Ett infall kommer så fort. Man kikar i pizzamenyn, begrundar tillvaron för ett ögonblick, och så har man plötsligen insett att man aldrig ätit en pizza med pommes på, och varför inte, liksom. Ett äventyr varje dag, osv. Tyvärr kan jag inte riktigt säga att jag lyckades ge konceptet en ärlig chans. Kanske var det fredagsrusch, kanske hade chaufför nr 2 ledigt för att spela boule, jag vet inte, men i vilket fall så dröjde pizzan både länge och väl, och hade vid ankomsten en temperatur som jag snarare associerar med kallskuret, en helt klart suboptimal temperatur att avnjuta pommes. En kvick tur i ugnen fick bli det minst dåliga alternativet, men pommesen kan ändå inte kallas annat än soggig och sorglig. Detta sagt så nådde inte pizzan i övrigt några rarifierade höjder heller, även om den med all sannolikhet inte tjänat på att långsamt bli kylskåpskall i en välanvänd pizzabil. Samtidigt är ju hemkörd pizza ett helhetskoncept som inte kan bli bättre än sin svagaste länk. Det känns därför rättvist att ge Al Fornos King Kong-pizza jämnt en feferoni av fem möjliga.
Ibland är livet krångligt, och inte hjälper det att ha principer. Som att man varken vill köra och hämta sin kebabpizza (för då hade ju Avestas version varit lockande för en själv som Lundabo), eller vill använda de moderna slavdrivare som tar ut en ohemul avgift från såväl en själv som den hårt slitande restaurangen (eller pizzerian). Nej, på sant 1900-tals-manér vill man ju att pizzerian själv ska komma tutande i en liten, gärna vit, bil – och sen vill man betala kontant i dörren. För det låter sig faktiskt fortfarande göras, vad än alla digitala framstegskramare kan tro. Det finns dessutom flera alternativ även i en stad som Lund! Just den här gången föll valet på Palmyra, som 1. verkade undvika surdegen och dess magsurnande egenskaper och 2. verkade vara nån slags pizzeria med en baskompetens i kebab. Såhär i efterhand kan jag inte på något sätt redovisa för hur kriterium 2 sågs som uppfyllt från ett snabb-besök på deras hemsida. Och ja, vi letade på nätet. Det gjorde man fantamig på 1900-talet också, kom inte och säg nåt annat. Även om man kanske oftare ögnade igenom en pappersmeny som kommit med förra leveransen.
Hursomhelst. När sedan vår last century style kebabpizza anlänt via dessa antediluvianska logistiska metoder, hur var då pizzan? Ja, jo, den var … kompetent. Den där grönspräckliga vitlöks-olje-kuckelimucken var smaklig, kebaben var hackad (ve den som lägger på den klart underlägsna hyvelkebaben!), och degen inte alltför degig. Ingen hade heller fått för sig att slänga på en hel sallad (dvs tomat, isbergssallad och gurka, dessa grundpelare för det som kallas sallad). För denna sallad hör hemma på det som kallas Kebabpizza Special. Vanlig kebabpizza ska icke ha sådant grönt, endast feferoni och möjligen lök. Så. Om Palmyras kebabpizza? Allt i allo, högst smakligt – om än inte på långa vägar nära att detronisera Avestas skapelser. Framtida försök får utvisa om Palmyras kebabpizza kommer stå som herre på täppan i den till synes relativt exklusiva kategorin icke-surdegs-kebabpizza med egen utkörning. Den som lever får se!
Tre och en tredjedels feferoni av fem möjliga. 90 kr, gratis hemleverans vid beställning över 150 kr, Palmyra Pizzeria, Lund.
Ryktet har gjort gällande att bästa pizzan i Lund serveras på.. ja var var det nu igen? Nåt ställe på väster? Jag minns inte, namnet har fallit mig ur minnet. Men däremot minns jag att Folk låg ganska långt upp på top fem-listan, och det var desto lättare att komma ihåg. Detta samarbete mellan folket bakom Love Coffee och Timbuktu serverar pizzaslices, sallader och en del annat som jag inte ens såg på menyn för jag kollade bara på vilka slices som fanns att tillgå. Det fanns med stracciatella och oliver, syrad grädde och krasse, samt vitlök och oregano. Tydligen är det en stående meny, men det finns å andra sidan möjlighet att lägga på n’duja, sardeller, salsicca eller coppa för 15 kr.
För min del blev det en med stracciatella och en med krasse, och jag får säga att det var förbaskat smaskigt. Kanske tar jag steget och laddar på med n’duja och coppa nästa gång?
4 slajsar av 5 möjliga. 90 spänn för 2st, Folk, Lund.
Härförleden, när jag av en händelse befann mig på den lokala pizzerian, såg jag någon få en calzone serverad. Jag frynte och undrade i mitt stilla sinne varför någon egentligen skulle ge sig på en vik-pizza; mitt enda bestående minne var våt pizzaskinka och deg. Som den djärva och undersökande blogg vi är, var steget därifrån kort till att helt enkelt utvidga empirin, och sätta tänderna i en calzone. Nu är det väl svårt att säga att det här skulle vara det platonska idealet av en calzone, eller ens en juste calzone – för att få ett hum om det, hade man nog behövt aväta ett par dussin, och helst några i Italien, och utan att gå händelserna i förväg så är jag kanske inte så överväldigad att jag kommer ge mig in på det. Men. Det var i varje fall bättre än mitt minne av våt skinka, seg deg och tunn tomatsås, det ska sägas. Det mest påfallande var utan tvivel de stora mängderna smält ost och hur det blev som en massiv såsig och intensiv upplevelse tillsammans med skinkan och tomaten. Det tog mig ett tag att inse vad det påminde mig om, men sen kom en intensiv paltkoma och jag insåg att jag inte varit riktigt så däst sen jag åt ostfondue på stundentkorridoren. Efter att ha återhämtat mig ett par dagar kan jag i backspegeln fråga mig i vilket sammanhang den typen av mat-utmattning kan vara passande, kanske möjligen om man fått stränga order av sin doktor att göra så lite som möjligt under ett par dagar, men i vardagslag ter det sig opraktiskt. Jag tror inte jag nånsin tänkt det tidigare, men jag hade faktiskt kunnat tänka mig att dela en sån här pizza med någon, eller be om en mindre storlek, för jag tror inte den vinner något på lagring i kyl eller annorstädes. Allt detta sagt så är det dock ingen dålig pizza, bara möjligen något intensiv i större mängder (och det ska sägas att pizzerian ifråga definitivt har pizzor av det större formatet). Vi känner oss därför stärkta i vår övertygelse att pröva på en del saker som kanske inte ter sig så värda att pröva, om än med visst urval.
Viss försöksverksamhet kräver envishet för att bära frukt. Pizzan på bilden är fortfarande en bit från det platonska ideal dess italienska anfader satte, men det går framåt. Man saknar fortfarande buffalomozzarellan men resten är på god väg mot det eldiga, onda hav som det ska vara, av gorgonzola, tabasco, stark korv och tomat. Lite extra tomatsås och en uppmaning till stor frikostighet med den starka såsen hjälpte otvivelaktigt. Hade man nu haft en vettig pizzeria som handhar buffalomozarella inom rimligt avstånd, hade saken varit biff. Men det är inte alls dumt som det är, faktiskt – det är redan en fördömt god pizza. Leve La Bomba! Leve pizzan!
Tre års leverna vid foten av de italienska alperna gjorde visst avtryck på ens gom. En hel del tveksam öl dracks, och en del utmärkt, pasta avåts i lass, och likaså glass. Några av de största upplevelserna handlade dock om pizza, och speciellt då en viss specialare, La Bomba. La Bomba var en upplevelse, en mastodont, och som sådan har jag saknat den innerligt, till den grad att jag nu börjat försöka få de lokala pizzabagarna att skapa något slags faksimil. Det första försöket ser ni här på bilden ovan, och om ni inte gissat, är vi en bit ifrån målet. Där originalet är ett sannskyldigt hav av gorgonzola, tabasco, tomatsås och ohemult stark korv, toppat med fortfarande något kyliga bitar buffalomozarella som bara varit inne som snabbast, efter att resten gräddats i stort sett klart, är kopian något annorlunda. Till att börja med blev det fefferoni istället för peperoni, sedan var det visst lite skralt med tabascon, och slutligen var det inte precis buffalomozarella. Till pizzabagarnas ära får jag säga att de kom på förväxlingen peppe/feffe när jag redan satt i bilen med kartongen, och utlovade en gratis pizza vid nästa besök. Jag är dock osäker på om jag kommer fortsätta med min försöksverksamhet. Kanske får det bli en enkel pizza istället.
Visst, kebabpizzan är ju den oomkullrunkelige kungen på tronen, nåt annat kan man inte påstå, men det är nåt förbaskat trevligt med de där enklaste pizzorna också. Ta en margherita, vesuvio eller capricciosa: de är inte överlastade med ditt och datt, eller tillkrånglade med nåt som allt som oftast inte riktigt passar ihop. De är även en juste barometer om man ska testa av en ny pizzeria – det finns liksom inget att gömma sig bakom, är det inte bra grejer i grund och botten, märks det fort. Sen har de ju också hängt med ett slag, man vet vad man borde få, och allt som oftast får man det också. Pizza är ju annars ett oskrivet blad, och gudarna ska veta att det har fyllts med det mesta i vårt avlånga land. Jag kan fortfarande vakna kallsvettig och mumla tyst för mig själv om sektionen med kräftstjärts-pizzor på pizzeria Vikings meny i Lomma. En kollega insisterade på en variant med både kräftstjärtar och kebab som antagligen hade kunnat få vilken fullblodig italienare som helst att börja gråta. Men det finns värre ting. Vissa människor (vi kallar dem nidingar) går så långt att de förorenar och fördärvar pizzan med ananas, ofta direkt från konservburken. Ja, det tar emot att skriva det, men det är faktiskt sant. De finns. Det är inget man gärna vill tänka på och jag är glad att min inre jämvikt kan luta sig mot en solid botten av vesuvio från en lokal pizzasvarvare när jag skriver det här. Vi har Italien att tacka för mycket, men kanske är just pizzan bland det finaste. Skänk en tanke till de enkla, robusta pizzorna idag, eller än hellre, avnjut en!
När man spenderat några år borta från vanlig mat kan man bli lite nyfiken. Ibland leder nyfikenhet en ner på vägar till ädelost, kebabpizza, potatisgratäng och andra ädla ting. Ibland hamnar man inte precis där man tänkt sig. Grandiosa capriciosa micro-pizza är kanske inget man saknat sådär intensivt, men det dök liksom upp ett sug, en dag. Skräpmat lockar kanske den som ätit en myckenhet ris och mycket lite annat i ett par år? Likt en bilolycka, kanske man inte kan låta bli att undra, att ta en närmare titt? Hursomhelst blev micropizzan en madeleinekaka av sällan skådat slag. Det är något med smaken på tomatsåsen, den lite kufiska kryddningen som drar åt.. basilika? dragon? nån slags ospecad medelhavs-örtkrydda? Något med det aningen sladdriga brödet, den lite för varma osten, den trötta skinkan? Det tar sinnet omedelbart tillbaka till sleten bakfylla, flottiga korridorkök, dataspels-käk, b-rullar på VHS, eftermiddagsslappande i väl insuttna/insunkade soffor, bryggkaffe, jordnötsringar.. det är som en fläkt av gångna tider. Var sak har dock sin tid och micropizzans är nog dåtiden. Jämfört med i princip vad som helst har den inga större meriter, och det kan nog få gå fem år till innan nästa skyfflas in i munnen.
Två flashbacks av fem möjliga. Finns överallt och du borde antagligen köpa något nyttigare, godare, eller billigare.
Det är inte lätt att ligga på topp, och Ruccolas tid som Stockholmstraktens mästare i kebabpizza blev kort. Oförhappandes ramlade avd. Bromma in på pizzeria Il Forno i Vallentunatrakten, och självklart styrde vi med fasta steg kosan mot kebabpizzan. Såsen är mustigare, pizzabotten frasigare och kebabköttet saftigare! En riktig fullpott.. ja om det inte varit för den där hyvelkebaben. Ja, ni vet. Vi behöver inte prata om det igen. Annars är det en synnerligen fin anrättning av detta det delikataste av däggdjur, kebaben. Dessutom var man generös nog att kostnadsfritt byta ut den färska tomaten mot en extra dos starka gurkor, förlåt, feferoni. En vacker dag ska vi kanske testa någon av deras andra pizzor, även om det är svårt att slita sig från något riktigt fint när man väl har hittat det.
Fyra och ett halvt däggdjur av fem möjliga. 100 kronor, avhämtning eller ät där.
Klår den kungen? Nej, det gör den inte, men det är en värdig utmanare, och det är inte så illa pinkat. Kebabpizzan från Pizzeria Ruccola i Vällingby använder förvisso hyvelkebab, men den är saftig, med topping i ett lager så tjockt att hjärtat hoppar över ett slag, eller i varje fall gör rejält ont, och såserna är vitlöksosande och starka. Möjligen hade vi önskat oss ett halvdussin feferoni till. Allt som allt dock en av de bättre vi avätit norr om Hallandsåsen, och vi kan varmt rekommendera den. Enligt ryktet ska Ruccola även kunna servera annan mat av god kvalitet, men det är osäkert om det kommer bli tillfälle att utforska det.
Fyra hjärtinfarkter av fem möjliga. 110 kr, endast avhämtning.
