S:t Eriks & Mathias Dahlgren påsköl (1302)

st erik pask

Påsköl är egentligen en rätt fånig idé och vi har recenserat ett fullt tillräckligt antal sådana genom åren här på Gödsvinet. Därför är S:t Eriks och Mathias Dahlgren påsköl den enda som jag kommer att köpa och den enda jag kommer att skriva om i år. 

Det kan tyckas vara en konstigt val. Är verkligen S:t Eriks det mest intressanta bryggeriet i årets påskhylla? Nej, verkligen inte men deras öl brukar vara skämt och vem behöver inte ett gott skratt?

Denna påsköl är ett fall framåt för S:t Eriks hittills genuint tvivelaktiga varumärkessamarbete med kocken Mathias Dahlgren då den har ovanligt lite av den för bryggeriet så karakteristiska parfymeringen, om än med resultatet att den istället inte smakar så mycket alls. Den läsk-liknande kolsyrigheten och tunnheten är dock precis som den brukar. 

Inte äcklig, visst underhållningsvärde

19,20 kronor, nummer 1302 i katalogen

2 marknadsföringsstrategier av 5 möjliga

Ritterguts gose (11976)

rittergut

Jag är på god väg att läsa mig igenom den tyska författarens Clemens Meyers livsverk. Inte många kan säga det och det finns en anledning därtill. Clemens Meyer är en väldigt osympatisk bekantskap.

Tydligast framgår detta från hans dagbok för året 2009, en bok som i svensk översättning heter ”Våld”. Den handlar om hur denna neurotiska alkoholist skapar en vardag av lika delar medelklasskonvention, fördomar och en infantil fascination vid vapen och prostituerade. Clemens Meyer verkar helt enkelt vara en skitstövel. Men jag fortsätter läsa. 

Meyer kommer från Halle men hans böcker kommer till största delen från Leipzig där han bor sedan länge. Det gör Ritterguts gose också. Det är lätt att tänka sig att ett dåligt fyllo som Meyer druckit en och annan öl av detta märke. Ändå vågar jag dricka en. 

En gose är en besynnerlig sorts sur-salt öl som är typisk för Leipzig och den är ungefär lika svår att vänja sig vid som Clemens Meyer. Flaskan beskriver smaken som ”einzigartigen” och den ljuger inte. 

Rittergur gose är bryggd med tillsatser av koksalt och koriander vilket är ett brott mot renhetslagarna, god smak och nästan allt som är heligt i Bayern. Det måste man trots allt ha respekt för. 

Strävheten kan verka uppfriskande om man blir uppfriskad av något som smakar som en alkoholsvag (4,2%) geuze. 

Det visar sig alltså att Rittergut gose lämnar en smak i munnen som påminner om den Clemens Meyer lämnar efter sig. Jag har en av hans böcker kvar. Kanske behöver jag en gose till. 

35,30 kronor på systembolaget, nummer 11976 i katalogen

Tre ossi av fem möjliga

Stronzo Swagger Juze (11057)

stronzoSmuts, skit, strunt, dumheter – nej, det känns inte rättvist. Redan efter att ha druckit en av danska bryggarna Stronzos öl, känner jag att den italienska innebörden av deras namn inte kan vara rättvis. Swagger Juze, vars namn jag inte ska ge mig på att tolka, vare sig på italienska eller andra språk (hör av er om ni har någon teori) kan väl närmast kallas en torrare porter. Det är lite för många utflykter bland allsköns kanderat ditt-och-datt (apelsin kanske? nej? mandarin? kan man kandera knäck?) för att man ska vilja prata om stout, men heller inte nån sådär riktigt utpräglad sockerorgie så det knastrar mellan tänderna. Nej, det håller sig, yviga och kaffe/choklad-skvättande gester till trots, nåtsånär på mattan. För den som långsamt vill avnjuta något mörkt till en film av tveksam kvalité, till småprat, eller bara i ensamt majestät, kan det alltså fungera. Men för intensivare konversation eller till mat får nog något lättare, mer spirituellt, anbefallas.

Tre och ett halvt bowlingklot av fem möjliga. Nr 11057 på systembolaget.

Berlin från den tid som flytt

jugendherberge 2

För mindre än en vecka sedan fann jag mig gående nerför Kurfürstendamm i Berlin. Det kom trots allt inte som en överraskning eftersom jag klivit av tunnelbanan vid Wittenbergplatz med precis den avsikten. Det var dock så långt som mina avsikter räckte. 

Vänster på Joachimstaler straße, ner mot Bundesalle och allt djupare in i det gamla Västberlin. Någonstans i höjd med konsthögskolans fakultet för musik började jag känna igen mig. Detta var gator som jag en gång vandrat på med raskare steg och betraktat med mer nyfiken blick.

För drygt arton år sedan bodde jag på Bundesalle med en grupp blekingska gymnasielever som likt mig läste tyska men som i många fall till skillnad från mig gjorde det framgångsrikt. Mina bristfälliga kunskaper till trots var det en mycket lärorik resa.

Man kan utan vidare säga att min tilltro till den tyska ölen grundlades där och då, på Bundesalle i Berlin.     

shell

Vi bodde på ett Jugendherberge som valts av en tyskalärare vilket egentligen säger allt man behöver veta om dess smakfullhet. Vi var hur som helst en grupp tonåringar från Blekinge så vi visste ändå inget om smak. 

Idag finns vandrarhemmet inte kvar, jag antar att det stängdes ner mot hot om vite från det lokala skönhetsrådet. I huset finns nu bara lägenheter och baren du ser på bilden ovan. 

Tvärs över gatan låg en bensinstation och det var där den väntade i en stor, öppen kyl. Den tyska ölen, inom räckhåll för långt ifrån tjugoåriga svenska gymnasister.

Ett långt tag efter den resan handlade min bästa historia om hur jag framgångsrikt smugglade in enorma mängder öl från bensinstationen under näsan på vandrarhemspersonal och tyskalärare.

Det var en oskyldigare tid.

Förra fredagen var jag tillbaka vid den där bensinstationen. Jag stod en stund utanför och försökte komma ihåg något, sedan gick jag in och köpte en öl. Hur skulle jag ha kunnat låta bli?

Jag öppnade den med ett karateslag mot ett elskåp ute på gatan och smakade försiktigt.

I samma ögonblick som munnen av Becks lageröl mötte min gom skälvde jag, vaken för den extraordinära sak som skedde inom mig. En utsökt njutning hade invaderat mig, isolerat mig, utan att jag hade någon medvetenhet om dess orsak. Den hade omedelbart gjort livets svårigheter oviktiga för mig, dess katastrofer harmlösa och dess korthet imaginär, på samma sätt som kärlek gör, genom att fylla mig med dyrbar essens, eller rättare, denna essens var inte endast inom mig, den var jag.

Fast så var det egentligen inte. Prousts franska känslor har ingen plats en blåsig kväll på Bundesalle i Berlin. Swanns väg är inte min och en ljus öl från Bremen är i slutänden inte en Madeleinekaka.

glorias

Det är ett bryskt uppvaknande att inse att man står utanför en shellmack i en nedgången och förbisedd del av Berlin och halsar en öl. Vad hände med han som gömde flaskorna i en ryggsäck för sina lärare? 

Alldeles intill bensinstationen låg och ligger fortfarande en liten Kneipe där jag och en ung medbrottsling från hemstaden köpte en öl över disk som variation på flaskorna från Shell. 

Glorias Stübchen är just det och det är svårt att beskriva stället på något annat sätt. En mycket liten lokal med en bardisk, heltäckningsmattor och den sortens dekorationer som brukar bli kvar en en stor brun kartong efter auktioneringen av ett dödsbo från en villa i Smålandsstenar. 

Vi satt ovant vid bardisken med ett par stammisar, bakom den stod någon som skulle ha kunnat vara Gloria själv. I en hörna låg hennes hund och när denna behövde en promenad bad Gloria de två svenska 17-åringarna att hålla koll på baren under tiden. Det var ett allt för bra minne för förstöras med ett återbesök så jag vände tillbaka mot Kurfürstendamm.

die kleine philharmonieBara ett par kvarter i min riktning fann jag en ny sevärdhet från det förgångna. Die Kleine Philharmonie låg plötsligt precis framför mig. Otroligt att jag hade kunnat glömma bort det.  

Vi gick dit då för att det låg nära och för att det fanns plats. Framför allt gick vi dit för att vi inte visste bättre. Vi sökte en bar men fick så mycket mer än vad vi bett om. Det var först när vi satt där i en hörna med vars ett glas som vi insåg att det inte var vad vi menar med en bar på den blekingska landsbygden.

Die Kleine Philharmonie är egentligen ett rätt sympatiskt ställe i en återhållen berlinsk Cabaret-stil, huvudsakligen frekventerad av åldrade homosexuella av den mer intellektuellt bohemiska varianten vilket, det måste sägas, är en typ av bar man i princip inte alls finner i Karlskrona. Jag lärde mig så mycket den kvällen.  

Idag inser jag att det inte alls talar till Karlskronas fördel att sådana ställen inte finns där men då kom alla perspektiv jag hade just därifrån. Där och då lämnade vi för första och i mitt fall även sista gången en halv öl på bordet då vi raskt försvann ut genom dörren igen.  

Det var för skamligt för att återvända in i förra veckan. Därför bara fortsatte jag mot en annan del av Berlin och andra minnen från en tid som flytt. 

Umeå Pale Ale (89138)

UPAEnligt uppgift är Umeå Pale Ale resultatet av lokala förmågors ambition att skapa sig Umeås variant av IPA. Det ska sägas att jag inte informerat mig speciellt noga om de exakta målsättningarna, i akt och tanke att inte föregripa upplevelsen för mycket – det här med blinda tester, såtillvida att den som mäter inte ska veta hypotesen, är ju som bekant en grundläggande del i mången experimentdesign. Hursomhelst: UPA är både lyckad och misslyckad, lite beroende på vad man ville. Det är en utmärkt IPA, som IPA betraktat: de väntade beska, men blommiga, humledominerade inslagen sitter där de ska, sitter faktiskt mycket bra, och utan ytterligheter är det dock heller ingen tam IPA. Men var målet att göra något eget, något annorlunda, då är det kanske sämre ställt med resultatet. Dock får det sägas att det helt klart finns en plats för solida varianter på goda ölsorter – Gödsvinet må vara begivet på att testa nästan vad som helst i ölväg, men är för den skull ingalunda några som vurmar för proggöl för proggölens skull. Så råkar avd Bromma på nån annan öl från U and Me Beer AB, t.ex. deras Special bitter, kommer vi utan tvivel ta tillfället i akt.

3.93 signifikansnivåer av 5 möjliga. Nr 89138 på systembolaget.

 

Westmalle Tripel (1684)

westmalle-tripelAtt beskriva en belgisk öl kan ibland kännas som att beskriva en av de där filmerna som är dåliga på ett underhållande sätt. Åhörarna skruvar på sig, och har svårt att begripa exakt hur den långa räckan tvivelaktiga ingredienser skulle kunna resultera i något tolerabelt, än mindre njutbart. Trots många blindgångare blir dock slutresultatet stundtals mycket gott, och når däri höjder som förblir utom räckhåll för konventionella angreppsmetoder, eller i varje fall helt andra höjder än de som vanligen besöks. Innan vi helt förvisar den belgiska ölen till någon slags icke-ölens största höjdpunkt får vi såklart påpeka att parallellen haltar lite, men likväl, tag Westmalle Tripel, denna synnerligen utmärkta brygd från den trippelfriterade potatisen förlovande land: spritig, karsk, jästig, bara aningen, aningen söt, och med ett rått, källaraktigt riv. För den som är skolad av Falcon och Carlsberg låter det knappast som öl, eller hur? Likväl är den magnifik, en underbar öl från ett land som tar oss till platser vi annars aldrig hade sett, ölmässigt alltså, rent geografiskt och geologiskt är kanske Belgien något förfördelat, kan till och med den som är bördig från Skåne tycka.

Så tag en Westmalle Tripel, och låt oss hoppas den får stanna med oss på systembolaget länge till, deras dubbel har ju dessvärre utgått från fasta sortimentet sedan november förra året.

Fyra och en tredjedels b-filmshjälte av fem möjliga. Nr 1684 på systembolaget.

Konrads Stout (11891)

konrads-stoutJag vet inte vem Konrad är – jag känner ingen med det namnet. Hans stout är dock drickbar, har det mesta man kan vänta sig från en stout, och lite som hade kunnat kännas lika hemma i en porter: gedigen, om än kanske lite anonym. Jag vet inte om denna hans stout reflekterar honom själv, eller om den behövs som motvikt till en frifräsande, högt svävande, spretig personlighet. Är han bryggare själv? Kanske är han en man som uppskattar ett gott hantverk med små åthävor, och därigenom på sitt sätt en italienskt anstruken mikrobryggare?

Ja, jag skulle ju kunnat läsa på flaskan, eller söka mig ut på internets alla bakgårdar. Men om nu ölen i sig inte reser några större frågor (och det gör den inte), så kan jag ändå inte låta bli att undra över Konrad. Och jag tror att det är en av de frågor som gör sig allra bäst som mysterium, snarare än som utredd fakta. Kalla mig romantiker, men sådan är jag.

Tre suddiga personligheter av fem möjliga. Nr 11891 på systembolaget.

Nils Oscar SMÖF Jubelöl (11918)

smof-jubelolKorrelationer är farliga ting. Rätt som det är har man gått från löst samband till orsak och verkan, och tror att det blir grönt bara för att man trycker på knappen vid övergångsstället, istället för att detta följer sina egna mystiska rytmer och humör. Efter ett otal lika nattmörka som tjockt rökiga öl hade på något sätt min hjärna låtit dessa två ting ingå i en odelbar, atomisk helhet, men så kom SMÖF jubelöl och det blev fission på min tunga. Den är en halvmörk lager med en rökighet som leder tanken till ja, Ruhrgebiet, svårtända grillar som fått en liberal dos tändvätska, Drottningholmsvägen 8.00 en torsdagsmorgon i februari, eller Valborgsmäss ett regnigt år. Det är något i ekvationen som haltar, röken behöver sitt mörker, sitt blytunga ankare, för att inte bara driva iväg likt allsköns aerosoler och polyaromatiska kolväten, och för ett ögonblick lurar misstanken att under allt os inget annat sig döljer än en newcastle brun öl.

Likväl är det ingen helt dålig öl, kanske bör den betraktas som ett experiment, ett försök att bryta ny mark, och som sådant är det inte helt oävet, även om det kanske inte ännu är redo att lämna laboratoriet och möta den breda allmänheten.

Tre skelögda laboratorieassistenter i svart av fem möjliga. Nr 11918 på systembolaget.

Message in a Bottle

message-in-a-bottleVad är en IPA? Hur smakar en bra IPA? Vem kan man lita på? Existentiella frågor som dessa kan hemsöka öldrickaren som börjat titta djupt ner i systembolagets sortiment, ständigt sökande nya brygder, eller bara den som sitter och tittar för länge på sin flaska. Länge hade också dessa frågor ett enkelt svar: Epic, mer specifikt, Epic Armageddon IPA. Epic är bra IPA, bra IPA smakar Epic, Epic kan man lita på. En slurk av Message in a bottle får dock denna världsbild att rämna. Ska IPA smaka toffee, det första den gör? Ska den fortsätta vidare med i huvudsak smörkola och avrunda med Werthers orginal? Va? Bytte nån plats på upp och ner medans jag tittade bort? Kanske sätter Epics Armageddon en hög lägstanivå för humle-intensiteten, men lite mer av detta gröna ädla ting än såhär ska det väl ändå smaka? Nog har vi smakat mindre humliga sk IPA, eller öl där denne vår gröne vän dansar pardans med sött maltiga toner, men Message in a bottle kan vi tyvärr bara rekommendera till de som när en passion för knäck.

En och en halv rämnad världsbild av fem. Finns inte på systembolaget, men har setts på välförsedda vattenhål i rikets södra delar (Inferno i Lund).

Dead Pony Club (11913)

dead-pony-clubSchysst, skarp session beer? Sedär en öl-nisch som inte precis är överbefolkad. Brewdog har ju tidigare gett oss en fullt drickbar, för alkoholfri öl faktiskt njutbar brygd i Nanny State. I Dead pony club har de istället skapt en ale precis över folkölsgränsen, på 3.8%, och det visar sig vara en närmast magisk gräns, för det känns som en starköl. Sen är det förvisso inte någon särdeles krutig eller övermåttan karaktärsstark sådan, ingen belgare eller dubbel-IPA, men istället för en folköl? Då är den gudomlig, och vi kan bara hoppas att fler bryggare följer Brewdog i fotspåren och experimenterar med öl i den här viktklassen. Det enda jag skulle säga till dead ponys nackdel vore möjligen att den var godare innan en bekant till mig pekade på ett tydligt drag av mangojuice. Suggestionens makt är otvetydigt stor.

Tre och en halv tropisk frukt av fem. Nr på 11913 systembolaget (där den dock saluförs på burk).