öl

Spaten Oktoberfestbier

av Jonas
Tyskland i en liten flaska

En god vän, vi kan kalla honom Johan D, har på senare tid verkat leva i någon form av trans. Hans blogginlägg och facebookuppdateringar handlar alla om samma sak: Spaten Oktoberfestbier. Jag tror inte att han är sponsrad, men tanken slog mig ändå. Systemets höstsläpp påverkar oss alla på olika sätt helt enkelt. Jag hängde visserligen också på låset den förste september, och mina steg gick snabbt till hyllan med märkliga, starka och smakrika nyheter i ölsortimentet. Oktoberfestölarna intresserade mig inte, jag har helt enkelt inte utrymme för ordinär lager i mitt dryckesschema, det finns för många andra sorter jag måste dricka.

Men tack vare den intensiva internetkampanjen från min vän J. Dalén lyckades jag vidga mina vyer för ett par viktiga sekunder inne på systembolaget, och styrde mina darriga steg mot oktoberölhyllan. Jag måste ha sett aningen vilsen och skamsen ut där jag stod, klart utanför min egen comfort zone. Jag såg mig oroligt omkring, tog resolut en flaska Spaten och gick därifrån, och försökte se ut som att jag visste vad jag gjorde.

Nu med ett glas i handen kan jag koppla av och se nyktert på situationen. Visst, jag dricker ur ett alldeles för litet glas, jag sitter inomhus och jag blev inte serverad av en muskulös och yppig tyrolsk fräulein i hängslebyxor, men jag blir ändå påmind om meningen med ljus lager. I dagens samhälle med en ypperlig tillgång till olika sorters perverterad ale med beska och styrka som kan knocka en björn är det lätt att glömma poängen med en god och lättdrucken lager.

Spaten oktoberfestbier smakar läskande, aningen brödigt, lätt på rätt sida om gränsen till vattnigt, och med en oklar eftersmak. Eftersmaken är oklar därför att den inte hinner komma innan man tar nästa klunk. Den här ölen kan man dricka många av, den slinker ner blixtsnabbt, man mår mycket bra av den och man vill snabbt ha en till. Det finns inga smaker som sticker ut, inget man minns, utan detta är en öl som är perfekt balanserad för sitt syfte. Att drickas.

Spaten Oktoberfestbier, 4 öl av 5 möjliga.

The Maharaja Imperial IPA (11739)

av Johan

Jag har aldrig varit i Indien. Det har inte Averys Maharaja Imperial India Pale Ale heller. Det spelar ingen roll. Ifall jag reser någonstans snart så blir det till Boulder i Colorado, USA.

En öl blir inte fylligare än så här. För att kunna få en uppfattning om smaken måste man praktisera nykterhetsrörelsens utmärkta rekommendation ”varannan vatten”. En mun IPA, en mun av Vällingbys kommunala kranvatten. Det är en vinnande kombination, om än en som upphovsmakarna aldrig förutsåg.

Humlesmaken är direkt bedövande, beskan är överväldigande och alkoholhalten (10,2%) gör något med din förmåga att finna adjektiv. Maharaja Imperial IPA är ganska långt ifrån öl i bemärkelsen ”ta en öl”. Detta är en flaska som kräver mer än så. Avboka dina möten, fäll ner persiennerna och ta ur batteriet i telefonen, här krävs koncentration och en del arbete.

78,80 kronor på systembolaget, nummer 11739 i katalogen

3 långtidsprojekt av 5 möjliga

XX-bitter (11784)

av Johan

Brouwerij De Ranke har tagit steget till en extra bitter bitter genom att lansera extra extra bitter. De har tagit bitterheten till en helt ny nivå. Min gissning är att de har nått så långt som de kan nå med den. Vi kommer aldrig att få se XXX-bitter. Det är helt enkelt inte ett säljande namn.

Ärligt talat förstår jag inte all uppståndelse kring denna öl. Det är en milt fruktig öl som har en mångsidig och ganska angenäm smak med en mycket påtalig beska. Samma sak kan dock sägas om många andra öl och jag kan inte se på vilket sätt denna skiljer sig från dem. Det finns förstås inget som säger att en öl måste skilja ut sig.

24,90 på systembolaget, nummer 11784 i katalogen

3 tidningsankor av 5 möjliga

Släpp i släppet

av Johan

Jag är vanligtvis inte mycket för traditioner. Det finns dock återkommande högtider som är så fina att man inte kan låta bli att ryckas med i festligheterna. Den kanske främsta bland dessa är systembolagets släpp av höstens nyheter.

Förväntningarna på året släpp var höga och de bara växte när vanligtvis välunderrättade källor berättade om de oktoberfestöl som ingick bland nyheterna. Jag höll ut till klockan fyra innan jag smet från kontoret. Det var ungefär två timmar efter att jag kommit dit.  Det finns en tid för allt men det finns bara en första september och bara ett höstsläpp. Det var åtminstone vad jag trodde.

Hyllan för nyheter är vanligtvis välfylld på Östermalms mest uppnästa systembolag. Idag fann jag också en rad nyheter men inga som helst oktoberfestöl. Jag hejdade ett förbipasserande biträde med en offensiv helkroppstackling för att fråga efter det tyska guldet. Han informerade mig motvilligt om att höstsläppet ej skall sammanblandas med oktoberfestsläppet. Det senare inträffar tydligen först i mitten på september och det skall ses som ett ”släpp i släppet” av höstens nyheter.

Jag köpte en av allt som var nytt och gick ut på Nybrogatan med en molande längtan till Bayern. Föga visste jag att mina prövningar bara börjat.

Det skulle visa sig att någon spottat ett tuggummi på spåret någonstans i höjd med Liljeholmen och till följd av detta befann sig tunnelbanan i ett långt gånget tillstånd av upplösning längs med hela den röda linjen. De tåg som fortfarande var operativa var fulla till bristningsgränsen och sedan lite till. På Östermalmstorgs tunnelbanestation gick det inte att borda tåget mot Norsborg med mindre än hot om dödligt våld och trots traumat på systembolaget var jag inte fullt ut där än.

Den röda linjen till T-centralen var uppenbarligen ett förlorat slag redan från början och jag bestämde mig snart för att bryta upp och hajka bort till Hötorget i hopp om att den gröna linjen klarat sig bättre. Det var därför jag kunde ses släpa en komplett uppsättning av systembolagets höstkollektion över Stureplan och längs med Kungsgatan kring klockan fem i eftermiddags. Jag var åtminstone inte tyngd av några oktoberfestöl.

Tåget mot Hässelby strand verkade först fullständigt normalt. Visserligen satt jag inklämd mellan en hårdrockare och – mer oväntat – en ortodox jude men efter att ha pendlat mellan Vällingby och Slussen ett par månader så har jag på tunnelbanan redan sett alla mänskliga särarter kända av vetenskapen.

Vad ingen av oss kunde veta var att tågets förare hade för avsikt att testa huruvida man kan få 1500 pendlare att lyfta från sätena samtidigt. Han accelererade upp tåget i häpnadsväckande hastighet för att sedan bromsa kraftigt. Denna process upprepades ett halvdussin gånger mellan varje station. Sedan förtöjde han hela tåget vid perrongen i Kristineberg i 10 minuter, förmodligen så att vi passagerare skulle få tillfälle att begrunda det stora som vi precis fått vara med om.

Då vi åter rullade annonserades det från högtalarna att det befann sig inte mindre än fyra tåg på Tranebergsbron samtidigt. Jag var inte säker på om vi förväntades applådera eller ringa en taxi.

Återstoden av resan var relativt odramatisk. Jag förväntade mig att mannen i AC/DC tröjan skulle gå av i Rocksta men han lämnade oss redan vid stationen innan. Han var förmodligen glad att vara back in Blackeberg.

Mina egna känslor var mer blandade. Den dramatiska färden från staden hade jag spenderat med att fånga rullande flaskor och skriva det här utan att armbåga min hebreiske granne mellan revbenen. Att blogga på papper kommer aldrig att slå igenom under sådana omständigheter.

Jag ser inga oktoberfestöl komma min väg än på ett tag. Det är dock – påminner jag mig – blott september. Det finns en tid för allt.

Wårby Stockholm extra stark (1430)

av Johan

Från min position 13 våningar ovanför Solursparken i Vällingby kan jag blicka ner på heltidsdrickarna nere på gräset. De sitter där dagarna i ända och på tryggt avstånd i mitt ointagliga örnnäste observerar jag deras vanor och ritualer. Eftersom de flesta vanor och ritualer har att göra med att dricka så har det inte undgått mig vad de dricker. De dricker Wårby Stockholm extra stark.

Kanske blev det fel redan när Spendrups döpte sin öl efter Vårby. Jag har varit i Vårby men jag vill inte prata om det.

Wårby smakar förvånadsvärt lite för en öl som håller 7,2% alkohol. Efter att ha testat Björnebrygd extra stark, och Kopparbergs Special Brew så är jag glad för detta.  Wårby smakar som grönsakssoppa och två Long John Silver vid ett köksbord i Oxie. Smaken slår dig inte som alkoholstark men Wårby har ändå sätt att tala om det för dig. Du kommer att veta.

Var det där lakrits jag kände? Nej, det var fänkol.

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1430 i katalogen

1 solur av fem möjliga

I Rocheforts namn

av Jonas
Sean Connery

När Rosens namn går på tv’n i bakgrunden känns det helt rätt att plocka fram en gammal trappistöl ur kylen. Trappistes Rochefort 8 har väntat på mig där en längre tid. Jag har ett tag nu försökt lära mig uppskatta de belgiska trappisterna, med blandad framgång. Eller tja, utan framgång ska det egentligen vara, trots att jag försöker hålla mitt sinne öppet.

Den handfull munkar som jobbar med att brygga ölet i klostret Notre Dame de St Remy brygger bara för husbehov, och för att kunna sälja nog för att finansiera klostret och ett par välgörande ändamål. I mina öron låter det som vilket företag som helst, och ska man vara celibat någonstans hade jag nog föredragit ett sånt här ställe. Man får ju i alla fall dricka öl.

Rochefort 8 med sina 9,2% alkohol, är mitt mest positiva möte hittills med Belgiens religiösa. Det första som slår en är att den är mörk, nästan svart, med en beige ton. Det andra som slår en är en kall lukt. Den luktar dragig källare, sten, mörker och senhöst. Inga fylliga toner når mig. Smaken är till en början väldigt spritig, men blir efter ett tag angenäm och man börjar känna något bakom alkoholen om man tar små klunkar. Det påminner om en lättare stout, men utan fyllighet. Smaken är subtil men elegant. Återigen smakar det kallt (kan bero på temperaturen i kylskåpet) och tomt som i mörkret i en stenkällare. Lite brödigt som många andra belgare. Aningen söt också kanske, men här är alkoholen i vägen. Stundom känner jag också viss beska. Ölen skiftar med varje scen.

Nej inte var väl den här heller fantastisk, tänker jag när Christian Slaters rollfigur förlorar oskulden med en vacker bondflicka på ett stengolv. Ett stengolv inte helt olikt det som Rochefort 8 luktar och smakar av.

En flaska öl

När jag tittar upp på tv’n inser jag att min beskrivning av ölen också stämmer in på Rosens namn. Mörker och kall sten, elegans och skärpa. Har jag blandat ihop de två upplevelserna eller smittar de av sig på varandra? Har de i symbios levererat en upplevelse av medeltid i mitt vardagsrum? Hur som helst kan jag nu omöjligt ge betyg åt bara drycken utan den kontext den befinner sig i.

Trappistes Rochefort 8 tillsammans med Rosens namn, 4 puckelryggiga munkar spelade av Ron Perlman av 5 möjliga.

Notre Dame de St Remy

Number of the Beast Metal Edition (16666)

av Johan

Satan har den bästa musiken, inget tvivel om den saken. Låt vara att ”kristen rock” i det närmaste definierat ut sig själv till en självmotsägelse. På det skotska bryggeriet Harviestoun har man för länge sedan insett att djävulen kommer i en flaska men det är först nu som man gjort gemensam sak med ett rockband. ”Number of the beast” syftar förstås på Iron Maidens låt med samma namn. Ölen släpptes i Sverige den 6:e augusti, dagen innan Iron Maiden spelade för 47 000 människor på en vattensjuk åker bakom Stockholms Universitet.

Ölen är vad man kan förvänta sig av en öl som kallas ”full” på de brittiska öarna. Den relativt höga alkoholhalten (6,66%) ger en kraftfull smak som är lite brödig och en aning söt. ”Number of the beast” är en ale som har mycket smalare register än en genomsnittlig IPA och en fyllighet som är något mindre fyllig än hos en standardale så som Newcastle. Den är inte alls dålig.

Iron Maiden är väl egentligen inte det band som lekt mest med referenser till djävulen. En av mina absoluta favoritskivor är Mercyful Fates Melissa med låtar som ”Into the Coven” på.  Den ansågs omoralisk av en grupp religiösa senatorsfruar med häxdrottningen Tipper Gore i spetsen och den var nära att bli helt förbjuden för sitt ”okulta” innehåll innan ett osannolikt triumvirat bestående av Frank Zappa, John Denver och Dee Snider räddade den och många andra låtar från en svart lista under en mycket känd utfrågning i den amerikanska senaten 1985.

Det är också svårt att inte komma att tänka på Nikki Sixx från Motley Crue och hans beskrivningar från ”The Dirt” om hur bandets flirt med satan orsakade en lång rad övernaturliga fenomen som skrämde till och med en hårding som honom. Det mest övernaturliga fenomenet att drabba Motley Crue är i min mening att de fick ge ut New Tattoo.

Bör man vara orolig efter att ha köpt och druckit en brygd med hin håles nummer skrivet på flaskan? Som ateist är jag förstås böjd att svara nej. Ändå är jag inte säker. När jag åkte hem på tunnelbanan med min mina flaskor delade jag vagn med en massa unga människor. Jag var djupt försjunken i min bok och noterade inte vad de höll på med eller vilka de var. Någonstans mellan Råcksta och Vällingby stoppade jag ner boken i min väska och tittade upp. Mitt emot mig satt en mycket liten och klen pojke, kanske 11-12 år gammal. Han log på ett underligt sätt. På det insjunkna bröstet hängde en medaljong i metall formad som ett pentagram, stor som en vuxen mans knytnäve. Jag backade mot utgången, sprang upp för trapporna och vidare mot mitt hus. Väl framme låste jag dörren och gick och satte mig vid datorn för att skriva detta.

24,90 kronor på systembolaget, nummer 16666 i katalogen

3 ärkeängeln Lucifer av 5 möjliga

Ett till Monks

av Johan

Det ska öppna en tredje Monks i Stockholm. Nu i augusti öppnar de upp en bar och restaurang helt ägnad åt porter och stout i gamla stan. Detta är förstås välkommet och ett tecken på att gamla stan på allvar börjar bli en plats att gå till för mat och dryck.

Det allra mest intressanta från min begränsade horisont är dock sättet på vilket jag fick reda på det. Jag läste det i Monks nyhetsbrev. Jag har inte anslutit mig till Monks nyhetsbrev. På något sätt har de hittat mig. Naturligtvis var de smickrade av att självaste Gödsvinet uppmärksammade deras restauranger i denna vänskapsmatch. Men ändå. Jag hade kommit ihåg ifall jag lämnat min e-postadress någonstans.

Hur som helst ser jag fram emot att gå till Monks nya porterhus i gamla stan. Om jag vågar.

Störtebeker 1402 (1900)

av Johan

Jag har köpt en alkoholfri öl idag och det var inte första gången. Det var dock första gången som jag gjorde det medvetet. Vid samtliga tidigare tillfällen har det rört sig om fruktansvärda misstag och de har alla begåtts i Amerikas Förenta Stater. Från Columbiadistriktet till Kalifornien har jag försökt göra mig till och jag har betalt priset för det. Det är högst mänskligt att tröttna på amerikansk snabbköpsöl och vilja leta sig vidare. Därför har det hänt att jag valt de udda sorterna som varit lite undangömda i kyldiskarna. Anledningen till att de varit undangömda har i flera fall varit just så att ingen skall behöva utsätta sig för alkoholfri öl.

Så jag borde veta ett och annat om öl utan alkohol. Det gör jag egentligen inte men jag tror jag vet tillräckligt för att säga att Störtebeker 1402 är en relativt god sådan.

Den omdelbara smakupplevelsen är inte dålig. Störtebeker är en ganska smakrik öl med påtaglig beska i eftermaken. Framför allt doftar den som en riktigt god tysk öl ska dofta. Trots detta går det dock inte att komma ifrån att det saknas något.

Jag brukar motsätta mig uppdelningen i att ”dricka för alkohol” och ”dricka för smak” eftersom det är två saker som inte går att skilja från varandra. Alkoholen är en del av smaken och tillsammans är de båda sakerna delar i samma upplevelse. Utan att egentligen veta tror jag att alkoholen både bidrar med egen smak och förmedlar annan smak av ölen. Detta oaktat annan behållning som alkoholen skänker.

Det är också lite svårt att se vilken som är målgruppen. Om man inte dricker alkohol så är man nog inte speciellt förtjust i öl ändå och dessutom kan de ”upp till 0,5%” alkohol som trots allt finns i ölen stöta bort de allra mest renläriga nykteristerna. Folk som druckit sig förtjusta på öl men som tvingats dra ner på alkohol ser nog denna öl mest som ett grymt skämt och en påminnelse om bättre tider oavsett hur dåliga de var.

Själv köpte jag naturligtvis denna öl i folkbildningssyfte. Jag dricker en alkoholfri öl så att ingen annan behöver göra det.

9,20 kronor på systembolaget, nummer 1900 i katalogen

2 godtemplare av 5 möjliga

Bjørnebryg Extra Stark (1274)

av Johan

En öl med hög alkoholhalt skall ha en smak att matcha den. Det har inte Bjørnebryg men ölen kommer närmare än många andra öl i denna kategori. Skillnaden mot exempelvis Kopparbergs Special Brew – officiellt den första öl jag någonsin hällt ut – skulle inte kunna vara större. Till att börja med misstänker jag att Bjørnebryg faktiskt är en öl.

Tecknen är många och övertygande. Smaken är ganska omfångsrik, den sträcker sig från katrinplommon till general portion, och på det stora hela går den att vänja sig vid.

Eftersom detta är en öl som man dricker för att berusa sig så måste jag som samvetsgrann konsumentupplysare säga något om denna aspekt av drycken också. Efter 10 cl Bjørnebryg tyckte jag det var roligt att stavningskontrollen ville ändra Bjørnebryg till ”badbrygga”. Efter 20 cl drömde jag mig iväg till en föreställningsvärld där björnen avbildad på burken ligger och solar på en badbrygga (den bar solglasögon). Efter 30 cl kollar jag mailen. Efter 40 cl trycker jag ”like” på facebook-knappen till ett inlägg på Gödsvinet utan att inse att jag skrivit det själv. Efter 50 cl skriver jag detta.

Vilket blir då det sammanlagda intrycket av denna öl? Det är ingen bra öl men det är en öl som man kan dricka med någon form av behållning. Det måste vara värt något.

13,60 kronor på systembolaget, nummer 1274 i katalogen

2 björnar av 5