Schöfferhofer Weizen

Som jag tidigare berättat är utbudet av öl i Berlin begränsat. Det finns många olika sorters lager och veteöl, men väldigt lite annat. De olika pilsnersorterna smakar bra men inte speciellt revlutionerande. De flesta veteöl som serveras är välbekanta från det i det här fallet välsorterade systembolaget. Paulaner, Weihenstephaner och Erdinger syns till exempel överallt. Men ett antal gånger stötte jag på något annorlunda, och Schöfferhofer Weizen är ett exempel på detta.

Schöfferhofer saknar den tunga söta kvalmighet som karakteriserar till exempel en Weihenstephaner. Istället har den en citrondoftande friskhet som snarare för tankarna till gräsiga amerikanska ipor, fast utan beskan. Det smakar marknära växtlighet, pretentiösa citrusfrukter och sval men solig sommar långt borta från stranden på den europeiska prärien. Onekligen är det ganska likt belgarnas wit bier, men Schöfferhofer har behållt smakrikheten och fylligheten från Tyskland.

En perfekt veteöl att svalka sig med efter en lång varm dag (på ett museum om korv). Bra också att dricka fler av, något som kan vara lite för tungt med andra tyska veteölar.

Kung (1446)

Åbros storsäljare ”Kung” är ingen god öl. Men det är en enkel öl som är god väl kyld på en het sommardag? Nej, det är den inte. En väl kyld ”Kung” har lägre temperatur än en varm men varken temperaturen på ölen eller sommardagen ändrar i slutänden på att det är en mycket osmaklig öl.

”Kung” har en krona på avbildad på burken. Detta måste vara en av anledningarna till att den huvudsakligen dricks i de delar av Sverige där motståndet mot euron är starkast. Å andra sidan är detta samma delar av Sverige som man accepterar Per Gessle-biljetter som officiellt betalningsmedel. En gång hörde jag en historia om en plats i Hälsingland där passagerarna i en raggarbil bytte bort en back öl mot en kvinnlig passagerare från en annan raggarbil. Var det en back ”Kung”? I sådana fall var det mycket kvinnoförnedrande.

”Kung” har ingen smak att tala om men efter en klunk följer snart en mild arom av rått kött.

10,90 kronor på systembolaget, nummer 1446 i katalogen

1 tonårsfylla av 5 möjliga

Youtubeölen

Det finns en öl som jag verkligen inte är stolt över. Det är en öl som inte fyller något som helst högre syfte utom som endast dricks för fullständigt meninglös tillfredsställelse. Jag talar om youtubeölen. Ett av mina mest skamliga nöjen är att hälla upp en öl och planlöst navigera mellan olika filmklipp på youtube. Liksom med alla öl som inte fyller något syfte så riskerar denna öl att konsumeras bortom kontroll. Innan man riktigt förstått vad som har hänt så har man druckit fem och sett alla 16 delarna i en dokumentär om Edward Heath. När jag vet att jag behöver en total omstart av all hjärnaktivitet låter jag det dock ske.

Youtube är en skattkammare med miljoner av underbart spännande filmklipp. Trots detta finns det ett antal klipp som jag återkommer till. Likt för flyttfåglarnas migrationer eller den mystiska ålens livslånga resa finner jag mig instinktivt tillbaka till ett antal platser. Naturligtvis avser jag att dela med mig av dem tillsammans med ett par korta introduktioner. Klippen är dock för många för att avhandlas här och nu. Jag har anledning att återkomma och kanske får jag därmed också en giltig anledning att ägna mig åt youtubeölen. Här är fem oundvikliga filmklipp.

Stephen Colbert hos Bill O’Reilly på Foxnews

Bill O’Reillys program är en väldigt svår miljö att vara rolig i. Det är en väldigt kontrollerad miljö där alla försök att överglänsa O’Reilly stoppas av honom eller av programmets format. Colbert kom dit extremt förberedd och han lyckas bryta programledarens dominans vilket är väldigt ovanligt. Ett smart väggspel med O’Reillys frågor tillåter honom att stänka in förödande onliners, som när han säger till den bufflige programledaren: ”The people who critisize you for what you say do not give you nearly enough credit for how LOUD you say it”.

Ray Charles ”Ring of fire” på Johnny Cashs TV-show

Den mycket vita och mycket prydliga publiken från Tennessee hade nog inte förväntat sig detta då de lyckats få biljetter till inspelningen av den pånyttfött kristne John R. Cashs TV-program. Kanske ville de ha fina religiösa sånger eller sånger om hur alkohol och skilsmässor förstör Amerika. Detta vet vi inte men vi vet att de fick en Ray Charles som var så tänd att han höll på att gå upp i lågor. Hans sexuellt suggestiva version av fru Carter-Cashs ”Ring of fire” är fullständigt besinningslös. Publiken kanske inte fick vad de förväntade sig men de fick vad de behövde och att döma av reaktionerna så gillade de det mycket.

Paul Simon och Willie Nelson ”Homeward bound”

Alla sorters galor med samlingar av väldigt kända personer är förstås ovärdiga men det bryr sig inte youtubeölen om. Detta är en inspelning från Willie Nelsons 70-årsfest där Paul Simon var bara en av många legendariska musiker som uppträdde. Denna version av Simon and Garfunkels ”Homeward bound” är väl genomförd på flera olika sätt. Nelson är egentligen omöjlig att sjunga duett med eftersom han uppfinner en ny takt till varje gång han sjunger en låt. I detta fall så för Simon genom hela dansen och till och med Nelsons frisinniga gitarrspel passar in i det traditionella framförandet. Dessutom märks det att Willie Nelson är ordentligt insjungen, han låter knappt alls under den första halvtimmen av sina konserter. Paul Simon har förstås vunnit New York-publikens stöd bara genom att visa sig på scen. En rolig detalj är att den tre äpplen höga Nelson ser lång ut jämte Simon.

Peter Seeger American War Songs Medley

I denna historiska genomgång av militära kampsånger från nästan alla USA:s krig tar Pete Seeger på sig sin far musikvetarens hemmastickade kofta. Liksom fadern har Pete Seeger alltid varit intresserad av att finna och sprida musik från andra tider och andra länder och i detta korta TV-inslag får han en möjlighet att göra det. Jag kunde ha valt en lång rad andra Pete Seeger klipp men jag väljer trots allt detta på grund av undervisningsvärdet.

Jacques Brel ”Ne me quitte pas”

Detta har jag egentligen ganska svårt att förklara. Varför jag återkommer den till belgiska estradören Brel tillhör ett av youtubeölens verkliga mysterier. Det är naturligtvis en väldigt fin sång och inlevelsen i framförandet är unikt, även om han faktiskt inte gråter i just denna versionen. Jag kanske kan återskapa varför jag fann den men inte varför jag återvänder.

Så här arbetar youtubeölen för mig. Youtubeölens vägar äro outgrundliga men tydligen långt ifrån oförutsägbara. Detta är dock bara en kort inblick i min youtubeöl. Var och en måste skaffa en egen.

Fjällölen

Öl finns överallt omkring oss och en del gillar att ha det så. De flesta ölen i våra liv kommer villigt till oss. Det finns dock särskilt skygga undantag. Öl som kräver både arbete och planering för att fångas. Fjällölen är en sådan öl.

Fjällölen är en öl du bär med dig, ofta länge och i stark lutning. När man bedömer vikten av fjällölen så måste man väga den mot andra saker man kan behöva för att överleva i vildmarken. Det är en svår ekvation. En fjällvandrare kan hamna i valet mellan ett tillräckligt stort kokkärl och ett som egentligen är för litet men som väger några gram mindre. Inte sällan väljer fjällvandraren det senare. Att i den situationen förhandla in en back öl i packningen kräver en långt driven entusiast.

Jag förhandlar oftast med mig själv och i den förhandlingen är vågskålarna viktade till förmån för fjällölen redan från början. Jag lämnar inte Storulvåns parkeringsplats utan fyra halvlitersburkar.

Hur smakar fjällölen? Efter en dags vandring smakar fjällölen som om man borde ha lämnat tältet hemma och tagit med fyra burkar till istället. Eller helt enkelt åkt till någon plats med ett systembolag.

Alla fjällöl behöver förresten inte bäras. Det finns ju fjällöl man dricker i en kreativt prissatt fjällstuga med en illa dold doft av spya och fuktskadat omklädningsrum. Sådana omständigheter kräver förstås helt andra kvantiteter. Problemet brukar därför inte vara frågan om hur mycket man orkar bära utan frågan om hur mycket som får plats i bilen.

Vid ett tillfälle för några år sedan var jag med kollegor från min dåvarande arbetsplats på besök i just en sådan fjällanläggning. Min stortyska sedan och jag själv ansvarade för en del av transporterna från Östersund till Oviksfjällen på andra sidan Storsjön och med i bilen reste tre kollegor. På det stora hela tog alla trängseln bland skidor och väskor med gott mod, även efter att jag förklarat att bagageluckan redan var full innan jag hämtade upp dem. Förmodligen hade de andra saker att tänka på medan min ålderstigna Mercedes forcerade snö, is och berg i hög hastighet utan dubbdäck. Stämningen förändrades dock märkbart när jag väl framme öppnade bagageluckan och först av allt plockade upp en låda innehållande 20 flaskor med Grolsch.

Nu inser jag dock att jag framställt fjällölen som något man häller i sig i stora mängder. I själva verket är ju fjällölen den öl som kommer i begränsade mängder och som därför stiger i värde. Även, eller inte minst, när man måste stå till svars för att ha låst in ett flertal kollegor i ett gammalt tyskt fordon för att transportera öl med bil. De många gånger jag varit på vandring i fjällen utan att övernatta har jag bara druckit en eller två folköl. Folköl är förresten väldigt passande, för vad är väl de svenska fjällen om inte just folkölet bland världens bergskedjor?

Berliner Weisse

Ölutbudet i Tyskland är generellt sett ganska torftigt. Pilsner och veteöl dominerar kraftigt. Eller tja, det är det enda man erbjuds att dricka. Ale existerar inte i Tyskland. Å andra sidan är Tyskland väldigt bra på både pilsner och veteöl, så upplevelsen är ändå högst angenäm.

Kanske på grund av det enahanda utbudet, eller som en udda effekt av deras reinheitsgebot, har man i Tyskland en tendens att blanda saker. Oftast på ett helt onödigt och i det närmsta kriminellt sätt, även om uppfinningsrikedomen och den liberala respektlösheten mot ursprungsdryckerna som princip är uppfriskande. Radler till exempel ska man hålla sig borta från, det är öl blandat med läskeblask. Cola blandat med Fanta kan man köpa färdigt på burk. Vitvin säljs färdigblandat med vad som helst på krogen.

I Berlin har man en egen specialitet som heter Berliner Weisse. Det är veteöl blandat med en söt saft, enligt rykten samma sak som man gör jell-o av. Minus gelatinet förstås. Enligt legenden gör man detta för att få ner beskan, men det låter knasigt då tysk öl inte är speciellt besk. Särskilt inte veteöl.

Två glas vansinne tack

Resultatet är en psykadeliskt illgrön eller ditoröd dryck, med ett diskmedelsliknande kemiskt vitt skum. Bara ett spår av strävhet är kvar av orginaldrycken, i övrigt är det sött och sliskigt, ungefär som väntat. Den röda var bättre än den gröna. Visserligen sötare, men utan tonen av tvål som präglade eftersmaken hos den gröna. Det känns som att jag blivit drogliberal, som att jag snart ska på rave, eller som att jag är tonåring igen (det var senast dessa färger var på modet) när jag tar min första slurk. Men långsamt klistrar munnen ihop, och mot slutet av glaset känner jag mig mest däst och gammal.

Nej detta är inte för mig. Felet är att jag gillar öl, och den här drycken är till för människor som inte gör det. Beställ veteöl utan saft och färgmedel när du kommer dit, det är tyskarna riktigt bra på.

En purken blandmissbrukare av fem möjliga.

Golfölen

Jag har aldrig spelat golf. Endast en gång har jag besökt en golfbana. Det var när min förra arbetsgivare förlade sin julfest till Lunds Akademiska Golfklubb. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett helt nytt intresse för spelet då jag läser Dagens Nyheters internetupplaga idag.

Där kan man läsa om hur den svenska golfaren Carl Pettersson trodde sig ha missat kvalgränsen till Canadian Open i fredags. Hans spontana och såvitt jag förstått spelet helt naturliga reaktion var att förlita sig på golfölen. Petterson berättar för DN:

Jag är inte en vanlig svensk som har smal midja och äter en banan efter nio hål… Jag tog en öl efter rundan, och plötsligt hade jag druckit sju. Min caddie fick köra hem mig. Jag var inte i dåligt skick på något sätt, men jag ville inte köra, sade han på presskonferensen efter segern.

Fenomenet ”caddie” framstår i sken av detta som smått genialt. Jag lär mig mer om golf hela tiden. Nu visade det sig förstås att Pettersson hade kvalat och efter sin utförliga golfölsterapi gick han morgonen efter in i tävlingen där han var ytterst nära att sätta en 59-runda vilket jag förstått syftar på antal slag och inte antal öl. 59-rundor är vad golflegender är gjorda av. Carl Pettersson vann Canadian Open och den miljon US dollar som ingick i äran.

Historien i DN blir bara bättre när man får höra att han haft ett dåligt 2009 efter ett utmärkt 2008. Anledningen lär ha varit att han gått ner 14 kilo och börjat styrketräna. Med hjälp av golfölen och alla de rätter som dessa drycker kräva hittade han dock till baka till ”spelet” och vem kan annat än att gratulera honom.

Hotellölen

Hotel Park i Ljubljana

Vad fan gjorde jag i Kalmar? Det enkla svaret var att jag hade en jobbintervju dagen efter. En intervju för ett jobb i Kalmar. Den större frågan kvarstod dock. Vad fan gjorde jag i Kalmar?

Hotellet var utsökt men jag var i ett tillstånd då den enda förlåtande egenskapen jag fann var att man kunde dränka sig direkt från det egna hotellrummets bryggplats. Jag checkade in sent efter en lång resa. Kvinnan i receptionen beklagade att köket stängt. Jag försäkrade att köket ändå inte skulle kunna göra något för mig. Trots det erbjöd hon sig att fixa fram en smörgås. Igen tackade jag och igen sa jag att jag inte behövde något. Hon tittade på mig och sa att hon nog skulle kunna fixa fram en öl också. Jag drack den på rummet och den var sval som en septembermorgon.

Hotellölen är ingen vacker öl men den är på rätt sida när kampen mot ledan rasar. Hotell är inte heller några vackra platser och jag bor aldrig på ett för nöjes skull. För mig är hotellrummet platsen där man långsamt förbränner tiden som kvarstår efter en dags plikter, möten och förströelse innan en helt ny sådan dag tar vid igen.

Man kan arbeta och man kan sova säger du men ingen kan egentligen förväntas kunna överleva utan öl i en rökskadad bunker med gröna heltäckningsmattor, utsikt mot parkeringen och 16 ungerska TV-kanaler. Det är helt enkelt inte mänskligt. Jag beskriver Hotell Flamenco i Budapest, lättbetongspalatset beläget i anslutning till det som förut var det ungerska kommunistpartiets partiskola. Det hette förstås inte Hotell Flamenco på den tiden, det helt lösryckta spanska temat valdes vid kommunismens fall utan att någon som helst insats gjordes för att göra hotellet spanskare. Inte ett jävla olé. Det ungerska kommunistpartiets partiskola är idag en handelshögskola.

Jag beskriver Hotell Flamenco men det skulle egentligen kunna vara vilket hotell som helst, var som helst. Min rutin är alltid densamma. Efter incheckningen går jag ut och köper fyra äpplen och två burkar öl.

Hotellölen smakar sällan så bra som den där gången på det fina hotellet  i Kalmar. Varma burköl från kvartersbutiken har ofta en brödig, rustik smak som sällan finner uppskattning utanför inramningen av en byggarbetarlunch. Jag har aldrig druckit någon som jag inte gillat.

De där sista timmarna på dagen går snabbare och den följande dagens powerpoint-presentationer blir bättre tack vare hotellölen. Kan inte ölen intas i hotellbaren? Självklart kan den det men då är det en helt annan öl. Det är en hotellbarsöl. Herregud, låt mig inte börja berätta om hotellbarsölen. Den tar vi någon annan gång.

Jag fick inte det där jobbet i Kalmar och jag är glad för det. De betalade för hotellet. Hotellölen betalade jag själv.

Oppigårds Inwit (11751)

Kan Oppigårds misslyckas? Förmodligen inte på egen hand. Det är därför de plockat in extern kompetens på området. Oppigårds Inwit är baserad på det vinnande bidraget i svenska mästerskapen i hembryggeri och tillverkat av dess upphovsmakare Peter Högström. Inwit överraskar dock med att vara allt annat än ett amatörmässigt öl.

Ordet ”amatör” kommer från samma latinska rot som exempelvis det franska ordet ”amour” och ordet syftar också på någon som älskar något. Ordet ”professionell” syftar förstås på en profession och någon som gör något som ett yrke. Folk som gör det som de älskar presterar aldrig lika bra som de som gör något för att det är deras jobb. Ändå kan vi inte låta bli att gilla dem bättre.

I fallet med den duktiga amatören Peter Högström – förste älskare i SM – verkar dock Sveriges ölbloggare göra ett undantag. Ingen verkar fullt ut föredra honom framför en traditionell yrkesman och jag kan inte undkomma misstanken om att de helt enkelt är missunnsamma. Där det finns kärlek finns det svartsjuka.

Nu har som sagt Inwit inte alls karaktären av ett amatöröl. När man föreställer sig ett amatörprojekt så tänker man sig övermodiga utflykter bland smak och doft genomförda med naiv dumdristighet. Oppigårds Inwit är dock en smakrik, fruktig, frisk men på det stora hela ganska strömlinjeformad och välsvarvad öl. I själva verket framstår ölen som ett fullständigt yrkesmässigt bidrag till Oppigårds utsökta men lite tungfotade sortimente.

Vad jag vet saknar Oppigårds idag ett realistiskt alternativ för badstranden. ”Oppigårds på stranden” har nästan samma surrealistiska kvaliteter som titeln på den japanska boken ”Kafka på stranden”. Ett par iskylda Inwit kan fylla en viktig livsuppehållande funktion på vilken strand som helst i Dalarna.

Oppigårds Inwit finns tillfälligt på systembolaget men jag tror att Oppigårds skulle göra klokt i att behålla den som en fot i dörren till ett marknadssegment där bryggeriet är i princip helt orepresenterat. Var och en bör dock ta på sitt eget ansvar att testa en innan sommaren är över.

18,50 kronor på systembolaget, nummer 11751 i katalogen

3,5 kylväskor av 5 möjliga

Oude Geuze Vieille (nr 1694)

Spontandrucken öl

Karaktärsfull, nyanserad, mycket frisk smak med inslag av jäst, koriander, citrus, bokna äpplen och stall, ton av rök. Så säger systembolaget om denna spontanjästa belgare. Vad är ”bokna äpplen”?

Jag har smakat spontanjäst öl innan, men i ärlighetens namn aldrig med ett öppet sinne. Igår kväll satte jag på en film och korkade upp en liten fisförnäm flaska för en seriös utvärdering. Det första som slår en när man läppjar på en geuze är att detta är inte öl. Man letar reda på flaskan som man redan slängt i glasåtervinningen, läser noggrant på etiketten och skrynklar ansiktet till en förbryllad grimasch.

Geuze är en öltyp som är en blandning av olika gamla lambics. Blandningen gör att drycken jäser en andra gång på flaska.

Det smakar jäst, frukter, lite äpple, lite kemiskt färggrant lösgodis. Det är surt som vinäger, och inte ett spår av humlebeska kan skönjas. Lite sötma kan man uppfatta om man har lite fantasi. I ett blindtest hade jag kategoriserat detta som någon svår cider. Syran och den skarpa kolsyran sticker, men eftersmaken är jämn och fin. Efter en halv flaska vänjer smaklökarna sig, och drycken känns naturlig men den går långsamt.

Jag skulle inte kalla drycken frisk. Det är något unket över den, precis som med pretentiös cider. Stall kanske inte är en dum beskrivning. Ska man korka upp en flaska ska man veta vad man ger sig in på, och vara beredd att slutföra det. Man ska absolut inte öppna den när man är sugen på en öl.

Omöjligt att betygsätta, klart värt att prova. Men kanske inget jag kommer att köpa och ta med mig på en fest. Finns på vissa systembolag.

Konsertölen

Konsertbilden framför andra

Det finns de som menar att man inte alls ska dricka öl på en konsert. Jag är inte en av dem men jag förstår resonemanget. Om man har betalt dyra pengar för att lyssna på musik så bör man inte på något sätt förvanska ljudupplevelsen med droger. I denna installation i serien ”verklighetens öl” kan vi dock bortse från denna invändning. Detta är berättelsen om konsertölen som en upplevelse i sig.

Ölen ledde mig til musiken. Naturligtvis lyssnade jag på musik redan innan jag drack öl men inte lika mycket och inte på samma sätt. Framför allt lyssnade jag inte på live-musik i samma utsträckning innan konsertölen gjorde entré i min tillvaro.

När jag var nybliven student i Lund hade jag ungefär samma sociala kontaktnät som alla inflyttade studenter. Eftersom jag redan från början jobbade på den Blekingska Nationen kunde jag dock alltid gå dit utan att behöva bekymra mig om att betala i dörren eller om det fanns någon där jag kände. Detta var under det sena 1990-talet då blekingska var en av södra Sveriges livaktigaste musikscener så när jag var där för att dricka öl och prata med människor jag nästan kände gick det inte att undvika att matas med det senaste inom indiepopen.

Att stå i en bar och vänta på att någon man nästan känner dyker upp är ingen rolig sysselsättning. En bekant som varit i exakt samma situation som mig och tusentals andra nya studenter erkände för mig att han inte klarade av det. Han fann modet att ta sig till blekingska men när han var där så räckte det inte till att stå ensam och dricka öl. Därför gick han helt enkelt till baren och köpte två öl som han drack upp på toaletten. Detta är bara en av anledningarna till varför det var nästan omöjligt att finna en ledig toalett på blekingska vid denna tid.

Personligen fann jag en annan lösning. Jag fann konsertölen. Eftersom jag ändå kom in på konserterna gratis så kunde jag dyka upp lagom till att bandet eller i förekommande fall förbandet började spela. Sedan kunde jag låta mig uppslukas av musiken och gömma mig från de sociala konventioner som driver folk till att dricka öl sittandes på ett orent toalettlock. Bandet på scenen fick helt enkelt ta över föreställningen medan jag ägnade mig åt konsertölen.

Konsertölen var nästan alltid en 33cl stor glasflaska från Åbro bryggeri i Vimmerby. Den var alltid lite för varm och vid denna tiden var det dessutom alltid lite för rökigt för att man skulle kunna undvika smaken av gamla fimpar på blekingska. Konsertölen smakade därför alltid mest solvarm spannmål men för mig blev det smaken av musik jag hört utan att ha hört talas om. Trots alla sina brister kom konsertölen att bli min favorit. Jag var på varje konsert och jag såg allt. Nationens bandbokare uppmärksammade mig som nationens trognaste konsertbesökare. Uppmuntrad av detta och att jag kände igen allt fler band så blev musiken långsamt en del av konsertupplevelsen.