Charta 77s punköl (89199)

charta 77Det har sagts att betydelsen av Charta 77 har överdrivits. Regimen i Tjeckoslovakien verkade onekligen närmast oberörda av dokumentet med detta namn och det tog åratal för den sovjetiska paranoian att hinna ikapp den grupp av tjeckiska intellektuella som skrivit under det.

Den främsta av likar bland dem var förstås Vaclav Havel och efter Michail Gorbatjov var väl ingen mer central i utlösandet av den kedjereaktion som fick de öst och centraleuropeiska kommuniststaterna att falla. Men det var först i slutet på årtiondet efter Charta 77. 

Betydelsen av Vaclav Havel kan mycket väl också ha överdrivits. När jag säger att han var näst viktigast efter Gorbatjov så gör jag det utifrån John Keanes beskrivning och du vet hur den är. Havel utmanar Michail om titeln mellan de pärmarna. Keanes biografi är dock närmast poetiskt vacker på ett sätt som biografier nästan aldrig är om de inte är skrivna av Richard Ben Cramer.

Jag vet vad du tänker: ”Är inte John Keane en rätt uppblåst figur?”. ”Handlar biografier av John Keane inte egentligen om John Keane?”. Du har inte fel. Jag förstår bara inte vad det har med den här ölen att göra.

Charta 77s punköl från Strömsholms brygghus smakar som en ale gör på en förmiddagsöppen pub på Portobello road med lite för många norska shoppingturister. Det är traditionellt brittisk plattöl i samtida fruktdräkt.

Charta 77s punköl är som brittisk ale är i England. På riktigt. Problemet är att öl som är som ale i England på riktigt inte är så god. Det är inte heller direkt en öl. Det är mer av en svagt alkoholhaltig humlesaft. I samtida fruktdräkt. Nej, det här var inte så bra.

32:40 kronor på systembolaget, nummer 89199 i katalogen

Två John Graham Mellor av fem möjliga

De här jävla utlandssvenskarna

hermanBland alla de svenskar som finns i världen intar de som inte bor i Sverige en särställning. Det är en brokig skara som ärligt talat behöver en PR-strategi. Man hör om utlandssvenskar ibland och allt man hör är inte gott.

De är trötta på det här jävla landet men likväl rödrusigt nationalistiska i korta utbrott av flaggviftande och konsumtion av olika sorters fiskkonserver. De är på flykt från höga skatter, feminister och förbud mot sjöfylleri. Sverige var i någon illa definierad forntid ett bra land men allt har gått åt helvete och nu går det inte att leva här.

Jag beskriver nu förstås bara en typ av utlandssvensk och det är en nidbild av en minoritet. De som hotar att lämna det här jävla landet har nästan undantagslöst hotat med samma sak sedan Palme var statsminister och de är nästan lika undantagslöst fortfarande kvar i Sverige.

Även mer moderata utlandssvenskar kan dock också odla ett konfliktfyllt förhållande till hemlandet. Alla jämförelser med var de nu är istället utfaller till Sveriges nackdel, samtidigt som Sverige på ett närmast chauvinistiskt sätt förblir alltings måttstock varhelst i världen de tagit sig.

Detta vet jag eftersom jag har träffat tillräckligt många utlandssvenskar för att uppskatta exakt hur dyrt det är att gå på krogen hemma i Sverige. Jag har under kortare perioder själv bott i USA, Tyskland och nu senast i Japan. Särskilt den sista av de tre vistelserna var alldeles för kort för att få en god uppfattning om hur galen all politik hemma i Sverige verkligen är, men likväl tror jag mig veta.

Låt detta bli en vinjett till den rasande tirad om det svenska alkoholmonopolet som nu följer.

Det är eftermiddag i Sverige. Fredag eftermiddag för att vara mer exakt och vi vet alla vad det betyder. Vid halv fyra slog jag ihop den bärbara datorn med en smäll och utan att se mig om lämnade jag min arbetsplats på Södermalm för veckans bästa hemfärd med gröna linjen.

Jag var helt naturligt på gott humör efter att precis ha berättat för Telia att jag supit bort deras telefon i en taxi någonstans mellan Senri-Chuo och Ibaraki i norra Osaka, då jag med raska steg och Lucinda Williams i öronen förflyttade mig till systembolaget.

Även om den japanska ölen gjort sitt och gjort det väl så var det ett lyckligt återseende med den högtyska Weissen.

Väl hemma ställde jag kassen strategiskt mitt på köksgolvet en lång stund medan jag gick igenom högen av oönskad, adresserad reklam och uppdaterade min dödslista. Det var som om jag tänkt att ölen i Sverige behövde min direkta omsorg lika lite som den i Japan gjort. 

Det var förstås fel och jag skulle få lida för det då jag till sist satte mig ner vid datorn med en Weihenstephaner för att läsa de senaste nyheterna från Süddeutsche Zeitung.

Ölhelvetet var pissljummen. Det finns tyvärr inget annat sätt att uttrycka det. 

Jag har köpt öl på systembolaget förr och jag visste förstås på något plan av medvetande att de inte kyler sina drycker. Det planet av medvetande lämnade jag dock i en annan tidszon under den långa flygningen till det här jävla landet, dagen innan.

Har du druckit en ljummen Weihenstephaner någon gång? Vem lurar jag, vi har alla druckit en ljummen Weihenstephaner, men det förändrar ingenting. Det som ska vara vackert och sant blir smutsigt och bittert.

Så går det till i den sista sovjetrepubliken Sverige och jag är säker på att det är Palmes fel. Japan säljer endast öl så torr och kall att man måste låta den tina för att alls avge något som kan kallas smak. I sossesverige får man vackert vänta i timmarna tu medan ett alldeles för miljövänligt kylskål stilla gör sitt i det allmännyttiga folkhemsköket.

Man blir ju förbannad. Snart måste man flytta från det här jävla landet.

Akterseglad av verkligheten

Dotonbori

Läget är förvirrat och det är bäst så. Jag inser det nu. Vad jag inte inser är varför jag sitter i ett mikroskopiskt hotellrum i Osaka och skriver dessa rader. Det senaste jag skrev var ett inlägg om modern tjeckisk litteratur och det var i somras. Låt oss ta det här från början. 

För mindre än 20 minuter sedan vaknade jag och kunde inte annat göra. Jag vände mig om och välte min resväska och minst en vinflaska för mycket. Genom att resa mig upp riskerade jag att forcera badrumsdörren. Rummet är verkligen väldigt litet. 

Jag minns en trevlig middag i en skyskrapa någonstans i Senri och jag minns en färd med taxi genom Osakas norra förorter. Vi drack sake på restaurangen och inget skulle förvåna mig mindre om vi drack sake under taxifärden. Sake, min japanska nemesis. 

Hur som helst, jag vaknade och här är jag. Vad som inte är här är min telefon. Någonstans mellan ett tråg sashimi och oompaloompier-rummet gled den ur fickan i mina japanska byxor av skoluniformsmodell. Det här börjar bli för mycket. Vi börjar om.

Sedan en längre tid tillbaka bor jag i Osaka där jag undervisar japanska studenter om saker som de inte vågar ställa följdfrågor om. Redan senare denna vecka återvänder jag dock till mitt Vällingby, detta är inte Gödsvinet Osaka. 

Igår kom jag tillbaka till Osaka från en resa till Tokyo och det var där någonstans som saker började att bli oklara. Jag checkade in i den hobbitlägenhet som jag innerligt hoppas är en högst tillfällig bostad, sedan gav jag mig ut på en avlägset bekant gata i jakt på den perfekta, kalla, japanska snabbköpsölen. Jag måste ha hittat den.

När jag vänder mig om från tangentbordet gör jag det med skräck och förundran. Det står en stor kasse öl och en något mindre kasse vin på den minimala golvytan. När jag steg ur taxin utan min mobiltelefon måste jag ha tagit vägen om samma snabbköp. 

Så när jag nu för närmare 25 minuter sedan vaknade gjorde jag det med en insikt om att saker är förvirrade och att det är bäst att acceptera det. Jag öppnade en burk Asahi och satte mig ner för att skriva det första inlägget på väldigt länge.

I den mån det kan sägas att jag för mig själv resonerade kring beslutet att kring klockan sju på morgonen inleda dagen med en burk japansk öl, resonerade jag så här: Jag är allt för långt in i kaninhålet för att göra något åt de egentliga omständigheterna, det bästa jag kan förmå är att starta om med alkohol och hoppas att allt fungerar igen när jag vaknar nästa gång. 

30 sekunder efter det att jag öppnade den första ölen ringde vaktmästaren från receptionen, han hade tydligen kontaktat kring 10 taxibolag angående min telefon och han stod i begrepp att ringa Osakas taxiförbund. Det här fungerar uppenbarligen och när det blir dags att gå över till kassen med vin så kommer jag att hålla min illa tilltygade telefon i den hand som jag nu ser har oförklarliga blodspår. 

Japan är fantastiskt. Så här långt in i inlägget måste jag säga det. Japan är fantastiskt.

Läget i övrigt är förstås åt helvete. Sverigefascisterna är moppsigare än någonsin och Sverige går mot nyval med orcer i tätpositionen. Jag skulle vilja säga att det är apati, politisk och övrig, som gjort att jag inte skrivit under så lång tid men i slutänden är jag förmodligen bara lat. Men Japan är fantastiskt. 

Nu minns jag inte vad det var jag ville säga. Jag är halvvägs in i en burk Sapporo och saker och ting börjar framträda allt klarare. Det är lyckligtvis helgdag denna måndag i Japan, ironiskt nog är den tillägnad hälsa och fysisk aktivitet. Jag tror mig minnas en bar vid Senri-Chuo och det är där jag tror min telefon befinner sig. Jag tror jag ansluter mig. 

Samtida tjeckisk litteratur

STLSommaren vältrar sig redan i dödsplågor men Gödsvinet har ännu inte talat om för dig vad du bör göra med den. Tidigare aktiviteter som besök i parkeringshus och färder i Stockholms bergbanor fortsätter förstås att vara starka kandidater bland semesteraktiviteterna men det räcker inte. Det förväntas mer av Gödsvinet.

Det är därför jag nu med stoltheten som kommer av att ha fullgjort sina plikter kan berätta vad du bör ägna sommaren – eller åtminstone en vecka av den -åt.

Samtida tjeckisk litteratur. Du bör ägna sommaren åt samtida tjeckisk litteratur.

Samtida tjeckisk litteratur är rätt mycket som äldre tjeckisk litteratur fast nyare. En anledning till detta är att det finns en rätt säregen litterär tradition i Tjeckien och en annan anledning är att mycket av den tjeckiska litteratur som getts ut sedan 1990-talet skrevs långt tidigare, under perioden då allt utom dockteater om den långa marschen var förbjudet.

Ett bra exempel på den senare är Květa Legátová (född 1919) som debuterade vid 70 års ålder. En av de böcker som hon skrev under 1990-talet var Hanza och Joza, en roman om en ung kvinnlig läkare som tvingas gömma sig på landet under skyddad identitet då den tyska ockupationsmakten kommit på att hon levererar brev åt motståndsrörelsen.

Boken handlar förhållandevis mycket om lantliv i Mähren och förhållande lite om motståndsrörelsen. Språket är återhållet och kontrollerat som en strävsam timmerarbetare i en liten by på gränsen till Slovakien. Om du är någon som letar efter en poäng eller rent av en sensmoral i en bok så kommer du i denna inte att hitta något bättre än att folk på landet inte är så dumma som de ser ut.

Jaroslav Rudiš representerar en betydligt yngre generation tjeckiska författare och hans Himmel under Berlin berättar om den unga tjeckiska musikläraren Petr och dennes musikaliska irrfärder i Berlins underjord. Det är en medryckande och rätt underhållande bok som en gång fick mig att spendera alldeles för lång tid med att försöka hitta en ölservering på  Friedrichstraßes tunnelbanestation som visade sig inte existera utanför pärmarna av Himmel under Berlin.

En annan stad av Michal Ajvaz är ett samtida bidrag till den tjeckiska surrealismen som kräver visst tålamod. Femtio sidor in i boken gav jag upp och läsningen blev både lättare och mer njutbar efter det.

Handlingen utgår från en bok skriven med främmande bokstäver som berättarjaget finner i ett antikvariat i Prag. Genom texten dras han in i en parallell verklighet, en annan stad som existerar parallellt med det Prag som svenska pensionärer köper bussresor till.

Denna stad hallucinatoriskt centraleuropeisk, tänk dig Stefan Zweig på dålig brun syra. Svenska pensionärer skulle inte köpa några biljetter till ett ställe där man tvingades brottas med hajar på taket till en katedral.

Någon skrev att Ajvaz nog druckit ur samma kopp som Kafka smuttade ur då han skrev Förvandlingen och visst är det sant att Ajvaz inte kan låta bli att låta folk förvandlas till insekter. I ett lite vidare perspektiv påminner han också lite om det polska geniet Witold Gombrowicz även om denna har ett högre tempo och, framför allt, långt mer humor.  

Jan Balabáns Fråga pappa beskrivs på omslaget som fylld av ”smärtsamma reflektioner, förtätade dialoger och mättade tystnader”. Personligen hade jag föredragit om han hållit sig till de senare.

Föräldrar och barn av Emil Hakl har allt man förväntar sig av en bra tjeckisk roman, dialoger, alkohol och planlösa vandringar genom Prag. Hakl låter gatorna och ölsjappen bli en del i ett samtal mellan en far och en son och det blir bättre av det.

Pilsnerpratet i Föräldrar och barn kan sorteras till den tjeckiska traditionen av sådant gjord känd av Jaroslav Hašek men en jämförelse som ligger närmare till hands är Bohumil Hrabal vilket borde säga dig allt du behöver veta.

Föräldrar och barn är en sådan där bok som får en att tvångsmässigt boka en biljett till Prag redan någonstans kring sida 43. Jag reser på fredag.

Nordic Kiwi Brewers

NKWDet finns lite att säga som inte redan har sagts om Brommaplan och då är det ändå inte direkt något särskilt populärt samtalsämne. Jag var där idag men minnena har redan falnat. Jag tror det var soligt. Jag fick dock med mig något långt mer värdefullt än semesterminnen och du ser det på bilden.

Brommaplans Systembolag har ett utmärkt sortimente av lokalproducerad öl. De har flaskor från Adelsö bryggeri, från Sundbybergs köksbryggeri och sedan den första juli i år även från Nordic kiwi brewers.

Nordic kiwi brewers är ett helt nytt bryggeri startat av två män som bytt Nya Zeeland mot Ekerö av anledningar som inte framgår av deras hemsida.

Jag har testat två av deras öl – av uppenbara pedagogiska skäl just de två som syns på bilden – och det ska vara sagt att de inte gjort resan i onödan.

Det nu för tiden är ungefär lika meningsfullt att jämföra olika IPA som det är att jämföra olika sorters ljus lager men jag ser ingen anledning till varför man inte skulle välja den utsökt fruktiga Pacific IPA bland de cirka 9000 olika IPA som nu finns på Systembolagets hyllor. Pacific IPA är utan vidare bättre än 8900 av dem.

Långt mer originell är då The White Long IPA, en IPA för varma sommardagar och människor som förstår att uppskatta veteöl. White IPA är en hybridöl som förenar beskheten hos en IPA med friskheten hos en öl som inte är en IPA.

Båda dessa fynd var värda besöket vid Brommaplan och det är trots allt närmare dit än till Nya Zeeland. De som inte kan ta sig till någon av platserna bör överväga att beställa något från Nordic kiwi brewers till en plats nära dem.

Poppels Nya Världens India Pale Ale (89274)

poppels-nya-varldens-IPAAvd. för fossila ölrecensioner har lyckats gräva fram några antika anteckningar om en öl som faktiskt fortfarande finns till salu på systembolaget. Huruvida Poppels bryggeri tänkt om med denna sin IPA sedan augusti 2014 är svårt att säga, men kanske finns det någon kalenderbitare därute som vet. Om inget drastiskt har hänt så är Nya Världens IPA fortfarande en nåtsånär hyfsad representant för sitt skrå, om än helt klart i de lättare viktklasserna smakmässigt. Det är lite sådär vagt tropiskt eller kanske lite örtigt metalliskt, och denna till synes självmotsägande oklarhet blottlägger tydligt brygdens stora problem – den är en aning anonym, ja, lite lätt vattnig, faktiskt, trots en alkoholhalt på 6.5%. Detta till trots är det trevligt att Mölnlycke skickat något till världen utöver dasspapper och Ingvar Oldsberg. Det är heller ingen arom av pappersbruk över detta, nej, fräscht är det absolut. Kanske har just närheten till pappersbruks-oset drivit bryggarna Poppel lite för långt i sin jakt på rent vatten och frisk luft. Kanske vore det på sitt sätt logiskt (om förvisso av något tveksam lämplighet) med något spontanjäst från en pappersbruksort?

2.75 rullar av fem möjliga. Nr 89274 på systembolaget, 27.70 kr.

Mikkeller peter, pale and mary (1206)

mikkelerI egenskap av Gödsvinets just nu glutentolerantaste redaktion har jag för denna ljumma försommardags första recension valt en öl för de mindre lyckligt lottade. Mikkeller Peter, Pale and Mary är inte bara ett upphovsrättsligt övergrepp på en populär folkmusiktrio, det är också en öl som kallas glutenfri av dess danska skapare.

Ingen öl är i själ och hjärta helt glutenfri och vad bryggarna på Mikkeller menar är egentligen att ölen har mindre än 20 ppm gluten och resten av världen har helt enkelt kommit överens om att det verkligen är rätt jävla lite.

I enlighet med Gödsvinets hårt hållna principer om uppriktighet och transparens är jag tvungen att medge en nästan total okunskap kring vad gluten har för betydelse för öl. Jag kan dock konstatera att ölen med mest gluten är just den sortens münchisk veteöl som jag kan ses vällustigt hälla i mig nästan dagligen, så jag fruktar för smaken hos en öl som tvärtom saknar gluten.

En annan öl med tillräckligt lite gluten för att få kallas glutenfri är den finska abnormiteten Saxon, en öl så fasansfull att jag helst inte vill prata om den. Mycket hellre diskuterar jag Duvel, den ljuvligt sprudlande champangeölen från Belgien. Duvel har kanske minst gluten av alla men den belgiska producenten har hittills inte ansett att det är information som angår den egna kundkretsen. Glutenfrihet tillför inget till varumärket.

Mikkeller Peter, Pale and Mary är också en belgisk öl bryggt av de Proef Brouwerij och som sådan saknar den förstås inte helt likheter med Duvel. Peter, Pale and Mary är dock en långt mer fruktig upplevelse och skulle jag börja lista frukter som den smakar som så skulle du varken ha tid all läsa alla eller förmåga att lita på mig. Passionsfrukt. Ok, det är en av frukterna.

Ölen är som så ofta när Mikkeller är inblandade en ytterst behaglig upplevelse. Vad än gluten gör så saknas inte insatsen i denna flaska. Jag skulle vilja gå så långt som att rekommendera denna öl även till de som vanligtvis äter och dricker gluten.

24.90 kronor hos din lokala hjälpmedelscentral, nummer 1206 i katalogen

Fyra funktionshinder av fem möjliga

Tokyo Black Porter (11509)

tokyo-black-porterBland urgamla noter hittar vi denna recension av en sedan länge försvunnen japansk öl, bryggd av Yo-Ho Brewing Company och släpad över oceaner och berg hit till Sverige för vårt höga nöjes skull. Det var en sidenlen nattsvart porter, en svärdsegg från en stout, bastant maltig men renons på knäck, viss soja, med en dovt metallisk, bronsig beska, men för sur för sitt eget bästa (salmiak? fänkål?), och samtidigt, likt en sumobrottare, trots sin tyngd, snabbfotad, speciellt kanske i eftersmaken. Med 5.0% alkohol borde den absolut kunna prestera bättre, men likväl finns det en plats för en lättare, mindre tungrodd stout, precis som vi gärna drack Guinness. Den gjorde dock knappast skäl för sitt pris.

Tre umeboshi av fem möjliga. Kostade 34.90 kr när det begav sig, men är numera borta från systembolagets sortiment.

Lava Smoked Imperial Stout (88060)

lava-smoked-imperial-stoutEfter rensning bland gamla papper återfanns noter om en mycket smaklig isländsk öl. I en anda av att inte låta något gå till spillo och att inte låta sådana småsaker som total avhållsamhet från rusdrycker komma i vägen, kan vi alltså här stolt presentera en något försenad recension av Lava från Ölvisholt Brugghús, som avdracks i augusti 2014 på Inferno i Lund. Rent spontant går tanken snarare till basalt än lava, det är en rakt igenom mörk dryck, knappast het och pysande, tvärtom sval och relativt renons på bubblor. Redan på etiketten bockar vi av de förnämliga egenskaperna, den är inte bara stout, utan även smoked och imperial, och det smakar därefter, blytungt och rökigt, och svärtan ackompanjerar högst naturligt dess återhållna tjärighet. Detta till trots är det ändå en relativt stillsam dryck, ja, man anar absolut att den skulle klocka in på så mycket som 9.4%, men det är ändå inget tungt jobb att dricka den, tvärtom. Nu vill vi inte ge frikort och fripass åt allt från Ölvisholt, men kanske kan det vara värt att prova, för den som springer på det.

Fyra Czernobog av fem möjliga. Kostade 40.40 kr i beställningssortimentet när det begav sig, men är dessvärre inte kvar där.

Proxy-recension: Taras Boulba

taras-boulbaInte ens när man slutat dricka öl, kan man sluta prata och skriva om den. Är detta en ny typ av sekundärberoende? Vi lämnar dessa djupa frågor åt dem som är bättre skickade att avhandla sådant, och går istället på en andra proxy-recension, återigen med vår vän Dr. J, denna gång av en belgisk öl vid namn Taras Boulba. Enligt flaskan ska det vara en ”Extra hoppy ale”, men Dr J var föga imponerad. Noterna från tillfället är både gamla och gulnade, men efter vad jag kan uttyda så är frånvaro av smak det genomgående temat, den enda noteringen om någon form av gustatoriskt intryck är att eftersmaken var något citronbesk. Att den var ganska tom är däremot antecknat inte mindre än två gånger, och till yttermera visso att den var tunn i munnen (jag läste först ”tvar i munnen”, vilket lät mer spännande) och saknade kropp. Utöver eftersmaken tycks det alltså inte ha varit mycket som skiljde denna öl från intigheten, och med den högst beskedliga alkoholhalten på 4.5% gör den knappt ens ett gott jobb som metod att snabbt sudda ut de skarpa kanterna, vilket ju belgisk öl annars ofta sätter en ära i.

Betyg ej antecknat, men man kan nog med stor säkerhet utgå från att det var lågt. Pris och nummer okänt, då den utgått från systembolagets sortiment.