läsk

Boylan Cane Cola

av zonk

Boylan var ett fynd och jag har njutit stort av deras olika gammel–läskar av amerikanskt stuk. De var en av de där små trevliga grejerna med att ha ett stort City Gross i Bromma att åka och handla på, utöver ett schysst sortiment av lokal korv, så man slipper scans och icas själsdödande trista varianter på allehanda i originalformat livliga korvar. Men här sitter jag med Boylans Cane Cola och ja, jag har lite svårt att skriva så väldigt mycket om smaken. Visst, den är juste. Den är kanske lite sötare, kanske aningen .. mintig? Men annars framstår det lite som typ valfri cola. Möjligen inte fullt så spetsig, eventuellt en vag ton av metylsalicylat. Visst, det är mer spännande än coca cola, om än inte så behagfullt spetsigt, men det finns kanske en anledning till att Boylans andra brygder druckits först. Ja. Och ni noterar kanske att jag skriver om City Gross Bromma som något som hör det förflutna till, och så kommer det snart att vara – Gödsvinet Bromma är på väg att bli Gödsvinet Lund inom kort. Vi får hålla tummarna för att det finns nån lokal hökare därnere med lite knepig amerikansk läsk – även om det tyvärr inte längre finns något City Gross i stan.

Tre och trekvarts läsk av fem möjliga. Runt en tjuga för en flaska på City Gross.

Ramune Strawberry

av zonk

Det ser så magiskt ut på film: en läskflaska försluten med en liten glaskula, som man trycker ner i flaskan, som fastnar i halsen. Flaskhalsen, alltså, inte i halsen på den som dricker den. Hursom. Ikoniskt är bara förnamnet, så när jag såg en på hyllan i en av det halvdussin asiatiska affärer som ligger som ett pärlband i Hötorgets närhet, så var det inte ens ett ögonblick av tvivel. Självklart köpte jag den.

Lever den upp till hypen, då? Nej, för jösse namn. Den är söt som fan, en smula syrlig, och med någon slags bärig smak som väl skulle kunna vara jordgubb. Kulören är extremt röd på ett lite obehagligt sätt, som för att undanröja varje tvivel om saken, men om man ska vara ärlig så är det snarare ett fall av diverse vaga fruktsmaker, hade man gett det en annan färg hade man säkert kunnat påstå att det var druvsmak eller päronsmak istället. Nej, det här smakar som någon slags kemisk 80-talsläsk som man drack när man var liten, men det är kanske mer nostalgiskt än bra.

Två röda ting av fem möjliga.

Dr Pepper

av zonk

Egentligen är väl Dr Pepper ganska krutig i smaken, med ett rejält tryck i bittermandel-tonen, men i sammanhanget är den subtil, sofistikerad och balanserad. Låt vara att sammanhanget är amerikansk läsk som trycker stenhårt på en enskild smak-knapp tills det bara dånar. Visst, det finns absolut annan läsk med lite mer väl avrundad smak, säg valfri cola, men sen finns det root beer, cherry soda, och liknande galenskaper. Rent tekniskt lär väl Dr Pepper sortera in under det senare, för enligt uppgift så är ju bittermandel-smaken ett försök att replikera körsbärslikör där kärnorna fått åka med, och gett av sig just bensaldehyd. Det blir också lite plats för mer bäriga toner av körsbär, kanske en hint av vanilj, och så den där allmänna smaken som jag bara kan kalla cola. På det hela taget en mycket trevlig läsk, sådär lagom mycket bittermandel-knas, ja, jag kan nog se mig själv dricka en på lördag kväll lite sådär.

Tre komma nio knas av fem möjliga. Runt 15 kr i dagligvaruhandeln.

Boylan Black Cherry

av zonk

Boylan Black Cherry är en körsbärsläsk från USA, och som sådan har den en tydlig och distinkt doft av bensaldehyd, känt från bittermandel och Björnlim. Tydligen är bensaldehyd standard-smakämnet att approximera körsbär med i USA, men inte här borta på andra sidan pölen, så evt kan detta förklara varför körsbärsläsk har sådan tonvikt på denna smak. Kanske för att körsbärs-smak i USA associerades med körsbärs-sprit där smak från körsbärskärnor är tongivande – och där förekommer bensaldehyd. Vem vet. Hursomhelst är smaken liksom doften bittermandel och åter bittermandel, men även körsbär, lite syrligt någonstans. Det smakar och doftar ofantligt syntetiskt men är som flaskan proklamerar en ren naturprodukt – och vissa delar av naturen är onekligen ganska speciella. Många av dem samlas också i denna flaska. I teorin ska det även finnas vanilj, men jag har svårt att urskilja den, samt även bark från körsbärsträdet, eller extrakt av den får man väl anta.

Så visst, smaken och aromen är extremt ensidig. Men det finns en charm med det där, jag gillar det så, även om det i det här fallet kanske tangerar lite för mycket av det goda.

Tre komma trettiotre bittermandlar av fem möjliga.

White Rock Root Beer

av zonk

Man har ju länge noterat att amerikaner har ett ganska speciellt förhållande till, säg, skjutvapen, och det kanske inte är så konstigt i sammanhanget att det glidit under radarn, men de har ett väldigt speciellt förhållande till läsk också. Och då menar jag inte att de dricker sig till en förtidig död på den här sataniska sockerlösningen som är läsk, utan hur de smaksätter den. Root beer smakar koncentrerad metylsalicylat. Men där Boylan på något sätt gjorde den här galna överdriften med stil, med panache (mitt rättstavningsprogram föreslår här ”apache”, vilket känns oväntat rimligt), så är White Rocks root beer kväkande platt, söt, och smakar som om den borde vara grumlig och tilltala morfäder som bjuder på Werthers. Det är inte en trevlig association och det är inte en trevlig läsk, doften är liniment rakt av, jag öppnar en burk och tänker gammal man med hår på ryggen, det är bara automatiskt, jag vet inte varför, kanske är det ett tidigare liv som spökar. Det luktar felbalanserade tuggummin lång väg, det smakar hubba bubba satan cola, och jag tänker att visst kan jag äta och dricka onyttigt men då ska det fan vara gott. Men visst, jag drack upp den, det får man i varje fall säga.

Två plåster av fem möjliga. Runt femton kronor burken, City Gross.

White Rock Cream soda

av zonk

Jag insåg något när jag hällde upp ett glas White Rock Cream soda: jag har bara druckit cream soda på burk. På något sätt har min hjärna kört en omgång connect the dots och bara utgått från att cream soda inte bara smakar fejkgrädde utan ser ut som det också – som en mjölkdrink på burk, fast läsk istället för sprit, ren ondska, typ. Givetvis kan man inte låta något sådant bara passera när man ser det på butikshyllan, men jag är gruvligen besviken över att inte ha något gräddigt och vitt, bubblande och pysande läskigt i glaset. Smaken ska ju vara inspirerad av sk ice cream floats, dvs läsk med en skopa glass i, men på något stadium har man alltså gjort den inte helt ologiska slutsatsen att en mjölkig läsk inte låter helt aptitretande. Jag kan inte annat än instämma, samtidigt som jag känner att min värld har blivit lite fattigare, en galenskap mindre, lite mer rationell i det lilla. Jag får trösta mig med att jag dricker en läsk som smakar i princip som en flytande Werthers original, rakt av smörkola med tonvikt på vanilj, och det är väl ganska knasigt i sig självt. Men det hade varit strået vassare som ersatz-grädd-läsk. Jag bara säger det.

Två knas av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln för typ 15 spänn eller så.

Boylan Ginger Ale

av zonk

Denna ginger ale doftar äpple och pepparkaka, det senare kanske inte helt orimligt. Däremot smakar den i anfangen fruktsoda men med en lite längre eftersmak av päron och ingefära, och någon slags kemisk oroande nyans. Men det är en nyans i en helhet som annars mest är mild, söt och okomplicerad. Nej, på det hela taget är det här mycket mer Apotekarnes än jag hade anat, och hade det inte varit för den långa kryddiga eftersmaken hade jag inte hajat till så som jag förväntar mig när jag dricker en Boylans. Efter deras smakmässigt ganska rättframma, för att inte säga renodlade, birch beer och root beer är dock detta lite överraskande, här har vi något lite mer återhållet och komplext. Om det nödvändigtvis är bättre vet jag inte, men jag kommer nog också ha svårt att inte leta upp fler sorters Boylan. Och det säger ju en del. Sen verkar det ju dessvärre verkar svårt att skaka fram en del av deras lite mer spännande sorter, som deras Creamy Red Birch Beer. Cream soda är ju lite ett kapitel för sig. Vi hoppas att en liten trevare per mail till City Gross kan lyfta fram lite av dessa rara drycker till en bredare kundkrets.

Tre komma tjugofem apotekare av fem möjliga. Typ en tjuga för en flaska på City Gross Bromma.

Boylan Root Beer

av zonk

Boylans root beer sprider en arom av .. ja, vad är det, ingefära och tuggummi? och smaken följer precis därefter. Jag är så välbekant med doften och kliar mig i huvudet tills jag ger upp och letar upp ingredienserna på Boylans hemsida, och då slår det mig – oil of wintergreen, eller metylsalicylat, har jag ju arbetat med i olika sorters insektsforskning i ett antal år. Många insekter tycker tydligen det luktar mumma, och om nu Boylan menar att det är kanel, sassafrass, vanilj och körsbärsbjörk i den här drycken så är det säkert det, men det jag märker av är metylsalicylat eller vintergrönolja som det tydligen också kallas. Användningsområden som liniment och behandling av vävnader för formaldehydkonservering är ju inte så aptitretande, men trots allt detta är ju denna root beer från Boylan om inte lysande bra så i varje fall intressant för en som länge arbetat med metylsalicylat och aldrig fått för sig att smaka på det. För andra kan det möjligen vara aningen å den ensidigt udda sidan av smakspektrat. Å andra sidan är det såhär jag minns root beer, inte för att jag är någon expert på ämnet. Har man som jag en svaghet för läsk som smakar sådär överdrivet syntetiskt kan det däremot vara precis rätt. Eller i varje fall ganska.

Tre och en halv kemisk förening av fem möjliga. Typ en tjuga för en flaska på City Gross Bromma.

Boylan Birch Beer

av zonk

Det är farligt med youtube. Jag satt och tittade på en man med en charmig kanadensisk accent som höll på att återskapa en 1800-tals-läsk, och rätt var det var så hade jag med mig en flaska av någon slags läskartad dryck hem från City Gross Bromma. Nåväl. Man kan dricka sämre till en lökig amerikansk 80-tals-rulle och en påse ostbågar, tänker jag. Som flaskan stolt proklamerar är det ju dessutom rörsocker, inte den ohemult onyttiga high fructose corn syrup, så då är det ju nästan nyttigt dessutom. Nästan. Vi hoppar över alla kalkyleringar av antal kalorier och bara dricker vår björköl. Ja. Det är ju inte öl i någon egentlig mening, det här: ingen jäst är involverad och ingen bryggning av något slag, det är läsk med diverse essenser från naturen. Kanske är namnet en historisk artefakt, från tider då det (likt brydgen i länken ovan) faktiskt var bryggning det var fråga om. Hursomhelst. Här sitter man och undrar hur björk egentligen smakar, och jag får erkänna att jag blir svaret skyldig. Hursomhelst tror jag inte den smakar pepparmynta, då hade den inte fått vara ifred från godismakare och andra med smak på livets essentiella oljor, och om man kort skulle beskriva Boylans Birch Beer så vore det just pepparmynta, vilket också är en tongivande ingrediens. Cola med stark och tydlig smak av pepparmynta, och en lite speciell arom av sirap med lite hintar av kallt kaffe någonstans i periferin. Och det är väl inte dåligt, även om det inte precis var det jag letade efter. Det gick helt klart ner, men det är osäkert om det blir några fler flaskor.

3 Cronk av 5 möjliga. Finns i dagligvaruhandeln om man har tur eller bor i USA.

Läskbilaga

av zonk

Som ett litet bihang till den i övrigt trevliga om lite oegentliga kommunikén från min kollega angående vårt besök på den georgiska restaurangen Tblisis hörna, ska jag här berätta lite mer om dryckesurvalet, och mer specifikt, vad som hamnade i avd Brommas glas. Trots frestelsen att testa det enligt uppgift salta lokala mineralvattnet Borjomi, föll valet till slut på den georgiska läsken, som fanns i de tre högst logiska smakerna päron, vindruvor, och dragon/lakrits. Då vi kände oss något oklara om dessas förtjänster som måltidsdryck, frågade vi kyparen till råds, och han rekommenderade päron. Såhär i efterhand framstår det obegripligt att vi inte gav oss på dragon-lakrits, bea-krydda och salt låter väl om något som ett bra val till grillat och bröd.

Det sägs ju att en av svensk mats små egenheter är att det kan dyka upp sötma lite varstans, på ett för andra länders medborgare kanske lite oroväckande sätt. Vi kan här se en direkt om kanske lite oklar koppling till georgisk matkultur, och mer specifikt deras läsk. Utöver friska toner av citronsyra och en behaglig munfeel av gelehallon och vingummi längs gomspalten, är det nämligen sött. Ordentligt sött. Färgen är härtill lite åt det milda hållet, alls inte den frestande och sprittande radioaktivt neongröna hos gammeldags dansk citronvand (salig i åminnelse, nån fick visst för sig att färgämnet i fråga inte var lämpligt för mänsklig konsumtion). På det hela taget är det en läsk utan skarpa kanter och konstigheter, ej heller övermåttan kolsyrad, och jag får för mig att den hade gått hem hos barn. Som dryck till grillat och bröd hade jag dock antagligen föredragit antingen cola eller vanligt vatten. De som dricker sånt, kan nog med fördel ta en såndär georgisk öl som min kollega drack – enligt uppgift brödig och enkel som en tjeckisk folköl från 90-talet.

Hataxtapi. 3 päron av 5 möjliga. 45 spänn på Tblisis hörna.