Det finns en öl som jag verkligen inte är stolt över. Det är en öl som inte fyller något som helst högre syfte utom som endast dricks för fullständigt meninglös tillfredsställelse. Jag talar om youtubeölen. Ett av mina mest skamliga nöjen är att hälla upp en öl och planlöst navigera mellan olika filmklipp på youtube. Liksom med alla öl som inte fyller något syfte så riskerar denna öl att konsumeras bortom kontroll. Innan man riktigt förstått vad som har hänt så har man druckit fem och sett alla 16 delarna i en dokumentär om Edward Heath. När jag vet att jag behöver en total omstart av all hjärnaktivitet låter jag det dock ske.

Youtube är en skattkammare med miljoner av underbart spännande filmklipp. Trots detta finns det ett antal klipp som jag återkommer till. Likt för flyttfåglarnas migrationer eller den mystiska ålens livslånga resa finner jag mig instinktivt tillbaka till ett antal platser. Naturligtvis avser jag att dela med mig av dem tillsammans med ett par korta introduktioner. Klippen är dock för många för att avhandlas här och nu. Jag har anledning att återkomma och kanske får jag därmed också en giltig anledning att ägna mig åt youtubeölen. Här är fem oundvikliga filmklipp.

Stephen Colbert hos Bill O’Reilly på Foxnews

Bill O’Reillys program är en väldigt svår miljö att vara rolig i. Det är en väldigt kontrollerad miljö där alla försök att överglänsa O’Reilly stoppas av honom eller av programmets format. Colbert kom dit extremt förberedd och han lyckas bryta programledarens dominans vilket är väldigt ovanligt. Ett smart väggspel med O’Reillys frågor tillåter honom att stänka in förödande onliners, som när han säger till den bufflige programledaren: ”The people who critisize you for what you say do not give you nearly enough credit for how LOUD you say it”.

Ray Charles ”Ring of fire” på Johnny Cashs TV-show

Den mycket vita och mycket prydliga publiken från Tennessee hade nog inte förväntat sig detta då de lyckats få biljetter till inspelningen av den pånyttfött kristne John R. Cashs TV-program. Kanske ville de ha fina religiösa sånger eller sånger om hur alkohol och skilsmässor förstör Amerika. Detta vet vi inte men vi vet att de fick en Ray Charles som var så tänd att han höll på att gå upp i lågor. Hans sexuellt suggestiva version av fru Carter-Cashs ”Ring of fire” är fullständigt besinningslös. Publiken kanske inte fick vad de förväntade sig men de fick vad de behövde och att döma av reaktionerna så gillade de det mycket.

Paul Simon och Willie Nelson ”Homeward bound”

Alla sorters galor med samlingar av väldigt kända personer är förstås ovärdiga men det bryr sig inte youtubeölen om. Detta är en inspelning från Willie Nelsons 70-årsfest där Paul Simon var bara en av många legendariska musiker som uppträdde. Denna version av Simon and Garfunkels ”Homeward bound” är väl genomförd på flera olika sätt. Nelson är egentligen omöjlig att sjunga duett med eftersom han uppfinner en ny takt till varje gång han sjunger en låt. I detta fall så för Simon genom hela dansen och till och med Nelsons frisinniga gitarrspel passar in i det traditionella framförandet. Dessutom märks det att Willie Nelson är ordentligt insjungen, han låter knappt alls under den första halvtimmen av sina konserter. Paul Simon har förstås vunnit New York-publikens stöd bara genom att visa sig på scen. En rolig detalj är att den tre äpplen höga Nelson ser lång ut jämte Simon.

Peter Seeger American War Songs Medley

I denna historiska genomgång av militära kampsånger från nästan alla USA:s krig tar Pete Seeger på sig sin far musikvetarens hemmastickade kofta. Liksom fadern har Pete Seeger alltid varit intresserad av att finna och sprida musik från andra tider och andra länder och i detta korta TV-inslag får han en möjlighet att göra det. Jag kunde ha valt en lång rad andra Pete Seeger klipp men jag väljer trots allt detta på grund av undervisningsvärdet.

Jacques Brel ”Ne me quitte pas”

Detta har jag egentligen ganska svårt att förklara. Varför jag återkommer den till belgiska estradören Brel tillhör ett av youtubeölens verkliga mysterier. Det är naturligtvis en väldigt fin sång och inlevelsen i framförandet är unikt, även om han faktiskt inte gråter i just denna versionen. Jag kanske kan återskapa varför jag fann den men inte varför jag återvänder.

Så här arbetar youtubeölen för mig. Youtubeölens vägar äro outgrundliga men tydligen långt ifrån oförutsägbara. Detta är dock bara en kort inblick i min youtubeöl. Var och en måste skaffa en egen.

Det finns de som menar att man inte alls ska dricka öl på en konsert. Jag är inte en av dem men jag förstår resonemanget. Om man har betalt dyra pengar för att lyssna på musik så bör man inte på något sätt förvanska ljudupplevelsen med droger. I denna installation i serien ”verklighetens öl” kan vi dock bortse från denna invändning. Detta är berättelsen om konsertölen som en upplevelse i sig.

Ölen ledde mig til musiken. Naturligtvis lyssnade jag på musik redan innan jag drack öl men inte lika mycket och inte på samma sätt. Framför allt lyssnade jag inte på live-musik i samma utsträckning innan konsertölen gjorde entré i min tillvaro.

När jag var nybliven student i Lund hade jag ungefär samma sociala kontaktnät som alla inflyttade studenter. Eftersom jag redan från början jobbade på den Blekingska Nationen kunde jag dock alltid gå dit utan att behöva bekymra mig om att betala i dörren eller om det fanns någon där jag kände. Detta var under det sena 1990-talet då blekingska var en av södra Sveriges livaktigaste musikscener så när jag var där för att dricka öl och prata med människor jag nästan kände gick det inte att undvika att matas med det senaste inom indiepopen.

Att stå i en bar och vänta på att någon man nästan känner dyker upp är ingen rolig sysselsättning. En bekant som varit i exakt samma situation som mig och tusentals andra nya studenter erkände för mig att han inte klarade av det. Han fann modet att ta sig till blekingska men när han var där så räckte det inte till att stå ensam och dricka öl. Därför gick han helt enkelt till baren och köpte två öl som han drack upp på toaletten. Detta är bara en av anledningarna till varför det var nästan omöjligt att finna en ledig toalett på blekingska vid denna tid.

Personligen fann jag en annan lösning. Jag fann konsertölen. Eftersom jag ändå kom in på konserterna gratis så kunde jag dyka upp lagom till att bandet eller i förekommande fall förbandet började spela. Sedan kunde jag låta mig uppslukas av musiken och gömma mig från de sociala konventioner som driver folk till att dricka öl sittandes på ett orent toalettlock. Bandet på scenen fick helt enkelt ta över föreställningen medan jag ägnade mig åt konsertölen.

Konsertölen var nästan alltid en 33cl stor glasflaska från Åbro bryggeri i Vimmerby. Den var alltid lite för varm och vid denna tiden var det dessutom alltid lite för rökigt för att man skulle kunna undvika smaken av gamla fimpar på blekingska. Konsertölen smakade därför alltid mest solvarm spannmål men för mig blev det smaken av musik jag hört utan att ha hört talas om. Trots alla sina brister kom konsertölen att bli min favorit. Jag var på varje konsert och jag såg allt. Nationens bandbokare uppmärksammade mig som nationens trognaste konsertbesökare. Uppmuntrad av detta och att jag kände igen allt fler band så blev musiken långsamt en del av konsertupplevelsen.