Sagan om belgarens återkomst

Nu må det vid det här laget vara nyheter ungefär lika nya som Tolkiens alster, men vi måste ändå rapportera att en utmärkt belgare återvänt till systembolagets sortiment. Det rör sig om den ytterst läckra Westmalle Dubbel, som sedan den förste september återfinns under nr 1239, i inte mindre än 178 butiker. Vi har ju redan tidigare orerat om Westmalle Dubbel och annan belgisk öl, så det räcker nog att säga att denna mörka öl är delikat, liksom dess broder Westmalle Tripel. Och när man nu kan köpa den igen på vårt monopol, passa på!

Fem trevliga nyheter av fem möjliga.

 

Mahrs (11508)

Jag har aldrig varit i Bamberg. Det ska sägas så att det är sagt. Det beror inte på någon viljans tillkortakommande, själsligen har jag redan varit där men resten av mig kom inte närmare än att köpa en tågbiljett till varsomhelst i Bayern. Istället för Bamberg for jag till Mittenwald för att spatsera mellan alptoppar i lågskor och med en portfölj full med öl. Det var fint på sitt sätt. Hur som helst.

Bamberg är en storslagen ölstad i det lilla formatet och en liten del av den står framför mig på skrivbordet. Det är en kellerbier från Mahrs Bräu som bryggeriet men inte systembolaget anser heter AU. När man beställer en öl av detta slag gör man det tydligen med kommandot ”a U”. Det är vad jag mumlade till mig själv när jag slog upp den här någonstans strax söder om min diskbänk i trä. Det blir långsamt här ibland.

Det är en vackert sirapsfärgad öl som ändå inte är lika vacker som etiketten på flaskan. Det hade förstås varit att sätta målsättningen allt för högt. Drycken doftar manligt av malt och smakar av torkad frukt och frankiskt flerkornsbröd. Det är som det ska.

Något av de sista Gustav II Adolf gjorde innan han försvann in i dimman var att ockupera Bamberg. Det ter sig nu som ett snilledrag och jag hoppas snart leda mitt eget fälttåg i samma riktning.

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11508 i katalogen

4 Franken av 5 möjliga

Ja vi har inga gluten

Det är många som anser sig vara allergiska mot bröd nu för tiden och vi här på Gödsvinet är som alltid först med att omfamna vansinnet. Intoleransen mot gluten drabbar även intaget av öl vilket gör det till vår sak och om du är en av de som anser dig drabbad så är vi på din sida, knäppskalle.

Bland de hundratusentals människor som över en natt uppfann en oförmåga att svälja gluten finns visserligen förvånansvärt få öldrickare men vi gör det här ändå. Det här är en presentation av två glutenfria öl.

Det är till att börja med inte första gången vi presenterar öl för den kostförvirrade. Redan för tre år sedan recenserade vi en utmärkt öl samtidigt som vi rekommenderade en annan och avrådde å det skarpaste från ytterligare en.

Burken till vänster i bild innehåller en finsk öl med det finska namnet Kukku (1212). Det är en fullständigt normal öl med en påtaglig smak av öl. Avsaknaden av gluten är lika påtaglig som förekomsten av gluten i vanlig öl. Skillnaden är att du kan dricka den här, galenpanna.

Ölen till höger är en helt annan historia. Mer korrekt är kanske att det är en helt annan öl. Coppersmith’s The Pawn Pilsner (1362) är ölen för dig som vill ta ditt inbillningstillstånd ett steg längre. Det är en öl med smak och om jag skulle beskriva den skulle jag förmodligen säga något om humle och örtkrydda men du skulle inte lyssna för du sitter och funderar på att bli laktosintolerant.

Öl utan gluten är också öl och när du min bindgalne vän väljer att dricka den så står jag sida vid sida. Det är så vi jobbar här på Gödsvinet, solidaritet framför allt, inte även utan framför allt med stolliga personer som dig. Tillsammans tar vi oss igenom det här.

När jag skriver detta trippar du säkert fram på tårna och målar rummets fyra väggar i olika färger. Det är ok, du kanske inte behöver gluten men du behöver definitivt en öl. Jag har två till dig.

Lys vidare du galna diamant.

Vi kallar den Kenta (82687)

Kenta Gustafsson dog 2003 men han är mer levande här i Johanneshov än någon annanstans. Hans helt outhärdliga sång ”Just idag är jag stark” spelas helt utan ironi inför Hammarbys hemmamatcher. Det är priset man betalar för att bo här.

Jag blev därför inte förvånad när jag idag under en räd mot systembolaget Globen hittade en flaska med hans avbild på etiketten. Fotboll klarar jag mig utan men när man nu kan anknyta till lokalsamhället med en öl så är jag naturligtvis den första att foga mig.

Det är förresten en vacker bild, tagen någon gång under tiden då även folk man inte vill slå i ansiktet hade mustasch.

Kenta Gustafsson är förstås mest känd genom Stefan Jarls modstrilogi, i vilken hans tuffa uppväxt och missbruksproblem dokumenteras. Det är enligt dekret från stadshuset obligatoriskt att se den om man bor eller uppehåller sig i Stockholm under mer än sex av årets månader. Det är ingen smärtsam pålaga, filmerna innehåller några av de mest minnesvärda scenerna i svensk filmhistoria, flera av dem med Kenta Gustafsson.

Ölen bryggs av Kentas svärdotter, enligt uppgift från en lokal reklamtidning som någon trots hot om ond bråd död fortsätter att lägga i mitt brevinkast. Utan att veta skulle jag tro att det inte är hon själv som brygger den eftersom ölen är från Tjeckien. Om man vill sätta en egen etikett på en öl så är det ofta någon i Tjeckien som tar anbudet.

Det var inte den öl jag hade väntat mig. Jag vet inte vad jag väntat mig för öl och vi kommer aldrig att veta för nu blev det den här. Det gör ingenting, det här är inte så illa.

Vi kallar den Kenta är en kraftigt besk och brödig öl som på det stora hela smakar rätt mycket som en sådan där tjeckisk folköl man kunde hitta i lågprisbutiker i slutet på 1990-talet. Det kan finnas ett element av nostalgi när jag dricker och säger att det är gott.

Det är en öl för vuxna och inte den mest publikfriande de kunde ha valt men det är ett val värt att applådera. Det är inte svårt att föreställa sig att mannen på etiketten hade uppskattat det, det är en öl för folk som gillar att dricka öl.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 82687 i katalogen

3 rivningshus på Regeringsgatan av 5 möjliga

Hop Federation Pilsner (1219)

Ölen på bilden är en Hop Federation Pilsner. Det är en öl från Nya Zeeland och ett tydligt bakslag för min intention att handla närproducerat. Sett ur ett annat perspektiv behöver det förstås inte vara det. Genom att jag dricker öl producerad på andra sidan jordklotet och sedan skriver om det så behöver du ju inte dricka den. På så sätt skapar vi gemensamt en mycket större positiv klimatpåverkan än om jag bara slutat själv. Jag dricker, du läser och tillsammans tar vi ansvar för den här planeten.

Det är inte heller första gången som Gödsvinet erbjuder den här tjänsten, exempelvis har vi skrivit om det Nyzeeländska bryggeriet Epic ett antal gånger och vi bidrog med en rad våldsamt druckna recensioner av Marlborough-viner redan i januari 2011.

Hop Federation Pilsner säljs i aluminiumburk på systembolaget vilket inte bara minskar vikten och klimateffekten av transporten över världshaven, burken visar sig också vara ett lysande redskap för att med ett brus sprida en fantastisk humledoft i rummet.

Humlen är mer än halva berättelsen om smaken, rätt mycket mer. Hop Federation Pilsner är en rejält besk öl och det måste vara en av de beskaste pilsnerna på södra halvklotet. Detta är inte vad man vanligtvis menar med en pilsner, pilsnerfilmer handlar om något annat.

Jag dricker en av dessa öl för att du ska slippa och jag får både glädje och stolthet av uppgiften. Jag tänker dock inte dricka två i rad, du får klara dig så här. Det är en god öl men en åt gången får räcka.

21,90 på systembolaget, nummer 1219 i katalogen

Tre öl i modern stil av fem möjliga

Vårflodens veteöl (33016)

Sverige står i lågor och utanför mitt fönster har områdets gröna lunga av träd förvandlats till något som mest liknar en lunga från omslaget till ett cigarettpaket. Det är hett i Johanneshov och andra platser där människor dväljas i plågor. Klimatförändring är roligt tills någon tvingas se min solbadande granne i höghuset intill.

Personligen har jag beslutat mig för att göra något åt saken, mitt klimatfotavtryck måste minska med minst en europeisk storlek. Ett första steg är förstås att börja handla mer närproducerat och det är i den andan jag finner mig sittande med en Vårflodens veteöl från Gamla Enskede bryggeri.

Gamla Enskede bryggeri ligger sådär 2-3 kilometer av slakthusområde och blandad villabebyggelse söderut från där jag skriver detta. Vårflodsparken som gett ölen dess namn ligger ytterligare några hundra meter av samma sak bort. Miljömedvetenhet har inte varit så här enkelt för mig sedan jag bodde inom synhåll av Spaten-fabrikens skorstenar i München.

Insatsen underlättas vidare av att Vårflodens veteöl är mycket lätt att dricka. Det är en rätt platt men uppfriskande fruktig veteöl för människor som egentligen hellre dricker en ale. Jag dricker inte hellre en ale men när en veteöl är så här humlestark finns det egentligen inte längre någon anledning att kategorisera. Vårflodens veteöl är för all del också delvis gjord på kornmalt jämte vetemalten. Vi behöver inte fördjupa oss i detta.

Det är en het eftermiddag i en lång rad av heta eftermiddagar denna sommar men jag tror att jag har hittat en lösning på problemet som jag kan leva med.

28,50 kronor på systembolaget, nummer 33016 i katalogen

Fyra Sockenplan av fem möjliga

Arctic beer (1397)

Det råder ett ojämlikt förhållande mellan Sverige och dess nordiska grannar där ojämlikheten består i att människor i Norge, Finland och Danmark erkänner Sveriges existens utan att människor i Sverige erkänner deras. Någon som bor i Norge skulle exempelvis kunna intressera sig för svensk musik eller film medan det omvända inte sker i samma utsträckning. Svenskar är med andra ord ointresserade, okunniga och arroganta i förhållande till saker från andra nordiska länder.

Ett exempel i sig tillräckligt för att belägga detta är att Gödsvinet aldrig recenserat något från Norge. Det får vara slut med det nu.

Vägen till erkännande av det västliga grannlandets existens går förstås via en öl och en recension av densamma. Nu ska det redan inledningsvis sägas att jag är ett rätt olyckligt val av någon att upprätta goda relationer med Norge, den enda norska stad jag har varit i är Trondheim vilket ger dåliga förutsättningar att säga något positivt om landet. Det finns dock de som menar att förutsättningarna skulle bli ännu sämre om jag också besökt Oslo. Om Oslo nu alls finns. Det här började fel.

Artic beer tillverkas av Macks i Trömsö och de kallar sig världens nordligaste industriella bryggeri med reservationen för att det finns ett annat industriellt bryggeri som ligger längre norrut, på Svalbard. Världens näst nordligaste industriella bryggeri låter onekligen inte lika bra, precis som i den där sketchen av Monty Python där det menas att Michelangelo inte fick måla Nattvarden eftersom han ville kalla ”The Last Supper” för ”The Penultimate Supper”, för att kringgå artistiska begränsningar som bara tolv lärjungar, en Kristus och inga kängurur.

Vad för slags öl tillverkar man i Tromsö, långt norr om polcirkeln? Som jag redan utrett ganska mångordigt vet jag som svensk alltså mycket lite om vad man gör och inte gör i Tromsö. En historia om dryckenskap i Tromsö kom till mig från en person som påstod att han kommer från staden, vilket antyder men inte bevisar att Tromsö faktiskt finns även om jag inte varit där.

Enligt historien var Tromsö förr ett av få ställen man kan beställa en öl om man arbetar med att fiska eller på annat sätt livnär sig ute till havs i den delen av världen. De som intog stadens barer var därför en brokig skara män med pengar på fickan och få civiliserade idéer om hur de spenderas. Den del av historien som jag kommer ihåg förtäljer att det kunde behövas tårgas för att tömma sådana barer vid stängningsdags. Vilken sorts öl passar med tårgas?

Artic beer är en lätt och svalt citrussmakande ”öl av internationell typ” som helt säkert kan sväljas i riklig mängd under de där långa, heta eftermiddagarna vid ishavets strand. Enligt burken är den ”refreshingly Norwegian” men vad det betyder är förstås helt omöjligt att veta som svensk.

Det är ingen dålig öl och den duger hur som helst som livstecken från ett okänt land. Där det finns öl finns det liv.

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1397 i katalogen

Tre bröderna Dal av fem möjliga

Bocq Gauloise christmas (11462)

Gauloise jul 2Julen sänker sig som en vörtdoftande gummifilt över Johanneshov och oss som bor här. Det är den tiden på året igen då jag dricker en öl som smakar av brödkryddor och syltade apelsinskal och sedan skriver om det. Det är bara något vi gör.

Gud vet att det inte är något nöje och riskerna är betydande. Den Bocq Gauloise Christmas som står framför mig på skrivbordet kan på julöls vis dölja djup av äckel ännu outforskade. Senast jag köpte en Gauloise var ur en automat på Hans-Sachs-Straße i München och det är det sista jag minns ifrån den kvällen.

Denna Gauloise är bättre. Inte lika rökig.

Mild och ljumt alkoholsöt rinner Bocq Gaulaoise Christmas i små strilar genom tomteskägg och ner i svalget. Detta är en god öl som alls inte smakar alla de saker den anklagats för på Systembolagets hemsida. Ok, farinsocker. Farinsocker köper jag.

Det här kan man dricka. Jag gör det just nu vilket torde klargöra den saken. Som vanligt bör den inte kombineras med julmat men det är ju sedan gammalt. Världens bästa öl kommer från Belgien.

24:70 kronor på systembolaget, nummer 11462 i katalogen

3 knäck av 5 möjliga

Laugar Punkarra

Laugar-PunkarraLiksom Gödsvinet Gamla Enskede så har nu Gödsvinet Bromma varit åstad på grund av byggbuller, närmare bestämt skulle tre-fyra decimeter betonggolv bilas bort i källarlokalen inunder G. Brommas krypin. Exakt vad som kan betraktas som rimliga levnadsbetingelser har ju onekligen skiftat en del i Sverige och numera verkar takhöjd under 2.70 inte anses mänskligt eller godtagbart för någon, liksom ett badrum ju helst ska rymma en mindre bil utöver ett halvdussin deluxe-stora torkskåp, torktumlare, tvättmaskiner etc för att det ska kallas rimlig levnadsstandard. Hursomhelst. Gödsvinet fann för gott att lämna detta behjärtansvärda arbete för framtida boendes fromma långt bakom sig, och spendera några dagar på sydligare breddgrad, närmare bestämt i Madrid. Nu är det ju ett slag sen Gödsvinet Bromma senast svingade en bägare, men en medresenär tog tillfället i akt och botaniserade i en lokal ölspecialists kyl, och kom hem med inget mindre än den vagt skånsk-klingande Laugar Punkarra. Enligt vad internet kan förtälja är det, precis som försäljaren sade, en Session IPA, session då i sammanhanget alltså kodord för att det ska gå att dricka ett flertal på raken utan att det ska bli övermäktigt för gom eller lever. På 4% faller den också helt klart i session-styrkeområdet, där det inte borde bli nån brist på eftersmak, men samtidigt inte så sulorna sväller efter första klunken. I brist på noggrannare utfrågning eller noteringar, får vi gå på recensentens omdöme, ”schysst”, som får betraktas som ganska gott, givet att recensenten ifråga ofta är ganska petig med vad som kan betraktas som bättre mat eller dryck. Recensenten ifråga får betraktas som ett fan av rak, schysst IPA, om inte humlebomber, och hade väl snarast greppat efter en Oppigårds på systembolaget. Ja. Lite sådär på omvägar får vi nog alltså säga att Punkarra är helt ok, rentav riktigt hyfsad, och att man kan göra sämre än att hälla upp ett glas med dess ofiltrerat halmgula droppar. Den som lyster därtill får nog dessvärre bege sig till sydligare breddgrader, ety Systembolaget ej tillhandahåller den här i den bistra nord. Möjligen kan den som känner sig vågad försöka få med sig en Naparbier (nr 11770) från samme bryggare, men om den kan vi inte förtälja.

Tre och ett halvt schysst av fem.

En sommar i plast

En sommar i plast har blivit höst och är redo att gå vidare. Det var i juni som den nästan men bara nästan transparenta byggplasten slöts om mitt hus i Johanneshov. ”Inga större renoveringar planerade” hade mäklaren sagt två månader tidigare så jag har slut på gissningar varför det stått byggställningar runt min allvarligt belånade bostadsrätt i snart ett halvår.

I början var där ställningar men ingen plast för fönstren. Jag upptäxte det en dag en lätt sfärisk polsk byggarbetare passerade utanför mitt fönster på sjunde våningen. Då kunde jag fortfarande öppna fönstren och jag roade mig ett tag med att locka på byggisarna genom att lägga små bitar saltgurka på fönsterbrädet. Efter några veckor var de nästan som tama. Sedan kom plasten upp och nu ser jag bara lätt sfäriskt skuggor gå förbi. Jag undrar om de minns mig?

Vad gör man en sommar i plast? Man spenderar den någon annanstans men för det krävs resurser och mina var utbytta mot lån. För sådana som mig återstod bara att slå sig ner i fåtöljen med ett glas riesling och stilla blicka mot den nästan men bara nästan transparenta horisonten. Solen går ner i polyeten.

En vecka bröt jag mig ut ur min höghuskokong länge nog för att flyga till Krakow. Det var en vecka att minnas och jag önskar jag gjorde det. Förmodligen satt jag mest och drack Zywieck och blickade stilla mot den helt och hållet polska horisonten. Det passerade säkert en och annan lätt sfärisk polack. Sedan kröp jag tillbaka in i min puppa av plast.

Hösten kom men mycket lite med den. De lätt sfäriska skuggorna fortsätter att passera och tiden med dem. Ibland borrar någon ett hål, gud vet i vad. Då skruvar jag upp musiken och den äldre damen i den överbelånade lägenheten intill tror nu att borrljudet tillhör Jason Isbell.

Värst var när de förintade balkongerna med hydraulisk bilning. Ingen ska behöva höra Jason Isbell så högt.

Det är en beständig tillvaro, inget åldras i plast. Här inne finns ett litet stycke sommar kvar, nästan färsk.

De ska vara färdiga snart och bara för att det kostar mer att betala sådana som dem efter den första december. Ställningarna skall rämna och plastridån falla från mina ögon. Ärligt talat fruktar jag dagen, hur ska man kunna se den verkliga världen efter månader av skuggor? Fråga Platon, han förstod de här sakerna.

Tills vidare bidar jag min tid här inne. Solen går ner tidigare nu men dess ljus är lika suddigt som tidigare om man kan se det. Jag är redo att komma ut.