Bland alla de svenskar som finns i världen intar de som inte bor i Sverige en särställning. Det är en brokig skara som ärligt talat behöver en PR-strategi. Man hör om utlandssvenskar ibland och allt man hör är inte gott.
De är trötta på det här jävla landet men likväl rödrusigt nationalistiska i korta utbrott av flaggviftande och konsumtion av olika sorters fiskkonserver. De är på flykt från höga skatter, feminister och förbud mot sjöfylleri. Sverige var i någon illa definierad forntid ett bra land men allt har gått åt helvete och nu går det inte att leva här.
Jag beskriver nu förstås bara en typ av utlandssvensk och det är en nidbild av en minoritet. De som hotar att lämna det här jävla landet har nästan undantagslöst hotat med samma sak sedan Palme var statsminister och de är nästan lika undantagslöst fortfarande kvar i Sverige.
Även mer moderata utlandssvenskar kan dock också odla ett konfliktfyllt förhållande till hemlandet. Alla jämförelser med var de nu är istället utfaller till Sveriges nackdel, samtidigt som Sverige på ett närmast chauvinistiskt sätt förblir alltings måttstock varhelst i världen de tagit sig.
Detta vet jag eftersom jag har träffat tillräckligt många utlandssvenskar för att uppskatta exakt hur dyrt det är att gå på krogen hemma i Sverige. Jag har under kortare perioder själv bott i USA, Tyskland och nu senast i Japan. Särskilt den sista av de tre vistelserna var alldeles för kort för att få en god uppfattning om hur galen all politik hemma i Sverige verkligen är, men likväl tror jag mig veta.
Låt detta bli en vinjett till den rasande tirad om det svenska alkoholmonopolet som nu följer.
Det är eftermiddag i Sverige. Fredag eftermiddag för att vara mer exakt och vi vet alla vad det betyder. Vid halv fyra slog jag ihop den bärbara datorn med en smäll och utan att se mig om lämnade jag min arbetsplats på Södermalm för veckans bästa hemfärd med gröna linjen.
Jag var helt naturligt på gott humör efter att precis ha berättat för Telia att jag supit bort deras telefon i en taxi någonstans mellan Senri-Chuo och Ibaraki i norra Osaka, då jag med raska steg och Lucinda Williams i öronen förflyttade mig till systembolaget.
Även om den japanska ölen gjort sitt och gjort det väl så var det ett lyckligt återseende med den högtyska Weissen.
Väl hemma ställde jag kassen strategiskt mitt på köksgolvet en lång stund medan jag gick igenom högen av oönskad, adresserad reklam och uppdaterade min dödslista. Det var som om jag tänkt att ölen i Sverige behövde min direkta omsorg lika lite som den i Japan gjort.
Det var förstås fel och jag skulle få lida för det då jag till sist satte mig ner vid datorn med en Weihenstephaner för att läsa de senaste nyheterna från Süddeutsche Zeitung.
Ölhelvetet var pissljummen. Det finns tyvärr inget annat sätt att uttrycka det.
Jag har köpt öl på systembolaget förr och jag visste förstås på något plan av medvetande att de inte kyler sina drycker. Det planet av medvetande lämnade jag dock i en annan tidszon under den långa flygningen till det här jävla landet, dagen innan.
Har du druckit en ljummen Weihenstephaner någon gång? Vem lurar jag, vi har alla druckit en ljummen Weihenstephaner, men det förändrar ingenting. Det som ska vara vackert och sant blir smutsigt och bittert.
Så går det till i den sista sovjetrepubliken Sverige och jag är säker på att det är Palmes fel. Japan säljer endast öl så torr och kall att man måste låta den tina för att alls avge något som kan kallas smak. I sossesverige får man vackert vänta i timmarna tu medan ett alldeles för miljövänligt kylskål stilla gör sitt i det allmännyttiga folkhemsköket.
Man blir ju förbannad. Snart måste man flytta från det här jävla landet.
Det har sagts att betydelsen av Charta 77 har överdrivits. Regimen i Tjeckoslovakien verkade onekligen närmast oberörda av dokumentet med detta namn och det tog åratal för den sovjetiska paranoian att hinna ikapp den grupp av tjeckiska intellektuella som skrivit under det. 
