrev under 1990-talet var Hanza och Joza, en roman om en ung kvinnlig läkare som tvingas gömma sig på landet under skyddad identitet då den tyska ockupationsmakten kommit på att hon levererar brev åt motståndsrörelsen.

Boken handlar förhållandevis mycket om lantliv i Mähren och förhållande lite om motståndsrörelsen. Språket är återhållet och kontrollerat som en strävsam timmerarbetare i en liten by på gränsen till Slovakien. Om du är någon som letar efter en poäng eller rent av en sensmoral i en bok så kommer du i denna inte att hitta något bättre än att folk på landet inte är så dumma som de ser ut.

Jaroslav Rudiš representerar en betydligt yngre generation tjeckiska författare och hans Himmel under Berlin berättar om den unga tjeckiska musikläraren Petr och dennes musikaliska irrfärder i Berlins underjord. Det är en medryckande och rätt underhållande bok som en gång fick mig att spendera alldeles för lång tid med att försöka hitta en ölservering på  Friedrichstraßes tunnelbanestation som visade sig inte existera utanför pärmarna av Himmel under Berlin.

En annan stad av Michal Ajvaz är ett samtida bidrag till den tjeckiska surrealismen som kräver visst tålamod. Femtio sidor in i boken gav jag upp och läsningen blev både lättare och mer njutbar efter det.

Handlingen utgår från en bok skriven med främmande bokstäver som berättarjaget finner i ett antikvariat i Prag. Genom texten dras han in i en parallell verklighet, en annan stad som existerar parallellt med det Prag som svenska pensionärer köper bussresor till.

Denna stad hallucinatoriskt centraleuropeisk, tänk dig Stefan Zweig på dålig brun syra. Svenska pensionärer skulle inte köpa några biljetter till ett ställe där man tvingades brottas med hajar på taket till en katedral.

Någon skrev att Ajvaz nog druckit ur samma kopp som Kafka smuttade ur då han skrev Förvandlingen och visst är det sant att Ajvaz inte kan låta bli att låta folk förvandlas till insekter. I ett lite vidare perspektiv påminner han också lite om det polska geniet Witold Gombrowicz även om denna har ett högre tempo och, framför allt, långt mer humor.  

Jan Balabáns Fråga pappa beskrivs på omslaget som fylld av ”smärtsamma reflektioner, förtätade dialoger och mättade tystnader”. Personligen hade jag föredragit om han hållit sig till de senare.

Föräldrar och barn av Emil Hakl har allt man förväntar sig av en bra tjeckisk roman, dialoger, alkohol och planlösa vandringar genom Prag. Hakl låter gatorna och ölsjappen bli en del i ett samtal mellan en far och en son och det blir bättre av det.

Pilsnerpratet i Föräldrar och barn kan sorteras till den tjeckiska traditionen av sådant gjord känd av Jaroslav Hašek men en jämförelse som ligger närmare till hands är Bohumil Hrabal vilket borde säga dig allt du behöver veta.

Föräldrar och barn är en sådan där bok som får en att tvångsmässigt boka en biljett till Prag redan någonstans kring sida 43. Jag reser på fredag.

Jimmie Åkesson – Satis polito

av Johan

satis politioJimmie Åkesson mår dåligt och jag är glad för det. Hans lidande är den sortens lidande som jagar bort det onda och som får det att långsamt bli bättre igen. För mig representerar Jimmie Åkesson inte bara det värsta i svensk politik utan allt som är dåligt och sjukt i mig själv och oss alla. Alla irrationella rädslor, all småaktighet och feghet, alla fördomar och allt förakt. Om Jimme Åkesson mår dåligt så något friskt i samhället.

Jimmie och jag föddes båda in i ett liv på den blekingska landsbygden och vi gjorde det vid i princip samma tidpunkt. Vår uppväxt var inte gemensam men det måste ha funnits stora likheter i tillvaron i våra respektive hörn av länet. Placerade i liknande verkligheter med liknande förutsättningar drog vi diametralt olika slutsatser av vad vi såg och upplevde.

Världen blir aldrig mindre än i en liten by på den blekingska landsbygden och för Jimmie var det en trygghet. Alla småstadskonventioner och sociala normer om samhörighet genom likhet blev för Jimmie ett bålverk bakom vilket han kan uppnå sitt livsmål för normalitet. Avvikelser blir något misslyckat och det främmande blir ett hot. Hans historia är inte ens originell.

Jimmie Åkessons värld beskrivs i den politiska självbiografin Satis polito och man behöver inte läsa många sidor för att inse att hans verklighetsbild aldrig riktigt uppnått fotokvalitet. Att någon överhuvudtaget kan förmå sig att fortsätta läsa efter det skruvade förordet signerat ”Per-Abin Hansson” är ett vittnesmål om potensen och tillgängligheten hos dagens psykofarmaka. Själv gjorde jag nästan slut på en flaska tjeckisk plommonsprit innan sida sju.

Per-Albin Hansson och folkhemmet är återkommande teman i Satis polito och författaren förhåller sig till dess historia med samma sinne för förfining som en levnadsglad labrador intar sitt aftonmål med. Det är förstås sant att det finns ett nationalistiskt drag i det som kommit att kallas folkhemmet. Jimmie Åkesson har rätt när han skriver att Per-Albin Hansson strävade mot sammanhållning och han hade också kunnat skriva att den gamle landsfaderns beskrivning av folkhemmet lånar friskt ur ett konservativt ordförråd.

Vad Jimmie Åkesson missar eller väljer att inte nämna är att det som av socialister tidigare hade kallats ”medborgarhemmet” kom att bli ”folkhemmet” som ett led i strategin för att skapa brett folkligt stöd och legitimitet för progressiv socialpolitik och den mest omfattande ekonomiska omfördelningen som någonsin genomförts av en demokratisk stat. Jimmie Åkesson nämner inte heller att socialdemokraternas adoption av folk-begreppet och de nationella symbolerna var ett effektivt sätt att hålla sådana som honom från makten under 1930- och 40-talen. 

En av många saker som Hitler aldrig förstod om de nordiska länderna var varför nazismen hade så svårt att slå rot här. Tyskarna hade ju trots allt satt ihop en rasistisk ideologi som på det stora hela var rätt smickrande för de kindknotiga blondiner som då bebodde den skandinaviska halvön. Svaret var förstås att folksammanhållningen under socialdemokraterna gjorts till en fråga om solidaritet människor emellan istället för en fråga om ras. Solidaritet skapar folket och det gör förstås Jimmie Åkesson till något så förtjusande vänsterretoriskt som folkets fiende.

Satis polito blir någonstans halvvägs in mellan pärmarna en rätt uthärdlig läsning. Den politiska biografins format är självgående och vi som läser sådana kan till och med ryckas med i berättelsen.

Inte minst persongalleriet är fascinerande. Det är ett glatt gäng levande huvudfotingar med försmak för förstörelse och svartimporterad tysk öl. Bland dem märks rättshaverister, bristfälligt reformerade skinheads, en och annan gymnasielärare från min gamla skola och människor som ser ut som den av bröderna Elm som de valde att gömma i källaren. En del blir talmän i riksdagen och en del tar en överdos klonazepam.

En modigare författare hade kunnat göra underverk men en sådan rollbesättning men Jimmie Åkessons beskrivning är i slutänden inte alls njutbar. Det beror inte på att han är tråkig utan på att han vill vara det. Den stora paradoxen är ju att han är precis lika avvikande som alla andra i det partiet, hyllandet av det enkla och normala till trots.

Men om du är någon som har för vana att hänvisa till Sverige som en ”ankdamm”, om du någon gång har figurerat i en palme-utredning eller om du är Ian Wachtmeister, så tycker jag att du ska skaffa ett exemplar av Satis polito. I annat fall kan du låta bli.

Rogers, Adam 2014. Proof: The Science of Booze. New York: Houghton Mifflin Harcourt

av Johan

proof

Att Gödsvinet är den slutgiltiga källan till information om allt alkoholrelaterat betyder inte att även vi ibland läser några av de mer anspråkslösa bidragen till kunskapsområdet. Jag har gjort det alldeles just och det här är vad jag har att säga om Adam Rogers Proof: the Science of Booze: Inte illa. Inte illa alls. 

Adam Rogers skriver vanligtvis för det till synes helt överflödiga magasinet Wired, en publikation som smaklöst nog ägnar sig åt det vansinnigt trista området teknik och prylar. Lyckligtvis lyckades han frigöra sig från detta besvärande sammanhang för att resa sig till den högre uppgiften att redogöra för (populär)vetenskapen bakom sprit.

Mannen är grundlig i sin genomgång av jäsning, destillering och konsumtion av alla saker krönta av etanol. Presentationen säger mer om processen bakom de slutgiltiga dropparna i glaset än vad vi alla vet händer sedan och den använder sig mer av en naturvetenskaplig än humanvetenskaplig bevisföring. Likväl är det han skriver gripande och viktigt.

Historierna går in och ut genom varandra på ett förtjusande sätt och du bjuds på massor av material för ditt nästa rödnästa samtal om det viktiga i livet i någon bar någonstans. Du får veta att destillation är civilisation, socker det viktigaste i världen och att all vinprovning är skitsnack, bland mycket, mycket annat. Du får veta så väldigt mycket om jäst och du kommer aldrig att se på dessa svampar på samma sätt igen.

Rogers leder dig med den amerikanska magasin-journalistens charm från en del av världen till en annan och genom årtusendena och jag kan på rak arm inte komma på någon annan som tagit ett så här grundligt grepp om något så vardagligt men ändå spektakulärt som alkohol.

Viktigt för beskrivningen är att Rogers är uttalat positiv till alkohol som fenomen och avgörande del i drycker som han dricker. Boken är dock befriad från nästan allt vad fyllehistorier heter och det är bara passande. Den amerikanska journalistiken har redan en Hunter S. Thompson och även om Rogers hyllar smaken av Thompsons livsvatten Wild Turkey så har han inga Gonzo-ambitioner.      

Istället är Proof: The Science of Booze en utmärkt källa till kunskap och ett redskap för dig som vill förstå och inte bara känna skillnaden som alkohol gör. Läs den och drick ansvarsfullt.