kebab

Kebabvagnen, Lund

av zonk

Den var smått legendarisk runt millenieskiftet, kebabvagnen på Mårtenstorget. Många gånger mitt i veckan var det den enda nattamat som fanns att få i denna stad vars storlek ibland gör sig omilt påmind, lite som när man som ickestudent inventerar ställena att dricka öl på, och kommer fram till att man kanske inte ska gå till Botulfs ändå. Men kebabvagnen på Mårtenstorget återkom man till, ofta för en stödkebab på väg från uppvärmningen till kvällens huvudmål, och sedan en på vägen hem framåt två- eller tretiden (vissa väldigt urbana och kosmopolitiska uteställen hade faktiskt öppet så länge som till tre, vilket var närmast överväldigande). Så mången kebab avåts, kebabmästarens rop ”Nästa! Dressing! Mildstarkellervitlok!” är inpräntat på ens hjärnvindlingar, Steve (alltså Student-TV) gjorde reportage, kebabmästaren visste att man skulle ha extra feferoni, det var tider. Visst fanns Hamburgerstället, visst hade Falafelkungen öppet senare de flesta dagar, men vid Kebabvagnen stod man oftare och slabbade vitlökssås över skinnjackan, skorna och jeansen, tryckte i sig den där sista såsiga klumpen av våt pita, hyvlad kött-torped och safter, gled vidare mot nya mål i natten, mer eller mindre rakt, oftast mindre.

Det finns fortfarande en vagn på Mårtenstorget men den är fräsch, blå, och salladen är pigg som fan, brödet verkar seriöst men är segt, det är långt från millenieskiftets optimistiskt vita vagn, ja, även den gröna vagn som senare anskaffades när stadens mäktige ansåg den vita för anskrämlig och ville ha bort denna institution. Det är unga män uppe i vagnen, väldigt unga människor utanför, det är bländande sol och otroligt långt från de dagar när vi inte oroade oss för Y2k. Det är en å man inte längre kan kliva över, för det är inget kvar vare sig av den eller den man var, utom suddiga hågkomster. Men man kan fortfarande få extra feferoni. Om man kommer ihåg att fråga efter det.

Det blåser på toppen

av zonk

Det är inte lätt att ligga på topp, och Ruccolas tid som Stockholmstraktens mästare i kebabpizza blev kort. Oförhappandes ramlade avd. Bromma in på pizzeria Il Forno i Vallentunatrakten, och självklart styrde vi med fasta steg kosan mot kebabpizzan. Såsen är mustigare, pizzabotten frasigare och kebabköttet saftigare! En riktig fullpott.. ja om det inte varit för den där hyvelkebaben. Ja, ni vet. Vi behöver inte prata om det igen. Annars är det en synnerligen fin anrättning av detta det delikataste av däggdjur, kebaben. Dessutom var man generös nog att kostnadsfritt byta ut den färska tomaten mot en extra dos starka gurkor, förlåt, feferoni. En vacker dag ska vi kanske testa någon av deras andra pizzor, även om det är svårt att slita sig från något riktigt fint när man väl har hittat det.

Fyra och ett halvt däggdjur av fem möjliga. 100 kronor, avhämtning eller ät där.

En ny utmanare!

av zonk

Klår den kungen? Nej, det gör den inte, men det är en värdig utmanare, och det är inte så illa pinkat. Kebabpizzan från Pizzeria Ruccola i Vällingby använder förvisso hyvelkebab, men den är saftig, med topping i ett lager så tjockt att hjärtat hoppar över ett slag, eller i varje fall gör rejält ont, och såserna är vitlöksosande och starka. Möjligen hade vi önskat oss ett halvdussin feferoni till. Allt som allt dock en av de bättre vi avätit norr om Hallandsåsen, och vi kan varmt rekommendera den. Enligt ryktet ska Ruccola även kunna servera annan mat av god kvalitet, men det är osäkert om det kommer bli tillfälle att utforska det.

Fyra hjärtinfarkter av fem möjliga. 110 kr, endast avhämtning.

Den bästa kebabpizzan

av zonk

Det har ju tidigare konstaterats att svenskar är stora lokalpatrioter vad gäller just kebab. Jag tänkte här vidga tesen till att detta även gäller kebabpizzan, denna kulinariska storhet. Med stöd av ett data-set där vi gjort stickprov i såväl rikets största stad som Lund, vill vi här presentera den okrönta konungen, kebabpizza med stark- och vitlöksås, från pizzeria Avesta i Lund. Som kan anas på bilden har redan en enda slice ett kaloriinnehåll värdigt en polarutforskares diet, och de övriga smakerna gör vackert detta en aning mindre påfallande, så att både den goda smaken och reptilhjärnan får sitt. Precis som en kebabpizza ska vara, med andra ord.

Fem perfektioner av fem möjliga. Detta är kebabpizze-zenit, acceptera inga substitut.

Daisy’s fast food, Aspudden

av zonk

daisys-fast-foodEn dag när man i övrigt glider genom tillvarons skuggplatser kan man behöva ett fast ankare, och vad är väl fastare och mer solitt, mer påtagligt, än en kebabtallrik? Daisy’s på Aspudden finns där för oss, och ger oss de svarvade bitar av den heliga köttorpeden vi behöver, ackompanjerat av grannt gula, friskt frityrbadade pommes. Den röda såsen och en ensam feferoni, samt förstås lite isbergssallad, ger det hela den inramning det behöver.

daisys-kebabtallrikMan blir inte besviken, men knappast överväldigad heller. Det synes som att i enlighet med kebabkvalitetsteorin avd Bromma fortfarande i sinnet befinner sig i sydligare (skånska) trakter, där hacke-kebaben tronar, okrönt konung av kebabtallriken, ja, det är med sorg och saknad i sinnet som vi drar oss den till minnes. Hyvelkebaben må ligga fint i sin pita, men för alla övriga applikationer är hacke-kebabens överlägsenhet lika stor som brutal.

Utöver en myckenhet barnvagnar med åtföljande små och stora Homo sapiens är det dock inget i övrigt som stör ens själsliga harmoni när man tuggar sig genom detta det vackraste av djur, kebaben, och styrkt av en lättöl kan man sedan tåga vidare mot nya, arkitektoniska eller mer lättsamma, upplevelser.

Tre små starka gurkor av fem.