öl

Dominus Tripel

av zonk

Det var kanske ingen tillfällighet att det här inte var den första ölen i belgisk stil man testade – det är förvisso vare sig rättvisande eller helt pålitligt, men ja, flaskan ingav inte precis förtroende. Detta visade sig stämma blott alltför väl – Dominus Tripel är en påträngade söt, yxigt fruktig öl av belgisk klostertyp. Liksom flera av sina olycksbröder är den också bryggd i Nederländerna. Men visst, det är kanske ingen påfallande usel öl.

Två gäspningar av fem möjliga. Finns tack och lov inte på systembolaget.

Il Cammello Ubriaco

av zonk

Den fulla kamelen, det tredje projektet från ett litet lokalt brygg-initiativ, är en röd öl i lokal stil: frisk, porlande lätt, törstsläckande, dock inte utan en trevlig beska och ett visst rått, jästigt riv, lite åt det belgiska hållet. Eftersmaken är lång och har lite toner av lakrits. Annars saknar man helt det hembryggd öl ibland kan lida av, dvs övermåttan jästig bismak. Färgen är grant roströd, och ölen är klar – ingen dimma, vilket inte hade passat öltypen riktigt.

Det är dock definitivt en lättare öl, ingen IPA eller dubbel-IPA, men man ska ju brygga vad man gillar, och lokalbefolkningen ses ofta med typ en ceres eller en corona, och vi pratar ändå om en betydligt krutigare öl. På tal om krutig, så är alkoholhalten okänd, då den inte blivit uppmätt, men efter att ha druckit en del börjar man defintivt känna vissa effekter, och alkoholen finns där helt klart nånstans i smaken, inte så att den sticker ut, men det finns inte det där trista hålet i framförallt eftersmaken som ju utmärker alkoholfri öl.

Andra glaset – jag begick den kardinala dödssynden att inte hälla upp hela ölen i ett svep, med vidkommande risk att störa bottensatsen i sin slummer – blev genast betydligt rivigare. Men jag får inte göra ölen den orättvisan att jag bedömer den på såna grunder.

Tre och en halv röd sol av fem möjliga!

Schloss Eggenberg Urbock 23° (74835)

av zonk

Som för så många tyska öl är min främsta känsla inför Schloss Eggenbergs Urbock 23° förundran. Varför? Varför bryr någon sig om att brygga det här? Sådär lite halvbeskt, tråkigt, fyrkantigt tyskt – vem släpar sig ur sängen varje morgon för att göra det här? Enligt baksidetexten kallar ”många” det ”the cognac of beers”, men jag ställer mig frågande till vilka dessa människor är. Vad vill de egentligen med sina liv? Sinnet är tomt, och man sitter och smackar med en märkligt däven sötaktig honungs-besk eftersmak på tungan, och tittar på glaset, som ser alldeles för fullt ut. De 9.6 procenten alkohol gör sannerligen ingen hemlighet av sig. Tydligen har den lagrats nio månader innan den förlösts men huruvida det är på flaska, ståltank eller ekfat framgår inte. Smaken lutar nästan lite åt det sista, men dessvärre är nog sanningen att det har en betydligt enklare bakgrund än så.

Två mähän av fem möjliga. Finns att beställa på systembolaget för den som framhärdar, nr 74835.

Rothaus Tannen Zäpfle

av zonk

Med en frisk smak av välklorerat vatten rinner Rothaus Tannen Zäpfle raskt nerför halsen, om inte annat så för att man snarast vill dricka något annat. Halvvägs ner blommar smaken ut i en svavelosande, sumpig nyans av utgången fulöl, lite i stil med den klassiske tysken HB, Hofbräus standardöl. Jag trodde länge att denna distinkt obehagliga biton var ett misstag, eller resultatet av just utgången öl, men efter att ha stött på den såväl när jag druckit HB på flaska som på fat, har jag insett att tyskarna helt enkelt vill ha det såhär. De är sannerligen ett märkligt folk. Tannen Zäpfle, förresten, vad betyder det, och är det en omskrivning för något helt annat? Jag varken vill eller vågar spekulera vidare, men det borde vara bortom allt rimligt tvivel att svaret inte kan bli trevligt.

En kloratom mol allen, av fem möjliga.

Schneider Weisse, tap 4

av Jonas

Det har sagts förut på den här bloggen, men det tål att upprepas: Schneider Weisse är en riktigt bra veteöl. I det här fallet läppjar jag på en väl avvägd tap 4, samma som Gödsvinet testat innan. De 6,2% alkohol som ryms i den här grumliga vätskan tvingar upp smaken på en nivå där blaskiga veteölar som hoegarden inte kan fajtas, och till och med en klassiker som Weihenstephaner ligger i lä.

För de som behöver något mer stärkande finns storebror, tap 6, som väger in på modiga 8,2 volymprocent. Det är mycket för att vara öl, och väldigt mycket för att vara veteöl. Snart ska jag recensera den också, men just nu nöjer jag mig med den snälla lilla tap 4.

Augustijn Blonde

av zonk

Efter en dramatisk entré – p.g.a. viss ovarsamhet flög korken all världens väg med en smäll som fick öronen att ringa – var man snarast upplagd för något lugnande, något tryggt, och detta, om inget annat, levererar Augustijn Blonde från Brouwerij Van Steenberge i parti och kubik. Doften är behagligt belgisk, lätt jästig, men frisk, men smaken känns därpå ganska anonym: en fin, lätt, fruktig men ändå trevligt besk och relativt torr öl av belgisk klostertyp. De sju volymprocenten alkohol märks en aning, men inte övermåttan. Nej, Augustijn Blonde gör inget egentligt fel, men tyvärr inte något klockrent rätt heller. Utöver en lite beskare, fylligare fruktighet är det egentligen väldigt lite man kommer ihåg – om någon hade givit mig den här och säg, en annan fruktanstruken öl, hade jag antagligen inte känt igen någondera. Kanske hade jag blandat ihop båda med Hoegaarden, vilket ju knappast kan betraktas som positivt.

Två jaha av fem. Det finns ett par andra Augustijn på systemet – kanske är de mer spännande?

Amager RyeKing (11653)

av Johan

Det är inte varje dag man dricker en ny rågöl. Lite på samma sätt som hur det inte är varje dag man dricker någon rågöl överhuvud taget. Det finns sällan någon anledning till det. Ändå har jag inga problem med att motivera för mig själv varför jag tänker dricka upp den flaska med Amager RyeKing som nu står uppslagen på mitt skrivbord. Redan den första munnen gör det klart att detta är den godaste rågöl jag druckit sedan i morse. 

Enligt flaskans etikett är det Goose Islands bryggare John Laffler som bryggt denna öl med 22% rågmalt och om jag skulle ifrågasätta detta så skulle jag behöva göra research som skulle sakta ner takten med vilken jag häller i mig den. Vi får helt enkelt anta att det är som det står. 

Detta är en öl med ett brett register, dess volymiösa fyllighet rymmer en lång rad saker du ändå inte skulle tro en öl kunde smaka. Den är besk på en porters vis men utan att gå över styr i det avseendet. Om du tycker att exempelvis Flying Dog’s Imperial Porter smakar som att slicka på ett batteri så finns det fortfarande en chans att du gillar Amager RyeKing.

Personligen gillar jag Flying Dog’s Imperial Porter men å andra sidan så skulle jag inte utesluta att slicka på ett batteri heller. Jag skulle inte heller utesluta att det blir en rågöl till idag. 

49,90 kronor på systembolaget, nummer 11653 i katalogen

Fyra Chicago av fem möjliga

Grand öl och mat

av Jonas

Så kom då äntligen den dagen då jag lyckades få bord på Grand öl och mat. Jag och Nils tog plats i en del av lokalen som såg ut som ett lärarrum från 80-talet, och inledde kvällens frosseri.

Jag måste säga att jag blev lite besviken när jag såg menyn. Där fanns musslor, entrecote, någon fisk och någon vegetarisk rätt. Och råbiff. Ett ganska tråkigt utbud, men klassiska och bra rätter. De har säkert gjort någon twist på det, eller specialiserat sig på att göra just de här rätterna helt perfekt tänkte jag. Vi började med ostron som sig bör. De var ganska stora, i övrigt smakade de som ostron smakar. Manet och småbåtshamn.

Vid huvudrätten började kvällens bekymmer. Först fick vi maten innan vi fått något vin. Märkligt, men det skulle kunna vara ett ursäktbart mistag. Min entrecote visade sig vara genomstekt och skosuleseg, så jag fick be om en ny. Sedan kom vinet, och jag tittade på medan mitt bordssällskap åt halva sin måltid. Efter ett tag kom det in en ny, betydligt rödare köttbit åt mig, men utan bestick. Jag snodde kniv och gaffel från ett annat bord och högg äntligen in. Då märkte jag att pommesen i en skål bredvid hade hunnit bli rätt kalla, och inte speciellt roliga att äta. Efter halva måltiden kom kyparen in med en ny skål pommes.

Köttbiten som jag slutligen åt var helt ok, varken mer eller mindre. Det var lika fantasifullt som att äta på Mando eller något annat steakhouse; en halv grillad tomar, kött, bea och pommes. Det här är ju utmärkta Tempos systerrestaurang, hur kan det komma sig att de tappat all uppfinningsrikedom på vägen?

Trevligt nog bjöds vi på efterrätt för köttfadäsen. Och tur var väl det, jordgubbar och en kaka för 95 kronor var inte speciellt prisvärt, om än välsmakande. Crème bruléen hade samma fel som nästan alla restauranger förstör den efterrätten med, kylskåpkall i botten och varm på toppen. Inte speciellt roligt.

Mediokert alltså. Jag undrar stilla hur den här restaurangen fått sin enorma hype. Kanske är det lokalen, som är både märklig och trevlig. Kanske är det ölutbudet, som ändå är ganska ok.

Två skosulor av fem möjliga. Gå till Tempo istället.

Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen (1359)

av zonk

Kanske är det livet såhär i förskingringen, i de italienska alperna, som sätter sina spår – efter tillräckligt många nära-vattnet-upplevelser, blir man liksom beredd att gripa efter varje halmstrå. Plötsligen sitter man där med en nyöppnad rauchbier, trots att man tidigare haft milt sagt blandade upplevelser av rökt malt i ölen.

Men egentligen är det faktiskt inte så pjåkigt. Det knepigaste är helt klart doften: man undrar om man tryckt huvet ner i en nygarvad läderväska, eller om någon gömt vältjärade båttampar i ens sinusar. Tankarna går till många saker, och inga av dem är menade för mänsklig förtäring ens på skoj. Men smaken är betydligt vettigare: rejält maltig, med en torr fin beska, allt inramat av en tung, oljig rökighet. Det blir ett rätt sympatiskt giftermål mellan single malt-rökighet och torr, besk, maltig öl. Nej, det här är inte den skrikröda danska salamin jag minns, det är riktigt sympatiskt faktiskt, om än inte i klass med De Molens skapelser i besläktade genrer.

Tre och en halv överraskning av fem möjliga. Pröva en rauchbier idag! Kanske gillar du det också?