Texten ovan skjutdörren av metall löd “Bergbana” och det var ett förtydligande som behövdes göras. Utan det hade man förmodligen kunnat missta anordningen för en något överdimensionerad rullstolshiss. Men nu stod det “Bergbana” så vi visste att vi var framme vid vår resas mål. Det var en lördagseftermiddag i Skärholmen sommaren 2014 och detta var det bästa vi kunde komma på.

Att turista i Stockholm är svårare om man också bor där. Visst, logistiken underlättas och man slipper svara på frågor om huruvida man har rört något i minibaren eller inte. Det svåra består istället att hitta något att se som inte innebär att man måste komma i kontakt med verkliga turister.

Så här långt i vår gärning har vi på Gödsvinet trots allt klarat den uppgiften relativt väl genom en serie av utflykter till kyrkogårdar, bruna kubkyrkor och några av huvudstadens trevligaste kolumbarium. Lagom till den verkliga semestersäsongen tvingades vi dock inse att vi därmed kanske redan sett och upplevt alla av de lågintensiva turistattraktioner som vi gjort till vår nisch.

För vi på Gödsvinet söker inte någon häftig yrsel av svindlande sinnesintryck när vi letar upplevelser att göra i Stockholm. Istället söker vi de mer personlighetsavvecklande aktiviteterna som om något snarare sänker pulsen än höjer den. Det var så, till sist, som vi kom på idén att besöka några av Stockholms fyra bergbanor.

Det var i sig inte mycket till plan men den fick mig att korsa villahelvetet mellan Vällingby och Bromma medels cykel en alldeles särskilt svettig julidag. Lyckligtvis hade Brommafilialen fyllt upp kylen med karakteristiskt konstig öl lagom till min ankomst så allt slutade lyckligt. Så lyckligt, i själva verket, att det sedan tog oss en dryg timme att promenera vidare från Bromma gymnasium till Alvik, om det säger dig något. 

Anledningen till både min cykeltur och vår promenad var att SL i ett utfall av drucket sommardelirum bestämt sig för att plocka ner gröna linjen i sina minsta beståndsdelar för att sedan sätta ihop den igen. Av alla saker som var fel den dagen var dock den döda tunnelbanan en sak av mindre betydelse än det beklämmande faktum att det inte går att hitta en rimlig öl kring Alviks torg efter att ha promenerat en dryg timme. 

Väl framme i Liljeholmen var vi nära dagens första bergbana men den var tvungen att vänta. Vid Liljeholmens torg finns det öl och även om den i flera avseenden inte alls var rimlig så fick den en halvtimme av den tid vi så tydligt hade alldeles för mycket av. 

För några som lagt ner tid på att hitta sätt att undvika upphetsning i när de besöker sevärdheter så är Nybohovshissen nästan lite för mycket. Det är en tvåhundranågonting meter låg bana som de med hänsyn till den idylliska utemiljön i Nybohov sprängt in i en tunnel. Tvåhundranågonting meter bergtunnel för en hiss, någon på 1960-talet måste ha tyckt det var en bra affär. 

Resultatet är dock ganska imponerande och generellt sett ingen man hade förväntat sig att hitta i änden av en livlös korridor från Liljeholmens tunnelbanestation. Färden tog ungefär en och en halv minut och det var ungefär så mycket som jag klarade av. Trots alla sina tilltalande egenskaper och sin charmiga skyddsrumsestetik så saknade hissen något så elementärt som en ölservering. Vi chansade på att det skulle finnas en sådan väl på plats uppe bland molnen i Nybohov. 

Nybohov visade sig inte bara ha en källa till delvis kyld spendrups på fat i form av en pizzeria med marint tema, området är också ett kuttersmycke bland huvudstadens betongboplatser. Perfekt kubistiska längor som långsamt smalnade av mot horisonten berättade att Roy Anderson hade kunnat spara in på kulisserna till “Sånger från andra våningen” om han bara tagit hissen upp till där vi satt och drack.

Bergbanan i Skärholmen kom på många sätt som en befrielse. Efter all spänning med den överdimensionerade och underjordiska hissen i Liljeholmen framstod den i Skärholmen som en behagligt våt filt för våra nästan stimulerade sinnen.

25 mycket långsamma meter skiljer de nedre delarna av förorten från de högst marginellt högre delarna i samma förort. Vi gjorde resan och hade kunnat berätta om det om något funnits att återge.

Uppe på höjden, som också kunde nås med hjälp av en i sig rätt beskedlig trappa, blickade vi ut över de något lägre delarna av Skärholmen centrum. Jag började säga att det i alla fall var rätt trevligt där uppe men jag kunde inte fullborda meningen. Det kändes inte rätt.

En intressant detalj – och som du vet använder jag ordet “intressant” rätt frikostigt här – är att den spårburna rullstolslyften i Skärholmen faktiskt är en bergbana och att den atombombsäkra tunnelvagnen i Liljeholmen är en hiss. Om du undrar vad som ligger i de definitionerna så är du mer illa ute än mig och jag tänker inte berätta.

Mariatorget är ett torg man kan dricka en rimlig öl kring och snart satt vi vid det. Såvitt jag vet finns det ingen bergbana i närheten men vi kunde inte längre bekymra oss över det. Det hade varit nog med spänning för en dag.