En dag när man i övrigt glider genom tillvarons skuggplatser kan man behöva ett fast ankare, och vad är väl fastare och mer solitt, mer påtagligt, än en kebabtallrik? Daisy’s på Aspudden finns där för oss, och ger oss de svarvade bitar av den heliga köttorpeden vi behöver, ackompanjerat av grannt gula, friskt frityrbadade pommes. Den röda såsen och en ensam feferoni, samt förstås lite isbergssallad, ger det hela den inramning det behöver.
Man blir inte besviken, men knappast överväldigad heller. Det synes som att i enlighet med kebabkvalitetsteorin avd Bromma fortfarande i sinnet befinner sig i sydligare (skånska) trakter, där hacke-kebaben tronar, okrönt konung av kebabtallriken, ja, det är med sorg och saknad i sinnet som vi drar oss den till minnes. Hyvelkebaben må ligga fint i sin pita, men för alla övriga applikationer är hacke-kebabens överlägsenhet lika stor som brutal.
Utöver en myckenhet barnvagnar med åtföljande små och stora Homo sapiens är det dock inget i övrigt som stör ens själsliga harmoni när man tuggar sig genom detta det vackraste av djur, kebaben, och styrkt av en lättöl kan man sedan tåga vidare mot nya, arkitektoniska eller mer lättsamma, upplevelser.
Tre små starka gurkor av fem.
Instämmer inte. Men det kanske är så att man gillar det man är van vid.
Jag anar att du haft en hård uppväxt, med endast hyvelkebab att tillgå?
Kommer osökt att tänka på två saker när jag läser Martins kommentar: 1) “Jaså, bromsarna tar dåligt och du är säker på att det är en spricka i topplocket? Ja, men då är det så. För dig.” (fritt ur minnet efter Jan Berglins seriestripp) 2) Det afrikanska ordspråket, “Den som aldrig varit ute och rest tror alltid att mor lagar godast mat.”
Jag tycker verkligen att den är godare. Och uppenbarligen har den vunnit mark i det mest befolkade området i Sverige.
Det var verkligen en stor besvikelse när jag insåg att i Skåne har man inte den typen av kebab.
Ja, det är väl bra på sitt sätt att man tar vara på hela djuret vid slakt …
Hyvelkebab, dvs styggelsen man ser på fotot i inlägget, är kanske tjänlig som människoföda i lika hög grad som hackekebab, men den förstnämnda saknar i jämförelse med den sistnämnda en viktig sak: en rimlig anledning till att man faktiskt ska vilja äta den (förutsatt att man inte riskerar att drabbas av svält). Och få inte igång mig på de patetiska passerade tomaterna som serveras som kebabsås överallt i Stockholm – restaurangerna försöker inte ens låtsas att de, eller ens tillverkaren de köpt eländet av, har lagat mat.