Att dricka italienska bryggarna Birra Valsuganas lager är att resa i tid och rum, till en tid innan mikrobryggare, otaliga humlesorter, och ständigt nya varianter på öl. En tid då en öl var en stor stark, med en enkel, rättfram beska, lite metallisk i eftersmaken, hyfsat kolsyrad, välfiltrerad, törstsläckande. God öl, men väldigt enkelspårig, öl man kan dricka många av utan att man tänker på smaken, som passar till sillen, eller fettstinn svensk husmanskost. Nåväl. Så här sitter man och dricker öl från ett italienskt mikrobryggeri som smakar som svensk starköl gjorde för 40 år sen, inget fel på det. Gödsvinet syds utsände var då denna dryck skulle inmundigas synnerligen begiven på öl, och det får sägas att behovet därav blev tillfredsställt. Likväl är det kanske inte helt lätt att breda ut sig om smaken. Nåja.

Tre stora starka av fem möjliga. Det finns dussintals öl på systemet som ytterst få människor skulle kunna skilja från Birra Valsuganas lager i en blindtest, så även om den inte finns i listan, är det kanske inte alltför mycket att begråta.

En opålitlig källa påstod att humle och marijuana är besläktade, och nog kan det  vara något nästan narkotiskt över öl som riktigt osar humle av bättre sort, i riklig mängd. Utan att vara någon utpräglad humlebomb är Monella ändå en mycket trevlig bekantskap, aningen söt, men med en schysst beska, och med en rik arom som skvallrar därom. Örtigt, fruktigt humlig, är den mycket behaglig att långsamt sörpla i sig, eller bara sänka i stora, djupa klunkar. Efterbeskan är nästan den mest njutbara biten, man kan sitta många långa fina ögonblick och njuta sig igenom djupgröna nyanser av humle. Nej, trots initial skepsis (då bryggarna Birra Amiata tidigare levererat en aningen blek porter och en rälig citronblask) blev Gödsvinet syd glatt överraskade av denna friskt skummade ale-lager. Bra så!

Tre och en halv humlestör av fem. Det får nog bli ett par flaskor till av den här. Finns inte på systembolaget, men har ni vägarna förbi Italien, kanske ni springer på den.

Italienare har onekligen en förkärlek för att göra saker lite annorlunda, fast helst inte på något meningsfullt sätt. Grillas det? Då måste man äta ståendes, något annat är otänkbart. Kaka till kaffet? Den bör helst vara kladdig, spröd och sönderfallande, täckt med florsocker i sådana mängder att det sprider sig sannskyldiga moln när man sätter tänderna i bakverket, eller på något annat raffinerat sätt vara markant svåräten, och bör helst serveras på en servett, så man inte gör det för lätt för sig. Kort sagt, italienarna har en svårartad benägenhet att konstra till det i onödan. Det är förvisso inget som är unikt för just Italien, men kanske har de gjort det till lite av en konstart.

Likväl är de förmögna att kontrastera detta med återhållna, eleganta, perfekt avvägda rätter och drycker därtill, stramt och enkelt, men mycket smakligt. Oppale är en sådan de små åthävornas dryck – en fin, frisk humlebeska, örtig, lätt fruktig, balanserad mot en mjuk, rund maltighet. Mycket gott, men absolut inga överdåd, nästan på gränsen mot anonymt. Hade den inte kostat 15 euro flaskan hade den kanske hamnat i min kyl lite oftare.

Fyra jaha-jaha-jasså av fem möjliga. Finns inte på systembolaget – sökmotorn undrar hjälpsamt om det möjligen var ett vin för 2400 kr, kallat Orpale, som jag letade efter. Nej, det var det inte, men tack ändå.

Gödsvinet syd har druckit en och annan citronig öl sedan Eva bet i ett äpple och allt gick åt fanders, det må vara sagt. Intrigante är dock i en klass för sig – det är inte så mycket en citronig öl, som en ölig citron. Tyvärr gör sig den avslagna, dävna, unkna öl-bismaken sig alltför kraftigt påmind för att man ska kunna avnjuta den som någon slags sällsport sur och syrlig lemonad.

Ett enhälligt nej av fem möjliga. Finns tack och lov inte på systembolaget.