Grande Dame brasserie trois dames (11789)

grande  dame

Jag var på systembolaget vid passagen idag och det slutar nästan alltid på samma sätt. Någonstans bland hyllorna för konstig öl brukar det stå en flaska så stor och konstig att den är helt omöjlig att inte köpa med sig hem. Det hände igen idag och kanske har jag denna gång tagit mig vatten över huvudet. 

Vad som fällde avgörandet denna gång var inte storleken och inte ens den färgglada etiketten utan det faktum att detta är en schweizisk öl. När såg du en schweizisk öl på systembolaget sist?

Visserligen har jag druckit mer än ett par öl på plats i Schweiz men inga av dem krävde egentligen någon större omställning från vad man dricker på andra sidan den tyska gränsen eller för den delen i Vällingby. 

Grande Dame från bryggeriet Brasserie trois dames är dock en annan sorts öl. Till att börja med har den ingen relation till den tyska gränsen, den bryggs i Sainte-Croix, bara två kilometer från Frankrike och det märks. 

Den stora damen har en stor personlighet och i likhet med de flesta som har det är den här ölen inte så lätt att ha att göra med. 

Den dovt bruna vätska som nu ryms i mitt tjeckiska ölglas luktar som en oktobermorgon i en illa skött fruktträdgård. Syrliga äpplen och ruttnande fallfrukt dominerar smaken till en sådan grad att den försynta fatkaraktären knappt vågar sig fram.

Flaskan säger att ölen är bryggd med hjälp av aprikoser och om jag inte hade läst det så hade jag nog sagt något förutsägbart som ”torkad frukt”.  

Nu sitter jag då här men en flaska som är stor och en öl som är stark, syrlig och inte riktigt vad man vanligtvis associerar med en fredagseftermiddag. Det kunde ändå vara värre, det är en intressant bekantskap och jag är glad att min nyfikenhet inför stora, färgglada flaskor ledde mig till att göra den. 

139 kronor på systembolaget, nummer 11789 i katalogen

3 körsbärskärnor av 5 möjliga

Ava Zêr (88961)

ava zer

Någon hänvisade mig till en artikel på Bloomberg.com och även om det innebar ett påtagligt avsteg från mina ordinarie läsvanor så tog jag rådet att ögna igenom den. Artikeln handlade om två svenska män med kurdiskt ursprung som kom att brygga öl tillsammans. 

Artikeln handlade nog egentligen om något av krigen i Mellanöstern och den kurdiska kampen mot Isis. Jag vet inte på vilket sätt de båda kurdernas öl bidrar till denna kamp men det var vinkeln på artikeln och jag köper den. När det dyker upp ett tillfälle att bekämpa terrorismen genom att dricka öl så tänker jag inte missa det. 

Ölen heter Ava zêr och den är egentligen varken kurdisk eller svensk, den är bryggd i Tjeckien och det märks. Det är en frisk och lite fruktig öl med en markant pilsnerbeska. Den är kanske inte något märkvärdigt men den är inte dum. 

Det kurdiska ligger väl i namnet, Bloomberg menar att Ava zêr betyder ”gyllene vatten” och om man besöker ölens hemsida får man också intrycket att grundarna avser att göra detta gyllene vatten till ett Norrlands guld eller ett Lapin kulta för Kurdistan.

Om de blir framgångsrika så har vi åtminstone stoppat två svensk-kurder ifrån att bli stå-upp-komiker. Det är jag beredd att dricka för. 

Många i Sverige associerar nog inte Mellanöstern med öl och i stora delar har de väl rätt. Kurder brygger dock öl där och på många andra ställen i världen, inte minst i USA. Alla kurder jag har träffat har avstått från nykterhet på ett storartat och ofta spektakulärt sätt. 

Kanske noterade du hur jag avhandlade ölets smak ganska hastigt? Det är helt riktigt, det finns inte så värst mycket att säga, inte alla öl har en historia att berätta. 

Ava zêr är dock en god och uppfriskande öl och jag spår den en lysande framtid i den kurdiska diasporan och bland alla som bara vill ha en kall öl ibland. Detta är en öl som kan kräva en veranda. 

15,90 kronor på systembolaget, nummer 88961 i katalogen

3 peshmerga av 5 möjliga

Ignis & Flamma (11523)

ignis och flamma

Ignis & Flamma är en öl som förföljs av ett rykte om att vara en IPA men jag kan inte se det. Denna belgiska flaska är just väldigt belgisk och om den har indiska drag så döljer den dem väl.

Det är en belgisk öl men den smakar förbluffande mycket som nederländsk drop. Det kunde förstås vara värre men smaken av lakrits, kola och apelsin bidrar till förvirringen. 

Om man lär sig acceptera ölen för vad den nu än är så innebär den på det stora hela en ganska angenäm upplevelse. Det är en brun öl för en brun tid och dess sju procent alkoholgodhet värmer som inget annat kan i novembermörkret. 

Jag föreslår att Ignis & Flamma får ersätta samtliga julöl som du går och tänker på att köpa inför helgerna. 

4 vallmo av 5 möjliga

28.90 kronor på systembolaget, nummer 11523 i katalogen

Brewdog abstrakt 16 (11498)

brewdog 16

Bilden av denna Brewdog abstrakt 16 är tagen med en alldeles ny mobiltelefon. Om du inte märker någon skillnad mot de tidigare bilderna på sneda ölflaskor här på Gödsvinet så beror det på att det inte finns någon. Den gamla och den nya telefonen tar likadana bilder och är även i övrigt ungefär lika bra. Likväl köpte jag den nya för en alldeles löjlig summa pengar.

Nu kanske du undrar vad detta har med ölen på bilden att göra. Lugn, jag kommer till det. På sätt och vis.

Den nya telefonen är tillverkad av en militant kult i Silicon Valley och den pryds av ett stiliserat äpple av sådan sort som kultens grundare åt eftersom han trodde att en diet helt bestående av äpplen gjorde han inte genererade någon kroppsodör och att han därför inte behövde tvätta sig. Det är denna sortens nytänkande som ligger bakom telefonen som tagit bilden ovan.

Telefoner tillverkade av äppelkulten i Kalifornien är lite dyrare än konkurrenternas utan att egentligen vara bättre. Om något är de lite enklare än de nyaste telefonerna från Sydkorea och Japan. Kulttelefonerna är dock lite tyngre och de är gjorda av metall. De har en bättre ”känsla”. Det är känslan man betalar för.

Det är lite som med Mercedesbilar, folk köper dem för att stolarna är sköna och för att förardörren gör ett tilfredsställande ljud när man slår igen den. Det är känslan som gör skillnaden.

Jag har ägt en Mercedes, jag äger nu en iPhone och flaskan på bilden. Det är svårt att inte se sambandet mellan de tre sakerna. 

Brewdog är mästare på att skapa en känsla kring sina öl. De vet att en bra gimmick kan ge viral reklam som inte går att köpa för pengar. De säljer öl paketerade i uppstoppade djur, de inviger sina barer med allehanda upptåg och de ger sig i konflikt med tyskar om vem som kan brygga den starkaste ölen. 

Brewdog abstrakt är en serie med 16 sorters öl som har tillverkats i begränsad upplaga. De säljs i flådiga flaskor som den på bilden och dessa kostar 129 kronor styck. Utan att egentligen vara bättre än något annat. 

Missförstå mig inte, detta är en ytterst elegant, sötstark ale med smak av överblivet julgodis som jag sippar med visst välbehag medan jag skriver deta. Om du säger fikon så säger jag visst och säger du en klunk till så säger jag inte nej.

Det är bra men det är inte 129 kronor bra. Men den har något mer än toner av romrussin. Den har en känsla. Det är den man betalar för. 

3 sms-lån av 5 möjliga

129 kronor på systembolaget, 11498 i katalogen

Aecht Schlenkerla Rauchbier Weizen

aecht-schlenkerla-rauchbier-weizenRauchbier är egentligen ett rätt märkligt påfund, och på sitt stillsamma sätt är Aecht Schlenkerlas Weizen en mycket skruvad öl, hybrid som den är mellan rököl och weissbier. Att veteölens mer diskreta citronaktiga jästighet skulle kunna göra sig hörd genom rauchbierens rökar och tjäriga dunster är nog den största överraskningen, det är inte som man lätt hade kunnat tro en walkover för bitumösa kolväten och destillat av gammal tallstubbe, nej, det är faktiskt en symbios av något slag, med en lätt citrus/lime-aktig eftersmak, en släng jästig funk, runt en fyllig, gomtäckande arom av charkuteri, rökt renkorv och allsköns proteiner som haft en rök-närkontakt av tredje graden. Annars hade man, när man häller den, knappast anat att det skulle vara en weissbier, skumkronan är vare sig så toppig eller fluffig som man skulle vänta sig, och inte är det mycket till jästdimma i drycken heller, möjligen något dolt av den lite mörkare nyansen från rökmalten. Men på nåt sätt blir det ändå en livlig, rentav mycket trevlig avkomma av dessa två rätt aparta föräldrar.

Fyra virila hybrider av fem möjliga. Finns inte på systembolaget – vårt exemplar anträffades på Akkurat i Stockholm.

Adelsö bryggeri

adels

Chansen att du bor i närheten av ett bryggeri har som alla vet växt avsevärt under senare år och Systembolaget har på sitt sätt försökt dra konsekvenserna av det. Under ”lokalt och småskaligt” hittar man i var och varannan butik öl som kanske tillverkats i någon källare som du passerat på vägen dit.

Adelsö bryggeri är ett utmärkt exempel på ett sådant lokalt och småskaligt bryggeri även om det förstås bara är det förra om man råkar bo i västra Stockholm. Flaskorna på bilden fann jag på systembolaget vid Brommaplan, vilket alla som åkt gröna linjen vet är bytesplatsen för bussar till mälaröarna.

Adelsö är en mälarö och jag hyser inte längre några tvivel om att man kan göra öl där. Det är förvisso inte en fråga jag ägnat någon större uppmärksamhet men hur som helst är den nu utagerad och den slutgiltiga upplysningen torde därmed vara ett litet steg närmare.

Ölen i mitten är en strävt citrussmakande blonde som skulle kunna fungera som ersättning för nästan vilken annan strävt citrussmakande blonde som du kan komma på. Om du precis tänkte blanda till en läskande drink på gin med lime och ingefära så kan du lika gärna låta bli och öppna en Boom boom blonde istället. 

Ölen till vänster är en Rocket I.P.A och även om jag nog kommer att vilja fortsätta att dricka även andra IPA så är detta ett exemplar väl värt 27 spänn och tio minuter. Det går att hitta en fruktigare IPA men man får bläddra ett tag i systemkatalogen. Rocket I.P.A smakar som ett maltigt marlboroughvin om det är något du kan föreställa dig.  

Ölen till höger är en fullväxt stout som innehåller samtliga smaker som folk säger att de känner i stout. Jepp, kavringen är där också. En fullständigt respektabel dryck. 

Saken med det lokala och det småskaliga Adelsö bryggeri är att du förmodligen inte kan få tag på det. Adelsö bryggeris öl finner du på systembolaget på Ekerö och båda i Bromma och du kan fiska upp lite uddaflaskor i städer som Varberg, Karlshamn och Malmö.

Det är svårt att säga varför någon skulle beställa någon av dessa öl till sitt lokala systembolag någon annanstans i Sverige. Det är bra öl men varför vänta på leverans från en mälarö när det förmodligen finns en lokal öl nästan var man än är i Sverige. 

Backlash

edward_blom

Jag har nästan helt avstått från att kommentera den serie av olyckliga händelser som på ett mycket sorgligt sätt återförenat oss med vår andlige ledare Edward Blom. Det har helt enkelt varit för smärtsamt. En dramatisk eskalering av tragedin har dock gjort det oundvikligt för mig att ta bladet från munnen. 

Det började som du vet med att jag skrev en recension av Edward Bloms egna vittvin, en malörtsgrön vätska som i smaken påminner lite om substral. Recensionen föranledde genom sin totala uppriktighet en väldig massa uppståndelse sedan Blom först själv kom ner svingande i kommentarsfälten, uppbackad av ett band av lismande sykofanter som senare visade sig vara hans egna företagsdrönare. 

Den dom som Gödsvinet Vällingby svårmodigt tvingades lägga på Bloms vin bekräftades av oberoende testare som kom fram i samma kommentarsfält. Även Gödsvinets Malmö-sektion kunde bekräfta det korrekta i min bedöming även om det slagrädda skånska svinet nigande och med flackande blick gav ett något högre betyg än vad som är korrekt. 

Här kunde historien vara slut men som nästan alltid när man säger att här kunde historien vara slut så var den inte det. Tidigare idag tog jag hemmavant en promenad mellan hyllorna på Systembolaget i Vällingby. Medan jag valde mellan de två flaskorna acceptabel riesling som butiken har att erbjuda lät jag blicken vandra i en utsiktslös jakt på något nytt och spännande. 

Längst ner på hyllan mötte mig ett 30-tal leende Edward Blom i form av flaskor med hessisk terpentin. Trots att produkten är isolerad till beställningssortimentet så hade ”någon” beställt ett fullständigt osannolikt antal flaskor till mitt alldeles egna systembolag, placerat bara ett 50-tal meter från mitt höghushem. 

Leendet som en gång värmt mig hade nu något hårt och kallt i sig. Det fanns en elakhet och en råhet som jag aldrig tidigare sett stråla från en flaska tysk konserveringsvätska. Jag insåg med ens att det som allmänheten kommit att kalla blomgate gått in i en ny fas. 

Eftersom jag inte har något intresse av att dra ut på denna sorgliga historia valde jag att bara gå där ifrån. Jag borde ha insett att detta inte var en kamp som man bara vandrar iväg ifrån. 

Borta vid ölavdelningen gick jag lätt skakad för att få mig några Spaten. Till min förvåning stod de inte att finna på sin vanliga plats. Jag hittade en representant ur den lokala personalkåren och frågade om mitt livsvatten och vart det tagit vägen. 

Mannen i det gröna förklädet stod mitt framför mig och såg mig rakt i ögonen men hans röst kom som från en annan dimension. Han sa: ”Vi har inte Spaten i den här butiken”. 

Det svindlade för mina ögon och jag fick greppa med vänsterhanden runt en stapel av spendrupsflak för att inte falla baklänges. Spaten var borta. Ölen som fört mig genom en annars kärv förortstillvaro, ölen som varit värd för varje fest och varje vardag, ölen som jag lätt söndagsjuk köat för i den enda helgöppna butiken på Hauptbahnhof i München. Spaten var borta.

Det är förstås omöjligt att inte se sambandet mellan Bloms ockupation av rieslingsektionen och Spatens grymma eliminering från ölhyllorna. Omöjligt och naivt att försöka. Blom har slagit tillbaka och han har slagit där det gör som mest ont. 

Nu sitter jag här och sörplar sorgset på en Paulaner oktoberfestöl och undrar var det här ska sluta. Förutsåg jag att det skulle gå så här långt när jag sa det som behövdes sägas? Nej, det erkänner jag att jag inte gjorde. Skulle jag göra det igen? För att svara på den frågan måste vi påminna oss om att det här är större än mig och dig. Det här handlar om sanningen och den är det enda vi har att förlita oss på här på Gödsvinet. Ja, jag skulle ha gjort det igen. 

Orval (1650)

orvalOrval brukar beskrivas som en unik belgisk ale, antagligen i den meningen att den inte låter sig kallas dubbel, trippel, wit eller dylikt. Det stämmer möjligen, men är samtidigt en aning missvisande, då smaken inte är unik så mycket som väldigt allmänbelgisk: här ett spår av leffe-beska, där en hörna westmalle trippel-källarfunk, i botten en antydan om chimay-aktig jästighet. Det blir inte mycket av någon smakriktning och smaken blir, tja, aningen å den överslätade sidan. Samtidigt sitter jag där och smuttar på beskan, den där lätt ingefärs-osande bitterheten, och funderar på om han hade rätt, mannen som först satte en flaska orval i näven på mig. Hans exakta ordval undslipper mig men andemeningen var att det hela smakade typ pepparkakor. Men var den inte bra mycket sötare än såhär? Inte sjutton var den på 6.9%, som det står på den här flaskan framför kameran? Minnets opålitlighet är ju dock lika påfallande som kronisk, och utan annat stöd än att systembolaget i detta nu fortfarande rapporterar att Orval ska hålla 6.2% tvekar man att spekulera. Likväl är det ju ingen hemlighet att bryggerijättar som Carlsberg och Tuborg kontinuerligt uppdaterar sina ölrecept för att ständigt ligga steget före, och erövra flest nätlinnebeklädda kunder. En gammal kollega, numera stadigvarande i Tjeckien, vidarebefordrar mörka rykten om att sådana ölets grundpelare som Pilsner Urquell numera är betydligt mindre beska än de fordom var, och tyska kollegor menar att detsamma är sant för forntida beskans zenit, Jever. När man sen ser gamla trotjänare som Duvel ge sig på nymodigheter som Tripel Hop, ja.. då är steget ändå inte så långt till att tro att en Orval för tio år sen var både sötare och mer pepparkaksaktig. Kanske är den värsta madeleine-kakan den som inte doftar alls som den skulle.

Tre minnen som flytt av fem. Nr 1650 i katalogen, 25.90 kr.

Ännu en oktober

oktfest 2014

Det blir med åren allt svårare att hitta festen i oktoberfestölen. Det är förstås fortfarande en ganska trevlig sysselsättning att rota bland de frimodigt framställda kartongerna med tysköl på systembolaget i Vällingby men entusiasmen över vad man hittar där har svårt att blomma ut. Det är öl och det är delvis bra öl men mer än så blir det inte. 

Ölen på bilden är med något undantag samma öl som man finner varje år. Hofbräu är förmodligen det säkraste kortet i år, så som den ölen också ofta är. Den är något smakrikare än den vanliga ljusa ölen från samma bryggeri medan Spatens oktoberfestöl snarare är något plattare än den ljusa exportölen man vanligtvis hittar här i Sverige. 

Precis som München är en stad som är mer värd ett besök när det inte är oktoberfest där så är sydtysk öl nog bäst när den inte är gjord för en oktoberfest. Den som vill sprida lite umpa-bumpa-stämning hemma i radhuset i Västerort gör med andra ord bäst i att köpa den vanliga Münchenölen på systembolaget. 

Den redan nämnda Spaten finns ju i det ordinarie sortimentet och ölen från münchenjätten Paulaner går ju också att finna i flera utföranden. Weihenstephaner från förstaden Freising helt nära Münchens flygplats återfinns i det ordinarie veteölssortimentet och Franziskaner – också från Spaten – finns där också. Den som inte kan ta sig till Löwenbräukeller vid Stiglmaierplatz kan ju i nödfall köpa en carlsbergsbryggd Löwenbräu och göra en inre resa, med risk för att den slutar i Köpenhamn.   

En öl på bilden är ändå ny för i år eller ny för mig vilket är en distinktion som inte betyder något för ditt vidkommande. Det är Big Dan’s oaky smokey wheat lager från Slottskällans bryggeri. Det är en rätt fruktig sak med en framträdande smak av konjaksmedwurst, inte alls illa om det är din grej. Den har förstås egentligen inget med oktoberfesten att göra och jag fruktar för den som skulle få för sig att lansera den i Bayern. 

Att den intressantaste oktoberfestölen i år inte alls är en oktoberfestöl gör förstås min poäng så tydlig att jag inte ser någon anledning att fortsätta detta inlägg. 

Wisby stout (89589)

wisby-stoutGränsen mellan porter och stout är väl egentligen rätt luddig, även om få kanske skulle blanda ihop Carnegies årgångsporter med Guinness stout. Mellan dessa tydliga karaktärer finns det ju dock gott om plats för tassemarker, gränsfall, hybrider. Ändå har jag svårt att förmå mig att kalla den här ölen från Wisby för stout, även om det är vad den säger sig vara. Visst är den mörk nog, lent maltig, men ändå med ett respektabelt bett av beska. Men är den inte därutöver sådär sirapsaktigt, julgodis-osande, knäckigt söt, där i bakgrunden? Nej, det här är en porter, sanna mina ord. Tyvärr är den, om än gedigen, lite för snäll, lite för tråkig, lite för otydligt vare sig det ena eller det andra, och någonstans ligger också ett vingummi begravet. Visst ska vanlig icke-imperisk stout vara balanserad, och likaså i någon grad porter, men det här blir för karaktärslöst, för platt, för mesigt.

Två och en halv intermediär av fem möjliga. 20.20 kr, nr 89589 i beställningssortimentet.