öl

Flygplatsölen

av Johan
Flygplatsölens amerikanska talesman

Flygplatser är de mest alkoholliberala platserna i Sverige. Särskilt utmärker sig Arlanda men det dricks frisinnat även vid mindre flygplatser runt om i landet. Det spelar ingen roll vad klockan är eller vart man är på väg. Flyplatsölen är där ändå.

En gång åkte jag utomlands med nästan alla anställda på min dåvarande arbetsplats i Norrland. Vi flög från Frösön och mellanlandade på Arlanda för byte till Prag. Det var en oturlig transfer och vi hade flera timmar att slå ihjäl i Stockholm. Vi visste alla vad det betydde. Vi skulle snart ha ett fylleupplopp på vårt samvete. Det var åtminstone vad vi trodde. Vår kloka chef hade dock tänkt ett steg längre. Hon bokade en sal i Arlandas konferenscenter och tillsammans med ett par handfasta medlemmar ur den adminstrativa personalen ledde hon alla egensinniga akademiker som kedjefångar dit. Denna förutseende handling är dock inte det intressanta i sammanhanget. Det intressanta är vad som hände då vi släpptes ut igen och det fortfarande återstod 40 minuter tills planet lyfte mot Tjeckien.

Vi sprang. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Vi sprang till en sportbar i terminal 5 och professorer, doktorander och lektorer kunde sedan ses hänga över en bardisk i intensiva och snart rätt irriterade försök att beställa innan avgång. Lugnet sänkte sig något efter den första ölen men jag såg till att hinna med en till och sedan en till innan vi tvingades springa till planet. När jag steg ombord hörde jag orden ”boarding completed”.

Vad är det som gör flygplatsölen så oundviklig? Det finns förstås de som är flygrädda och ibland intalar jag mig att det är därför jag dricker den. Det är förstås inte sant.

Mitt personliga rekord i flygplatsöl var under en resa till Ljubljana. Kvällen innan resan hamnade jag på en mycket sen efterfest i Östersund. Jag sov två timmar innan jag gick ner till det tidigaste morgontåget till Stockholm. Jag slocknade innan biljettviseringen. Eftersom jag satt min mobiltelefon på ringning vaknade jag någonstans mellan Uppsala och Arlanda. På Arlanda mötte jag mitt resesällskap. De satt i samma sportbar som den där gången vi reste till Prag. Vi hann med ett par öl även om jag hällde ut den första över bordet. Den snälla servitrisen gav mig en ny gratis. På planet möttes vi av hälsningsfrasen ”boarding completed”. Jag somnade.

Vi mellanlandade i Prag. Under en halvtimme letade vi efter en maträtt som inte var panerad – en i sällskapet var äggallergiker – sedan drack vi öl. Vi satte oss i en minimal kiosk och bar precis vid gaten. Där satt vi i ungefär 20 minuter efter det att vi sett vår sista levande själ. Sedan gick vi ombord. ”Boarding completed”. Jag somnade.

Det finns något mycket målmedvetet i drickandet av flygplatsölen. Historien om resan till Ljubljana är förstås extrem men flygplatsölen är för många ändå en självklarhet även vid mer konventionellt resande. En möjlig förklaring till att någon dricker öl klockan halv sju på morgonen på Arlanda är att den personen inledde dagen i Taipei 16 timmar tidigare. Denna förklaring hjälper dock inte de medelålders skånska affärsmän som inleder morgonen med en stor stark och en gammeldansk på Sturup innan de bordar första Stockholmsplanet.

Inrikesflygplatsölen är kanske den mest intressanta. Sportbaren på Arlandas terminal 4 är en plats som jag återkommer till. Innan jag flyttade till Stockholm passerade jag igenom den ungefär en gång i månaden. Även om det finns många skärmar som visar sport av olika slag så har jag aldrig träffat någon som verkar speciellt idrottsintresserad där. Däremot har jag träffat och pratat med en lång rad människor på affärsresor för företag i de mest skiljda branscher, någon politiker och några hemvändare från utlandssemestrar. Alla dricker flygplatsölen.

Jag är säker på att de allra flesta av de man möter i baren på inrikesterminalen inte skulle ha druckit någon öl den kvällen om det inte varit fråga om just en flygplatsöl. För att inte tala om eventuella kombinationserbjudanden av blasköl och jägermeister.

Är det resan i sig som gör att man känner sig friare att dricka? Man är ute ur fållan, ute på vägen, på drift om än bara för att presentera malmöfilialens delårsrapport för stockholmskontoret? För småbarnsföräldrar och andra personer med trängda privatliv kan det säkert vara en högst reell känsla av frihet för några timmar.

Varför dricker jag flygplatsölen? Den främsta anledning är nog att det ännu inte uppfunnits ett bättre sätt att få tiden att gå väldigt fort. På flygplatser är jag väldigt tidigt på plats och väldigt sent på planet. Jag vill tro att flygplatsölen har något att göra med båda de sakerna.

Ibland är svaret dock så enkelt som att flygplatsölen är fruktansvärt god. Låt mig berätta om den godaste flygplatsölen som jag någonsin har druckit.

Resan började även denna gång i Östersund och jag tror att jag skulle till Glasgow men det kan ha varit Paris eller Frankfurt. På grund av statlig reseersättning, omoralisk irländsk personalpolitik och ett par andra saker var det billigaste sättet att ta sig dit att först köra bil till Skavsta och sedan flyga med Ryan air. Problemet var att Ryan airs flighter går väldigt tidigt på morgonen, då luftrummet är billigt. Planet gick strax innan sju på morgonen vilket gjorde att jag fick köra kring klockan 22:00 på kvällen för att vara säker på att komma i tid till avgång.

Vid halv fem haltade jag in i den tomma terminalbygnaden utanför Nyköping. 68 mil värkte i varenda led och i varenda muskel. Det som smärtade mest var dock att jag redan innan hade vetat hur man mår när man stiger ur bilen på den grusade långtidsparkeringen. Detta var nämligen varken den första eller den sista gången jag reste på detta vis. Det var dock första gången jag beslöt mig för självmedicinering mot vägarnas alla krämpor. Baren öppnade vid sex och jag var där.

Jag köpte en halvliters Carlsberg och balanserade den i två trötta och lätt skakande händer bort till ett litet bord. Jag kände ännu norrlandsvägarnas gungningar när jag satte glaset till läpparna men med första munnen lärde jag mig att rulla med vågorna i perfekt harmoni. Knutar löstes upp i mitt inre och solen gick upp över heden. Först var jag lättad över att vara framme men ett par centimeter ner i glaset blev jag glad över att fortfarande vara på väg.

Finns det inget socialt stigma med att dricka en halvliters Carlsberg på Skavsta flygplats klockan halv sju en vardagsmorgon? Antagligen. Men där fanns väl ändå inga jag kände, inga som jag kände förpliktelser mot? Det är vad jag trodde. På en liten promenad med ölen i en nu helt stadig hand mötte jag min handledare från forskarutbildningen och hans fru. Jag orkade inte förklara att jag varit vaken i 24 timmar och kört bil i sju av dem. Samtidigt insåg jag att en förklaring inte var nödvändig. De stod i utkanten av serveringsområdet och såg lite överaskat på mig när jag gick mot dem. I deras händer såg jag att de höll varsin flygplatsöl.

Travölen

av Johan
Hästjävel

Det höll i ungefär 43 sekunder. Jag kom så långt som de uttråkade programförsäljarna 25 meter innanför grindarna på Kalmartravet innan jag kom att tänka på Hunter S Thompson. Hans beskrivning av hästtävlingarna i hemstaden Louisville har lämnat ett outplånligt intryck och jag utmanar vem som helst att finna en mer komplett genialisk text om något någonstans. Han berättade om Kentucky Derby men nog måste väl Kalmar skilja sig en hel del från Louisville? Ja och nej.

Kalmartravet en solstekt dag i juni är som Kentucky minus sydstatsaristokratin, bourbondrinkarna och de stora hattarna. Jag är förresten inte säker på hattarna. Det saknas dock ett par socialgrupper i Kalmar och kvar är ungefär samma människor som Thompson beskrev som krypande, supande och kräkande på banans innerplan. Det var förstås precis vad jag hoppades på.

En liten bit in på området bredde ett långsträckt täcke av färgglada stolar av alla modeller och sorter ut sig längs med målsträckans hela längd. Ett par tusen strandklädda människor hade redan tagit plats eller var i begrepp att göra det med sina kylväskor, korgar och filtar. Jag fann en plats en bit ner i upploppskruvan, helt nära räcket, gruset och hästarna.

Vad gjorde jag där? Det är en relevant fråga. Visserligen var jag en flitig besökare på kalmartravet under många år men det var under början och mitten av 1980-talet när jag fortfarande hade en bit kvar till 10-årsdagen. Denna dag 2010 fanns där otroligt nog fortfarande spridda fragment från den tiden kvar. Personer som jag kan ha känt på det sättet som alla känner alla i en liten håla på den blekingska landsbygden var där även om jag inte längre kunde skilja dem från mängden. Och vilken mängd de var.

Först trodde jag att folk undvek mig. Sedan förstod jag att jag satt mig bredvid de två största rottweilerhundar jag någonsin sett. Det passade mig bra. Jag var kände mig ändå inte del av den flocken längre.

Vad gör man när man sitter där i solen bland 10000 osnyggt småberusade glesbygdsbor lika medelålders som en själv? Tanken på en öl var inte långt borta.

Naturligtvis var det en fatöl och naturligtvis serverades den i ett plastglas. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Så sval och full av löften i en omvärld så het och resignerad.

De första munnarna drack jag lite för fort, driven av törsten och driven av känslan av att ha hamnat väldigt, väldigt fel. Rätt snart kom jag dock att se en annan sida av situationen. Den stekande solen skänkte en behaglig feberyra och ölen visade mig tillrätta i en miljö som jag trodde för alltid blivit främmande för mig.

Den första gången klungan av hästar passerade tog mig med överraskning. Den andra gången var ren njutning. Från där jag satt kunde man känna nedslagen av deras hovar i marken och känna doften av grus, svett och djur genom ett dån av frustande hästar, upphetsade rop och Leif Loket Olsson i en dålig högtalaranläggning. Jag köpte snart en andra öl och sedan en tredje.

Jag tog en promenad genom området med ett plastmugg i min hand och en sådan öl har aldrig känts som ett bättre sällskap. Inne i läktarbyggnaden vandrade jag förbi en lång rad med luckor som alla blottade en kvinna i övre medelåldern och en maskin redo att ta vilka vad som helst. Tjocka svettiga män med säkra tips stod i klungor och pratade på bred småländska och jag kunde inte låta bli att le i mjugg. För ett ögonblick kände jag mig som Charles Bukowski, på flykt från en själlöst jobb med ett par dollar på fickan och en häst som ger 40 gånger pengarna i tredje. Jag tömde min bägare i ett svep och satsade 50 kronor på häst nummer ett, vinnare. Hästfan dog på upploppet. Istället vann en danskägd kuse med en elak dvärg i sulkyn. Loket sa att den gav 40 gånger pengarna.

Jag skulle ändå gå. Det fanns inte tid att stanna och det fanns inte tid för en öl till. Lika bra så, jag hade fått nog. Det hade varit ett trevligt besök men jag var glad att ge mig av, mot samtiden, mot Stockholm. Travölen är en vacker öl och alla borde dricka en. Jag tror det kommer att dröja länge innan jag dricker min nästa.

La Trappe Witte Trappist

av Jonas

Mina ölprojekt är för närvarande tvenne. Jag försöker lära mig tycka om belgisk öl (de bygger trots allt världens bästa öl), och jag försöker lära mig tycka om veteöl. Vad passar då bättre än att ge sig in på den enda trappistveteölen? Så just nu sitter jag och läppjar på en La Trappe Witte Trappist.

Holländsk säger du? Nåja, det är i stort sett samma sak säger jag.

Det är ganska trevliga smaker som ryms i den här ölen. Vilka de är har jag en mycket liten uppfattning om. Men den lite fruktiga sötman och syrligheten finns där. Den är ljus och sval i både smak och utseende. Lättdrucken som en lager riktad till tonåringar, men med en annan smakkaraktär. Överlag är ölen mycket lätt, man skulle kunna halsa den här flaskan rätt uppåner. Lite för lätt. Den ger mig inget motstånd. Att sänka ett par sådana här öl till en musselfest i skärgården med skådespelarna från valfri prippsreklam hade nog suttit fint, men den faller lite platt när jag dricker en halv flaska efter jobbet för att prova något nytt och kul. Jag hinner faktiskt knappt känna smaken innan glaset är slut.

Det är inget fel på den här. Jag kommer bara inte att minnas den. Två och en halv pommes av fem möjliga.

Finns på systemet i det fasta sortimentet. En aningen mer professionell bloggrecension av den här ölen återfinns här.

Verklighetens öl

av Johan

Det går en tydlig skiljelinje mellan de som förstår sig på öl och de som inte gör det. Till den första kategorin räknar jag i huvudsak mig själv och till den andra de som återstår. Detta kanske är orättvist? Nej, det är det förstås inte.

Öl är inte enbart en dryck. Öl är en upplevelse och som sådan är den rent subjektiv. Var och en är därmed den enda som förstår sig på öl.

Det finns förstås de som kan beskriva smaken av öl särskilt väl men detta är en helt annan sysselsättning.

Allt för ofta glöms denna enkla sanning bort och den stora berättelsen om ölet blir därför inte berättad. Varje öl har en mening och upplevelsen är beroende av denna mening och i långt mindre utsträckning av vilken humlesort som använts vid bryggningen. Den stora berättelsen om ölet beskriver varför ölen dricks, vilka omständigheter som omger drickandet, vilken betydelse ölen har i dessa omständigheter och vilken effekt den får.

Det är ofta inte alls viktigt att veta vad det är för slags öl som är inblandad även om det förstås kan vara en naturlig del av omständigheterna. En öl kan vara något man gör för att träffa någon som är viktig eller bara  en plötslig ingivelse på järnvägsstationen i Sundsvall. Att det finns en öl i Belgien som smakar mer är inte viktigt för någon av de två upplevelserna.

Jag vill därför föreslå en helt ny sorts bloggande om öl. Det finns ett mycket stort antal bloggar som beskriver ölsmak men ingen seriös blogg handlar egentligen om öldrickande. Jag bortser här förstås från en lång rad av bloggar som återberättar fylleminnen från Kos. Fylleri må grundas i öl men öl grundas inte på fylleri.

Det är alltså dags för mig att ta ett nytt grepp kring ölet här på Gödsvinet. Det finns utrymme för beskrivningar av hur olika sorters öl smakar och sådana beskrivningar kommer även jag att göra även i framtiden. Det är dock hög tid att ägna mer utrymme åt det som är viktigt med ölet. Det är dags att berätta om ölen bortom provsmakningssalongerna. Vi kan kalla dem verklighetens öl.

Sierra Nevada Glissade Golden Bock

av Jonas

Ett långt namn och en naturromantisk etikett som lovar mycket.

Bergen på etiketten såg först amerikanska ut, men nu tror jag det är alperna de menar. Inte helt otroligt då de försökt göra en tysk öl heller. Det här smakar Europa. Smakrikt och fylligt, inte beskt. Jag känner malt, bröd och sydtyska rådhus. Alkoholstyrkan på 6,4% känns, men är aldrig spritig. Jag känner en instinktiv lust att ställa mig upp och vifta med en EU-flagga. Jag vill marschera i alperna med läderbyxor. Det vill jag å andra sidan ofta.

Men när allt kommer till kritan smakar denna ganska vanligt. Den är fyllig och trevlig, men inget extra, inget personligt. Kanske för att en väldigt europeisk öl inte är så väldans exotisk för en europé. Jag vet inte. Jag vet inte vad den här ölen har för plats.

Det blir tre av fem euro-förespråkare.

Finns tillfälligt på systemet för knappa 30 kronor.

Belhaven wee heavy (1562)

av Johan

Att handla på systembolaget i Vällingby är som att resa tillbaka i tiden till mars 2010. Det finns ingen särskild hylla för nyheter, bara några spridda orangea lappar bland hyllorna. Inga av nyheterna är dock särskilt nya för någon som följer systembolagskatalogen som en del följer aktiekurserna. Den enda verkliga nyheten på systembolaget i Vällingby var att det är det enda systembolaget jag sett som har en hel vägg tillägnad endast tre ölmärken. Lastpall står intill lastpall med ölen Mariestad, Norrlands guld och Sofiero. Välkommen till förorten.

Nu skulle det här dock handla om en av de nyheter som jag faktiskt inte hade druckit redan. Belhaven wee heavy är en skotsk ale som smakar frukt och lite lakrits som fått ligga för länge i en varm bil.

17,90 kronor på systembolaget, nummer 1562 i katalogen

Tre standardale av fem möjliga

Bloggar

av Jonas

Tro det eller ej, men det finns fler bloggar än denna på interwebben. Jag upplever att det är något som blev poppis strax efter att Gödsvinet lanserades nu i våras. Bloggtoppen heter en sajt som håller reda på en massa bloggar, inklusive denna. En av de intressantare funktionerna är att den kan rekommendera liknande bloggar.

Bloggar som liknar Gödsvinet är tydligen Pernillas recept (japp, det är Pernilla Wahlgren), en blogg som jag personligen tycker ligger en bra bit från det vi försöker åstadkomma här. Mat och politik däremot lider av samma schizofrena inställning till gastronomi som Gödsvinets skribenter gör och hamnar närmare. Lifezone tillhör de knappa 110% av sveriges matbloggar som driver LCHF-evangeliet på ett sektliknande sätt. Det har gått så långt att en matblogg känns riktigt bra så länge den bara inte handlar om att nedkalla förbannelser och demoner över livsmedelsverket och deras riktlinjer angående lättmjölk och margarin. Ska man läsa sådan tjafs tycker jag man ska gå direkt till den sekteristiska källan och se vad Doktor Fett har att säga. Det är läskigt och roligt.

Nej istället för att följa bloggtoppens tips har jag ett par riktigt bra lästips åt er här:

Middagsklubben. En grupp härligt självdistansierade entusiaster som experimenterar med matlagning, och dokumenterar det hela ytterst bra. Läs till exempel här om när de tillredde en monsterchili med ett grisben som köksredskap. Eller på Granviks blogg om när samma personer köpte guldkött, och i ett köttberusat tillstånd erbjuder sig att inte diska den lånade stekpannan så att ”arom och fibrer av guldköttet stannar i pannan”.

Schnille och Schmak. Stavningen är troligen av studentikos art, men ger ändå ett vackert skimmer av att ta ner något högtravande på jorden. Bloggen handlar om öl, och är en bra resurs om man är eller vill vara ölnörd. En annan bra ölblogg är

Ofiltrerat. En mustaschprydd gentleman som ger tips och inspiration. På senare tid har han experimenterat med kombon nördig finöl och grillchips. Mycket intressant.

På tungan är sydsvenskans officiella mat-och-dryckblogg. Den är utmärkt att följa om man vill ha öltips i och kring Malmö. Musikskribenten Håkan Engström har snorkoll på traktens ölhändelser.

Sigtuna Sommar Wit (1681)

av Jonas

En veteöl i belgisk stil. Åtminstone en skribent på den här bloggen har belgisk öl alldeles särskilt nära hjärtat, och därför tänkte jag att det skulle vara intressant att delge min åsikt om Sigtunas sommarskapelse.

Väl kyld kommer denna dryck bäst till sin rätt. Då smakar den fruktigt, sött och syrligt, men fortfarande med en behaglig fyllighet, vilket i slutändan är det som skiljer den från öl som man dricker med citron ur jättestora glas. Jag kan inte undgå att känna en aningen metallisk smak, och en lite för skarp kolsyra som drar ner betyget. Eftersmaken är inte så mycket att hurra för, men den är ändå god. Kanske skulle den varit lite starkare, den väger in på under 5%, och då i mindre flaska. Kanske skulle den inte alls det för vad fan vet jag?

Som sommardryck tror jag den här ölen passar bra. Helst till mat eller något passande tilltugg. I ensamt majestät blir den aningen tam. Finns på systemet för en femtilapp, vilket jag tycker är aningen för dyrt.

Tre Belgien-vurmande bloggskribenter av fem möjliga.

Westmalle Dubbel (1540)

av Johan

Världens bästa öl är Belgisk. Det brukar heta så. Det är förstås inte sant men det brukar heta så. Detta påstående kunde en gång driva mig till vansnne. Låt vara att det inte är långt dit. Det var inte falskheten som irriterade mig. Jag hör felaktiga saker varje dag. Det var människorna som sa det jag inte klarade av. Dessa ignoranta, prestigesökande fjantar. När jag skrev nedanstående text var jag ung och arg. Nej, det var jag inte. Jag var 28 och berusad. Hur som helst, här är vad jag skrev om belgisk öl:

Ok, nu får det vara nog. Jag kan inte hålla tyst längre. Allt för länge har den här pinsamma charaden fått hålla på, uppmuntrad av våra sociala strypkoppel och vår feghet. Det är slut med det nu, det här måste sägas: Belgisk öl är äcklig. Belgisk öl är inte ”världens bästa”, vem fan kom på den idéen till att börja med? Belgisk öl är för idioter.

Vi lever i en mörk, farlig tid av lattedrickande nymetropoliter med troféskåp fyllda av oöppnade flaskor malt och travar av böcker med bilder på mat i sjuka förstoringar. Detta är människorna som gjort smak till en fråga om stil och stil osmakligt. Mat och dryck har blivit modeprodukter i en värld där känslan för vad som är rätt att tycka om kommer i glassigt fyrfärgstryck istället för som en vildes primalskri från platsen där våra hjärtan satt innan vi ersatte dem med medlemskap i whiskeyklubbar. Nu är det slut med det, den första stenen är redan greppad och inget kan längre hindra den från att kastas mot de blanka fasaderna

Jag kan fortfarande komma ihåg första gången jag hörde påståendet att belgisk öl är den bästa i världen. Det var en reporter på SVT som gjorde uttalandet och den enda belgiska öl jag då testat var Stella Artois så han kunde ha haft rätt så vitt jag visste. Det hade han inte men det förhindrade inte att påståendet fortsatte att upprepas allt oftare med tiden. Nästan uteslutande var de som kallade belgisk öl världens bästa samma människor som håller Ardbeg som bättre än Jameson trots att de inte druckit någondera i någon meningfylld omfattning. Alla som knäckt en liten flaska jameson under ett nykterhetseminarium med IOGT under Almedalsveckan vet att de har fel angående whiskeyn och de har lika fel om den belgiska ölen. De som säger att belgisk öl är världens bästa vet varken vad de talar om eller varför de tycker så. Det har helt enkelt blivit ”rätt” att påstå att belgisk öl är bäst i världen men det gör det inte mindre fel.

En ung man som hade ett i princip helt teoretiskt förhållande till alkohol frågade mig för ett par år sedan ifall jag visste vilket land som gör den bästa ölen. Detta var just en sådan ung man som har tjocka böcker om maltwhiskey som mest innehåller enorma bilder på dimmiga hedlandskap. Han hade dessutom fått för sig att han kunde mycket om mat och dryck men hans totala okänsla för allt ät och drickbart vittnade bara om att de vackra banden innehöll just bilder och ganska lite recept eller annan kunskap om mat. Den unge mannens borgerliga förhållande till mat som en källa till världsvan identitet illustrerades inte minst av att han hade jävligt dyra knivar han inte kunde hantera och bäst av allt en liten kockdräkt som han drog på sig när han stekte sin laxkotlett. Jag visste förstås svaret på hans fråga men plågad svarade jag att jag inte visste och inväntade den oundvikliga idiotin. ”Det är belgien” sa den unge mannen och såg hopplöst nöjd ut.

Belgien har i likhet med de flesta Europeiska länder ganska många ölsorter så det är naturligtvis gravt missvisande att generalisera landets öl till ett enda utlåtande på basis av dess nationalitet. Det är alltså idiotiskt i sig att påstå att ett enskilt land har världens bästa öl. När man talar om belgisk öl så brukar man dock syfta på den starka klosterölen och då speciellt flaggskeppen som bryggs av trappistorden. Chimay är kanske den mest kända sorten bland dessa. Jag har druckit en förskräcklig massa olika belgiska öl inklusive flera trappister, där alla utom en bryggs i Belgien. La Trappe bryggs i Nederländerna men inte alla anser att det är en ”riktig” trappist, varför nu det skulle vara eftersträvansvärt. Den belgiska klosterölen är överjäst, mörk till halvmörk och i regel alkoholstark. Smaken varierar men den varierar inte tillräckligt mycket för att tillåta att någon klosteröl smakar något annat än spetsad folköl silad genom en sirapslimpa och spetsad med brun farin. Hur kan i övrigt fullt friska människor uppskatta belgisk klosteröl till den grad att de kallar den för världens bästa öl? Svaret är förstås att de inte kan det alternativt att de i själva verket inte alls är fullt friska. De uppskattar inte ölet, de bara gillar sig själva för att dricka det. En mer förlåtande förklaring är att den varierande floran av öl i ölsupermakter som Tyskland gör att landet inte får någon enhetlig ölkaraktär. Den belgiska ölen är i brist på andra kvaliteteter åtminstonde just belgisk, man känner igen den som belgisk på ett sätt som man inte känner igen Becks som tysk. Det förändrar dock inte det faktum att den tyska ölen är vida överlägsen den belgiska sett ur det egentligen omöjliga nationsperspektivet.

Belgisk öl är inte världens bästa, den är inte ens bra. Den är bara typiskt belgisk, vilket är fullt tillräckligt för att lattefolket ska identifiera den belgiska ölen som speciell och därmed exklusiv. Belgisk öl är för folk som egentligen inte gillar att dricka öl. Belgisk öl är för idioter.

Det är rätt och och sanningen är vacker. Betyder det att jag inte dricker belgisk öl. Självklart betyder det inte att jag inte dricker belgisk öl. För så sent som någon vecka sedan besökte jag Belgobaren i Stockholm med stor behållning.

Det finns massor med goda beslgiska öl och Westmalle dubbel är en sådan. Jag vet inte när jag drack den för första gången men jag har druckit den oftare än normalt allt sedan en kväll på Monks på Wallingatan. Den Westmalle de serverade där tog mig med överraskning. Den var inte alls så som jag mindes den. Visserligen hade vi spenderat hela dagen med dricka oss fram och tillbaka över Ålands hav men kunde den dåliga finska alkoholen verkligen skada mitt minne så? Långt senare insåg jag att alla de tuggummi med eukalyptussmak som jag tuggat för att kväva de råa dofterna av en råbiff nog bidragit till smaken. Jag har sedan dess aldrig hittat tillbaka till den.

Det gör dock inte så mycket. Westmalle dubbel är en ypperligt välbalanserad klosteröl som med sin rostade smak nästan påminner om en frisk, fruktig porter om man kan tänka sig en sådan.

Om Westmalle dubbel är bra, då måste ju Westmalle trippel vara ännu bättre? Nej. Det är precis sådant tänkande som förstörde den belgiska ölen för mig. Den frisinnade trappisten Westmalle dubbel kanske kan vara vägen tillbaka.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 1540 i katalogen

Fyra starka lågländare av fem möjliga

Mikkeller Jackie Brown (1312)

av Johan

Detta är en öl som smakar mycket. Av allt. Om en öl är en symfoni så smakar Mikkeller Jackie Brown som om hela orkestern håller på att stämma instrumenten samtidigt. Först låter det bara som en massa oljud men sedan kan man identifiera en del små slingor och toner som trots allt låter ganska intressant.

Jag kommer att tänka på det gamla skämtet om mannen som fick sparken från en frijazzorkester för att han spelade i takt.

Ölen är förstås namngiven efter filmen av Quentin Tarantinos film och lägger man ihop Tarantino och öl så tänker jag mig att man får en avslagen Red Stripe eller något liknande. Mikkeller Jackie Brown är ingen avslagen Red Stripe. Eller något liknande.

Mikkeller Jackie Brown är dock ett färgglatt potpuri av smakfulla inslag på ett sätt som ändå passar namnen ganska bra.

34,90 kronor på systembolaget, nummer 1312 i katalogen

Tre mickfrillor av fem möjliga