Vi lever i en mörk, farlig tid av lattedrickande nymetropoliter med troféskåp fyllda av oöppnade flaskor malt och travar av böcker med bilder på mat i sjuka förstoringar. Detta är människorna som gjort smak till en fråga om stil och stil osmakligt. Mat och dryck har blivit modeprodukter i en värld där känslan för vad som är rätt att tycka om kommer i glassigt fyrfärgstryck istället för som en vildes primalskri från platsen där våra hjärtan satt innan vi ersatte dem med medlemskap i whiskeyklubbar. Nu är det slut med det, den första stenen är redan greppad och inget kan längre hindra den från att kastas mot de blanka fasaderna

Jag kan fortfarande komma ihåg första gången jag hörde påståendet att belgisk öl är den bästa i världen. Det var en reporter på SVT som gjorde uttalandet och den enda belgiska öl jag då testat var Stella Artois så han kunde ha haft rätt så vitt jag visste. Det hade han inte men det förhindrade inte att påståendet fortsatte att upprepas allt oftare med tiden. Nästan uteslutande var de som kallade belgisk öl världens bästa samma människor som håller Ardbeg som bättre än Jameson trots att de inte druckit någondera i någon meningfylld omfattning. Alla som knäckt en liten flaska jameson under ett nykterhetseminarium med IOGT under Almedalsveckan vet att de har fel angående whiskeyn och de har lika fel om den belgiska ölen. De som säger att belgisk öl är världens bästa vet varken vad de talar om eller varför de tycker så. Det har helt enkelt blivit ”rätt” att påstå att belgisk öl är bäst i världen men det gör det inte mindre fel.

En ung man som hade ett i princip helt teoretiskt förhållande till alkohol frågade mig för ett par år sedan ifall jag visste vilket land som gör den bästa ölen. Detta var just en sådan ung man som har tjocka böcker om maltwhiskey som mest innehåller enorma bilder på dimmiga hedlandskap. Han hade dessutom fått för sig att han kunde mycket om mat och dryck men hans totala okänsla för allt ät och drickbart vittnade bara om att de vackra banden innehöll just bilder och ganska lite recept eller annan kunskap om mat. Den unge mannens borgerliga förhållande till mat som en källa till världsvan identitet illustrerades inte minst av att han hade jävligt dyra knivar han inte kunde hantera och bäst av allt en liten kockdräkt som han drog på sig när han stekte sin laxkotlett. Jag visste förstås svaret på hans fråga men plågad svarade jag att jag inte visste och inväntade den oundvikliga idiotin. ”Det är belgien” sa den unge mannen och såg hopplöst nöjd ut.

Belgien har i likhet med de flesta Europeiska länder ganska många ölsorter så det är naturligtvis gravt missvisande att generalisera landets öl till ett enda utlåtande på basis av dess nationalitet. Det är alltså idiotiskt i sig att påstå att ett enskilt land har världens bästa öl. När man talar om belgisk öl så brukar man dock syfta på den starka klosterölen och då speciellt flaggskeppen som bryggs av trappistorden. Chimay är kanske den mest kända sorten bland dessa. Jag har druckit en förskräcklig massa olika belgiska öl inklusive flera trappister, där alla utom en bryggs i Belgien. La Trappe bryggs i Nederländerna men inte alla anser att det är en ”riktig” trappist, varför nu det skulle vara eftersträvansvärt. Den belgiska klosterölen är överjäst, mörk till halvmörk och i regel alkoholstark. Smaken varierar men den varierar inte tillräckligt mycket för att tillåta att någon klosteröl smakar något annat än spetsad folköl silad genom en sirapslimpa och spetsad med brun farin. Hur kan i övrigt fullt friska människor uppskatta belgisk klosteröl till den grad att de kallar den för världens bästa öl? Svaret är förstås att de inte kan det alternativt att de i själva verket inte alls är fullt friska. De uppskattar inte ölet, de bara gillar sig själva för att dricka det. En mer förlåtande förklaring är att den varierande floran av öl i ölsupermakter som Tyskland gör att landet inte får någon enhetlig ölkaraktär. Den belgiska ölen är i brist på andra kvaliteteter åtminstonde just belgisk, man känner igen den som belgisk på ett sätt som man inte känner igen Becks som tysk. Det förändrar dock inte det faktum att den tyska ölen är vida överlägsen den belgiska sett ur det egentligen omöjliga nationsperspektivet.